Inlägg
[Uppdaterad och lätt redigerad 9 september]. Paul Krugman skrev får några veckor sedan om att konfrontera staten-är-dålig-fundamentalismen och om att det som på gott och ont gjorde Reagan så effektiv var att han försökte ändra USA:s tänkande (vilket han också lyckats med) likaväl som dess skattenormer och Krugman skrev också om spärrar (hindrande krafter) mot lagstiftning.
Se Gideon Rachman om Reagan och Thatcher och vad deras politik har skapat, om att Storbritannien nu förhoppningsvis ser slutet på Thatchereran. Samt se också vad ojämlikhet i ett samhälle innebär för hälsan inte bara för de fattiga, utan också för de rika, vilket vi kan se i USA och Storbritannien. En forskning som visar att det system vi haft i de Skandinaviska länderna inneburit att vi har bättre hälsa här.
En enveten propaganda, precis som här, men som kom några årtionden senare, där vi hjärntvättats med samma saker som amerikanerna. Dessutom vad som åstadkommits - och kanske inte helt omedvetet, är ett politikerförakt och misstro mot all slags politik och ALLA politiker och kanske i slutänden misstro mot demokratin? Men vilka förlorar på denna misstro och vilka vinner på den? Finns det krafter som önskar att vi misstror politik och politiker? Och gemensamma ansträngningar att skapa ett bra samhälle och en bra värld?
Ja, å hu!!
Washington verkar fortfarande regeras av Reaganism – en ideologi som säger att statlig inblandning alltid är dålig och det att lämna den privata sektorn till sina egna påhitt alltid är gott.
Kalla mig gärna naiv, skriver Krugman, men jag hade faktiskt hoppats att Reaganismens misslyckande i praktiken skulle döda detta. Men den visar sig vara en zombieartad trossats: trots att den borde vara död, så uppstår den gång på gång.
Och varför borde den vara över?
För det första, även före den nuvarande krisen så hade Reaganismen misslyckats med att leverera vad den lovat. Kom ihåg hur låga skatter på inkomster och avreglering, som frigjorde den ”magiska marknaden”, antogs skulle leda till dramatiskt bättre utfall för alla?
Nå, detta skedde inte.
Mycket riktigt så tjänade de välbeställda enormt på detta: de verkliga inkomsterna för topprocenten amerikaner fick ut sju gånger så mycket mellan 1980 och 2007. Men realinkomsten för medelfamiljen bara 22 procent, mindre än en tredjedel av dess tillväxt de föregående 27 åren.
Dessutom så kom det mesta av vinsterna för vanliga amerikaner under Clintonåren. Under Bush så fick inte den typiska familjen se någon betydande inkomstökning.
Mycket kan sägas om den finansiella katastrofen de senaste två åren, men den korta versionen är enkel: politiker som sitter fast i den Reaganitiska ideologins grepp raserade New Deal-regleringarna som hade förhindrat bankkriser i ett halvt århundrade, i tron att marknader kan ta hand om sig själva. Effekten var att göra det finansiella systemet sårbart för en "30-talskris" (igen) – och krisen kom.
Min kommentar: på marknadens aktörer tror man, men inte på den lilla människan – som klandras för att utnyttja systemen. Och vi gräsrötter bestraffas kollektivt för några få missbrukare av systemen?
Redan Franklin D. Roosevelt sa något i stil med att vi alltid har vetat att tanklöst självintresse var dålig moral redan för över 70 år sedan. "Vi vet också nu att det innebär dålig ekonomi." Och Krugman tillägger att detta var vad vi lärde oss igen förra året.
Eller gjorde vi? Det som är häpnadsväckande med den nuvarande politiska scenen är det omfång med vilket ingenting har förändrats.
Krugman tycker att debatten om den allmänna möjligheten har varit deprimerande i all dess andefattighet. Man har inte kunnat prestera några sammanhängande argument emot den, vare sig från republikaner eller från demokrater.
En senator har olycksbådande varnat för att om denna möjlighet (en allmän sjukförsäkring) blev tillgänglig så skulle amerikaner välja den framför privata försäkringar – något han ser som en självklart dålig sak, snarare än att diskutera vad som skulle hända om den statliga planen faktiskt var bättre än den som privata försäkringsbolag erbjuder.
Men man ser samma saker på andra fronter. Ansträngningar att stärka bankregleringar verkar förlora kraft, därför att motståndare till en reform förklarar att mer reglering skulle leda till mindre finansiell uppfinnighet – just i den månad när undren hos uppfinnigheten förde vårt finansiella system till randen av kollaps, en kollaps som undveks enbart genom enorm tillförsel från skattebetalares medel!
Så varför dör inte dessa zombeidéer? undrar Krugman.
En del av svaret är att det finns en massa pengar därbakom...
Den artikel jag refererar till kan läsas här.
Tillägg 9 september: läs Utredarna i "Pengar till kommunerna är effektivare än skattesänkningar.” En professor Martin Feldstein (konservativ ekonom!) säger om Bush’ sista skattesänkning att resultatet ungefär blev att människor använde pengarna för sparande eller för att amortera lån.
Dvs. sänkningen ledde inte till "en massa nya jobb." Och effekten skulle troligen bli densamma här i Sverige.
Den enda effekten blir i stor sett att pengarna går ner i fickorna på dem som redan har mest. Och som har jobb och inte är sjuka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar