Barndomens betydelse för hur hälsosam den politik är som bedrivs - eller kan bedrivas...

Väldigt spontant, mitt i en hektisk arbetsperiod nu:

Jag kom att tänka på något jag läste i John Cleeses bok ”Livet – och hur man överlever det” som han skrev tillsammans med sin terapeut Robin Skynner när jag skrev ett blogginlägg nyligen (där jag reflekterade över solidaritet). Men jag håller inte med dem i alla deras idéer om varför människor blir psykiskt sjuka, har psykologiska problem eller heller hur man kommer tillrätta med dessa problem, vill jag bara tillägga...

Cleese och Skinner skriver om politiker, makt och hälsa.

I kapitlet ”Byte för samtliga” att:

• Politiker som delar upp människor i ’vi’ och ’de’ och som alltid behöver ha någon att skylla på när det har gått snett inte är riktigt psykiskt ’friska’
• De har mycket mindre kontakt med verkligheten och deras åsikter är mindre genomarbetad och ger mer uttryck för deras inrotade känslomässiga attityder
• De är genomsnittligt mer polariserade, mer fördomsfulla mot politiska motståndare och således mindre i stånd att se hela bilden och arbeta fram de förnuftigaste kompromisserna som de friskaste i varje parti har.
• Både stalinister och nazisterna var mycket auktoritära och helt paranoida. Att Hitler och Stalin var paranoida hade dock sina förklaringar, men är ingen ursäkt för vad de gjorde. Vår tidiga historia är ingen ursäkt, bara en förklaring.
  
• Olikhet, oenighet och debatt är viktiga för att man ska kunna fatta riktiga politiska beslut, för de visar oss på hela raden av möjligheter och genom att jämföra och välja bland dessa kan vi åstadkomma förändringar i konsensus.
• De friskaste politikerna har en massa andra intressen i livet vid sidan av politiken. Ju längre bak på friskhetsskalan desto mer besatta är politikerna av politiken.
• De friskaste har minst behov av att kontrollera andra.
• De är mindre intresserade av makten för dess egen skull och mer angelägna att dela den, så långt som möjligt, att ge makt åt andra i samhället.
• Och när det är önskvärt med förändring försöker de dessutom få den till stånd genom att övertyga människor, istället för att bara tvinga på dem den.
• De människor som i det nuvarande systemet (som det nu är i världen) får makt, är kanske de som minst borde få den.
• Men de som borde få makten hålls tillbaka av alla de andra. För det är så vårt system fungerar. Man får inflytande i sitt parti genom att satsa all sin tid och energi på det – vilket man är mycket mer benägen att göra om man är besatt av makten och inte har några verkliga (andra) intressen.
• Det är alltså de människor som har minst liv vid sidan om politiken och med störst maktlystnad som får oproportionerligt stor inflytande och tvingar dem som är mer friska och måttfulla att inta mer extrema ståndpunkter än de annars skulle göra/ha.
• Vilket i sin tur ökar polariseringen ytterligare och frammanar mer extrema åsikter än de flesta människor vanligen skulle hysa.
• Regerandet i Storbritannien har till stor del bestått av att pracka på medborgarna minoritetsåsikter, med följden att en mycket stor andel av befolkningen inte alls känner sig representerad i den politiska processen. Kan det demoralisera människor? Skapa cynism i värsta fall och om det fortgår en längre tid?
• De beslut som verkligen fungerar är de som uppnås genom en noggrann och öppen diskussion där avvikande åsikter välkomnas och lyssnas på, vilket leder till en veklig, vida spridd enighet eller i sämsta fall till att det tas beslut av en ledning som man känner handlar med HELA systemets bästa för ögonen.
• Ensidigt (dåligt förankrade) fattade beslut håller inte.
• Istället för att lösa problem vidmakthåller de de sorgliga processerna i den politiska apparaten som gör att inget beslut någonsin är vad som verkligen krävs, utan alltid en överdrivet stark rektion mot det förra ensidiga beslutet. Resultatet blir ett ändlöst pendlande mellan ytterligheter som ska ge överkompensation för det man förlorat genom tidigare beslut. Man regerar genom att söndra och härska.
• Resultatet kan bli ett mindre friskt samhälle, som är mer auktoritärt, mer polariserat och gruppegoistiskt.
• Det gäller att hitta människor som är mindre enögda (men vi ska bara se om vårt eget hus i dagens samhälle. Många av oss har fullt sjå att göra det. Men vad kan det orsaka i slutänden?).
• Politiker som vågar uttrycka sig öppet och personligt. Som talar för sig själva som individer. Och kanske också att folk i gemen får uttrycka sig både här och där? Och blir lyssnade på, ärligt. Där vars och ens unika åsikter betonas och respekteras.
• Om jag använder retorik så svarar människor helt enkelt med samma mynt och vi kommer ingenvart.
• Bara de i de friskaste sammanhangen (på alla nivåer, från mikro- till makronivån, från familjen och till den globala nivån) är man trygg nog att uppmuntra alla att bli självständiga och uttrycka vad de känner.

Men många politiker (där Hitler tillhör ett av de mest kända och kategoin de värsta exemplen) tror på allvar att de gör det de gör för folkets bästa! Och att Hitler kunde härja berodde på den uppfostrarstil som rådde i Tyskland vid förra sekelskiftet och före. Det han predikade appellerade till en massa skadade människor.

