Om avsaknad av kritisk debatt, propaganda, att vara resursstark samt (mer) om bankerna…

Ur Robert Sundbergs ledare ”Seger för Atomens vänner”:

” Det är, delvis, avsaknaden av kritisk debatt om, och granskning av, kärnkraften som registreras av mätningen. De resurs- och propagandastarka krafter vi kan kalla för Atomens vänner har ju i flera år varit så gott som oemotsagda. Inte underligt då att en majoritet blir för kärnkraft, den energikällan verkar ju sakna nackdelar./…/

Om många vill ha kärnkraft och den uppfattas ha få nackdelar:

Varför vill då så få ha uranbrytning där de bor?

Varför är då så få personer och kommuner villiga att ha slutförvaring på sin ort?

Varför är då försäkringsbolag ovilliga att försäkra kärnkraftverk, utan hänvisar till att staten ska sanera efter eventuella olyckor, även i privatägda kärnkraftverk?

Det paradoxala är att svenskarna inte vill ha uranbrytning eller kärnbränsleavfall där de bor eller betala kärnkraftens försäkringskostnader. Men de vill ha elen, och det helst billigt.

Det resursstarka kärnkraftvänliga komplexet har fått svenskarna att tro att det går att få kärnkraftens fördelar men inte nackdelarna.

Det är det som mätningen visar.”

Men detta gäller inte bara kärnkraftsfrågan…

Göran Greider frågar ”Borde bankerna nationaliseras?”:

”Det är ju inte bara de högsta bankchefernas privata egoism det här handlar om. Denna egoism sätter ju samhällsekonomin på spel./…/

... åter till Le Mondes fråga: Är det dags att börja diskutera förstatligande på allvar? Ett sätt att se på bankerna är ju att betrakta dem som en finansiell infrastruktur, till nytta för hela det övriga näringslivet och för konsumenterna. Ungefär som polismakten, eller försvaret.

På sådana områden tillåter vi, som bekant, ingen konkurrens eftersom vi då skulle ha ett maffiasamhälle med konkurrerande beskyddarverksamheter. Även de som benhårt försvarar marknadsekonomin borde därför, om de ansträngde sig, kunna hålla med om att privatägda banker inte behöver ha ett egenvärde.

Konkurrensen mellan olika banker skulle gå förlorad, det är sant och det är ett minus (även om den konkurrensen sällan upplevs som reell av vanliga människor).

Å andra sidan borde det vara en större vinst att systemet med ojämna mellanrum inte kollapsar. Vi skulle ju inte acceptera att polismakten emellanåt kollapsar.

Moraliskt har banksektorn kollapsat, så mycket är klart. Problemet är att det moraliska förfallet hos ett litet privilegierat fåtal kan orsaka enorm förödelse hos de många: Företagare och löntagare.”

Läs också Gunder Anderssons recension ”Paul Auster klär av Bush i en labyrintisk historia”:

”Berättelsen kastar sig mellan privatlivets ångestframkallande skeenden och ångest inför vad USA blivit under den trigger-happy Bush - även om just detta inte sägs ut i klartext. Auster visar sin storhet genom förmåga att väva samman alla dessa element av förräderi, tragedi, skuld med feberartade fantasier kring vad som hänt med USA när det styrts av den religiösa högern - som för övrigt får åtskilliga smockor - och driver fascistisk politik under demokratisk täckmantel.

I thrillerartade avsnitt befinner sig USA i ett andra inbördeskrig, och fan ta den som inte tänker eller säger rätt saker, inför den ena eller andra statsterroristen. I dessa stycken antyds, på ett högst inverterat vis, huvudpersonens benägenhet att göra slut på allting i rent förtvivlan, både över tragedier som drabbat honom själv och över en politiskt förödmjukande situation där nationen splittrats och det gäller att tänka rätt eller dö.

