Fördomsfritt och intresselöst (fantasilöst?) om rationalitet och känslor...

Tillägg vid 17.45-tiden: är litet osäker vad "intresselös" egentligen är på svenska!! Fantasilös? Hur som helst: den länkade artkeln nedan "Fördomsfritt..." är mycket väl värd att läsa!!! Nu har jag läst den litet bättre (men skulle nog behöva läsa den igen och ännu litet grundligare).

I Morgenbladet om ”Fördomsfritt och intresselöst om rationalitet och känslor”. Ska politiker visa känslor? (MITT svar på denna fråga är: JA!).

Helt spontana morgontankar om artikeln nämnd ovan (kanske helt känslomässiga!!?? :-)): Som jag dock än bara skummat!

När jag läste pedagogik 20 p i Uppsala i mitten av 80-talet (medan jag heltidsjobbade med färsk musikpedagogutbildning) menade man att allt vi gjorde i skolan var politik… Att allt utgick från en idé om samhället och människan och alltså var politiskt… Man använde begreppen "samhällsyn" och "människosyn" helt enkelt (och det kanskeär intressant att dessa begrepp inte verkar existeraidag; som om det inte fanns en massa olika idéer om samhället, världen, människorna?? Utan en enda, rationell, eller något sådant??). Och, jo, ens handlingar grundar sig ju alltid i något, en uppfattning om världen och människorna, dvs. kan anses vara "politiskt"!!?

Så ÄR det ju. Och vilka handlingar, angreppssätt, lösningar man "väljer" grundar sig förmodligen i erfarenheter man har. Troligen redan tidigt i livet. Inklusive de erfarenheter man har som man har förträngt och inte har medveten tillgång till. Till exempel om man hade en auktoritär far, som inte ansåg sig måsta förklara några av sina handlingar alls (auktoitärt totalitärt). Se Pincus om ”Hitler och Hatred” (som ingenstans refererar till Alice Miller!! Vilket ju förstås inte betyder att han inte kan vara påverkad av henne eller ha läst henne. Så allt utgår inte från Alice Miller!?? Flera oberoende vetenskapsmän har dragit parallella slutsatser!??).

Men samma erfarenheter kan ge olika resultat i olika individer, vilket man kan se i syskon som växt upp i samma miljö och med samma föräldrar och varför det är så kan man ju undra (jag har tankar om detta, men återkommer kanske till dem, för att något begränsa längden på DETTA inlägg). Händelsevis var det ett läsarbrev på Millers webb igår om just detta med ”dåliga gener” (som vi gärna vill tro på och bekvämt skylla på!!?? Som någon slags ansvarsfriskrivning? Är människor födda med dåliga gener finns ju inte mycket att göra heller! Då är det kanske bara hårda puckar mot dessa som gäller. Very convenient to blame bad genes!!! Bad gens we can't do anything about! Practical for not individuals to blame, but also for society!!?? Very ironically).

Och medan jag sitter och skriver här kommer jag igen också osökt att tänka på vad neurologen Jonatan Pincus skriver om bigotteri (=trångsynthet) och dess rötter!!! Angående författaren Frank McCourt.

Om politiker ansågs bara handla rationellt skulle de inte behöva motivera eller förklara sina beslut?? Då vore det bara att köra på? Och det är i grund och botten ganska auktoritärt (och kan gränsa till totalitärt)??

Samarbete, samförstånd, att inte ha något att dölja… Information. Kan man inte redogöra öppet är det inte då något mysko?

Jo, återigen ”everything secret degenerates”!!!

Och vi läste också vetenskapsteori, där vi också fick lära oss att vetenskapen inte är värderingsfri! Vetenskapsmannen utgår alltid från värderingar vare sig han/hon är medveten om det eller inte och utifrån dessa väljer han/hon VAD han/hon vill forska om och ÄVEN vilka metoder han/hon vill välja/väljer (och även detta kan vara helt omedvetet, bland annat p.g.a. dålig självkännedom, som kan vara mer eller mindre destruktiv/självdestruktiv, dvs. omedvetenhet kan få olika konsekvenser, vara olika mycket skadlig/drabbande för andra/omgivningen eller bara drabbande för en själv) och ens värderingar spelar också in i de slutsatser man drar. Och det är viktigt att vara medveten om.

