Gated communities, estetisk verksamhet i gymnasiet och ökad segregation…

Arkitekt angående Victoria Park i Malmö i TV nu på morgonen:

”Allt som bidrar till segregation i en stad är av ondo.”

Läs om gated communities här. Samt om ”Lyxboende med vakter” och ”Tryggt? Det här är farligare än vi tror.”

Dessutom, samma dag som detta pris delades ut gick vår högerregering ut med att man ska satsa på ”en kreativ generation”, men samtidigt så planerar man att ta bort estetisk verksamhet som kärnämne på gymnasiet. Hur går det ihop?

För artonde året i rad delades the Polar Music Prize ut i måndags till dirigenten, kompositören och ekonomen José Antonio Abreu från Venezuela och artisten Peter Gabriel.

Genom musiknätverket Il Sistema har Abreu lyft mängder av unga människor ur fattigdom.

Se BBC-dokumentären “Il Sistema: Changing Lives Through Music.”

Motivering till att Abreu fick Polarpriset:

"Polar Music Prize 2009 tilldelas den venezuelafödde dirigenten, kompositören och ekonomen José Antonio Abreu. Driven av en vision om att den klassiska musikens former kan skapa en bättre tillvaro för Venezuelas barn, grundade han musiknätverket El Sistema, som givit hundratusentals ungdomar ett redskap att lämna fattigdomen.

José Antonio Abreus framgångsrika arbete har lyft fram traditionella värden som respekt, gemenskap och medmänsklighet. Hans gärning pekar på vad som är möjligt när musiken blir ett samhällsfundament och därmed en naturlig del av människors vardag. Samtidigt har ett nytt framtidshopp ingjutits hos såväl barn, föräldrar som politiker. José Antonio Abreus vision tjänar som förebild för oss alla."

Socialdemokraten Roland Nilsson med anledning av moderaternas förslag om ytterligare skattesänkning (och apropå om skattesänkningar verkligen ger mer i fickan för alla svenskar se detta blogginlägg, om "den tysta skattereformen"*):

För katten, sänk skatten

Mer hjälp åt de arbetslösa?

Nej, för katten, sänk skatten!

Ska pensionärerna få det bättre?

Nej, för katten, sänk skatten!

Ska sjuka få behålla sjuklön?

Nej, för katten, sänk skatten!

Fler vuxna i förskolan?

Nej, för katten, sänk skatten!

Bort med mjölken, in med vatten.

Ja, för katten! Sänk skatten!

Insändare idag i lokaltidning:

”Moderaternas nya slogan är ’Föregångslandet Sverige.”

Borde istället vara ’Gengångarlandet Sverige.'

Det är något spöklikt över det hela. Gamla förslag kommer fram ur det dunkla.”

Läs också insändaren "Vad driver moderaterna."

*

"...genom borgarnas skattepolitik har mindre pengar gått till kommunerna, där allt flera nu måste höja skatten. Då får vi alltså följande resultat:

1. en höjd kommunalskatt som drabbar alla.
2. en sänkt statlig progressiv skatt som gör att höginkomsttagare tjänar mycket mera på sänkningen än låginkomsttagare.

= rika blir rikare och fattiga blir fattigare.

Är det någon som tror att Reinfeldt och Borg inte har förstått det här.

De har de förstås. De är moderater och har i alla tider drivit en politik som ökar de ekonomiska klyftorna.

Skillnaderna är att de nya moderaterna inte vill stå för det här utan påstår medvetet felaktigt att skattesänkningarna gynnar låg- och medelinkomsttagarna. Genom den här politiken och att förtiga den genomför man en 'tyst skattereform'."

Vidare kan man läsa om Polarprisvinnaren: Organisationens namn är långt, men målet med verksamheten är enkelt. Fundación del Estado para el Sistema Nacional de Orquestas Juveniles e Infantiles de Venezuela (förkortas FESNOJIV), är namnet på den statliga institution som vakar över de omkring 250 000 barn och ungdomar i Venezuela som är samlade i ”núcleos”, eller orkestercenter, runt om i landet, där de följer intensiva instrumentala träningsprogram. Väggarna på huvudkontoret i Caracas är överfulla med flera generationer av glädjestrålande barn och deras instrument. Så många leenden, så många barn, så många instrument att det knappt finns en ledig bit vägg kvar någonstans.

FESNOJIV:s mål är att erbjuda barn och ungdomar från medel- och, framför allt, från svårare socioekonomiska förhållanden, möjlighet till personlig utveckling och ett socialt deltagande och sammanhang genom kollektivt utövande av musik, på högsta nivå. Som ett resultat av detta lyckas organisationen (som numera, i allt högre utsträckning internationellt hänvisas till som ”El Sistema”) riktigt bra med att få fram professionella musiker i toppklass.

En av dessa är Gustavo Dudamel, en 100-procentig produkt av El Sistema, som redan vid 28 års ålder hyllas som en av vår tids mest spännande och övertygande dirigenter. I oktober i år börjar Dudamel sin anställning som musikalisk ledare för Los Angeles Philharmonic Orchestra, samtidigt som han fortsätter arbeta som musikalisk ledare för Göteborgs Symfoniker och även som musikalisk ledare för venezolanska Simón Bolivar Youth Orchestra. Han deltar även vid ett stort antal arrangemang världen över, där han bjuds in i egenskap av dirigent och talare. Sedan 2008 har han ett exklusivt inspelningsavtal med Deutsche Grammophon.

Edicson Ruiz blev vid sjutton års ålder den yngste kontrabasspelaren någonsin i Berlins filharmoniska orkester. Åtta år tidigare hade han arbetat deltid på en stormarknad som livsmedelspackare för att dryga ut sin moders magra lön. Tills en granne berättade för honom om den lokala musikskolan.