Detta enligt det officiellt uttalade budskapet den som inte är för oss är emot oss. Mannen i mörkret är en litterär tidsmarkör av lika utmanande som imponerande slag, en skildring av den liberale amerikanens trauma inför politiken som förts av cowboyen i Vita Huset, lika okunnig som maktmedveten och med förödande konsekvenser för USA i stort. Det är en roman som kastar sig mellan pulp fiction och familjedramat, skräcken och sorgen.”

Läs också ledaren ”Saknas: Principiell kritik mot Borg! - Ordning och reda i ekonomin - vad betyder det?” av Göran Greider, samt ”Tre råd från en legend” och ”Var finns medkänslan? - Alltför många har svårt att förstå hur det är att vända på slantarna.”

Artiklarna finns också här.

Åt den som haver skall varda givet och om fenomenet att utse syndabockar…

fallskärm.

[Uppdaterad under dagens lopp samt 2 mars med två nya artiklar, se slutet av postningen]. Göran Greider skriver i ledaren ”Fallskärmar åt alla” om den nuvarande politiken som kan sammanfattas med ”Åt den som haver skall varda givet” (se om Anna Thoursie här samt också LO:s andre ordförande Ulla Lindqvists förstamajtal förra året på temat "Åt den som haver..."). Greider reflekterar över om det vore en god idé med fallskärmar till alla:

”Troligen inte. Det skulle helt enkelt bli fruktansvärt dyrt. Det är därför som de stora fallskärmar som ofta utlöses i samhällets övre skikt inte är moraliskt hållbara.

De små fallskärmar som städerskorna i Småland fått kan i och för sig inte annat än glädja mig, men deras främsta funktion är i slutändan att de visar vilket obehagligt privilegiesamhälle vi faktiskt lever i.

Kanske är det en konstnärlig installation, avsedd att uppenbara vanvettet i det som betraktas som normalt, som det lilla bostadsbolaget sjösatt?

Av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov, det är den enda rimliga moraliska hållningen.”

Johan Ehrenberg använde begreppet ”kortsiktig girighet” i sin ledare ”Bilindustrins självmord. Ehrenberg: Vi har inte råd att vänta på marknaden” hos bolagsägare som fått styra över världens trafik- och klimatpolitik.

Se blogginlägget ”The Death of Democracy” av en Pete Orthmann om de superrika i USA och vad de sysslar med, sett med en amerikans ögon.

Artiklarna finns också här.

Sjukvårdsförsäkringen ökar med 600 dollar per år nu för (vissa) amerikaner. Hur många tusen är det i svenska kronor? Över 4 000 kronor (i dagens penningvärde 5 400 kronor egentligen)? Och förmodligen kommer den att öka med samma summa nästa år och ytterligare samma summa året därpå. Om så kommer människor att få punga ut med drygt 1 000 kronor (egentligen drygt 1 350 kronor) YTTERLIGARE per månad om några år (ovanpå det som de redan nu betalar). Vad innebär detta för dem som får betala denna ur egen ficka och inte har en arbetsgivare som betalar (samt betalar försäkring för maka/make)?

Jag funderar också på om sjukvårdförsäkringen ökar ju äldre man blir, då ju sannolikheten att man blir sjuk ökar med åldern? Vilket verkar var så.

Amerikaner tror att ”socialiserad” sjukvård kommer att innebära att man helt enkelt struntar i äldre personer. Och de är så hjärntvättade med kommunist- och socialistspöket att de tror att, som den mycket välbeställda frun till en läkare i USA sa till min pojkvän:

”Socialiserad medicin kommer att tvinga fram en svart marknad i sjukvården därför att äldre människor snart kommer att förvägras service. Det kommer helt enkelt inte att finnas tillräckligt mycket pengar för att täcka vad som görs för dem nu här; systemet kommer inte att ha något annat val än att dra ner någonstans; gamla människor är det största dränaget och man skulle helt enkelt släppa taget om dem [dvs. ge dem mycket mindre vård och hjälp än idag], det är den logiska slutsatsen. De kommer att få höra att de inte är värda att kostas på några pengar, eftersom de inte kommer att leva mycket längre i alla fall, på liknande sätt som unga människor nu får höra, som kommer att dö utan levertransplantation, men som [trots det] inte slutar dricka (frånsett att äldre människor inte kan sluta bli gamla!). Människor med pengar kommer inte bara att säga ’Okej, jag kommer att göra min ’plikt’ mot samhället och bara dö sen', de kommer att gå någon annanstans.”

