Om censur av röster i media, dem för stimulering av ekonomin är ickepersoner - samt om cynism, kollektiv passivitet, tillbakalutad likgiltighet...

John Maynard Keynes till höger.

Paul Krugman skriver i blogginlägget "Unpersons"; en av mysterierna i sättet som saker täcks av största delen av nyhetsmedia, är att vissa sätt att se blir avfärdade, avvisade från den konventionella, mainstreamdebatten och helt enkelt inte blir täckta - även när välinformerade människor har dessa åsikter.

Det mest välbekanta exemplet var innan Irakkriget inleddes: skepticismen mot inledandet av ett krig behandlades som en marginell syn, även trots att bevisen som förespråkarna för kriget presenterade var svag och bräcklig och rangen hos skeptikerna inkluderade ett antal människor med utmärkta meriter vad gäller nationell säkerhet.

Men på ett sätt så är den underförstådda censuren vad gäller stimuleringsdebatten ännu konstigare menar Krugman. Under de första diskussionerna om stimulering konstruerades debatten nästan enbart som en mellan Obama och dem som sa att stimuleringen var (på tok) för stor; rösterna hos dem som sa att den var för liten blev till största delen utfrusna och dessa fick man (helt enkelt) inte höra.

Och dessa röster är fortfarande utfrusna – om det inte hade varit för att Krugman har en position på New York Times debattsida så skulle det knappast finnas ett enda större utlopp vad gäller Keynes idéer/angelägenheter.

Krugman påminner om att en hög med prominenta ekonomer förutsade huskraschen innan den hände.

Men hur som helst, de som är för stimulering är ickepersoner (existerar inte).

Men vem fattar dessa beslut? undrar Krugman.

S. hade ett utlägg om hur saker fungerar här, om staten, byråkrati, byråkrater... Han tror inte alls på staten, är ytterst skeptisk till politik (all politik, men framförallt ”socialism”!!) och tror på människors ”frihet”. Men vad är verklig frihet?

Vad innebär cynismen och uppgivenheten hos människor? Vilka tjänar på den? Tjänar egentligen någon enda av oss på den? Inte de välbeställda heller?

S. ska eventuellt ta mig på ett fritänkarmöte imorgon kväll...

Om du inte tror på gud, så förlitar du dig på andra krafter! Väntar dig att mirakel ska ske (fatalism eller ödestro)? Att en osynlig hand ska komma och ställa allt till rätta (falskt hopp). Som Barbara Ehrenreich sa. Hon använde också uttrycket kollektiv passivitet! Se inlägget ”Kollektiv passivitet och marknadsfundamentalism som religiös tro att kapitalismen slutligen kommer att lösa alla problem…"

Religionspsykologen Owe Wikström har skrivit om tillbakalutad likgiltighet... Kan vissa ägna sig åt sådan, arrogant??

Den svenska skolan...

småskola.

I senaste lärartidningen 19/08 står det i en liten notis att många lärare inte vågar tala med medierna. Drygt hälften (53 procent) av lärarna vågar inte berätta om brister i skolan för medier, visar undersökningen ”Tystade lärare”, en undersökning som Lärarnas riksförbund har gjort bland 940 lärare. Anledningen till rädslan är att de anställda tror att de kan drabbas av repressalier, som till exempel sämre löneutveckling.

De som är kommunanställda omfattas av meddelarskyddet, dvs. rätten att lämna uppgifter till medier. Lärare i friskolor omfattas inte av denna lagstiftning, såvida denna inte skrivits in i kollektivavtalet.

I ledaren ”Lärarjobbet kräver stöd” står det om att allt fler arbetsuppgifter som kräver dokumentation läggs på lärarna utan att det administrativa stödet har byggts ut. Tillgång till en egen arbetsplats med telefon och en dator med Internet och e-post – är fortfarande en dröm på många skolor. Det går en dator på varje lärare i skolan och då räknas även de datorer som eleverna använder in.

Det står att för att lärarna ska kunna göra ett fullgott jobb krävs en välfungerande arbetsorganisation, en effektiv administration och tillgång till arbetsrum med väl utrustade arbetsplatser.

I debattartikeln ”Tala väl om skolan” skriver doktoranden i pedagogik Peter Lilja att svenska lärare upplever att deras yrke inte har någon vidare status.

”…framför allt måste talet om skolan förändras. De överdrivna, och till stora delar osanna, eländesbeskrivningar som uppmärksammats på senare tid blir direkt kontraproduktiva. De bidrar snarare till att sänka än höja läraryrkets status och attraktionskraft.

Den svenska skolan är inte världens sämsta skola, det handlar i stället om mittenplaceringar i de flesta undersökningar. Om detta kan man tycka vad man vill; mittenplaceringar kan självfallet vara en nog så god grund för att vilja satsa på förbättringar.

