En vision om ett bättre samhälle via ambitiösa offentliga satsningar för social trygghet och välfärd – önskar inte alla det?

Robert Sundberg skrev flera bra saker i ledaren ”Vässa S-kongressen” i tisdags, bland annat:

” Men just frågan om vikten av att S vinner väljare bland medelklassen i storstäderna har stått i centrum för debatten om S i flera månader nu, sedan valet till EU-parlamentet då S bara fick 15 procent i Stockholm (dock ett lågt valdeltagande).

Varför just denna aspekt på S, dess politik och väljarstöd har fått dominera i debatten om S är oklart. Kanske är det för att nyhetschefer och politiska reportrar själva tillhör gruppen medelklass i storstad./…/

Det vänds heller aldrig på frågeställningen: Varför vinner den borgerliga regeringen främst väljare i medelklassen i storstäderna och har svårt att vinna stöd i alla möjliga grupper runt om i landet?
I helgen hade före detta ministern Kjell-Olof Feldt (S) en debattartikel i en huvudstadstidning där han ansåg att S skattepolitik gällande fastigheter var dålig. Detta eftersom den kan avskräcka väljare med värdefulla hus från att stödja S. Att alliansregeringen dränerat statskassan på intäkter på uppåt hundra miljarder kronor per år så att mindre kan göras i den offentliga välfärden där stora behov finns togs dock inte upp. Man kan med anledning av det fråga:
Vill inte medelklassen i storstäderna ha en god offentlig välfärd?
Ser den verkligen bara till den egna plånboken?

Varför tror så många att det är med snäva plånboksfrågor som S ska kunna vinna marginalväljare från alliansen i de så kallade mellanskikten?
Borde inte den stora framgångsmöjligheten för S ligga i att ha en vision om ett bättre samhälle via ambitiösa offentliga satsningar för social trygghet och välfärd vars pris är högt skatteuttag? Just en sådan politik vill stora väljargrupper i alla möjliga landsdelar och inkomstskikt ha./…/

Under den tid som gått har kapitalet snarast fått ökad rörlighet och har inte så värst mycket som motverkar det. Snarast är det så att olika instanser i EU verkar för att kapitalet ska få ökad rörlighet och frihet trots att det kan leda till kriser av det slag vi sett det senaste året.”

Jag skulle också vilja blogga om ”The King of Pain” ett utdrag ur boken "Republican Gomorrah: Inside the Movement that Shattered the Party" av Max Blumenthal, dvs. om barnmisshandel och dess resultat i politik och politiker. Se dess webbsida. Läsares recensioner av boken. Se Facebook om denna bok, samt gruppen "STOP THE HATE AND BIGOTRY DIRECTED AT PRESIDENT OBAMA AND HIS FAMILY.

Se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om "Hitler och hat."

Och han och Alice Miller om hur barnmisshandel kan om inget annat så leda till trångsynthet eller bigotteri.

Mer om att förenkla, att göra komplexa saker ickekomplexa…

Senaste Pedagogiska magasinet 2009/3 har temat ”Kvalitet – mönster eller monster?” Andra ämnen som berörs är ”bättre en smäll på käften” och ”att vara sig själv nog.”

Leif Mathiasson, chefredaktör, skriver i ledaren "All mänsklig utveckling ligger i att erövra det vi ännu inte vet - men som ligger i den potential som vår nuvarande kunskap rymmer" om mäthysterin som råder över allt i samhället. Att allt ska mätas. Väsentligt eller oväsentligt. Man söker efter enkla och entydiga svar (på komplexa sammanhang och på saker som skulle kräva en del åtgärder).

Han menar att i slutänden så leder detta inte bara till en trivialisering utan också till en skenbar legitimering av olika fenomen, en trivialisering som inte är oproblematisk.

Han skriver också att opinionsbildning inte alltid (tyvärr allt mer sällan?) handlar om tyngden i argument och åsikter, det handlar lika mycket om de ’rätta’ kontakterna och kanalerna för att synas och höras. Jo, man spelar på känslorna hos människor… Och gör det förmodligen mer eller mindre medvetet!

Om politik och polarisering har bland annat John Cleese och hans terapeut Robin Skynner skrivit.

Mathiasson skriver om förskolans och skolans uppdrag: att ge ALLA våra barn och ungdomar redskap – och beredskap – för framtiden. Något som handlar om inte bara fakta- och ämneskunskaper, utan om demokratisk kompetens och sociala förmågor (varför har inte alla dylika, kan man också undra? Bör också dessa barn få stöd och en chans att utveckla dessa förmågor, förmågor som vi alla föds med).

Han påpekar också vad utvärderingsforskare av olika skolor slagit fast gång på gång, nämligen att det bara är det mätbara som kan mätas. Vilket med nödvändighet innebär att man tvingas skala av och ta bort det som inte enkelt låter sig mätas. Och med detta följer att en risk för en urlakning av uppdraget är uppenbar, liksom att risken att alltmer av arbetet fokuseras på det som är just mätbart.

Han menar att övertron på tester, prov, betyg och allsköns resultatmätningar leder till en snöpt och instrumentell syn på kunskap, bildning - och utveckling. Den har inget utrymme för det som kanske är människans särmärke framför andra; förmågan att överskrida det som är, att övervinna sin begränsning och kliva in i det som är okänt och outforskat.

Ingen mänsklig utveckling sker genom att konstatera det vi redan vet. All mänsklig utveckling ligger istället i att erövra det som vi ännu inte vet, men som ligger inom den potential som vår nuvarande kunskap rymmer.

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, skriver också om utarmning och ickekomplexitet.

Vad handlar denna renässans för disciplin och auktoritära metoder och beteenden om? Jag har mina idéer om det…

Återigen ledaren kan alltså läsas här. Hela numret kan läsas genom att klicka på denna länk. Vad vi ser är en samhällelig backlash till mer auktoritärt tänkande och inte utveckling och nytänkande, nej.

Det där med att göras komplexa sammanhang ickekomplexa skrev Paul Krugman också om nyligen, men i detta sammanhang om förenklande av komplexa saker i den neoklassicistiska ekonomiska teorin. Men samtidigt har ekonomer svårt att förklara om ekonomi för vanligt folk slår mig, det är ett både/och här.

Ja, vad leder förenkling av komplexa sammanhang till? Och dessutom i kombination med de nyauktoritära tendenserna.

Läs om Krugmans inlägg här ”Neoklassicistisk ekonomis teori är mycket överförenklande – om att göra både individer och samhälle ickekomplexa…”

Tillägg på kvällen: Nej, fantasi och inlevelseförmåga är ganska liten, för att inte säga noll hos våra högsta maktkavare!? De vill bara ha lydiga ja-sägare?