Man får väl införa ättestupan för gamla människor då!!?? Och göra det världen över?

Och, jo, det är mycket möjligt att de har rätt; att de välbeställda kommer att göra allt för att rasera ett "nytt system"!? Något de har makt och möjligheter att göra, till skillnad från dem som inte har några pengar... Om inte de utan pengar går ihop och reagerar.

Maria-Pia Boëthius skriver också i ledaren "Varningsklockor ringer!":

"Det finns något mörkt i tidsandan, något oformligt brunt och svart, som dyker upp och försvinner, ännu otydligt, dolt bakom sådant som melodifestivaler och en helt fragmenterad information, som tycks ägnad att inte få oss att se helheten. Med John Miltons ord: 'They who have put out the people’s eyes, reproach them of their blindness.' De som har stuckit ut folkets ögon, anklagar dem för deras blindhet.

Börskraschen 1929 ledde till ett uppsving för socialismen och kommunismen, folk var arbetslösa, utfattiga och otrygga och fasade för framtiden. Som 'motmedel' stöttade de tyska industrialisterna nationalsocialismen, med massor av pengar, så att den kunde växa sig stark. De såg i nazismen en karismatisk rörelse som kunde fånga de 'olyckliga massorna' bättre än socialismen och som dessutom lovade att lämna deras rikedomar ifred [ser vi något liknande idag?]. De ångrade sig när det för länge sedan var för sent. På den tiden var folken lika rasande på bankerna som idag, men denna vrede kanaliserades mot judarna.

Propagandan la skulden på 'judiska bankirer', inte på ett sammanstörtat dårkapitalistiskt system. Idén är alltid att uppfinna andra syndabockar än de verkligt skyldiga./.../

Propagandan, som bland annat skett med hjälp av medieägande har varit alltför framgångsrik.

Överallt på jorden blossar det upp vilda strejker, demonstrationer, uppror och manifestationer, missnöje med de i raketfart försämrade villkoren för arbetande människor eller plötsligt arbetslösa; och vi har med säkerhet bara sett början. Rasande människomassor, som bara är rasande och inte egentligen ser något alternativ är bland det farligaste som finns och ett bråddjupt misslyckande för politiken.

Där lurar fascismen och populistiska 'starka män' och fundamentalistiska frälsningsläror i bakvattnen ./.../

...jag är djupt förundrad över den svenska oppositionen som inte gått till frontalangrepp mot det ekonomiska system, som försatt oss i detta utsatta läge, som verkar vara rädd att väcka någon sovande björn och som fortfarande försöker vädja till en smårik och egocentrisk medelklass, som snart inte längre finns.

'Politik är att våga!' Till exempel våga inse det djupa allvaret i vad som nu sker och väcka björnen istället för att sjunga vaggvisor för den."

Tillägg 2 mars: Lars G. Andersson, politisk redaktör för Östra Småland skriver i ledarkrönika idag om "Finanskrisens alla vinnare" och alltså mer om "åt dem som haver skall varda givet":

"För den besuttna medelklassen, och allra mest för dem i storstädernas villaghetton, har finanskrisen hittills varit som att vinna högsta vinst i Penninglotteriet.

Villaräntorna har snart utraderats och bankexpertis spekulerar i nollränta framöver. Det betyder tusentals kronor mer i plånboken varje månad.

Bensin- och elpriserna har rasat nedåt i en väldig fart. Bland de högre inkomsttagarna börjar också regeringens skattesänkningar att bli märkbara.

