Therapy...

I threw some words down a couple of days ago when I was rushing to work, to not forget a thought I got. Saw these sentences now. It stands:

“It isn’t as the adult now I ought to take it, not from that angle... As one perhaps already have done, already early in life… And has been doing much too much, with all what that means. For oneself and for ones environment.”

What I was thinking of was therapy… When the therapist replies to a comment from the client about a parent which demanded something from the child the client once was, or when the child then reacted or felt something she/he didn’t get, because the parent was so extremely occupied with everything; a lot of other kids, the household, the work and conditions there, and occupied with a marriage with a lot of problems…

If the therapist says something in the style:

“One can lively imagine how he/she felt/had it (his problems)!!”

Or something about that the mother’s lap already was occupied and there was no place for another child there! A fact the child hadn't got help to confront, to stand?? (what rubbish!!! A child has her/his needs no matter what the parent can fulfil or not or of what reason she/he is unable to fulfil these needs! Of course the child reacts!!! And should be allowed to react! Express its disappointment, anger or whatsoever! Needs the child ought to get filled whether its parent could fill the or not. And by this stay in contact with its feelings, and also by this develop empathy for itself and in the lengthening for other people. True, genuine compassion and empathy).

As if the child then didn’t understand that!!???

Could that be a/the problem: that the child understood that all too well??? And pushed her/his needs, feelings, emotions etc. down?? And was forced to do that too, to survive, maybe even before many feelings and emotions (with following insights about the true situation) reached the consciousness??

And the child resorted to defences, as false hope for instance: If I just - then!! They will see me, I will get what I need (but I am not sure a child always can put words on what it needs, it just feels things, that something is wrong etc.?)? Or to false power denial of needs: “I don’t need that! I don’t care! I can manage without this and that!” Or to false power anger? And by this it got a feeling of control and strength, though illusionary. And the latter grown up get an illusion of a power he/she in fact maybe don’t need in the circumstances when this feeling occurs?? With all what that mean of problems in relations etc.!?

The client in therapy need to try to see it (and take it) from the child’s view and perspective in some way, with support of an empathic, compassionate, knowing, enlightened therapist, whom her/himself knows through personal experiences what it is about, how it was seen from the child’s perspective… And the client need to be safe that the therapist would never use or exploit the client when she/he get in contact with the help and powerless child’s feelings and emotions, and connected to this maybe memories and pictures of events…

The client doesn’t need a pedagogue once again?? Which teaches the client and tells her what to think, feel etc.??

And something quietly I felt I wanted to say to a person which thought I showed excessive charm that couldn't be true or? yes, that's probably true, that I struggle and have struggled enormously the whole life to be liked!! But quite frankly and quietly there are things that are quite ok in and with me... And maybe I am worth to be liked... Even if I am just a human being... Not that perfect, but quite ok!?

And in fact there was a person that said that I am pretty easy to like... And that person knew me quite well, and we had had contact for some years at that moment...

He had seen that I tried my best and was hard working with everything (but silently doing it)? And wanted to be honest, not lie... Reacts strongly and emotionally against dishonesty (which probably has reasons).

Delany igen – på svenska…

Nu min amatöröversättning av det nya Delanyavsnittet i föregående blogginlägg om Delany och Bruchard. Delany använder begreppen hon och han omväxlande och även i samma mening.

“Många ’heartsink’-patienter visar sig ha lidit sådana grova och uppenbara kränkningar: även om känslor av förvirring, intolerabel skam och självklander fortfarande kan hindra dem från att avslöja eller ens från att medvetet minnas [och som ett sidospår: denna tendens hos människor till att ta på sig skulden och klandra sig själv kan också användas för att genomdriva saker politiskt: dessa lägger skulden på sig själva för den situation de hamnat i, anser, tror att det är deras eget fel. Och detta kan vara ganska ”convenient” för andra skadade, men som använder andra försvar; man kan moralisera över dem??].

Det finns andra former av dåligbehandling: lika väl som mindre extrema fysiska och sexuella övergrepp finns det ett helt spektrum av grov och subtil känslomässig skada /…/ I känslomässiga övergrepp används barnets kärlek, tillit och tillgivenhet för att göra barnets utveckling skev/snedvriden efter/utifrån de vuxnas (o)medvetna intressen, som far ut i sina [egna] olösta skador /…/

Vad dessa föräldrar har gemensamt är att de ‘förser’ barnet i dess utveckling med en osäker omgivning, där det lär sig att inte lita på sig själv eller andra; där hon förväntas sträva efter mål som medför uppgivande av mycket av hennes spontanitet och kreativitet [till förmån för?] för andras krav. Det är troligt att detta lämnar kvarstående märken så att det berövar henne hennes självaktning och självförtroende [genuint sådant] och lämnar henne med känslor av vrede och raseri som hon kanske inte ens är medveten om.

Likaväl äter detta henne smärtsamt [och långsamt inifrån?] och gör att hon känner sig värdelös; även om hon är fullt upptagen med att lägga grunden till det som verkar vara ett uppfyllande liv, med en lyckosam karriär och lycklig familj. Okänt för henne så finns inom honom en gråt sedan barndomen som väntar på att bli hörd. /…/

Bortträngning uppträder när en upplevelse under barndomen och utvecklingen [växandet] får barnet att känna känslor som inte levts igenom helt [eller kanske alls] eller blivit assimilerade: därför att dessa känslor är förbjudna/alltför smärtsamma/alltför förvirrande för barnet och därför att det inte finns någon som är mer erfaren tillgänglig för att hjälpa barnet att handskas med dem.

Idag har mer experimentella bevis blivit tillgängliga vilka stöttar denna hypotes; till exempel i tillgängliga böcker som överlappar barnpsykologi och neurofysiologi, sådana som ’Hur babyer tänker’. Ett barn utan adekvat stöd är oförmöget [kan alltså egentligen inte klandra sig själv!! Egentligen!] att handskas med sådana intensiva konflikter som: ’Jag älskar mina föräldrar/vårdare men de skadar mig [känslomässigt, fysiskt, sexuellt]’ (detta kan appliceras på konceptet övergrepp/kränkningar i ordets vidaste mening, från det begränsade [men fortfarande skadande!] till det livshotande). Med att ha fått en felaktig start i livet med sådana onämnbara och ickeassimilerade upplevelser blir den senare vuxne odugliggjord från att hantera känslor som väcks av liknande/motsvarande kränkande situationer som kommer i hennes väg i vuxenlivet [skriver Jenson och Bosch också: att ens förmåga att bearbeta svårigheter som livet oundgängligen består av blir störd]. Hon kommer att sakna empati eller förståelse för sig själv eller för andra (ofta hennes barn) som har blivit eller som blir kränkta på liknande sätt. På samma gång kommer den känslomässiga energin att behövas för att hålla de gamla kaotiska och oönskade känslorna säkert bortträngda och omedvetna, de är inte tillgängliga för patienten för ett mer kreativt syfte och lämnar henne kännande sig tömd, otillräcklig och dålig. Den lidande känner sig hela tiden ospecificerat ickebra och kan bestämma sig för att konsultera någon angående sina belysande hälsoproblem.”

Hjälpare som inte har jobbat igenom sitt egna tillräckligt (och ganska många har faktiskt inte gjort det? Inte fått det i sin egen utbildning t.ex.!?) vill inte se vad dessa symptom handlar om, beroende på DERAS omedvetna historia, som DE vill undvika allt DE kan!? Och detta betyder att klienten måste kontrollera sina symptom för att få hjälp!? Detta går ju inte ihop! Hur ska man få hjälp för det man trycker ner? Lyckas klienten/patienten med detta har han/hon lyckats! Är kurerad. Exakt som det duktiga barn han/hon en gång var, som tillfredsställde sina föräldrar med rätt beteende.

Delany skriver också om maktobalansen mellan läkare och patient i början av kapitel 3.