Problem uppstår dock när utbildningsministern i sin iver att plocka politiska poäng överdriver problemen. Det skapar en allmänt utbredd uppfattning om skolan som inte bara är osann, den får också allvarliga konsekvenser för lärarutbildningarna när de bästa studenterna ska rekryteras. Utbildningsministern bidrar till skapandet av läraryrkets låga status. Bilden av det arbete som utförs i den svenska skolan måste nyanseras om läraryrkets status ska kunna höjas, alldeles oavsett löner och legitimationer.

Mitt syfte är inte att sopa problemen under mattan, visst behöver lärarutbildningen förbättras och lönerna höjas. Min poäng är att alla förbättringar, vare sig det gäller lön eller utbildning, samtidigt kräver att läraryrket framstår som attraktivt i sig självt.”

Artiklarna finns också här.

Och så litet annat: Ida Gabrielsson, Förbundsordförande Ung Vänster, i ledaren "Vänstern måste skapa framtidstro" skriver

"Den ekonomiska krisen skördar sina offer.

Diskussionen kretsar hittills kring att reglera girigheten och om åtgärdspaket som förändrar på marginalen. Senare läser jag i Arbetarbladet att en näringslivsexpert tror på att 'att bort byråkratiska hinder mot företagande och att starta entreprenörsutbildningar'. Högern har svaren; försämra arbetsrätten, sänk skatten och låt folk gå en 'starta eget kurs'. Krisen har ännu inte slagit lika hårt mot Sverige som andra länder, mycket tack vare det jämförelsevis omfattande offentliga ägandet och de trygghetssystem vi har – de fungerar stabiliserande.

Under decennier har strategin varit att privatisera och avreglera, marknaden har vunnit över demokratin flera gånger om. Framåtsyftande reformer har lyst med sin frånvaro, den offentliga konsumtionen av den totala ekonomin har kraftigt minskat. Svaret från vänster borde vara en omläggning av kursen. Pensionspengarna kan användas till något vettigare än att spekuleras bort på börsen. Sverige är i behov av ordentliga infrastruktursatsningar, staten måste bli en aktiv aktör och investera i samhällsnyttiga framtidsbranscher.

Överallt diskuteras den ekonomiska politiken. Åsbrink vill spräcka utgiftstaken. Handelshögskolans rektor i Göteborg vill förstatliga Volvo. Det enda läger där man kan vara säker på att normpolitiken är odiskutabel är hos den nuvarande socialdemokratiska ledningen."

Återigen, att vara egenföretagare (småföretagare) verkar inte vara en dröm i USA. Människor anser sig inte ha råd att göra hälsokontroller, inte testa sig för prostatacancer till exempel... Medelåldern är lägre i USA än i Sverige tror jag. Åldringsvården är så dålig att människor verkar fasa för att hamna där...

Se Paul Krugman i blogginlägget "The Greatness of Keynes."

Om att vinna folkets hjärta eller "riddaren på den vita hästen"…

riddare i strid för den goda saken.

Göran Greider i ledaren ”Går det verkligen bra för moderaterna?”:

”’När någon roffar åt sig på andras bekostnad, då protesterar vi, så ljöd Per Schlingmans röst ur radion från moderaternas framtidskonvent i Sollentuna.”

Vad tryggt att höra! Riddarna på de vita hästarna! Men hur är det i de egna leden? Om att göra rätt för sig… Och hur är det med moralen - och att föregå med gott exempel? Och att moralisera famför att vara solidarisk...

Greider tror att:

”… sanningen är ju faktiskt den att detta parti inte alls vunnit svenska folkets hjärta - utan enbart borgerlighetens förtroende./../

Moderaterna är inte framgångsrika, inte utanför den borgerliga väljarkåren [men i den är de framgångsrika. Den arroganta makten spelar ut människor mot varandra!] /…/

… det är ett underbetyg åt den mediala offentligheten att detta inte gjorts tydligare.”

Håller helhjärtat med. Men en av kommentatorerna på Motvallsbloggen (nummer 8) menar dock att media bara som vanligt vill skapa skandal genom att skriva om Bildts barnflicka…

Tja, hur är det med det egentligen, vad media skriver om och inte? Jag fick mig ett riktigt gott skratt när jag läste Esbatis senaste bloggpostning ”Härligt att höra” där han skriver (rejält ironiskt?):

”Expressen kör en skojsig artikel med rubriken 'Jämställdhet inte viktigt i förhållanden'. Hoppingivande, inte minst. Den visar nämligen att det går att vara ganska dum i huvudet och ändå bli 'relationsexpert'. Och den visar att nästan alla kan göra god kvällsjournalistik; en som skapar mycket plats och stoj (produkt), av nästan ingenting (råvaror), genom en rationaliserad arbetsprocess (läsa resultatet av en nätundersökning på en dejtingsajt + ett telefonsamtal). Och den visar alla som hänger läpp över att de satt ihop usla opinionsmätningar, att det alltid kan bli sämre./…/

Det är bara att hålla med relationsexperten i Expressens artikel:

Härligt att höra. Män får ta så oerhörd mycket skit i Sverige som de bara tuggar i sig.