Dessa lyft i levnadsstandard kommer som extra grädde på moset till minst ett tjog tusenlappar varje år som flyter in genom att fastighetsskatten drastiskt sänkts och allra mest för dem som har de flådigaste lyxvillorna.

Men är det klackarna i taket för dem som finns på livets solsida så är det desto dystrare för dem som inte har haft tur i livets lotteri. Skuggorna över arbetarnas och de lägre tjänstemännens tillvaro blir allt djupare.

Häromveckan trodde fackförbundet IF Metall att var femte industriarbetare är utan arbete till sommaren. I januari var det nytt varselrekord, med 17 000 som drabbades. Och när nu Saab Automobile hänger på gärdesgården är ytterligare 12 000 jobb i fara.

Bor man dessutom i hyreslägenhet kan man inte dra någon större fördel av den sänkta räntan. Man får snarare höjd hyra än sänkt.

Det är alltså extra jävligt, eftersom regeringen ju har sett till att vi har norra Europas sämsta a-kassa om olyckan skulle vara framme. Sedan har ju dessutom regeringen ordnat så att en halv miljon medborgare tvingas stå utan a-kassa."

Men han tror inte att den besuttna klassen kommer att spendera de pengar de nu har mer i plånboken, utan samla dem på hög.

Sparandet verkar ha ökat rejält under januari månad! P.g.a. den osäkerhet som råder, för ingen vet när "the bottom is nådd" som han skriver. Och jag tror att han har rätt. Och jag tror att ju mer man har desto mindre är många beredda att spendera.

Försökte hitta debattartikeln ”Sälj inte apoteken”, men hittade istället en insändare ”Sälj inte apoteken” av insändarskribent med erfarenhet av apotek sedan 48 år som apotekstekniker inom Apoteket AB, varav 23 år som centralt fackligt aktiv i Farmaciförbundet.

Se också siten ”RäddaApoteken.nu” och deras namninsamling här, samt deras blogg om senaste nytt.

Tillägg efter lunch: hittade nu debattartikeln "Sälj inte apoteken":

"Högerregeringen lägger nu fram sitt förslag om att privatisera apoteksmarknaden.

De vill rasera ett fungerande system och av ideologiska skäl ersätta det med ett marknadssystem.

De vill sälja ut hälften av våra 900 gemensamt ägda apotek. Några skall vara kvar för att säljas senare men de skall tvingas till vinstmaximering på samma sätt som de privata. Ett förslag som med all säkerhet innebär högre priser, mindre tillförlitlig information och sämre tillgänglighet.

Enligt OECD har Sverige idag ett av världens mest kostnadseffektiva distributionssystemen för läkemedel. Det vill man nu förstöra. Apoteket AB har idag ett vinstpåslag på 17 procent. Det kan jämföras med genomsnittet för apoteksbolagen i Europa som är 35 procent.

Genom att vi äger apoteken gemensamt kan vi se till att både hålla ned kostnader och säkerställa patienternas bästa. Istället får vi nu ett obegränsat vinstintresse hos privata apotekskedjor samtidigt som skattebetalarna står för notan.

Apoteket har en hög kundnöjdhet. Ändå är dagens apotek naturligtvis inte perfekta. Det behövs fler apotek och längre öppettider, men det hade enklare kunnat ordnas genom nya direktiv. Att vi enkelt kan göra detta beror just på att det idag är vi som gemensamt äger apoteken. Istället väljer regeringen att sälja ut dem"

Är gårdagens lösningar svaret…

dylika figurer stod i två gathörn mitt emot varandra i Wrocław.

Under flygresa från Västerås till Poznan i Polen för musikfestival i Wroclaw började jag bläddra i senaste Pedagogiska magasinet (nr 3/2008). Ledaren ”Det var bättre förr – ju förr desto bättre” (sid. 4-5) var mycket väl värd att läsa. Chefredaktör Leif Mathiasson skriver om tidskriften Axess, den svenska nykonservatismens högborg som han kallar den, vlken i några artiklar nu i vår har tagit fram slaktkniven vad gäller skolan, artiklar i vilka de menar att det var bättre förr.