Och det är likadant idag, den amerikanske neurologen Jonathan Pincus skriver om vad samhälleligt bifall skulle kunna göra med de mest skadade (och förmodligen också med mindre skadade). Se kapitlet "Hitler och hat" i hans bok "Base Instinct - What Makes Killers Kill?"

Genom att utse syndabockar så ger politikerna sitt bifall till att racka ner på olika grupper: invandrare, flyktingar, sjukskrivna, arbetslösa osv. Man ger skadade "rätt" att agera ut bortträngda starka emotioner/känslor. Men så länge inte dessa känslor riktas mot dem som ursprungligen skadade en (om inte fysiskt eller sexuellt, så känslomässigt, genom att inte respektera en som litet barn eller ungdom) så kommer man aldrig att bli befriad. Man kommer att fortsätta ha behov av att agera ut och leva ut sina känslor, bland annat på syndabockar.

Psykohistorikern Bob Scharf skriver i sin essä ”Ledare” att de med de starkaste försvaren tenderar att leda. De mest efterblivna psykoklasserna tenderar att leda. Dvs. vi tenderar att få de minst friska som ledare, på alla nivåer (men denna sjuklighet handla inte om gener, utan om hur man blivit uppfostrad, med bristande respekt kort uttryckt. Men vi KAN komma tillrätta med dessa saker). Se vidare t.ex. blogginlägget "Makt som försvar."

Men en befolkning med få försvar ser igenom dylika ledare och dessa ledare blir inte långvariga. I en befolkning med människor med många försvar applåderar man istället de mer/mest auktoritära ledarna.

Ledare som polariserar människor (och utser syndabockar) orsakar mycken skada…

Läs Göran Greider ledaren ”Politiker vid en avgrund,” om hur politiker nu står där med flackande blickar, vid avgrunden, där deras rigida ideologier blir ifrågasatta. Bristen på flexibilitet i dessa. Ledaren finns också här.

Se också till exempel följande artiklar/essäer: “See No Evil -- A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” Michael Milburn interviewed by Brian Braiker, "The Emotional Life of Nations" by Lloyd deMause Chapter 4--Restaging Early Traumas in War and Social Violence, “Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” by Bev Conover, “D.C. Shrink Diagnosis Bush as a Paranoid, Sadistic Megalomaniac”, “So George, how do you feel about your mom and dad?” by psychologist Oliver James, “The Madness of George W. Bush – A Reflection of Our Collective Psychosis” by Paul Levy...

Backlash…

Susan Faludi, se hennes hemsida och bok "Backlash", men backlashen gäller inte bara kvinnors villkor idag, utan hela samhället tycker jag (se mitt föregående blogginlägg "Disciplin istället för kuratorer..." om skolpolitiken i Sverige idag och vartåt den verkar leda).

Det verkar som om psykologi och psykiatri också går maktens ärenden slog mig av någon anledning i duschen!!! Så jag var tvungen att sätta mig ner och blogga om detta.

Är det det fenomen den amerikanska psykologen Judith Herman skriver om i sin bok ”Trauma and Recovery – From Domestic Abuse to Political Violence” (1992, ”Trauma och återhämtning – från misshandel i hemmet till politiska övergrepp”) i kapitlet ”A Forgotten History” (”En glömd historia”?) Detta kapitel inleds som följer på sidan 8 i boken (min amatöröversättning från engelskan):

”Studiet av psykologiskt trauma har en underlig historia – en med tillfällig amnesi. Perioder av aktiv undersökning har alternerat med perioder av glömska. Under det gångna århundradet har liknande undersökningsspår tagits upp och abrupt övergivits, bara för att återupptäckas mycket senare. Klassisk dokumentation med femtio till hundra år på nacken kan ofta läsas som samtida arbeten. Trots det faktum att detta fält har en ymnig och rik tradition, har det periodvis fallit i glömska och har måst periodiskt återerövras.”

Hon nämner bland annat Freud och hur han skapade psykoanalysen (som ett utslag av häftigt förnekande från hans sida menar Herman, när han mentalt insåg hur vanliga sexuella övergrepp var på små barn och kanske också att han själv blivit utsatt för något).

Det fenomen vi ser är det psykologer och terapeuter (som Alice Miller, Jean Jenson bland andra) kallar förnekande. Och detta från dem som är s.k. "experter."

Jag tror också att det amerikanska samhället (inkluderande uppfostran både hemma och i skolan) är mer auktoritärt än här. En kvinnlig Rotarystipendiat berättade helt spontant om sina intryck efter ett års vistelse i USA, att om ungdomar ifrågasätter saker och frågar

”Varför?”

får de bara svaret

”Därför!!!”

Och inget mer. Och detta är de bara tvungna att svälja och acceptera. Föräldrarna behöver inte förklara eller motivera något. Hon berättade detta ganska uppbragt? Och tyckte att svenska ungdomar är mer självständiga och bättre på att klara sig och ta reda på saker!!!

Jag har också diskuterat detta något litet med en god vän och hon trodde att amerikanska ungdomar har mer att göra uppror emot än vad våra svenska ungdomar har (än så länge). För jag berättade för henne att mitt intryck var att amerikanska ungdomar verkar göra mer uppror. Och de gör det på delvis ganska destruktiva eller självdestruktiva sätt?? Bland annat kommer inte alltför få tonårsflickor hem gravida och lämnar sina barn till de nu medelålders föräldrarna (kanske i yngre medelålder)!

