Om vänstern, socialism och högerkrafter…

Göran Greider skriver i ledaren ”Tyska valet ett chockval” om…

”…den fullständigt paradoxala situationen att i en värld som upplevt det största fiaskot för marknadsideologin sedan trettiotalet - finanskrisen - är det ändå marknadsfantasterna som går segrande fram. Det är nedslående. Hur ska det förklaras?

Det mest anmärkningsvärda med valet i Tyskland är inte att socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, utan att valdeltagandet blev bland det lägsta någonsin; valdeltagandet hamnade på 70 procent. Det betyder att socialdemokraterna endast samlade omkring en sjättedel av valmanskårens röster/…/

…faktum kvarstår: Vi lever i den besvikna arbetarklassens Europa. Tyska socialdemokratiska väljare har under 2000-talet fått uppleva en socialdemokrati som först gjorde en rejäl sakpolitisk sväng åt höger, när Gerhard Schröder på sin tid drev igenom mer marknadsliberalism och skar ner i välfärden och därefter ett parti som samregerade med kristdemokraterna. Nu struntade uppenbarligen många arbetarväljare i att gå till urnorna. Det vinner högern på. På den högra sidan är klassmedvetandet tyvärr ofta starkare.”

Greider har rätt!? Arbetarklassen (och all vi gräsrötter) är besviken (kanske också sviken)!

”Nej, Angela Merkel är ingen uttalad nyliberal, hon är i de flesta avseenden rätt så mittenorienterad, men har likväl föreslagit skattesänkningar i valrörelsen. Den samarbetspartner hon nu hoppas på, liberala FDP, är däremot ett genuint skattesänkarparti. Partiet vill också urholka arbetsrätten. På politikens vänstra halva dånar det däremot öronbedövande av historiska konflikter ärvda från det delade Tysklands tid. Framförallt lamslås denna halva av att vänstern och socialdemokratin vägrar samarbeta”

Greider har rätt igen om öst- och vässtyskland! Och ”vissa” motsättningar här.

”De nuvarande ledarskikten måste nog lämna skutan innan en fungerande röd-grönt samarbete kan öppna vägen för en annan framtid. Innan det sker, förblir Tyskland i händerna på de liberal-konservativa krafterna.

För svenskt vidkommande finns lärdomar att dra. Framförallt denna: Det är fullkomligt livsfarligt för en arbetarrörelse att orientera sig för mycket mot mitten. Det är en självmordslinje. De trogna och övertygade s-väljarna blir då förvirrade och känner sig med rätta övergivna, samtidigt som en mittenorienterad socialdemokrati i borgerliga människors ögon framstår som osjälvständig och aldrig ändå kan tävla med högeroriginalet.”

Jo, jag tror att Greider kan ha rätt här också. Vissa väljare tappar helt enkelt sugen och blir soffliggare istället i valen.

Två socialdemokrater skriver i debattartikeln ”För det nyfikna och jämlika samhället!”:

”…partiet [måste] på allvar återvända till samhällskritiken och jämlikhetstanken. Med nyfikenheten som förhållningssätt kan vi öppna dörrar för framtidstro, engagemang och en mer deltagande demokrati./…/

Slarvigt prat om att anpassa politiken till så kallad urban medelklass leder vilse. I stället behövs en tydlig röd-grön politik som förenar grupper som borgerligheten försöker ställa mot varandra.

Socialdemokratin är inte till för att försvara, vi måste våga leta brister och kritisera. Det är bara rörelser som håller idédebatten levande som överlever, och därmed kan göra avtryck i människors sinnen och vardag./…/

Det är när människor med olika erfarenheter och kunskaper möts som det sker något nytt. Det är enkel matematik att om alla hjälps åt så blir det mer gjort än om vi lämnar stora grupper vid sidan av./../

Sätt arbete, bostad och miljö i politikens centrum. I arbetarrörelsens viktigaste fråga, rätten till ett arbete och ett utvecklande arbetsliv finns utrymme för samverkan mellan många partners; i stora och små företag, fackliga organisationer, arbetslivsutvecklare, andra folkrörelser och entreprenörer av många olika slag. På samma sätt måste vi samla goda krafter mot bostadsbrist och för ett socialt och ekologiskt hållbart boende./…/

Låt partikongressen bli ett avstamp för vaken samhällskritik och egna visioner. En tydlig röd-grön politik som förenar grupper som borgerligheten försöker ställa mot varandra. Och samtidigt - ett folkbildningsarbete som gör demokratin bättre.”