Hon skriver också i ”Konklusioner/slutsatser”:

”Vården/omhändertagandet av ’sinking-heart’patienten är lätt om vi låter den vara det. Vi behöver faktiskt inte göra något alls när patienten ger oss signal att gå vidare. Vi behöver inte komma med en massa råd, rekommendationer eller behandling. Vi kan tillåta oss att medge vår okunnighet/ovetenhet: patienten har svaren, allt vi behöver göra är att vänta på dem i en atmosfär av optimism och förtroende – vetande att svaren finns där, även om vi inte vet var de är. Det finns redan en begränsad, men växande bas av bevis: under tiden kan ett kvalitativt/berättande (angrepps)sätt, empiriska bevis och ett intuitivt samtycke/bifall inrätta/utgöra/bilda ett provisorisk/tillfällig ett tillräckligt rikt för att gå vidare med.”

Jenson skriver i sin bok något om den enkla sanningen. Att det inte behövs en massa komplicerade teorier (de kan istället bli hinder!!??), för att hålla saker på plats och i kontroll!! Hon skriver något om de enkla svaren? Men jag hittade inte dessa partier i hennes bok när jag snabbt letade efter dem. Kanske återkommer jag till detta senare.

Slog mig också: att bli ombedd, uppmanad att förstå (hur det var för förövaren och att denne/denna i sin tur troligen varit utsatt) av en hjälpare/terapeut/doktor är mer av samma och det förstärker snarare en av förnekandestrategierna, nämligen rationaliserande. Men med detta kommer inget helande att ske. Detta är troligen bara att försvara sig (och distansera sig) mot smärtan och alltså också mot sanningen – och mot helande. Men denna strategi var nödvändig då. Nu orsakar den bara problem, om inte för andra så för en själv. Och kanske större problem än vi inser…

Mer om Delany och Burchardt/More about Delany an Burchard...

Jag översatte citaten ur läsarbrevet i blogposten "Diagnosis".

Läkaren Gwenda Delany skriver att den “heart-sinks” (knepiga patienten, som får modet att sjunka hos dess behandlare??) beteende blir begripligt och är totalt ändamålsenligt och konsekvent om vi håller i minnet den starka möjligheten av en tidigare historia av övergrepp i dess vidaste betydelse: känslomässig/emotionell, fysisk, sexuell. Vi bör bestämma oss för att se den ”heartsink” patienten för vilken saker gick allvarligt fel för tidigt i livet; i en relation av tillit, i ett sårbart stadium i utvecklingen.

"Känslor är alltid sanna och alltid rationella, dvs. de är alltid ändamålsenliga och proportionerliga jämfört med ursprunglig orsak. De kan därför bli trodda på även när de verkar vara omöjliga att koppla till någonting i patientens nuvarande omständigheter; och även om deras ursprungliga orsak förblir oupptäckt under alla våra konsultationer tillsammans. Vår svårighet att 'få ihop bilden' kan indikera att vi har att göra med en patients bortträngda erfarenheter, iscensatta på exakt samma dunkla sätt, där lyssnaren/doktorn används som en lättillgänglig och lämplig överföringsfigur."

Hon menar att det

"...inte finns verkligt helande utan att avtäcka/blotta det gångna [!!] /.../Att undersöka känslor från det gångna är intensivt/starkt för den lidande, en smärta som bara kan matchas av känslorna som är bortträngda med 'heartsink'strategier."

Men jag vill understryka att jag citerade detta med hjälpare i åtanke och vilka metoder de använder (att bara plåstra över!! Jag citerade detta inte för att moralisera över hjälpsökande som kämpar med sina liv, kanske i en medioker terapi!!!)