”De gav mig en altfiol och satte mig mitt i orkestern. Jag hörde ljudet av kontrabasen och tänkte, ja! Det här är mitt instrument!” säger Ruiz och ler åt minnet. ”Ett par månader senare satte de mig i den nationella ungdomsorkestern. Naturligtvis kunde jag inte spela musiken! Men det är så de gör, de kastar alltid in dig i ett verkligt sammanhang. Jag kommer ihåg musiken på min första orkesterrepetition, det var en symfoni av Tjajkovskij, och jag tänkte 'De är galna!' Men de skulle aldrig säga, 'Du kommer aldrig att klara det här.' Ingen i orkestern har någonsin sagt det till mig. Aldrig."

Ruiz berättar en historia som genljuder bland den dryga miljonen ungdomar som har vuxit tillsammans med El Sistema sedan 1975, då det startade. Principerna är enkla. Barn från två års ålder får ett instrument så fort de klarar av att hålla i det. Undervisning, utflykter, musik och, där det är nödvändigt, socialt stöd är helt kostnadsfritt i utbyte mot att ungdomarna samtycker till att spela i en av organisationens orkestrar. Det läggs speciell tonvikt vid lektioner i grupp, även om individuella lektioner också utgör en del av undervisningen. Barn som har klarat ett steg eller två blir utsedda att lära ut till yngre barn. Kamratstöd är ett viktigt fundament. Liksom att spela i orkester som är en del av programmet redan från början. Sex dagar i veckan, fyra timmar om dagen, spelar barnen musik tillsammans i en av nittio musikskolor, eller ”núcleos”, runt om i landet.

Under dessa omständigheter är det föga förvånande att de gör otroligt snabba framsteg. I en uppmuntrande atmosfär, tilltro, gemensamt stöd och äkta glädje i musiken, når de en nivå på sitt spelande som vid ett europeiskt universitet skulle ha dröjt till deras tidiga tonår.
Och allteftersom skickliga musiker från Venezuela vinner internationellt anseende höjs omvärldens blickar.

Claudio Abbado har vid ett flertal tillfällen besökt Venezuela för att öva och spela med studenterna och talar om El Sistema i superlativa termer. Zubin Mehta, Plácido Domingo, och de bortgångna Luciano Pavarotti och Giuseppe Sinopoli, är andra som har arbetat med venezolanska ensembler och är fulla med idel lovord. Simon Rattle har sagt att det är ”det viktigaste som har hänt klassisk musik någonstans i världen”. Programmet har fått ta emot utmärkelser från både UNICEF och UNESCO såväl som beundran från prominenta personer som den före detta sydafrikanske presidenten Nelson Mandela och skådespelaren Roger Moore.

Allt detta är en mans vision. Maestro José Antonio Abreu, utbildad ekonom, organist och verksam politiker, beslöt sig för att göra något för att förändra de sociala förhållandena i landet för trettiofem år sedan. Vid den tiden fanns det endast två symfoniorkestrar i Venezuela, där båda dessutom hade en stor majoritet av europeiska musiker anställda.

Maestro Abreu samlade elva ungdomar till en repetition i ett underjordiskt garage och sade till dem att de skulle skapa historia. Vid nästa repetition var de 25 stycken musiker; dagen därpå 46; och nästa 75. Under den venezolanska oljeboomen lyckades Abreu lösgöra statliga medel från hälsovårdsdepartementet med argumentet att barns hälsa stod på spel.

Idag sysselsätter El Sistema 15 000 musiklärare. Regeringen bidrar med 29 miljoner dollar årligen – i ett land där den genomsnittliga inkomsten är under 3 500 dollar om året är det tillräckligt för att åstadkomma ett mirakel. Anmärkningsvärt nog har Maestro Abreu lyckats övertala sju olika regeringar att stödja hans organisation. ”Regeringen stödjer initiativet eftersom det finns en social tillämpning inbyggd i programmet”, förklarar han. ”Staten har förstått att det här programmet, även om det fungerar genom musiken, i grunden är ett socialt projekt, ett projekt för mänsklig utveckling, vilket också är huvudmålet för den venezolanska staten.”

”För många av de här barnen är musiken det enda sättet att förändra ett på förhand förutbestämt socialt öde. Fattigdom innebär ensamhet, sorg och anonymitet. En orkester innebär glädje, motivation, gruppsamarbete och aspirationen att lyckas. Det är en stor familj som är dedikerad till harmoni, till de vackra saker som bara musik kan skänka människor.”

José Antonio Abreu, som idag är 70 år gammal, är allestädes närvarande i El Sistema och deltar i flera konserter om dagen, ofta med en minister i sällskap. En diminutiv figur i kavaj och slips, otröttlig, gudfruktig och universellt respekterad, hälsad med värme och beundran vart han än kommer. Han är geniet bakom det komplexa systemet med regionala núcleos, deras unika pedagogiska tillämpning, och det lagarbete som involverar många hängivna individer, och där man speciellt bör omnämna dess 6 000 enastående lärare.

”Vår pedagogik är baserad på individuell kreativitet från varje lärare”, förklarar Abreu. ”De är mycket uppfinningsrika. De har anpassat den europeiska metodiken till vår kultur. Och forskning har visat att musiken har förändrat livet för de här barnen, deras familjer och för hela samhällen.”

El Sistema har inspirerat många latinamerikanska länder att införa liknande program. USA har också nyligen startat ett nätverk med ”núcleos”. Ett flertal europeiska länder har påbörjat liknande erfarenheter, bland dessa Skottland, med sitt projekt kallat ”Sistema Scotland”. Det är Maestro Abreus förhoppning att kunna skapa ett världsomspännande system med barn- och ungdomsorkestrar för att förse framtida generationer med de bästa möjligheterna till personlig och social utveckling.