fredag 4 januari 2008

Ur brev till Alice Miller…















foton från Jamtli.

[Uppdaterad i slutet, 5 januari]. I brev till Alice Miller skriver en brevskrivare om nyhetsinslag i Kanada rörande åldringar på ålderdomshem som misshandlade varandra i alarmerande grad. Det verkar enligt brevskrivaren som att man vill skylla detta på demens. Se också här apropå misshandel av gamla (varför misshandlas gamla och varför misshandlar de varandra?) .

Brevskrivaren frågar Miller om inte detta skulle kunna vara det direkta resultatet av vuxna som levt ett helt liv med olösta övergrepp från barndomen, vilka de nu tar ut detta på varandra som ett sätt att hantera dessa olösta, obearbetade (men troligen omedvetna och/eller förnekade eller bagatelliserade och förminskade) saker.
”Om det är så, är detta väldigt sorgligt”
skriver brevskrivaren. Som vidare menar att regeringen ignorerar övergrepp på barn och hävdar andra saker/orsaker.
Om ens faktiska aktuella känslor, dvs. ens själv just här och nu: en annan brevskrivare skriver om försök att tvinga fram känslor, av kärlek i detta fall, och vad detta resulterar i. Denne/denna skriver att Millers ord tillsammans med uppmuntran från en terapeut tillät denna person att känna sig säker nog för att sluta kräva något denne/denna inte kunde kräva.

”Kärlek är en gåva, inte någonting som kan kommenderas. Ingen viljekraft i världen kan få mig att älska min mor. Och jag hade burit en massa skuld för att
jag inte älskade henne. Jag tror att min mammas anfäktelse/upptagenhet med mig
skapade en hemsk ångest, det var som om hennes ögon alltid iakttog mig och
anklagade mig för någonting. /…/ Det min mor gjorde när han var borta [när
pappan var på sitt jobb] skulle hållas hemligt.”
Denna brevskrivare skriver också att när hon/han släppte detta, befriade sin kropp från detta tvång och slutade försöka tvinga känslor av kärlek genomgick hon/han en stor förändring.

Miller skriver som svar på detta brev:
”Med dessa få ord beskriver du en situation som troligen miljoner människor delar med dig utan ha mod att yttra det [i ord). Jag är så glad att du slutligen kunde känna denna press och förkasta den och att du nu kan känna befrielsen som du kan hitta när du beslutar dig för att vara sann mot dina verkliga, faktiska känslor utan att ljuga för dig själv. Dock, alla religioner kräver det motsatta av oss. Hur kan så många människor tro på en Gud som vill att vi ljuger för oss själva och kallar dess lögner en DYGD?
Vilket också sker i terapier och ”hjälp” av olika slag: där vi blir uppmanade, uppmuntrade att känna si och så, inte si eller så, bete oss si eller så, inte si eller så osv. Istället för att försöka förstå eller förklara de känslor vi faktiskt har (men inte bara intellektuellt)!! Och genom detta lösa upp saker och på detta sätt kanske också börja känna annorlunda för saker och ting, känna saker som är adekvata, inklusive att älska den/dem eller det som är värd/värda att älska eller är värda vår kärlek.

En tredje brevskrivare skriver om en diskussion han haft med sin fru om betydelsen av lösgörande/avskiljande från föräldrar eller frigörelse vilket triggats av en konversation med fruns terapeut. Denna man började läsa om Attachment Disorder, AD (vidfästnings- eller tillgivenhetsstörning) vilken orsakats av frånvaron av en atmosfär av säkerhet, välbefinnande, pålitlighet, förutsägbarhet som de primära vårdnadsgivarna SKULLE ”förse” sina små barn med.

Han skriver att det han läste stämde med det Miller skrivit, utom för det faktum att denna författare använde termen AD, vilket inte Miller gör. Han skriver också att hans och hans frus barndomar uppenbarligen var olika, men de hade båda åtminstone EN extremt osäker, oförutsägbar, icke svarande, opålitlig och maktsökande förälder som berövade dem utvecklandet av en hälsosam tillgivenhet/vidfästning tidig i livet. ”Om mitt förstående är korrekt så kommer en hälsosam tillgivenhet (attachment) att leda till ett hälsosamt avskiljande från vårdnadsgivarna. Ett citat i en av artiklarna jag läste reagerade jag verkligen på.
Författaren skriver:
’En vacklande tillgivenhet kommer att blockera barnet från att uppleva någon likhet [sameness: att vara samma] mellan henne och hennes familj. Detta spärrar/utestänger upplevelsen av varje känsla av att tillhöra familjen (eller för tillhörighet någon annanstans heller), vilket lämnar barnet med en känsla av att vara främmande i ’främmande land’ [’alien in alien land’, vilket denna person troligen upplever i andra sammanhang och troligen livet igenom, om han/hon inte kan eller får hjälp att bearbeta detta]”.
Miller svarar att:
”Det är korrekt och logiskt att om du inte hade en bra tillgivenhet/vidfästning som barn kommer du att söka efter denna hela ditt liv i hopp om att du en gång ska få det du så smärtsamt gick miste om när du behövde det mest. Sålunda kan du inte lätt avskilja dig själv och kommer att vänta på att dina föräldrar ska ÄNDRA sig, såvida du inte i din terapi har känt hur mycket du led därför att du saknade tillgivenhet, och komma över denna förlust [men det kan man bara när man har erkänt och även smärtsamt känt förlusten]. Att vänta på deras förändring kommer bara att öka ditt beroende av dina föräldrar därför att vanligtvis kommer de inte att ändra sig. Och även om de gjorde det, behöver du fortfarande känna och förstå smärtan hos det LILLA, övergivna och skadade barnet du en gång var så att du kan förstå och lösa upp din nöd idag. Som vuxen behöver du inte föräldrar som begår övergrepp, inte alls. Bara i barndomen hade du inget val.”
---
I have translated parts from Readers’ letters on Alice Millers webb, and all links linked in the text are in English. The photo is from the museum Jamtli People were extremely poor here earlier, incredibly poor. Their cloths were patched and mended once and again. And during periods people grinded bark for their bread. They had bark-meal in a bowl in one exhibition case.

When I come home I will try to make a slide show with photos from this museum and from the Frösö church and link it in the blog.

Addition January 5: Yes, I have made slide shows with those photos now! Here is the album with photos from Jamtli. See earlier blogpost with links to information about Jamtli.

Inga kommentarer: