Om individen, förakt för svaghet, maktmissbruk och allmänt funderande över retorik…

om moderater och att göra vågen.

Har ingen aning om vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg.

Funderade över detta med vissa partier som säger sig hylla individen när jag åkte till jobbet igår morse.

Samt över dem som säger sig vara emot byråkratin, men som inte alls avvecklar den, utan sätter in den på andra ställen istället och kanske ärligt inbillar sig att de avvecklar den och tror de är mindre byråkratiska, fast de inte är ett spår mindre ”byråkratiska.” Kanske ännu mer stelbent byråkratiska och än mindre flexibla (något de kräver av medborgarna dock) istället. Denna fundering apropå diskussion på jobbet om blå politiker på kommunnivå som inte är ett dyft mindre byråkratiska. Kanske ibland MER byråkratiska än de företrädande röda.

Och nu på morgonen möts jag av Carl Bildts nuna i TV angående nytt lagförslag från alliansen om enskildas och statens ansvar vid kris när svenskar befinner sig utomlands. Och jag får lust att blogga. Ironiskt.

Vilka var det som skrek högst över förra regeringens krishantering under tsunamin? Nu kommer den regering som efterträdde med lagförslag som innebär att individen måste ta ett större eget ansvar (ekonomiskt) för räddningsaktioner. Bildt sa att det gör man i ett ”fritt land.” Så fick han retoriskt till det att det handlar om ”frihet.” Individens frihet? Är det detta som kallas hyckleri?

Tja, han ser bara om sin egen frihet? Han har inget emot att folkets makt monteras ner (han är förmodligen rädd för demokratin) och att han och hans gelikar får mer och mer makt. Penning- och medial makt (och media ger honom glatt den makten – även Sveriges television). Tolkningsföreträde?

Såg han besvärad ut (eller fick han anstränga sig hårt för att inte se så nöjd och glad ut som han var) när han meddelade om ansvaret att ha reseförsäkring, brukar inte människor ha sådan (har han förmåga att känna sig skamsen och besvärad, när han som ytterst privilegierad, i alla fall makt- och penningmässigt, går ut och lämnar dylika besked)? Eller försökte han som sagt dölja hur oerhört belåten han var över detta beslut (som utrikesminister - och ansvarig), trots att alliansen kanske vann en massa röster på den enorma kritiken av förra regeringens hantering av tsunamin?

Gick alliansen och dess företrädare ut då och sa att människor bör se över sitt eget skydd när de reser utomlands? Jag kan inte påminna mig att någon enda gjorde det. Och de som drabbades i tsunamin var är deras kritik nu över alliansens beslut? Kommer den? Eller låter media den inte komma fram?

Läs också Göran Greiders ledare ”Bildt förstorar sitt ego genom EU.”

(Ny)liberaler hyllar individen. Men behandlar de individer som just enskilda individer? Behandlas (alla) enskilda individer ens med respekt, och inte som kollektiv, av dem som säger sig värna om individen och vara emot kollektiv? Eller behandlas bara vissa individer med individuell respekt?

Nej, är sanningen att liberaler klumpar ihop människor i kollektiv, i kreti och pleti? Där bara vissa (ytterst få allra högst i makthierarkin) är verkligt värda individuell respekt och mänsklig aktning? Och de andra som inte når upp till standarden bör skämmas så att de möjligen lyfter sig upp till den nivå där de kan börja förtjäna rätten att leva värdigt och respekteras? Inte minst sjukskrivna kvinnor (med utmattningsdiagnoser inte minst) bör skämmas, de som redan har tendenser till att av skam tiga. Dem som det är lätt att ge sig på och spara pengar på. Och var går DE sparade pengarna? För det FINNS pengar.

Läste en recension av Per Runesson över André Brinks ”Skiljevägar –memoarer” (Forum). Han skriver:

”Fram till nittiotalets början kunde en svart person straffas i Sydafrika om vederbörande inte bar sitt pass med sig, dagligen förödmjukades de svarta. De skulle egentligen inte finnas där, annat än som underordnade den vite mannen.”

Ja, det där med att förödmjuka människor, få dem att skämmas. Ett maktmedel. Som vissa tenderar att ta till. Och de gör vågen när vissa politiska beslut tas.

Kulturhyllan i DD undrar också i ”Vem kryddar dagens soppa?”:

”I dag när klassamhället växer kan frågan upprepas: Varför tiger författarna?”

Ja, var är civilkuraget?

I artikeln ”FI vill stoppa bolånefest” så säger Finansinspektionens chefsekonom Lars Frisell att han är bekymrad över hushållens höga belåningsgrad.