Absolut. För att inte tala om tidningsläsare [Ja, hur mycket skit 'får' tidningsläsare inte tugga i sig??]."

Apropå media…

Greider vidare i ledaren ”Till en äldre dam i Rättvik?”:

”…nu kanske det grundläggande synsättet i politiken byts ut i spåren av finanskrisen, från det snävt marknadsliberala till en syn där staten, politiken och demokratin får mer att säga till om.

Nu går det ju till och med att tala om att statligt ägande kan vara bra, liksom stimulanser av ekonomin, vilket alldeles nyss var närapå tabu.”

Läs också Paul Krugman i ”Was the Great Depression a monetary phenomenon?” Läs också vad han skriver om Keynes.

Och om Bush i intervju, "Minns mig som befriare." Han ser sig som riddaren på den vita hästen? Det var det där med självinsikt också!? Och egenintresse?

Ledarna ovan finns också här.

Paradigmskifte eller?

Läs Göran Greider i ledaren ”Politiskt paradigmskifte? – Det var ju den frågan som den så länge förhärskande markandsliberala doktrinen glömde ställa: Hur är ett samhälle möjligt?”:

Ӏr det ett politiskt paradigmskifte som siktas? Jag vet inte.

Men så mycket är klart att det politiska etablissemanget världen över har tagits på sängen.

… [en] tafatthet [som] lyser /../ ur ögonen på varenda ledande politiker i västvärlden, möjligen med undantag för Barack Obama, vars stab nu sitter och filar på ett krispaket av historiska proportioner.

Att den svenska Alliansregeringen är tafatt överraskar knappast någon, ty vare sig det gäller försämringen av a-kassan eller utförsäljningen av statliga företag har den visat att den lever i den gamla världen, den som fanns före krisen. Värre är att även socialdemokratin under de senaste tio, tjugo åren nästan helt gjort sig av med de insikter som vanns under förra århundradets kriser för kapitalismen.

Försvaret av utgiftstaken - i sig en djupt anti-keyensiansk idé - har nästan varit religiöst, en vördad relik från nittiotalskrisen.

Så var står vi? Framförallt ser vi framför oss ett samhälle som gjort sig idépolitiskt urarva: Arbetarrörelsen har glömt både Marx och Keynes och man kan bara hoppas att yrvakenheten nu leder någonstans.

Det kan nämligen vara så att den nuvarande krisen handlar om betydligt mer djupt liggande problem än vad som framgått.

Sedan åttiotalet har den finansiella sektorn expanderat våldsamt.

Enorma mängder kapital - framförallt pensionskapital - har flutit omkring och aldrig riktigt hittat några långsiktiga investeringsobjekt.

I stället har bubblor kunnat blåsas upp i än den ena branschen och än den andra, såsom IT-bubblan kring millennieskiftet.

Under årtionden har emellertid nödvändiga investeringar i den offentliga sektorn i vid mening inte gjorts, därför att regeringarna i sin marknadsliberala nit inte varit intresserade av det.

I USA tycks Obamas stab nu äntligen ha fått upp ögonen för det: broar, vägar, bostäder, järnvägar, sjukhus - överallt präglas samhället av något som nästan liknar ett förfall. Ändå är det på dessa områden som de riktigt stora investeringarna behöver göras och kan göras, av sociala skäl men också av ekonomiska och - inte minst - klimatmässiga skäl.

Om ett paradigmskifte verkligen föreligger, så är det där det i såfall till slut måste visa sig: Samhällen som nu börjar intressera sig mer för den offentliga halvan av ekonomin, för infrastrukturen, för skolor och bostäder, ja för de långsiktiga men nödvändiga investeringarna i det som i slutändan gör ett samhälle möjligt.”