Men det finns forskare som är/varit öppna för att se sanningar som går på tvärs med deras uppfattningar/värderingar och som har kunnat ”ändra sig”!

Vi behöver snarare människor här och där i samhället som har tillgång till sina känslor!! Mänskligt mogna människor. På forskarnivå, på politikernivå inte minst.

De som hävdar bestämt att de agerar objektivt bör man bli oerhört misstänksam emot. Och det kan vara dessa, som med bestämhet och utan (synbarligen?) minsta tvivel (läs: auktoritärt?) hävdar sina sanningar som drar till sig vissa anhängare. Tänker igen på Pincus och det han skriver; om samhället ger sitt bifall till sådana skadade individer som Trenton Scaggs, se blogginlägg om "Hitler och hat")

Pincus skriver bland annat:

”I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiserandet av en grupp människor [!!!], behöver inte mental sjukdom och/eller hjärnskada vara nödvändiga för att producera mordiskt våld. Den våldsamma impulsen genererad genom barnmisshandel kan bli uttryckt av medicinskt normala [dvs. utan hjärnskador eller mental sjukdom, men som är] misshandlade individer i ett sjukt samhälle.

Det obegränsade bifallet till våld i vissa politiska partier och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för den misshandlade.”

Och det är just detta vi ser redan idag??? Men ännu i ganska milda former (idag berättade de på nyheterna om ett gäng tonårsTJEJER som misshandlat en yngre tonårstjej, hur vi resonerar om sjuka och arbetslösa bland annat - behov att hitta syndabockar?).

Läkaren Christina Doctare skriver i sin bok ”Hjärnstress” att framtidens ledare måst ha BÅDE IQ OCH EQ och rejäla bredband däremellan. Se dessa blogginlägg om Silberessäer och om Doctare.

Silber skriver bland annat:

"Eftersom auktoritära föräldrar alltid har rätt, finns det ingen anledning för deras barn att rådbråka sina hjärnor i varje enskilt fall för att avgöra om det som krävs av dem är rätt eller inte. Och hur ska detta kunna bli bedömt? Var är måttstockarna antagna ska komma ifrån om någon alltid har fått höra vad som är rätt och vad som är fel och om han aldrig har haft en möjlighet att bli bekant med sina egna känslor och om, ovanpå allt, försök att kritisera inte accepterades av föräldern och sålunda var för hotande för ett barn? Om en vuxen inte har utvecklat en egen åsikt, då kommer han att vara utlämnad till auktoriteter på gott och ont, precis som spädbarnet är utlämnat till sina föräldrar. Att säga nej till den med mer makt kommer alltid att verka alltför hotfullt för honom"

Och hur man än vänder sig så agerar man alltid utifrån en människo- och samhällssyn, i skola, poltik osv. De som förnekar detta kan bli riktigt farliga!!

Till och med inom naturvetenskapen kan subjektivitet komma in!! Inte heller den är alltid objektiv, som människor i allmänhet kanske tror? Även här väljer man forskningsobjekt (vilka hypoteser man formar) och metoder och drar (subjektiva) slutsatser av de resultat man får.

Det stod i kulturdelen i DD idag om författaren Johanna Nilssons inlägg i samhällsdebatten!! I artikeln ”Bra rutet Johanna!” I den stod bland annat:

"Det är underbart med samhällsintresserade skriftställare.
Annars tycks ju författare i ropet mest syssla med att misskreditera varandra och syssla med privat skvaller.
Ingen nämnd ingen glömd.
Som sagt; därute pågår en verklighet som också behöver skildras."

Ja, det behövs människor med civilkurage, dvs. som har tillgång till sitt hjärta, dvs. sina känslor!! INTE MINST på politiker- och alla slags maktnivå!

Sog mig igår om reaktioner:

"Kom nu inte dragandes med en massa psykologiska förklaringar!!"