I artikeln ”Om människans goda och onda” kan man läsa om kulturen som premierar konkurrens, drömmen om framgång och ekonomisk vinning:

”Vinnare kräver förlorare.”

Jag tror inte vi är födda till att konkurrera och bara bry oss om oss själva eller bara våra närmaste. Ett barn är inte fött med onda drifter som måste stävjas. Det används som ursäkt för att "uppfostra" de. Men detta är ämne för en separat bloggpostning.

Vidare om vår värld: Falska mediciner kan vara storsäjare på nätet. De kan vara både olagliga och skadliga. Fru till kirurg i USA berättade för min pojkvän (amerikan och boende i USA) att kirurger opererar på döda patienter för at kunna ta (rejält) betalt för sina ingrepp. Läkare är tvungna att ta dyra försäkringar för att skydda sig mot patientstämningar. Undra på om sjukvården blir dyr. Är detta en modell att följa?

Arbetslösa blir yrkessoldater – den nya given i Sverige. Bengt Göransson skriver i brev till ledarsidan som svar på Göran Greiders ledare ”Soldater gör mig alltid orolig”:

”Göran!

Jag läser din ledare ’Soldater gör mig orolig’ med gillande. Jag har under senare år blivit alltmer övertygad om värnpliktens värde, detta sedan denna avskaffats i Sverige och vi fått en yrkesarmé.

En yrkesarmé följer affärslivets villkor, det vill säga kräver ständig expansion, och då fortsätter kriget i evighet. Värnpliktsarmén vill att kriget ska ta slut.”

Vad bra skrivet! Och viket bra argument för att ha en värnpliktsarmé före en yrkesarmé. I tillägg: folket i gemen är nog också mer angeläget att avsluta ett krig som bedrivs av en värnpliktsarmé än om det bedrivs av en yrkesarmé som ju bara gör sitt jobb. I synnerhet om de visar sig vara ett orättfärdigt krig. En yrkesarmé är lättare för makten att skicka ut också? Och de som skickar ut armén behöver inte själva delta i kriget, med allt vad ett krig innebär. Finns pengar och var tas de ifrån för att rehabilitera traumatiserade soldater (även i en yrkesarmé som USA:s)?

Samhället som riktigt dålig teater.

Ja, moderatskandalen har en ideologisk dimension. Och nyliberal ekonomi är odemokratisk – det går visst att styra ekonomin på annat sätt, den nyliberala ekonomiska politiken är INTE enda vägens politik.

Läs Robert Sundbergs svar till Lennart Sacrédeus (KD) brev till ledarsidan ”Dalapensionärer förtjänar sänkt skatt!”:

”En omfattande offentlig välfärd, och social trygghet inte minst för pensionärer, har ett pris i form av en hög nivå på skatterna. Den ledarsida jag företräder är uppriktig på den punkten. Jag tycker att de tre rödgröna partierna också är det, även om de kunde vara ännu tydligare.

Ditt parti och din allians har sänkt många skatter: för bolag, de med förmögenhet, de med värdefulla fastigheter, de med jobb. Men inte för pensionärer.

Ni har därmed minskat resurserna för en god offentlig välfärd. Nu när statens underskott är cirka hundra miljarder kronor årligen vill ni sänka skatterna än mer. Hur ska då välfärden och tryggheten finansieras?

För alla de som är med i A-kassan fördyrade din allians, vilket ihop med annat (t ex lägre ersättning vid sjukdom) åt upp mycket av skattesänkningarna för löntagare.

Ni allianspartier är inte överens om skattepolitiken. Hur det ska bli med beskattning, och offentlig välfärd, vid fortsatt alliansstyre är i högsta grad oklart för Dalarnas och Sveriges pensionärer. Alliansens partier är inte eniga och har ett budgetunderskott att ta itu med, vilket begränsar utrymmet för t ex sänkt pensionärsskatt.”

Och tydligen är det bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som uttryckt sitt tvivel om svensk militärs närvaro i Afghanistan. ETC skriver att den amerikanska fredsaktivisten Cindy Sheehan sa i intervju med dem apropå en utvidgad svensk närvaro i Afghanistan att vi inte ses om befriare, utan som del av en förtryckande makt. Ja, Robert Sundberg skriver ”Soldaterna bör tas hem – Operationerna i Afghanistan riskerar att dra in Sverige som en med USA stridande part" och:

”Det finns fler länder i världen med folk som förtrycks, som Nordkorea, Sudan med provinsen Darfur, Somalia och Kongo Zaire, för att nämna några av de kanske värsta länderna.

Sverige kan och bör vara aktivt med trupper, lämpligen i FN-regi, i länder där det behövs, eventuellt något av de nyss nämnda. Och det kan få kosta.