Samt i ”Var är vänsterns chockdoktrin?”:

”Plötsligt framställs de nästan som hjältar i media: Bo Lundgren, Mats Odell, Anders Borg. Finanskrisen har lyft dem ur opinionsträsken och de strålar mot kamerorna. ’Det är jag som äger Carnegie’, undslipper sig den förre moderatledaren när han kriskvällen kliver förbi vakterna in på den anrika bank som just klappat ihop. Egot växer. Men själv kan jag inte uppleva det som annat än en lektion i absurdism. /.../

Den finansiella kris som nu sveper genom världen borde innebära ett drömläge för alla kritiker av den doktrinära marknadsliberalismen. Räddningsaktionerna från statligt håll - I USA, Europa och nu även Kina - saknar motstycke i kapitalismens historia och innebär i alla fall idéhistoriskt att Milton Friedman lämnat oss och att den nyss dödförklarade Maynard Keynes nu står livs levande mitt ibland oss. Men bara delar av Keynes praktik, inte hans världsbild. Därför att idag finns det knappt några systemkritiska impulser kvar inom den intellektuella vänstern som verkligen irriterar makten; på sin höjd gläder sig väl denna vänster åt det litterära faktum att Das Kapital klättrar på försäljningslistorna.

Var är vänsterns chockdoktrin? Arbetarrörelsens? Jag ser mig omkring men märker inte många spår av den. Den debatterande vänster som finns kvar tycks för länge sedan ha släppt intresset för de tunga ekonomiska frågorna, för socialpolitik och till och med för idépolitik.

För övrigt verkar det nu klarlagt att queerfilosofi och de sista resterna av poststrukturalismen inte erbjuder några vitala redskap för att förstå de frågor som plötsligt påverkar hela planeten.

När den amerikanska bolånekrisen exploderade kom det inte som en överraskning för den som åtminstone hjälpligt följt den ekonomiska utvecklingen. Men när den väl var ett faktum var högerns tankesmedjor, i USA såväl som i Sverige, snabbt ute och förklarade i artiklar och rapporter att den skyldiga egentligen är staten som lagt sig i för mycket! Vänstern däremot, den höll nästan tyst./…/

Nej, jag inbillar mig inte att vi bevittnar slutet för denna kapitalism. Beslutsamheten hos regeringarna är imponerande: Systemet ska icke tillåtas kollapsa och injektionerna för att väcka liv i ekonomin är nästan gränslösa. Vem vågar ens drömma om samma beslutsamhet när det gäller klimatet eller världsfattigdomen? I vart fall har den länge dominerande synen att staten är maktlös vederlagts med åtskilliga biljoner skattedollar.

Varför är det till exempel bra med statligt ägande? Så länge jag kan minnas har ingen på allvar ställt frågan utan att se modlös ut. Men jag kan räkna upp flera fördelar:

1) Det ger långsiktighet; staten kan se bortom en konjunktur.
2) Statligt ägande ger mer makt åt demokratin. På marknaden räknas makt efter hur stora ekonomiska resurser du har men i demokratins sfär gäller en människa en röst. Om det offentliga äger mycket betyder det att även den fattigaste har ett visst inflytande över samhällsekonomin.
3) Statliga företag kan fungera som mönsterarbetsgivare och normsättare.
4) På stora områden kan bara offentligt ägande garantera en jämlik tillgång till de tjänster som verksamheterna erbjuder; det gäller skola, vård och omsorg.
5) När verkligt djupa ekonomiska kriser inträffar visar det sig alltid att en omfattande offentlig sektor bidrar till att stabilisera ekonomin. Staten kan gå med underskott i en lågkonjunktur, vilket ett privat företag inte kan.

Inför ett handlöst fallande Volvo, som riskerar att förlama hela Västsverige, bör frågan resas varför inte företaget skulle kunna köpas upp av staten eller av AP-fonderna och inriktas på att få fram världens ledande miljöbil? Man kan också undra varför skandalbanken Carnegie inte behålls i statlig ägo? Och varför är det inte självklart att inför en annalkande kris öka ersättningsnivån i a-kassan och ta bort karensdagen? När Mona Sahlin talar så engagerat om a-kassan reducerar hon den tyvärr till en välfärdsfråga enbart för den enskilde löntagaren, trots att a-kassan är ett krisbekämpningsinstrument för hela samhället.

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.”

Samt slutligen Anne-Marie Lindgren i ”Moderaterna och jobben” där hon bland annat skriver om:

”Idén att de anställdas ekonomiska trygghet i osäkra tider ska göras beroende av patriarkal välvilja från företagen hör hemma i 1800-talet.

Den fungerade dessutom inte ens då. Vilket var skälet till att arbetarrörelsen drev fram samhälleliga system där företagen tar sitt sociala ansvar genom att ekonomiskt bidra till försäkringar, som kan träda in och ger skydd i lägen där det enskilda företaget inte kan erbjuda vare sig jobb eller lön.

Något syrligt kan man notera att det är denna form av löpande socialt ansvar - exempelvis socialförsäkringsavgifter - som moderaterna brukar kritisera som konkurrenshämmande och ekonomiskt belastande; som bekant har man ju också gjort sitt bästa för att på olika sätt minska dessa ’bördor’.”

Artiklarna finns också här.

Uppdatering 27 november: Läs Motvallsbloggen om en arrogant Bildt.