(känslomässigt bjäfs!!?? Men det är "bara" en försvarsreaktion från dem som reagerar så. Och det skrivs mycket på bloggar om att bemöta det folk verkligen tar upp... Nej, dessa saker, psykologiska aspekter och analyser och forskning är ovidkommande, otillförlitlig, icketrovärdig, nej, ickerationell!!?? I dessa samanhang i alla fall?? Vad gäller samhälle och politik? Hur vi organiserar det, vilka idéer som gäller, vilken syn som styr...).

Jag har börjat läsa en biografi av litteraturvetaren professor Birgitta Holm om författaren Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren (vilken är intressant ur många synvinklar: bland annat kvinnliga konstnärers villkor på 1800-talet...). I denna bok analyseras Benedictsson väldigt mycket psykologiskt (freudianskt dock!!!). Så nog finns det psykologiska analyser och vinklingar! Och sådana behövs OCKSÅ!!?? Och ibland är de tillåtna, i andra sammanhang inte!? Och de beror kanske också på vilka som tilåter sig att göra dessa (psykologiska) analyser?

Och forskare (inom neurologi och psykologi) drar också paralleller till samhället. Och denna forskning borde kanske också bli mer allmänt känd!?

För att fatta bättre beslut politiskt t.ex.??

Och konstnärers deltagande i samhällsdebatten är också viktig... Att man också får DEN vinklingen, den känslomässiga!!! :-) Även från de konstnärer som inte har ordet som sitt primära verkyg!?? Tror många drar sig, för de tycker sig inte ha orden i sin makt...

-//-

To summarize this blogpost really briefly :-):

The heading of this blogpost would be something like "Unprejudicedly/unbiasedly and without interest on rationality and emotions"?? (difficult to translate properly! :-)).

Maybe (hopefully) only this can stir the thoughts, imagination and fantasy?? :-)

English word of today "bias" which means "partiskhet, fördom, benägenhet" eller "att inge partiskhet, inge förkärlek för, påverka" in Swedish.

Behandlingsmetoder...

Apropå behandling och rötterna till sjukdomar, ohälsa, problem, skulle jag vilja skriva ett blogginlägg senare utgående från det Dr Gwenda Delany och Dr Judith Burchard skriver… Utifrån egna erfarenheter och det JAG tillägnat mig som amatör på detta område…

Förresten sa Johanna Nilsson nu på morgonen i morgonsoffan att hon tycker man borde kalla in f.d. utbrända som ”experter” i arbetet med hur man kommer tillrätta med ”sjukskrivningsproblemen”… (var sitter ”problemen” egentligen?).

Insändaren "Skjut inte på patienten" av läkaren och gestatterapeuten Ingegerd Wahl idag. Hon menar att man skjuter på budbäraren (patienten) och inte lyssnar på budskapet...

Om den alltmer behandlingsteknologiska sjukvården och politik idag...

Läkaren Jörgen Herlofson ger nya sjukförsäkringsförslaget svidande kritik. Han skriver bland annat:

"Den behandlingsteknologiska utvecklingen går med svindlande fart. Fantastiska landvinningar öppnar tidigare oanade möjligheter att åtgärda apparatfel i människokroppen, men kostnaderna för detta är troligen precis lika fantastiska. Den uppmärksamhet och det intresse utvecklingen väcker har emellertid en ideologiskt problematisk baksida.

Fokuseringen riskerar att stärka bilden av att "riktig sjukvård" sysslar med "riktiga fel", det vill säga sådana fel som kan påvisas med våra teknologiska mätmetoder. Ohälsa utan påvisbara apparatfel betraktas följaktligen inte som riktig ohälsa. Så tycks också vårdteknokrater och evidensfundamentalister se på saken.

Det här är den ideologiska grund utifrån vilken man raderar ut rätten till sjukersättning för sådan ohälsa som inte syns på datorskärmarna och på rutinlabblistorna.

Med en snävt biologisk syn på definitionen av ohälsa är dessa nya riktlinjer uppenbarligen logiska och rimliga. Men funktionalitet i arbetslivet handlar om mycket mer än biologi. Det handlar om hur vi klarar av att få hela vår dagliga tillvaro att fungera tillfredsställande.