Förresten är det väl något vi också sett i Sverige sen flera årtionden, att unga tjejer utan barn och lågt på samhällsskalan skaffar barn för att på det viset skaffa sig ett existensberättigande.

Dessutom berättade min amerikanske pojkvän här nyligen om några 18-åriga killar, varav den ena sprayade färg på en privatpersons garage. Resultat: samhällstjänst. Även den som inte aktivt deltog blev dömd. Fyra år senare, när den ene (den som inte aktivt begick gärningen) nu söker nytt jobb har han svårt att få jobb, därför att det står i hans ”records” att han varit dömd till samhällstjänst. Och detta kommer att följa denna person i sju år. Tur att det i alla fall är tidsbegränsat. Men jag funderar vidare: vad kan detta orsaka i en ung persons liv? Om han (hon) har svårt att få jobb och därmed försörja sig?? Vad kan en desperat ungdom göra? Kan ungdomar rent av bli så att säga "infösta" i brottslighet och kanske allt grövre sådan?

Ja, det handlar om empatiunderskott, mer eller mindre allvarligt!!?? Bloggen Psych 101 Revisited skriver om Empathy Deficit:

“Are bio-medical scientists and experimental psychologists temperamentally well suited to the task of understanding human emotions and feelings? /…/

There are milder forms of autism in which cognitive functions are not impaired, and some individuals can have exceptional mathematical, musical or artistic abilities. /…/

Within the subgroup of science students, mathematicians, engineers, physical, and computer scientists were found to have the highest scores, followed by biologists, experimental psychologists and medical students.”

Nu har jag nog inte tid att blogga mer, men vill bara helt kort påminna om att Alice Miller skriver om troliga anledningar till att människor söker sig till psykolog- och terapeutyrket... Och jag tror inte vi föds med empatiunderskott. Det är något vi tillägnar oss och förmodligen tillägnar oss tidigt i livet. Men vi KAN göra något åt detta, de är inget vi MÅSTE leva med resten av livet. Dock kanske det kräver en massa hårt och tufft arbete att komma tillrätta med. Tyvärr kommer somliga inte att vilja göra detta arbete (istället söker de sig till maktpositioner med alla medel och klamrar sig fast där allt vad de kan?? Något vi förmodligen ser hos ganska många politiker, där behovet av makt är helt överskuggande att verkligen åstakomma något gott. Även om de påstår att de gör saker för vårt och allas bästa och förmodligen också tror att det är just vad de vill åstadkomma - och åstadkommer!).

Och ganska många av våra politiker, inte minst i regerande ställning (och ganska många andra i maktpositioner på alla nivåer) verkar lida av empatiunderskott, i somliga fall ganska stort!?? Tillsammans med en komplett oförmåga att ens det minsta leva sig in i andra människors villkor, liv och vardag! Som tur är verkar dock människor som har det mer förspänt ekonomiskt, socialt och jobbmässigt dock reagera över det som sker i samhället (saker som jag tycker är HELT BEDRÖVLIGA!!).

Skolan och kanske litet annat också...

vårbild tagen härifrån.

När jag nyss cyklade upp till affären förbi skolan i den strålande solen slog mig av någon anledning om detta med skolor och friskolor... Om hur förbjudet det var att kritiskt ifrågasätta införandet av friskolor och diskutera inte bara fördelar utan också nackdelar då när de infördes i första halvan av 90-talet!!!

För så var det upplevde jag det även vara för en lärare som jag, som inte jobbar inom den "reguljära" skolan, utan i en frivillig verksamhet (den kommunla musikskolan), liksom vi också samarbetar med estetiska programmet. Av och från min dåvarande studierektor! (som för övrigt var en träbock av guds nåde och paragrafryttare; på en "konstnärlig" och "kreativ" utbildning!! Jo, jag väljer att sätta dessa begrepp inom citat- eller citationstecken, suck).

En skolledare som liksom tystade ner detta när han och jag och en skådis (tror jag) hade kurs med en specialkurs på jobbet som skulle träna scenisk beredskap en helg, en lördag för övrigt om jag minns rätt!!!

Att detta med friskolor inte minst kunde innebära segregation, med allt vad detta kan föra med sig...

Och bloggen Biology and Politics skrev väldigt intressant om skolan, och inte minst högskolan/universitetet i detta inlägg.

Jag tror han har rätt angående kvaliteten på kurserna... Ja, att man nog sänker kraven för att eleverna ska klara sig igenom kursen och man ska få anslag osv. Och vilka gagnar detta i slutänden egentligen? Och vad får vi för de anslagna pengarna egentligen?

Bara så här spontant innan lunch (och med lågt blodsocker?? :-)) Men vädret är fint i alla fall, en aning blåsigt möjligen. Fast det verkar vara intet mot hur det är söderöver?

Här en vårdikt av Erik Axel Karlfeldt, som jag hittade nu när jag snabbt sökte efter en vårbild!!

"Vårbild

Hög rullar älven mellan våta slätter.
Björkarnas sav ur borrad näver sprutar.
Bergtraktens uv sin kärlekslängtan tutar
lidelsefullt och hemskt i svala nätter.