Men operationerna i Afghanistan riskerar att dra in Sverige som en med USA stridande part. Därför bör Sverige, så länge USA är inbegripet i en omfattande krigföring mot talibanerna, lämna Afghanistan. Detta bör ske senast när mandattiden i höst går ut.”

Och ovanpå allt annat ”Kulturfloppen firar ett år.” Alliansen har det sjåigt att finansiera alla sänkta skatter och mutan i form av jobbskatteavdrag till alla oss som jobbar. Medan de ser om sitt och sina gelikars hus på andras (mindre bemedlades) bekostnad.

Mer om stora skillnader mellan människor, samt också om så kallat ansvarstagande och om retorik, propaganda och kampanjer…

klicka på bilderna för att göra dem större.

Ekonomisk politik som den i USA, med enorma skillnader i inkomst och reducerade trygghetssystem, är inte alls den enda vägens politik. Läs Paul Krugman och Joseph Stiglitz.

Men högern kör glatt på i kampanjer som den ovan (se bilden ovan). Hur finansieras dessa?

Och den senaste kampanjen (i Timbros senaste utspel) är den om byråkratexplosionen i kommun och landsting. Något som dock inte stämmer i den kommun där jag bor och arbetar. Med risk att folk på golvet kommer att få göra mer administrativt jobb och får mindre energi för ”avnämarna” (i skola och vård: elever och patienter) och i värsta fall drivs till utmattning.

Forskning har dessutom visat att empati är en faktor som kan leda till utmattning. Så vilka får vi kvar på arbetsplatserna? Dessutom skrev de nordamerikanska forskarna Christina Maslach och Mikael P. Leiter redan på 90-talet att arbetsplatser riskerar att dräneras på sitt bästa folk, för de riskerar att brännas ut i ett slimmat arbetsklimat, om de inte lyckas starta eget, med allt vad det innebär (osäkerhet i inkomst osv.). Och förhållandena för småföretagare verkar som sagt inte vara ett dugg bättre i USA än i Sverige.

Maslach och Leiter har dessutom visat i sin forskning (se boken ”Sanningen om utbrändhet. Hur jobbet förorsaka personlig stress och vad man kan göra åt det” på Natur och kultur) att bland andra faktorer så är ersättning viktig (dvs. vilken lön man får för sitt arbete), den ger inte bara prestige utan också trygghet. Och känner man sig tillräckligt trygg och säker fungerar man också bättre. Men i samhällen med stor ojämlikhet så drabbas också de mest välbeställda (se ”The Spirit Level”), så det finns gränser också för den trygghet som en massa pengar ger.

De ansvariga däremot skyller ifrån sig effekterna av den politik de fört fast den nog är ytterst medveten (något de har möjlighet att dölja och prata bort).

Se Johan Ehrenberg i ”Vilka har hört det förut?”:

”Jag lovar att när bostadsmarknaden krackelerar i Sverige inom något eller några år så kommer alla ansvariga att förklara att:
a) Det var mycket svårt att förutse.
b) Det här är något vi nu i första hand måste lösa snabbt och inte söka syndabockar.
c) Vi ska nu skapa regler som gör att det här inte kan upprepas.

Vi lever i ett samhälle där själva poängen med makt är att slippa minnas det man gjort eftersom all makt handlar om att slippa ta ansvar. När banker kraschar så beror det på att världen ’drabbas’ av ett finansiellt sammanbrott. Alltså, det är inget som hänt på grund av felaktiga beslut eller politisk ideologi, det ’bara hände’, men ska givetvis inte få ’hända igen'.

Men det hände inte av sig själv.

Kriserna är skapade av en medveten spekulationsekonomi där vinstjakt utan sans och vett faktiskt styr varje process. Ja, styr./…/

Det är inga misstag som sker. Det är medveten politik. De som blev stormrika på Island är inte de som betalar idag. De finansmän – spekulanter, det vill säga – som idag köper villor för 30 miljoner i Sverige kommer inte att förlora när svensk ekonomi får nästa finanskris. Troligen har vi en annan regering då, men så länge de privata ägarna får styra kommer krisens lösning vara mer av samma sak.

En gång till.

Den gamla reformistiska slogan ’förstatliga bankerna’ och den gamla politiken ’bygg hyresrätter till alla’ var inga dumma förslag.”

Man spar på de sjuka, se Göran Greider i ”Mari-Louise i Grängesberg”, men direktörerna och skattefifflarna går fria, se ”VD-bonusar och arbetarlöner”:

”Under 2008 slog den ekonomiska krisen till i Sverige.

Efterfrågan rasade, vinsterna föll i många företag och vanliga löntagare drabbades av stora varsel.