Stressforskningen visar att kroppens alarmsystem aktiveras när påfrestningar blir övermäktiga och individen inte klarar av att hantera sin livssituation. På kort sikt är det ingen fara med det, men om påfrestningarna består och oförmågan att finna lösningar kvarstår, hamnar man i en kronisk stressituation. Det leder ganska snart till besvärande symtom och funktionssvårigheter, men det tar längre tid innan påvisbara organförändringar uppstår. Sådana symtom brukar i journaler beskrivas som diffusa.

Den typen av illabefinnande som sänker självkänslan i botten, berövar individen kraft och initiativ, tär på livslusten och försätter kroppen i obalans med ständig värk, sömnsvårigheter och diffusa obehagsupplevelser får allmänläkare, psykiatriker och rehabiliteringsläkare dagligen höra om från sina patienter i dessa tider. Men de finner inga "objektivt" verifierbara sjukdomstecken, inga påvisbara organförändringar. De flesta av dessa läkare vill inte skicka tillbaka sådana patienter till jobbet utan att ha erbjudit meningsfulla insatser. Nu ska alltså patienterna tvingas vara kvar i arbete utan möjlighet till nödvändig vila från påfrestningarna.

Man kan av ideologiska skäl vilja hävda att stressrelaterade problem med hälsan inte hör hemma i sjukvården, eller att de är en del av det normala livet, men vad ska man säga till dem som faktiskt har problemen?

Vem tror att arbetsgivare i vårt land har realistiska möjligheter att med psykologiskt känsligt handlag stötta personer med akuta stressrelaterade problem som inte kan bli sjukskrivna för sina besvär?

Med nyorientering och förstärkning på kompetenssidan kan företagshälsovården i samverkan med personalavdelningen säkert göra nytta. Men om problemen främst är förknippade med jobbet, lär förtroendeproblem oundvikligen uppstå ifall företagsassocierade verksamheter står för insatserna.

Och hur går det för alla anställda i de av politikerna så omhuldade småföretagen, där kostsam företagshälsovård knappast ryms inom de ekonomiska ramarna?

Ska vi återigen behöva åse hur människor i en utsatt belägenhet lämnas åt sitt öde, för att deras problem har medicinsk lågstatuskaraktär, och för att de olika myndigheterna och organisationerna inte kan enas om vems bord det är?

Bland dem som arbetar i vården, och som möter den stressrelaterade ohälsan i sitt arbete, råder det samtidigt delade meningar om hur saken ska hanteras. Problematiken har tydliga psykologiska inslag, och inom de medicinska verksamheterna saknar man helt enkelt adekvata kunskaper.

Läkarutbildningen har stark naturvetenskaplig tonvikt, och den som påbörjar studierna med humanistiska ambitioner får räkna med att förkovra sig på egen hand. Det här är sannolikt ett av skälen till kraven på att anställa psykologer i primärvården. Ingen dum tanke, men det finns en klar risk att det förstärker en problematisk benägenhet att vilja ha expertis att remittera till i alla upptänkliga sammanhang.

Hur skulle det i stället vara om själva mötet med patienten tas på större allvar? Med en expert- och teknikinriktad sjukvård riskerar vi att passivisera individer. De blir objekt för vårdens åtgärder snarare än behandlingsdelaktiga subjekt med egna önskningar och egen ansvarskänsla. När det handlar om stressrelaterad ohälsa är det ett särskilt allvarligt felgrepp. Här gäller det i stället att på olika sätt stötta patienten att ta itu med sin livssituation för att själv ändra på det som måste ändras, vare sig det är faktorer i omgivningen, eller om det rör sig om egna problem eller personliga svagheter.

När patienten görs till ett passivt objekt för olika insatser är utsikterna till framgång vid stressrelaterad ohälsa inte särskilt stora.

Det här är en ideologisk fråga som kräver ställningstagande. Vi riskerar nu att komma längre bort än någonsin från en patientcentrerad vård. Den humanistiska visionen om en respektfull vård för alla som behöver den är uppenbarligen hotad."

Kulturbloggen skriver:

”Tänk att högerns politiker mer och mer står för en slags totalstyrning av samhället.”

Författaren Johanna Nilson om att vara ”duktig flicka”!