Huj, över heden far den glada sunnan!
Snart i en festlig afton skall han bära
lustig kring nejden till skön Valborgs ära
doftande tjärrök från den tända tunnan.

Tiggarn går lätt och svänger vandringspåken.
Skoflickarn flyttar verksta'n ut i solen,
beckar med lust, som spelman hartsar stråken,
griper den näverbottnade fiolen.

Borta på vägen hörs en kärra skramla -
rusthållarsonen vänder hem från kvarnen:
redan vid grinden gapa alla barnen,
och invid fönstren kvinnorna sig samla.

Flickan som kommer i den branta dälden
upp ifrån strömmen med sin vattenfora
följer med ögon längtande och stora
bredaxlad yngling, vit av damm från mälden.

Men där i fjärran ovan herrgårdsröstet
bergåsen ligger som en dunkel dimma
ser han i soln en stugas rutor glimma,
drömmer om Emma med det höga bröstet."

---

Jo, det är en backlash i samhället, på en massa fronter!!

Maria-Pia Boëthius skriver som vanligt bra och intressant i sin krönika "Manligheten spänner musklerna", se också "Liberalismen är lagligt våld" av Petter Nilsson om hur våld definieras- och om legitimerat våld!! Han förtydligar sig i "Vad hände med liberalismen?" samt i "Nu ska vi leka citatleken..." (läs kommentarerna också!).

Och se slutligen "Ett hjärta RÖTT" om vissa debattörers härjande i bloggosfären och via nätet...

Jag tycker all dessa saker hör ihop.

Spridda tankar från en cykeltur...

Maslows behovsstege *) (se nedan).

[Uppdaterad 25 oktober i slutet]. Har bara bläddrat ytterst snabbt i "Chockdoktrinen" av Naomi Klein... Människors kris och nöd utnyttjas, ganska cyniskt ofta!! Och det spelar egentligen ingen roll om detta sker medvetet eller omedvetet, om manipulationen är medveten eller omedveten!? "Naturliga" kriser som naturkatastrofer utnyttjas... Men ibland framkallas också kriser ganska cyniskt, via politiska beslut och ageranden?

Precis som oärliga terapeuter (som Miller kallar dem!) kan utnyttja klienters kriser...

Så dylikt utnyttjande av kris kan existera på olika nivåer, även den lägsta så att säga upp till global nivå!? Kanske för att fylla icke tidigt fyllda behov hos den i maktposition, behov som inte är erkända eller kanske ens medvetna (dock ingen ursäkt)? Men dessa behov går aldrig att fylla i efterhand; så hur mycket makt den skadade än får kommer dessa aldrig att bli tillfredsställda... Men denne/denna (i maktposition av olika slag och omfattning) skulle kunna medvetandegöra sig, som andra liksom på golvet försöker medvetandegöra sig!? Och så att säga verkligen ta ansvar för sig!?

Det är just detta att försöka fylla ickefyllda behov från tidigast i livet som orsakar så mycket skada, både för personen ifråga, men också för dennes omgivning. Omfattningen av detta handlar om hur mycket makt den skadade personen har!! Ju mer makt desto större skada (vi kan antagligen se flera sådana omkring oss i världen även idag; personer med politisk och ekonomisk makt, liksom se effekterna av det de gjort för enskilda människor OCH kanske för hela vår jord!? Men hur hjälplöst utlämnade är vi till dessa egentligen?).

En annan tråd: jag tror inte man bara kan ändra ett dysfunktionellt beteende till ett funktionellt!!! Det går helt enkelt inte! Dylik "förändring" blir liksom bara en ytförändring, ingen förändring riktigt på djupet! Och den kan inte bli något annat. Man måste förstå och kunna förklara ett beteende (det dysfunktionella) på ett djupare plan liksom. Får man det och har lyckan att ha stött på en terapeut eller annat medkännande vittne som kan och vill följa en i detta och som inte minst själv vet vad det handlar om, DÅ kan förändring av beteende MED åtföljande känslor leda till den nödvändiga djupgående förändringen!?? Men jag tror detta alltför sällan sker! Tyvärr! jag är ganska ironisk när jag skriver detta - och arg!!??

Saker kan låta väldigt "anslående", men låta finare och bättre än det är!? Som bland mycket annat gestaltterapins "heta stol"!?? Ett par exempel på det med ”heta stolen” här och här…

Men många duktiga klienter lyckas nog uppfylla kanske snart sagt alla terapeutens behov (som det lika duktiga barnet det alltid varit från kanske tidigast i livet) och uppvisa det önskade beteendet!! Men symboliska reaktioner kommer att visa sig i andra delar av livet istället och troligen kommer det förr eller senare att visa sig att ganska litet egentligen har förändrats.

Om klienten inte klarar det, dvs. misslyckas eller saker inte känns så värst mycket bättre kan man inte klandra klienten!?

Alice Miller skriver i "Vägar i livet" (Paths of Life") s. 161 att:

"...håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet och skyller misslyckanden på patienten hamnar man oundvikligen i samma farvatten som sektgurun, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften producerar bara, som Helgas berättelse visar, självdestruktivt beroende, som står i vägen för den enskildes befrielse."

Och det där med kontroll av impulser: det är väl helt klart att man inte kan reagera på alla impulser som kanske kan komma upp!! Att man kan kräva detta av en vuxen att han/hon inte gör det eller tar ansvar för sina handlingar! Man borde dock kanske ännu mer än som görs fråga sig vad ett barns/en ungdoms impulser kommer av, beror på!