Nu visar LO-tidningens sammanställning av direktörslönerna för de 100 största företagen att krisen inte drabbade toppcheferna alls. Lönerna bibehölls samtidigt som det regnade bonuspengar.

2008 var en vd värd 33 industriarbetare. För sex år sedan var en vd värd 22 industriarbetare. Under samma period ökade VD-lönerna nästan fyra gånger så snabbt, 84 procent.”

Läs Göran Greider i ”Ihållande bonusregn”:

”Den hösten levde ju inte minst finansminister Anders Borg högt på sin kritik av bankledningarnas omoraliska beteende och risktagande med andras pengar. Antagligen var det den kritiken som skapade mycket av luften under Alliansregeringens vingar den krishösten.”

Men enligt Finansinspektionen verkar det som om

”…bonuskulturen lever och frodas som på den gamla goda tiden inom bankvärlden. Trots dåliga resultat delas det fortfarande ut frikostigt med bonusar. Till och med år 2008 var det så: Storbankerna pungade ut med mellan fem och sex miljarder i bonus till de anställda (se LO-tidningen före jul).

Och det är uppenbarligen ett globalt fenomen, för detsamma har vi sett i exempelvis USA.”

Men LO:s Wanja Lundby-Wedin är så vingklippt så hon förmår inte läsa lusen av dem, något DD förutsåg under AMF-skandalens glansdagar.

”Och vad behöver egentligen ledningarna för de stora bankerna vara rädda för numera? Misslyckas de med sina affärer räddas de av regeringarna.

I längden finns det bara en väg ut ur denna förödande bonuskultur: att starta statliga banker som kan konkurrera ut de privata, bland annat genom att inte slänga våra sparpengar över sina chefer.”

Och åt folket ges istället kakor! Maria-Pia Boëthius skriver (mina kursiveringar):

”Häromdagen hörde jag en intervju med författaren Claudio Magris, som bor i Trieste, Italien. Han var ganska förtvivlad. Silvio Berlusconi och Nicholas Sarkozy är Stjärnor, inte egentligen politiker. Iskallt och smart har de fattat vad som krävs för att få makt. Han pekade särskilt på Sarkozys tredje äktenskap (han sa andra, men jag är bättre informerad) med den etablerade stjärnan Carla Bruni, ett spel för gallerierna, kakor åt folket, trodde han. Spektakelpolitik kallar Magris det. En liten och vulgär elit äger och styr italienska medier och har lyckats påverka hela landet.

Också i Sverige är utvecklingen italiensk. Moralkoderna sätts nu av stora medieföretag. Utstötning av människor är landets mest uppskattade underhållning i TV. Att spräcka elakhetsvallen och ständigt öka språkvåldet är en viktig karriärväg.”

Ja, vi behöver en ny gruvstrejk.

”I dag är det väl ingen som över huvud taget ens kan tänka tanken; att arbetare skulle gå ut i vild strejk mot finanskapital och Högerallians samt kräva bättre arbetsförhållanden. Eller att kulturen kan förändra världen. Den har i stället omvandlats till en harmlös nyttoverksamhet, ett hjälpredskap för näring och turism./…/

Människor som är slagna till marken revolterar sällan.”

Och detta vet makten!?

”Arbetsgivareföreningen hade i slutet på 70-talet fått nog av den starka fackföreningsrörelsen och den nordiska progressiva arbetarrörelsen. Man fick draghjälp av internationella ekonomiska kriser och lyckades lansera en nyliberal ekonomisk politik som i slutänden dränerade både socialdemokratin och fackföreningarna på kraft och energi.

Nu vill ingen tala om samhällsklasser eller konflikter. Den akademiska socialdemokratiska eliten (läs tidskriften Arena), skriver från socialliberala pulpeter, på ett sluttande plan.”

Ja, vi är tillbaka till högerns kampanjer, som startade redan på 70-talet.

”Arena skriver för en välutbildad grupp av människor, en kommande politisk elit i regering, riksdag och EU-parlamentet.

Det handlar lika mycket nu som då om människovärdet och den grundläggande kampen mellan samhällsklasser.

Under de senaste fem åren har 70 byggjobbare dödats i arbetsplatsolyckor. Vem skall betala priset?

Vad är en människa värd? Vad får hon kosta? Frågan ställs dagligen av arbetsförmedling och försäkringskassa.

Sverige av i dag saknar starka oppositionella röster. Vi har ingen brinnande offentlig debatt om vassa konflikter i samhället. Och de intellektuella, med några få undantag, föredrar att sitta tysta. Vi får hålla till godo med pseudohändelser som Björn Ranelids uppgörelse med sina belackare. Det ligger i tiden. En privatsak.”