Läkaren Judith Burchardt skriver i sitt appendix till Delanys artikel att:

"När A växer upp ändras situationen. Bortträngningen av hennes vrede är nu inte längre nödvändig och den är också kontraproduktiv för As välbefinnande. Därför att A är omedveten om sin vrede kommer den troligtvis att förbli bortträngd sorgligt nog. Hon lever med den omedvetna vreden inuti sig och är tvingad att uttrycka den på något annat sätt. Vreden kan uttryckas mot henne själv (som i depression, självskadande och psykosomatisk sjukdom), hennes barn (som övergrepp/kränkningar på barn) eller mot andra över vilka hon har makt (som i våld eller översitteri). Motsatt kan hon återuppleva sin egen vrede genom att utveckla relationer med andra människor där de kommer att kränka henne.”

Delany skriver också om upprepningstvång:

”Upprepningstvång: bortträngda erfarenheter är starkare än förnuft och argument eller kognitiv terapi; antingen man vill eller inte, med eller mot sin vilja iscensätts de igen och igen på många olika sätt genom patientens hela liv, såvida inte och ända till den otillåtna bortträngda känslorna och deras triggande händelser har identifierats och medvetet upplevts och reagerats på (med sorg, vrede eller indignation) av den lidande. Det enda sätter detta kan göras på för patienten är att återbesöka dem; om allt annat misslyckas, ensam, men låta oss hoppas att hon kan göra detta i sällskap med någon som är villig att lyssna, under någon form av ’pratande’ terapi: vilket lyckligtvis kan vara informellt och (endast) för detta ändamål/ad hoc (??) som ett möte i våra (läkar)mottagningar.”

-//-

I have translated the quotations from the post "Diagnosis" from English to Swedish.

Delany also writes about:

“Many ‘heartsink’ patients will turn out to have suffered such gross and overt abuse: though feelings of confusion, intolerable shame and self-blame may still be preventing them from disclosing, or even from consciously remembering it.

There are other forms of ill-treatment; as well s less extreme physical and sexual abuse, there is a whole spectrum of gross and subtle emotional damage /…/ In emotional abuse, the child’s love, trust and attachment are used to warp the course of the child’s development in the (un)conscious interests of the adult, who is lashing out with unresolved damage of her own /…/

What these parents have in common is that they provide an insecure environment for the developing child, where she learns not to trust herself or others; where she is expected to strive after goals which entail giving up much of her own spontaneity and creativity to others’ demands. This is likely to leave its lasting mark in depriving her of self-esteem and self-confidence, and leave her with feelings of anger and outrage she may not even be aware of. All the same, they are painfully eating away at her, and are making her feel worthless; even if she is busy establishing what appears to be a fulfilling life, with a successful career and happy family. Unknown to her, inside him, a cry has been waiting to be heard since childhood /…/

Repression occurs whenever an experience during childhood and development gives rise to feelings that are not fully lived through and assimilated: because these feelings are forbidden/too painful/too confusing for the child, and because there is no-one more experienced available to help the child identify and deal with them. Today more experimental evidence is becoming available that supports this hypothesis; e.g. in accessible books on the overlap of child psychology and neurophysiology, such as “How babies think.” A child without adequate support is unable to cope with such intense conflict as: ‘I love my parents/ carers but they injure me, physically/ sexually/ emotionally’. (This applies to the concept of abuse in the widest sense of the word, from the limited to the life-threatening) Having got off to a faulty start in life with such an unmanageable and unassimilated experience, the grown-up child is then disabled from handling feelings aroused by similar abusive situations that come her way in adult life. She will lack empathy or understanding for herself or for others (often her own children) who have been or who are being abused in similar ways. At the same time the mental energy needed to keep the old chaotic and unwanted feelings safely repressed and unconscious, is not available to the patient for more creative purposes and leaves her feeling drained, inadequate and bad. The sufferer feels non-specifically unwell all the time, and may decide to consult someone about her elusive health problems.”

Helpers (that haven’t worked their own through, and many who should have done haven’t either??) doesn’t want to see the symptoms for what they truly are signs of!? And this mean the client has to control them to get “help”!? If he/she succeeds in doing so he/she has succeeded!? As the nice boy/girl who has satisfied his/her parent with the right behavior and attitude?

Delany also mentions the power imbalance between doctor-patient and what this means (beginning of chapter 3).

She also writes in her “Conclusion” that:

“The care of the ‘sinking heart’ patient is easy if we let it be. In fact, until the patient herself gives us the go-ahead, we don’t need to do anything about it. We don’t need to come up with advice, recommendations, or treatment. We can afford to admit our ignorance: the patient has the answers, all we can do is wait for them in an atmosphere of optimism and confidence –knowing the answers are there, even if we don’t know what they are. There is as yet a limited, but growing, evidence base: meanwhile a qualitative/ narrative approach, empirical experience and intuitive assent constitute a provisional one rich enough to be getting on with.”

Came to think of how it is here in health care now; do doctors have time for such consultations? Not being stressed, in a hurry etc.? They shall be so effective…

And I also came to think when I read Burchardt’s appendix about Jenson and what she has written; something about the simple truth. That there isn’t needed any complicated theories (they can instead be an obstacle), to keep things in control and on place. She writes something about the simple answers? (I don’t find this/these part/parts in her book now).

To being asked to understand (explicitly or implicitly) by a helper/therapist/doctor is more of the same, and it is to strengthen one of the denial-strategies, namely rationalising also stuck me on my way to work today?? But with this no healing will come about!? But it is probably a protection against the pain, and thus against the truth – and healing, which was needed then to survive but causes problems now??

English word of today ”willy nilly” which means “antingen man vill eller inte, med eller mot sin vilja”.

Behandlingsmetoder...

Apropå behandling och rötterna till sjukdomar, ohälsa, problem, skulle jag vilja skriva ett blogginlägg senare utgående från det Dr Gwenda Delany och Dr Judith Burchard skriver… Utifrån egna erfarenheter och det JAG tillägnat mig som amatör på detta område…

Förresten sa Johanna Nilsson nu på morgonen i morgonsoffan att hon tycker man borde kalla in f.d. utbrända som ”experter” i arbetet med hur man kommer tillrätta med ”sjukskrivningsproblemen”… (var sitter ”problemen” egentligen?).

Insändaren "Skjut inte på patienten" av läkaren och gestatterapeuten Ingegerd Wahl idag. Hon menar att man skjuter på budbäraren (patienten) och inte lyssnar på budskapet...

Om den alltmer behandlingsteknologiska sjukvården och politik idag...

Läkaren Jörgen Herlofson ger nya sjukförsäkringsförslaget svidande kritik. Han skriver bland annat:

"Den behandlingsteknologiska utvecklingen går med svindlande fart. Fantastiska landvinningar öppnar tidigare oanade möjligheter att åtgärda apparatfel i människokroppen, men kostnaderna för detta är troligen precis lika fantastiska. Den uppmärksamhet och det intresse utvecklingen väcker har emellertid en ideologiskt problematisk baksida.

Fokuseringen riskerar att stärka bilden av att "riktig sjukvård" sysslar med "riktiga fel", det vill säga sådana fel som kan påvisas med våra teknologiska mätmetoder. Ohälsa utan påvisbara apparatfel betraktas följaktligen inte som riktig ohälsa. Så tycks också vårdteknokrater och evidensfundamentalister se på saken.

Det här är den ideologiska grund utifrån vilken man raderar ut rätten till sjukersättning för sådan ohälsa som inte syns på datorskärmarna och på rutinlabblistorna.

Med en snävt biologisk syn på definitionen av ohälsa är dessa nya riktlinjer uppenbarligen logiska och rimliga. Men funktionalitet i arbetslivet handlar om mycket mer än biologi. Det handlar om hur vi klarar av att få hela vår dagliga tillvaro att fungera tillfredsställande.

Stressforskningen visar att kroppens alarmsystem aktiveras när påfrestningar blir övermäktiga och individen inte klarar av att hantera sin livssituation. På kort sikt är det ingen fara med det, men om påfrestningarna består och oförmågan att finna lösningar kvarstår, hamnar man i en kronisk stressituation. Det leder ganska snart till besvärande symtom och funktionssvårigheter, men det tar längre tid innan påvisbara organförändringar uppstår. Sådana symtom brukar i journaler beskrivas som diffusa.

Den typen av illabefinnande som sänker självkänslan i botten, berövar individen kraft och initiativ, tär på livslusten och försätter kroppen i obalans med ständig värk, sömnsvårigheter och diffusa obehagsupplevelser får allmänläkare, psykiatriker och rehabiliteringsläkare dagligen höra om från sina patienter i dessa tider. Men de finner inga "objektivt" verifierbara sjukdomstecken, inga påvisbara organförändringar. De flesta av dessa läkare vill inte skicka tillbaka sådana patienter till jobbet utan att ha erbjudit meningsfulla insatser. Nu ska alltså patienterna tvingas vara kvar i arbete utan möjlighet till nödvändig vila från påfrestningarna.

Man kan av ideologiska skäl vilja hävda att stressrelaterade problem med hälsan inte hör hemma i sjukvården, eller att de är en del av det normala livet, men vad ska man säga till dem som faktiskt har problemen?

Vem tror att arbetsgivare i vårt land har realistiska möjligheter att med psykologiskt känsligt handlag stötta personer med akuta stressrelaterade problem som inte kan bli sjukskrivna för sina besvär?

Med nyorientering och förstärkning på kompetenssidan kan företagshälsovården i samverkan med personalavdelningen säkert göra nytta. Men om problemen främst är förknippade med jobbet, lär förtroendeproblem oundvikligen uppstå ifall företagsassocierade verksamheter står för insatserna.

Och hur går det för alla anställda i de av politikerna så omhuldade småföretagen, där kostsam företagshälsovård knappast ryms inom de ekonomiska ramarna?

Ska vi återigen behöva åse hur människor i en utsatt belägenhet lämnas åt sitt öde, för att deras problem har medicinsk lågstatuskaraktär, och för att de olika myndigheterna och organisationerna inte kan enas om vems bord det är?

Bland dem som arbetar i vården, och som möter den stressrelaterade ohälsan i sitt arbete, råder det samtidigt delade meningar om hur saken ska hanteras. Problematiken har tydliga psykologiska inslag, och inom de medicinska verksamheterna saknar man helt enkelt adekvata kunskaper.

Läkarutbildningen har stark naturvetenskaplig tonvikt, och den som påbörjar studierna med humanistiska ambitioner får räkna med att förkovra sig på egen hand. Det här är sannolikt ett av skälen till kraven på att anställa psykologer i primärvården. Ingen dum tanke, men det finns en klar risk att det förstärker en problematisk benägenhet att vilja ha expertis att remittera till i alla upptänkliga sammanhang.

Hur skulle det i stället vara om själva mötet med patienten tas på större allvar? Med en expert- och teknikinriktad sjukvård riskerar vi att passivisera individer. De blir objekt för vårdens åtgärder snarare än behandlingsdelaktiga subjekt med egna önskningar och egen ansvarskänsla. När det handlar om stressrelaterad ohälsa är det ett särskilt allvarligt felgrepp. Här gäller det i stället att på olika sätt stötta patienten att ta itu med sin livssituation för att själv ändra på det som måste ändras, vare sig det är faktorer i omgivningen, eller om det rör sig om egna problem eller personliga svagheter.

När patienten görs till ett passivt objekt för olika insatser är utsikterna till framgång vid stressrelaterad ohälsa inte särskilt stora.

Det här är en ideologisk fråga som kräver ställningstagande. Vi riskerar nu att komma längre bort än någonsin från en patientcentrerad vård. Den humanistiska visionen om en respektfull vård för alla som behöver den är uppenbarligen hotad."

Kulturbloggen skriver:

”Tänk att högerns politiker mer och mer står för en slags totalstyrning av samhället.”

Författaren Johanna Nilson om att vara ”duktig flicka”!