Ironi, cynism och förakt för svaghet...

Hade ingen aning om vad jag skulle sätta för rubrik på detta inlägg. Så jag krystade fram en.

Ulf Lundén skriver så bra om en tidsanda som vägrat ta hand om de stora samhälls- och livsfrågorna. Om idén att ensam är stark, om en humor (ironi) som gör sig lustig över allvarlighet och engagemang och ett ökat förakt för moraliska värden (fast samtidigt så predikas moral) som handlar om solidaritet dvs. om att se sig själv i andra. Om en svartvit världsbild som åter vädrar morgonluft. Makt som profiterar på maktlösheten och frustrationen hos många människor (inte minst utsatta).

Han skriver om att det finns nya självutnämnda herrefolk i Sverige och Europa. Ja, jag slogs av att en av våra högsta ledare nästan visar drag av megalomani. En auktoritär besserwissrighet, där han inte tål motsägelse eller ifrågasättanden? Läs bloggen "Tankar från Västanbäck"om hur en av våra högsta politiker beter sig när han får obehagliga frågor och om att han undviker politisk debatt.

Psykohistoriker menar att de mest efterblivna psykoklasserna tenderar att leda. Dvs. de med starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda.

Se också “’See No Evil -- A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics’ Michael Milburn intervjuad av Brian Braiker” där Milburn bland annat säger något I stil med:

“Vi fann att när det framförallt gällde män som aldrig hade gått i terapi så visade det sig att när de kunde rapportera höga nivåer av barndomsbestraffningar så var det betydligt mer troligt att de skulle stödja en rad bestraffande politiska åtgärder; som stöd för dödsstraff, motstånd mot abort, stöd för användande av militär kraft.

Vi använde idén om terapi [vilka som kunde tänka sig terapi eller hade gått terapi eller som själva hade haft förmåga att på egen hand ifrågasätta tidiga upplevelser, mitt tillägg] som en allmän indikator på förnekande eller avsaknad av förnekande.

Omfattningen med vilken känslor knutna till barndomsbestraffningar drev deras politiska attityd, men när de fick en chans att på något sätt reflektera över detta och få en kortids s.k. reningsupplevelse i terapi (med en bra terapeut), så försvann denna energi [att förorda politik med en massa bestraffningsåtgärder].”

Ja, man kan undra över det stöd vår nuvarande skolminister får för sin hårda-tag-i-skolan-politik! Om något motsvarande gäller här? Jag kan i vart fall inte låta bli att undra. Och detta gäller även kvinnor som stöttar hans politik, fast de kanske inte gör det riktigt lika hårt som män som bestraffats hårt som barn?

En politiker som ger sitt bifall till tidigt skadade att få ut sin revanschlusta (en revanschlusta som de, inklusive politikern ifråga kanske också, borde ta itu med på annat sätt och som kanske samhället i stort och professionella borde ta på ännu större allvar än de gör?).

Den schweiziska psykologen Alice Miller skriver om ironi i en av sina senaste böcker "The Body Never Lies" (en bok som symtomatiskt inte kommit ut på svenska?) på sidan 206 till exempel att

"Oförmåga att ansikte mot ansikte möta lidanden utståndna i barndomen kan ses både i form av religiös lydnad och i cynism, ironi och andra former av självfjärmande beteenden."

Dvs. de som har mest anledning att tränga bort använder dylika förnekandestrategier? Och egoism har blivit mer "på modet", en egoism som lett till ökande avsaknad av empati för andra (vilket faktiskt bottnar i brist på empati och förståelse för - och insikt i - en själv och ens egna bevekelsegrunder och ens verkliga, genuina och berättigade/rättfärdiga behov)?

Och förmågan till empati eller medkänsla är något vi lär oss tidigt genom hur vi blir behandlade då. En viss sorts egoism "växer bort" med åren. Den egoism som "går ut över andra." En egoism som vi förmodligen också lär oss tidigt i livet (av dåliga rollmodeller, som saknar förmåga till äkta respekt och aktning, för att uttrycka det enkelt).

Det finns både sund och osund egoism samt sund och mindre sund självkänsla.

Vi är ett förnekande samhälle? Och det är som som den amerikanska psykiatrikern Judith Lewis Herman skriver i sin bok “Trauma and Recovery – From Domestic Abuse to Political Terror” att:

“Studiet av psykologiskt trauma har en underlig historia – en av tillfällig minnesförlust. Perioder med aktivt utforskande har alternerat med perioder av glömska. Upprepat under det föregående seklet så har liknande urforskningstrådar tagits upp för att abrupt överges, bara för att återupptäckas mycket senare. Klassiska dokument som är femtio eller hundra år gamla kan ofta läsas som samtida arbeten. Fastän fältet har en överflödande och rik tradition så har det glömts i perioder för att tidvis återerövras.”

Greider skriver i sin ledarnotis om tendensen att skylla allt på individen, när huvudproblemet kanske är något annat dvs. avsaknaden av ett systemkritiskt perspektiv.

klicka på bilderna för att göra dem större.

Och Klara Swantesson vill också ifrågasätta de normer som styr idag, där så mycket tas för givet.

Ja, det är som Ulf Lundén skriver; det som skrämmer mest är den utbredda sömniga likgiltigheten hos den breda medelklassen. Eller som Elie Wiesel också sagt:

”Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltighet.”

Och apropå nyauktoritära tendenser i samhället idag: en av våra pianoprofessorer sa nyligen på kurs för pianopedagoger om pianotraditioner; att de inte existerar på samma sätt idag som förr (se bara för 30 år sedan). Men att man ändå kan se skillnader mellan den skandinaviska/engelska traditionen kontra östliga (Asiatiska och kanske fortfarande i viss mån den ryska), där den senare är mer auktoritär och den förra friare och mer öppen för att hitta nya lösningar. I den förra så gör man som läraren säger och jobbar stenhårt med den teknik som lärs ut. I den senare försöker man hitta individuella lösningar och jobbar friare.

Och det visar sig att kanske inte så få av de tidigt drillade underbarnen inte ”håller måttet” medan våra pianister kommer ikapp senare. Och vad har respektive individ lärt sig av detta?

Detta kanske visar något väldigt viktigt; nämligen att vår betydlig mindre auktoritära tradition, som trots allt i högre grad uppmuntrat till friare och mer eget tänkande, ger bättre resultat på sikt på en massa sätt och kanske också bredare och bättre utdelning? Och kanske andra sorts människor? Förhoppningsvis. Människor som är mer flexibla och öppna?

Läs Erik Berg i "Varför inte bygga öppna städer istället?" (apropå Victoria Park, vår första gated community i Sverige och svaga politiker som gav sitt medgivande till detta bygge - för byggandets skull). Samt Jenny Westerstrand i "Sant queerig sexköpare" om varför inte betala "in natura"? Dvs. betala sex med sex!