Den springande punkten är vad för underliggande idé man har om impulsernas ursprung!? Dvs. vad man tror är medfött och vad man inte tror är medfött! Och att man är väldigt klar över var man står där. Jag tror t.ex. inte att vi föds med destruktiva impulser... Dylika impulser och dylikt beteende kommer från det vi upplevde från tidigast i livet, tror jag... Och är vi inte väldigt skadade (men då ska vi vara ganska rejält skadade?) kan vi göra något åt detta, om än med mycket jobb... (och just detta: att det är ett så pass hårt jobb för många att komma till rätta, om man verkligen vill det någorlunda, borde innebära att man vidtar förebyggande åtgärder i en helt annan grad än man gör?? Men att man inte gör det har med att detta ämne fortfarande är så tabu och att de flesta i vårt samhälle har upplevt något av detta!?? Men vi bagatelliserar och minimerar det. Och det intresse som trots allt fanns för Alice Miller för ett antal år sedan har nu kanske helt försvunnit? Men Miller har fått sällskap... Hon är inte den enda som för fram dessa idéer...).

Se bland annat ACE-studien och dess fynd - vad gäller somatisk sjukdom och dess kopplingar till tidiga händelser i livet! Dvs. effekterna blir inte "bara" psykiska... Samt se (allmän?)läkarna Anna Luise Kirkengen, Gwenda Delanyi och Linn Getz.

Se bloggpostningen om artikeln "Psykoanalysen - det 20:e århundradets bluff?"

Det vore mer fruktbart att prata om och försöka utröna vad ett litet barn grundläggande behov är för några; vilka behov det har rätt att få fyllda och vad som kan hända om det inte får dessa fyllda. Ibland tror jag att behovet av fysisk närhet och icke utnyttjande beröring t.o.m är viktigare än mat för ett litet barn!! Men naturligtvis klarar sig inte ett barn utan mat heller efter en viss tid. Hur var det nu med *)Maslows behovspyramid/-stege/-trappa? När jag läste om den under mina studier tror jag att den var något av en uppenbarelse för mig, men med det jag "vet" idag vet jag inte... Här en annan vinkling av denna stege/trappa!? Beskrivningen är ännu mer omfattande på engelska...

Råkade nu också se något i "Vägar i livet" som berör just detta tycker jag. Miller skriver på s. 181:

"...skulle man visserligen kunna resonera som Sigmund Freud gjorde på det sexuella området och säga: Om de flesta människor som barn har blivit misshandlade eller emotionellt försummade kan det inte vara någon patogen faktor vid uppkomsten av brottslighet, för i så fall hade de flesta utvecklats till mördare. Men detta resonemang bortser från själva det faktum att det inte är traumat i sig som direkt leder till att det bildas neuroser och till kriminella levnadsbanor, utan sättet på vilket de bearbetas."

Dvs. handlar det naturligtvis om graden och omfattningen av försummelse och misshandel, men också om barnet hade någon (en eller flera) i sin omgivning som kunde hjälpa det att på något plan ta avstånd från det hon/han fick utstå, som hjälpte barnet att se sanningen och uthärda det, ju mer det fick och kunde se dess bättre för dess framtida liv. I den mån barnet fick reagera på det hela... Och hur det fick reagera.

Nej, nu MÅSTE jag göra något matnyttigt här och inte bara skriva, skriva, skriva...

Tillägg: kolla denna artikel om ADHD och DAMP och Christoffer Gillberg i Göteborg, "The ADHD Grinder"...

foto på Christoffer Gillberg.

Tillägg 25 oktober: se fler artiklar om Gillberg, här. Om Gillberg på Wikipedia. In English. "Gillberg fälld även I hovrätten" från Sveriges Radios webb. Gillberg är alltså psykiater, och har också forskat på anorexi... Har någon elev med detta... Miller har skrivit om Anita Fink som led av anorexi i "The Body Never Lies".Hennes fiktiva dagbok finns i Millers bok...

Vilka integritet gäller för…

... och vilka den inte gäller för!? Kolla denna krönika av Åsa Petersén...

---

Tillägg 10:25:

De med jobb gynnas inte heller av att sättas under press och hot!! Ingen vinner i längden på den politik som förs!? Eller ganska få ”vinner" på denna egoismens politik” (vad "vinner" "vinnarna"?)!

Individuell lön infördes för drygt 15 år sedan hos oss (hade vi gjort ett sämre jobb innan individuell lön, som sades skulle utgöra en drivkraft för att prestera bättre och att vi som jobbade hårt skulle bli premierade, en grupp jag tillhörde. Vilka behöver sådana morötter?)…

Samtidigt betonades att vi skulle samarbeta (som om vi inte gjort det tidigare?). Även inom offentlig verksamhet pratades om lojalitet gentemot arbetsgivaren (som om vi inte varit lojala motarbetsgivaren och kanske litet för mycket också)!!!

Jag är ganska ironisk...

Se Göran Greider i dagens ledare, liksom Robert Sundbergs.

---

Tillägg 13:30: Och det här pratet om lojalitet- var det för att tysta ner oss? Vilket var hur vi upplevde det mer eller mindre medvetet... Tystnaden sänkte sig över arbetsplatser, inte bara på privata... Det blev helt enkelt lägre i tak. Så lågt att man knappt kunde andas, så upplevde jag det. Och jag märkte detta högst påtagligt när jag gick en 20-poängsutbildning i Stckholm under ett läsår (för att inte avlida av brist på näring och syre) när jag träffade andra kolleger. Hur mycket friare de var än jag och mina kolleger och hur mycket öppnare det var där... Plötsligt gick det att andas!!!! Frisk luft! Och jag fick också näring på en massa andra sätt. Passionen och intresset för yrket, för det vi/jag gör...

Under krisåren på 90-talet tillsatte man också chefer med hårda nypor?? Vad åstadkom de och har de åstadkommit? Och/eller chefer som man upplevde man skulle kunna styra?!

I samband med detta sjönk kreativiteten drastiskt...Kanske inte på stört, men på sikt har det fått den effekten... Och många har en massa uppdämt, som de inte vågat ta upp eller ge utlopp för!!? Vilka effekter kan detta ge i slutänden? Så hur mycket har man egentligen sparat för samhället? Och vad kan detta komma att kosta, om man helt bortser från det ekonomiska (men ekonomiskt också, inte minst för enskilda)??

Och detta med individuell lön innebar till en början för oss att kvinnorna genomgående låg lägre i lön än tror jag ALLA män. En kvinnlig kollega råkade då i första hälften av 90-talet få se lönelista och konstaterade detta. Vad detta skapade...

Dessutom så är det kvinnorna generellt som är och varit de mest aktiva på denna arbetsplats, som sett till att verksamheter gått runt! Att det blivit konserter t.ex.!! Att det funnits elever till dessa, inkl. att det fungerat organisatoriskt!

Sedan tror jag att det är fler kvinnor som fortbildat sig och kanske har de gedignaste utbildningarna (somliga flera inom vårt ämnesområde), men, visst, många lever på sin examen år ut och år in. Men det är deras sak tycker jag personligen... Vill inte moralisera över det... Är deras ansvar.

Desutom hade nyutbildade (män företrädesvis som kunde förhandla för sig) högre lön än kvinnor som jobbat mer än 15 år längre...

Vad allt detta orsakade... Ledsnad, undran, ilska? Som man inte fick visa... Och så stod vår chef på en arbetsplatsträff och sa att han inte ville ha korridorsnack! Jag reagerade instinktivt, tyckte och tycker att detta sades i avsaknad av förmåga från chefen ifråga att skapa högt i tak... Arbetsplatsen polariserades!! (den polarisering vi nu ser mer och mer; nationellt och internationellt??)...

Nu är nog detta rättat till (med lönerna), men som sagt, vad har det hunnit resultera i?? Det som sopades under mattan, försvann det? Man brukar säga "det som göms i snö..."

Och detta med individuell lön kräver verkligen av chefen att hon/han kan motivera sina beslut!!! Hur många kan det egentligen? Eller tillräckligt bra?

Och de här utvecklingssamtalen ska vi inte prata om...

Och detta med integritet funderade jag vidare på medan jag förflyttade mig mellan skolor idag; om respekt för både anställdas OCH avnämares (i vårt fall elevers) integritet!!! Vi har inte rätt att klampa in och det är också tveksamt om vi har kompetens heller (kanske varken på ena eller andra sättet) för att gå in som vare sig terpeuter eller socialtjänstemän... Men vi kan nog vara oerhört viktiga som vuxna eftersom vi ofta har en litet ovanlig kontakt med barn och ungdomar, så nära och i flera fall under många år...

---

PS. Reallönen för de kolleger som nu är pensionärer var mycket (??) bättre än den vi har... De levde lugnare och hade en högre status än vi har (trots att vi troligen är betydligt bättre utbildade än de var rent generellt)...

---

PPS. Det där med att bita ihop... Funderade vidare på detta när jag förflytade mig till den sista skolan för veckan, för det sista passet före helgen. Efter att också ha träffat en kvinnlig kollega däremellan innan lunch, som hävde ur sig hur trött och less hon var - arg! Från botten i magen kom den ilskan (dvs. från det som sångare kallar "stödet").

Den manlige chefen sa till kvinna som var sjukskriven på möte på försäkringskassan att hon väl fick bita ihop litet!! Vilket nog var exakt vad denna kvinna gjort!! Jobbat och stått i och gjort allt hon tagit på sig, dittills med färre sjukdagar än handens tio fingrar, efter mellan femton och tjugo arbetsår (på en och samma arbetsplats). Han hade nog inga ingen fingertoppskänsla alls! Helt kall, ingen medkänsla eller inlevelseförmåga!! Där var inte IQ och EQ i balans!! Och tjänstemannen (-kvinnan) på FK sa inte flaska... (det var någon som trodde att denna chef nog var rädd för starka kvinnor...)

Och det är nog också just att många biter ihop och bitit ihop som resulterat i en hel del sjuklighet, i form av utmattning och utmattningsdepressioner... Och kanske också explosioner!

Eter sju år på denna arbetsplats med denne manlige chef var arbetsmiljön så dålig, så allt annat kändes bättre för oss anställda... Men vi fick fler sjukskrivna... De fortsätter att komma nu, nästan tio år sedan han slutade.

Den nya chefen kunde knappast bli sämre (trodde hon inte själv heller? Hade hon sökt om vi haft en riktigt bra chef innan?), en kvinna, fortsatte i nästan liknande stil...

Bland mycket annat så ringde hon upp sjukskrivande läkare till en sjukskriven för att höra med denna läkare hur hon skulle kommunicera med den sjukskrivna! Ho verkade inte fundera i de tankebanorna att hon möjligen kunde vara delaktig i den sjukskrivnas ovilja att prata med henne? Och vari denna bottnade? Om den möjligen bottnade i något?

Här gällde ingen tystnadsplikt - heller!! Till saken hör att sjukskrivande läkare inte har skyldighet att skriva diagnos i sjukintyg till arbetsplatsen, som man ju förstås måste till försäkringskassan... Och att ringa till läkaren ovanför huvudet dessutom på sjukskrivna... Tala om omdöme - ett oerhört dåligt! Och maktmissbruk?? Och det handlade inte bara om dåligt omsdöme, utan hennes beteende var ju också oerhört kränkande! Och, vaddå, respekt för integritet? Dvs. att verkligen visa respekt för en annan individ!! Dennes känslor och reaktioner...
Oj, vad jag behövde få häva ur mig!!??

Jo, de här sakerna som sopats under mattan ligger där och gror!!??

Sista tråden för dagens funderingar under alla förflyttningar mellan arbetsställen avslutande dagen med att kompa i nästan två timmar, dvs. måsta fokusera och koncentrera sig efter en hel arbetsvecka där det ofta handlar om att kasta sig mellan uppgiter utan någon ställtid alls!

Funderade på detta md destruktivt beteende av olika sorter... Även sådant som man kanske själv är medveten om... Eller halvt medveten om. Föds man med dessa? Föds man trots allt med drifter som man måste lära sig att hantera och kontrollera?? För är det inte det kanske all terapi handlar om?

Att man ska bli medveten om dessa beteenden (destruktiva och/eller självdestruktiva), om sina dåliga känslor och liknande? Och när man väl blivit medveten är nästa steg att ändra dessa beteenden, acceptera sin felaktiga, dåliga känslor och bete sig på motsatt sätt, tänka annorlunda osv.

Tror inte terapeuter att dessa är medfödda, ligger i vår natur eller liknande, och av detta
följer att det vi kan göra är att lära oss hanskas med dem, bemästra dem etc!? Och den som inte lyckas med detta hur ses hon/han?? Han/hon visar ett sådant motstånd mot sanningen, mot att erkänna sin dålighet (hur mycket denna person än har lidit av just självklander i sitt liv dittills!! Och vilka är det egentligen som frivilligt uppsöker terapeut och framförallt vilka skulle aldrig i världen komma på en sådan tanke överhvudtaget?? Och vilka är det som egentligen kanske skulle behöva ifrågasätta sig själva mest???)...

Eftersom detta verkar vara den enda vägen för de flesta (??) terapeuter, även om de kanske i förstone hävdar något annat, så handlar terapi om att (duktigt) kontrollera sig!! (men tänk om det är det som har varit ett enormt problem!!?? Och förresten: menar inte terapeuter att somliga klienter är FÖR kontrollerade också!??? Så klienten ska liksom bli lagom kontrollerad på något vis?? Tala om spontanitet och frihet!!?? Ingmar Bergman pratade om mikrosekunden mellan impuls och en "spontan" rektion... Var det barnet som måste checka upp snabbt som ögat om han/hon vågade följa sin spontana känsla och reaktion?? Och detta kan utvecklas så till fulländning att ingen märker det, för det hade kanske också orsakat ett raseriutbrott; om barnet var osäkert och hämmat!?? Och till slut kan kanske detta beteende också bli så införlivat i en individ att han/hon själv knappt läger märke till det?)

Efter mitt prat med min kvinnliga kollega idag kom jag också att tänka på detta med positivt tänkande... Ibland är livet sådant att man lätt kan hålla sig för skratt!? Och vad kan kraven på positivt tänkande vara/innebära? Inte minst om detta kommer från en med mer makt än en annan? Som om chefen skaffar in böcker om positivt tänkande, t.ex. någon av Kay Pollacks... Och delar ut till folk, hur "välmenande" det kanske än är...

Hur är det med en chef som kanske inte vill se verkligheten som den är, en verklighet med alla nyanser, eller om inte alla, så med i alla fall några?

Negativa känslor ska helt suddas ut (överallt, i terapirummet, i arbetslivet, privat osv.)!? Ja, de är "litet" förbjudna (eller ganska mycket)!?

Men helt klart så kan det kanske bli "för mycket" pessimism!? När allt bara är nattsvart? Fast varför är det nattsvart? Nu spånar jag hej vilt, om man tillät det på ett helt annat sätt än vi kanske göra, skulle man kanske hjälpa deprimerade bättre? Om vi ville och kunde lyssna till det de hade att berätta? Och varför kan eller vill vi i allmänhet inte det?

Jo, det där att ta ALLA känslor på allvar... Som i den där artikeln jag länkade till (även om jag kan tycka att de med väldigt fina ord ibland kan verka hycklande i alla sina fina ord)...

Och liksom tillåta alla känslor... Men det är en annan sak att leva ut dessa känslor!??

"Pratade" med vän om detta med oro; att den kan vara en förberedelse för något och kanske en bättre än den som aldrig oroar sig, utan bara skjuter ifrån sig saker...

