Om avsaknad av kritisk debatt, propaganda, att vara resursstark samt (mer) om bankerna…

Ur Robert Sundbergs ledare ”Seger för Atomens vänner”:

” Det är, delvis, avsaknaden av kritisk debatt om, och granskning av, kärnkraften som registreras av mätningen. De resurs- och propagandastarka krafter vi kan kalla för Atomens vänner har ju i flera år varit så gott som oemotsagda. Inte underligt då att en majoritet blir för kärnkraft, den energikällan verkar ju sakna nackdelar./…/

Om många vill ha kärnkraft och den uppfattas ha få nackdelar:

Varför vill då så få ha uranbrytning där de bor?

Varför är då så få personer och kommuner villiga att ha slutförvaring på sin ort?

Varför är då försäkringsbolag ovilliga att försäkra kärnkraftverk, utan hänvisar till att staten ska sanera efter eventuella olyckor, även i privatägda kärnkraftverk?

Det paradoxala är att svenskarna inte vill ha uranbrytning eller kärnbränsleavfall där de bor eller betala kärnkraftens försäkringskostnader. Men de vill ha elen, och det helst billigt.

Det resursstarka kärnkraftvänliga komplexet har fått svenskarna att tro att det går att få kärnkraftens fördelar men inte nackdelarna.

Det är det som mätningen visar.”

Men detta gäller inte bara kärnkraftsfrågan…

Göran Greider frågar ”Borde bankerna nationaliseras?”:

”Det är ju inte bara de högsta bankchefernas privata egoism det här handlar om. Denna egoism sätter ju samhällsekonomin på spel./…/

... åter till Le Mondes fråga: Är det dags att börja diskutera förstatligande på allvar? Ett sätt att se på bankerna är ju att betrakta dem som en finansiell infrastruktur, till nytta för hela det övriga näringslivet och för konsumenterna. Ungefär som polismakten, eller försvaret.

På sådana områden tillåter vi, som bekant, ingen konkurrens eftersom vi då skulle ha ett maffiasamhälle med konkurrerande beskyddarverksamheter. Även de som benhårt försvarar marknadsekonomin borde därför, om de ansträngde sig, kunna hålla med om att privatägda banker inte behöver ha ett egenvärde.

Konkurrensen mellan olika banker skulle gå förlorad, det är sant och det är ett minus (även om den konkurrensen sällan upplevs som reell av vanliga människor).

Å andra sidan borde det vara en större vinst att systemet med ojämna mellanrum inte kollapsar. Vi skulle ju inte acceptera att polismakten emellanåt kollapsar.

Moraliskt har banksektorn kollapsat, så mycket är klart. Problemet är att det moraliska förfallet hos ett litet privilegierat fåtal kan orsaka enorm förödelse hos de många: Företagare och löntagare.”

Läs också Gunder Anderssons recension ”Paul Auster klär av Bush i en labyrintisk historia”:

”Berättelsen kastar sig mellan privatlivets ångestframkallande skeenden och ångest inför vad USA blivit under den trigger-happy Bush - även om just detta inte sägs ut i klartext. Auster visar sin storhet genom förmåga att väva samman alla dessa element av förräderi, tragedi, skuld med feberartade fantasier kring vad som hänt med USA när det styrts av den religiösa högern - som för övrigt får åtskilliga smockor - och driver fascistisk politik under demokratisk täckmantel.

I thrillerartade avsnitt befinner sig USA i ett andra inbördeskrig, och fan ta den som inte tänker eller säger rätt saker, inför den ena eller andra statsterroristen. I dessa stycken antyds, på ett högst inverterat vis, huvudpersonens benägenhet att göra slut på allting i rent förtvivlan, både över tragedier som drabbat honom själv och över en politiskt förödmjukande situation där nationen splittrats och det gäller att tänka rätt eller dö.

Detta enligt det officiellt uttalade budskapet den som inte är för oss är emot oss. Mannen i mörkret är en litterär tidsmarkör av lika utmanande som imponerande slag, en skildring av den liberale amerikanens trauma inför politiken som förts av cowboyen i Vita Huset, lika okunnig som maktmedveten och med förödande konsekvenser för USA i stort. Det är en roman som kastar sig mellan pulp fiction och familjedramat, skräcken och sorgen.”

Läs också ledaren ”Saknas: Principiell kritik mot Borg! - Ordning och reda i ekonomin - vad betyder det?” av Göran Greider, samt ”Tre råd från en legend” och ”Var finns medkänslan? - Alltför många har svårt att förstå hur det är att vända på slantarna.”

Artiklarna finns också här.