Neoklassicistisk ekonomisk teori är mycket överförenklande - om att göra både individer och samhälle ickekomplexa…

Snabbloggning (så läs gärna Krugman själv på engelska):

Paul Krugman skriver i bloggpostningen "A few notes on my magazine article" (ungefär "Några små noteringar om min tidningsartikel"), apropå en artikel han skrivit i New York Times ”How Did Economists Get It So Wrong? (ungefär ”Hur fick ekonomer till det så felaktigt?), att ekonomin är ett komplext system, med samspelande individer – och dessa individer är i sig själva också komplexa system.

Se föregående bloggpostning om denna artikel i ”Om kommunister, socialister eller när det slår slint I huvudet på människor...”.

Nyklassicistiska ekonomer förenklar både individer och system alltför mycket – och kommer väldigt långt med detta; Krugman till exempel kommer dock inte att bannlysa maximization-and-equilibrium (maximering-och-jämvikt/balanserande?) ur sin verktygslåda. Men frestelsen är alltid att fortsätta tillgripa dessa extrema förenklingar. Även när bevisen klart visar att de är felaktiga.

Det ekonomer måste lära sig är att motstå denna frestelse.

Men genom att göra detta så kommer detta oundvikligen att leda till en mycket rörigare, mindre vacker utsikt menar Krugman och det är troligen sant. Saker blir mer komplexa för ekonomerna.

Min fundering: Hur var det nu med Prokrustes säng*: att klämma in människor i en trång ram? Och vad gör detta med människor?

Han skriver om policyorienterade ekonomer, att ekonomer är smarta människor och en del av dem är väldigt "flexibla" och snabba på fötterna, dvs. snabba att anpassa sig (opportunism?). Och att många svarat (på Krugmans artikel) med ad hoc-argument, utan att först underbygga den teoretiska utvecklingen i förväg, vilket man borde ha ägnat sig åt om man inte hade jagat den nyklassicistiska drömmen. Och velat applicera den. Skapa sin drömbild av verkligheten?

Han ifrågasätter om ekonomerna slutligen får en sann teori som är så ”tjusig” som den neoklassicistiska. En sådan teori har de inte nu i alla fall, så valet står mellan en vacker (som den neoklassicistiska) och ett mycket rörigare hopkok. Men hans gissning är att på längre sikt så kommer kommande ekonomiska teorier inte att bli så tjusiga. Kanske finner man en som startar från några enkla basfakta, men som är ”grymt komplex i praktiken” som han skriver.

Ja, vilken människo- och samhällssyn, och – kunskap, ligger i botten och till grund för vad som skett och det politiker har genomfört och gjort?

Krugman inleder den artikel som han refererar till ungefär som följer:

”Att förväxla skönhet med sanning.

Det är svårt att tro nu, men för inte så länge sedan gratulerade ekonomer sig själva över framgångarna inom sitt område. Dessa framgångar – eller det var vad de trodde – var både teoretiska och praktiska, och skulle leda till en gyllene tidsålder för deras profession. Vad gäller den teoretiska sidan så trodde de att de hade löst alla interna dispyter [i alla fall].”

Läs ”USAs nyrika vet att det kostar att vara med” samt Björnbrum i ”Reformism, revision … revolution.”

*) I wikipedia står det om Prokrustes:

”Prokrustes var i grekisk mytologi en gestalt som levde i Attika.

Prokrustes var känd för sitt tortyrinstrument – en säng som han använde till att stympa och förvrida sina gäster till dess de passade in i sängen. Han dödades till slut av hjälten Theseus.

Prokrustes var en bandit och torterare, också kallad Damastes, som torterade människor enligt deras storlek i relation till hans säng - Prokrustessäng. Om de var för långa högg han av deras ben, och om de var för korta sträckte han dem. Han blev till sist offer för sina egna metoder då Theseus fångat honom i Eleusis.

Begreppet att lägga någon eller något i en Prokrustessäng syftar alltså till att denne någon eller något omformas, ganska brutalt, till det som ’ägaren’ av Prokrustessängen (läs: makten) vill. Det kan alltså syfta till både fysisk och psykisk omformning eller antingen eller. Begreppet kräver, för att vara en bra liknelse, att det är relativt känt.

Inom forskningen kan också begreppet användas. En tes får inte bli en sanningens Prokrustessäng och gå emot de empiriska resultaten.”