Jo, men det skriver t.ex. både Bosch och Jenson om; i samband med olika försvar och olika individers benägenhet att använda olika försvar!!?? Om de som verkar socialt anpassade och balanserade, som egentligen aldrig har några problem... Det som dock är mysko med dem (eller vissa av dem?!) är om de har svårt med nära relationer... Även med dem som de borde vara öppna mot och nära, som maka/make... Och ofta är det en man som använder detta försvar (men det finns kvinnor som använder det också!!! Viktigt att vara medveten om det!).

Dessa använder troligen det försvar som Bosch kallar falsk makt förekande av behov!! Genom att förneka sina behov så får individen en illusion av att ha kontroll och makt, över sitt liv och över förhållanden kanske osv... Och ger illusionen a att vara oerhört välbalanserad och anpassad kanske!! Problemfri! Lättsam...

Kommer också att tänka på ett annat försvar: falsk makt vrede!! En man/pappa som får ett vredesutbrott, okontrollerat! (han behöver en syndabock att ösa sin vrede och sina frustrationer över. Och när en klient i terapi uppmuntras att ge luft åt sin vrede i vardagen, utanför terapirummet - kan inte det innebära att man riskerar lufta sin vrede mot symboler? Just de där tidiga känslorna är ofta så starka och liksom svåra att kontrollera och det som triggas igång känns som om det verligen hanldar om här och nu. Ja, symboler kan handla, handlar, enbart om gammal barndomsverklighet! Och om man riktar sin vrede mot symboler/syndabockar så kan inget lösas upp... Det är bara om man riktar vreden mot dem som verkligen gjorde en ila då som kan lösa upp... Dvs. är inte risken att denna uppmaning istället stärker något som faktiskt är ett försvar?? Och att klienten istället fjärmar sig från sin sanning? Men kanske är de här uppgörelserna lättare för både terapeuten och klienten!??? För då undviker man att ha de här uppgörelserna med de individer som åsamkade en de trauman som aldrig blev beabetade då och nu fortfarande spökar och orsakar en massa problem i ens liv! Och terapeuter är livrädda för att ens symboliskt anklaga sina egna föräldrar, i klientens föräldrar??? Men hjälper detta i grund och botten någon, har det egentligen någonsin hjälpt någon enda en?).

Genom vreden känner den vuxne att han/hon har makt och känner sig stark (men kvinnor kan också använda detta försvar: få ett utbrott... Har jag en sådan chef? Som kan få utbrott så det bara viner om öronen och vara direkt elak och totalt okänslig, men precis som hos fadern då långt tillbaka, så blåser det över och är glömt! För honom/henne, men inte för den som råkat ut för utbrottet! Det skulle aldrig falla honom/henne in att ta upp det i efterhand och be om ursäkt! Aldrig! För han/hon är så tjockhudad och okänslig och anser själv att detta inte var något problem och att denandra också lagt det på hylla, utan minsta reflektion eller tror kanske att alla andra reagerar så - stryker ett streck över saker!!?? Och då var/är det inget problem för någon annan heller?!) ...

Individen med falskmakt försvar har svårt att tillåta sig att vara mänsklig för att uttrycka det på ren svenska, dvs. erkänna sina begränsningar och svaghet... Dvs. visa och framförallt själv känna sårbarhet... Det hjälp- och maktlösa barnet han/hon en gång var, som han/hon absolut inte vill komma i kontakt med (även om denna indivd säger att hon aldrig gillat sin mamma!). Menar Bosch och Jenson. Klarar inte att utsätta sig för dessa känslor alls. Kruxet för dem med dessa försvar är att våga utsätta sig för detta - och inte minst vara säker på att hjäparen (vem det nu än är; terapeut, partner ed.) inte utnyttjar denna sårbarhet. Något som gäller för alla i terapi ju i och för sig...

Och denna rädsla kan nog ha visst fog... Det finns nog många skadade som kanske gärna tar på sig rollen som den starke/starka... Och kan komma att missbruka/utnyttja en i svår nöd... Utan att kanske någon märker det, varken klient eller terapeut, de spelar bara de roller de lärt sig tidigt och terapeuten har inte bearbetat sitt eller fått lära sig om dessa mekanismer, att verkligen se dem, dvs. båda regredierar faktiskt, inte bara klienten, utan också terapeuten (det som Miller skriver om i "Vägar i livet"). Detta som gör Miller kritisk till regressionsterapi!?

Och det är sådant gaslighting handlar om??? Inte alltid medveten manipulation, men effekterna kan bli stora, svåra, skadliga, ödesdigra... Vare sig manipultionen är medveten, omedveten eller någonstans däremellan.

Ja, vad handlar behov av makt om?? Att slippa uppleva den där makt- och hjälplösheten igen? Men vuxna är normalt inte alls så makt- eller hjälplösa som barnet en gång. Är inte så utlämnde som det lilla och riktigt lilla barnet och som en människoindivid är under en lång period i början av dess liv... Även om den vuxne kan känna något helt annat och uppleva detta som helt verkligt och existerande...

Tillägg 22 september: Förstärkning av det ursprungliga försvaret dvs. att klandra sig själv, det försvar barnet använde för att överleva; att det själv var skuld och orsak till det den upplevde - det mycken terapi går ut på!!? Och försvaret förnekande av behov förstärks också ofta i terapi!?