Han ifrågasätter om vägen framåt är reträtt,

”…som vore gårdagens lösningar svaret på morgondagens frågor. Arenorna för en alternativ och seriös utbildningsdebatt är få.”

Håller helhjärtat med!!! De diskussioner som förs är föga inspirerande eller kreativa och totalt ointressanta.

Han fortsätter:

”Jag hade väntat mig betydligt mer av kvalificerad analys och utmanande tankegångar i en tidskrift som Axess.”

Han skriver om

”…den gamla sorteringsskolan som i grunden byggdes för att garantera de privilegierade eliterna tillgång till högre utbildning och maktpositioner och som lämnade en nödtorftig, sexårig folkskola till resten av befolkningen.”

Och det är vad man vill skapa idag igen?? Eliten vill skapa elitskolor för sina egna barn!?

”Totalitära och despotiska regimer har i alla tider insett utbildningssystemets betydelse.”

Så sant som det är sagt!

”Utbildning och bildning, kunskaper och undervisningsinnehåll är inte objektiva, statiska företeelser. De formas och präglas av sin samtid./…/

I det växande släktet inpräntades överhöghetens gudomliga mandat och att ’hvar och en vare underdånig den maktägande övferheten.’ Den som satte sig upp mot överheten satte sig upp mot Gud [!!!].

Utbildningsväsendet och dess utformning är ett politiskt projekt. Varje epok, varje samhällssystem och dess makthavare definierar genom skolan sin syn på samhället i allmänhet och dess människor i synnerhet. Det gäller också i vår egen tid.”

Han skriver vidare om skolans demokratiska uppdrag, att fostra till demokrati och om

”…ett samhälle som på allvar värnar människors lika värde och som visar ömsesidig respekt och självständigt tänkande…”

på ett sätt som är mer än bara högtidlig retorik.

”Den svenska enhetsskolan var – och är – ett politiskt projekt för att ge alla barn en bred och gedigen grundutbildning. Den har ett dubbelt demokratiskt uppdrag. Dels att ge barn och unga kunskaper och redskap för att förstå det samhälle och den värld de lever i.

Demokratin bygger på kunniga och välutbildade medborgare som aktivt kan utöva sitt medborgarskap./…/

…ett sätt att leva och verka tillsammans [och som inte bara stannar vid fint prat].

Det finns förvisso mycket att kritisera och ifrågasätta i dagens skola. Det görs också – inte minst av lärarkåren själv. Det är ett naturligt inslag i allt utvecklingsarbete. Men frågan är om redskapen för att hantera dagens utmaningar står att finna 30, 40 eller kanske 50 år tillbaka i tiden. Jag betvivlar det.

Det var inte bättre förr. Det var annorlunda. Låt oss lära av det – men låt det inte stå modell för framtiden.”

Läs också

”REGERINGENS SKOLPOLITIK UNDER LUPPEN

(s. 12 och framåt)

Regeringen ställer en felaktig diagnos på skolsystemet och utifrån den ordinerar en rad felaktiga åtgärder. Det menar docent Hans-Åke Scherp som gjort en granskning av regeringens skolpolitik utifrån ett forskningsperspektiv.

Läs hela granskningen i nya numret av Pedagogiska magasinet.”

George Monbiot...

Apropå föregående inlägg om "Kompetensrädsla": Om George Monbiot, hans hemsida. Och om “Unsentimental Education” där det bland annat står i inledningen:

“If only the government would justify the paranoia of the ruling classes. They believe, as they have always believed, that they are under unprecedented attack. All last week the rightwing papers rustled with the lamentations of the privileged, wailing about a new class war. If only.”

Översatt blir det något i stil med (i min snabba översättning):

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Ja, stackars överklassen!!?? Arkiv med Monbiots artiklar i the Guardian här.