Inlägg
”Jag är stolt över att Sverige har varit och är ett föregångsland när det gäller att minska de kristna dogmernas makt över våra liv./…/
…kyrkan [har] tvingats följa med i samhällsförändringarna och bli alltmer modern.
Sverigedemokraterna satsar hårt på kyrkovalet. De vill ha tillbaka vad de kallar ’fädernas kyrka.’ Men vem fan vill ha tillbaka den? Helvetespredikande präster, en kyrka som skuldbelade ensamma mödrar och piskade in syndamedvetande i ungarna i sekler./…/
Sverige sekulariserades under nittonhundratalet. Men det innebar inte att religiositeten försvann. Ty när prästväldet drog sig tillbaka fick vanligt folk chansen att fundera själva över Gud och religion./…/
Många av oss tror på ’något’, känner starkt förunderliga men inte särskilt användbara gudsvindar dra genom oss ibland, gillar Jesus revolutionära verksamhet fast vi inte gillar att kyrkofäderna valde att alltid snacka om hans död, bara för att slippa tala om hans radikala liv. Men vi vill leva våra liv som vi vill och definitivt inte under fädernas kyrka.”
Jo, Jesus själv var ganska revolutionär. Men tillgrep inte våld eller försökte tvinga någon att ansluta sig till honom eller hans tro. Han stod på den svages sida utan att klappa denne på huvudet eller se ner på denne! Och han satte sig inte till doms, dvs. moraliserade inte…
Och jag kommer också att tänka på USA och religion och min pojkväns ganska animerade syn på religion (han växte upp i katolsk familj), en som jag inte har kunnat förstå, kanske just på grund av det samhälle jag växte upp i och den familj jag växte upp i? Sekulariserat och sekulariserad. Och ickemoraliserande. Och jag tillhör svenska kyrkan, samt är utbildad kyrkomusiker (extraknäck bara).
I wikipedia står det bland annat om sekularisering:
”Sekularisering (av latin sæcularis, 'som hör till seklet', det vill säga till den timliga, dagliga världen) har många betydelser. En är den process varigenom en stat inte baserar sina lagar på någon religion utan är neutral i trosfrågor. En annan är att även andra 'icke-religiösa' områden i samhället i allt mindre utsträckning påverkas av religion. En tredje är att allt färre människor är religiösa.
Sverige anses som ett i hög grad sekulariserat samhälle, trots att en mycket stor majoritet fortfarande tillhör Svenska kyrkan, det samfund som tidigare var en del av staten. Endast 20-25 % av befolkningen anger att de tror på en eller flera gudar.
Enligt en Sifo-undersökning år 2000 trodde 46% av de 1000 telefonintervjuade att det finns en högre makt och 13% att det finns en Gud.”
Helle Klein skriver också i ”Intet nytt från Rosenbad” att föraktet för den svenska riksdagen aldrig kunde ha varit större, genom regeringens sätt att de senaste veckorna dutta ut om budgetsatsningar litet här och lite där och låtit DN debatt bli huvudtribunen för sin politiska agitation. Precis som Sundberg också skriver i sin ledare; att formellt ska dessa saker presenteras för riksdagen först.
Läs också om Jantelagen och att hänvisa till den kungliga svenska avundsjukan och hur denna/detta kan användas, för att tysta kanske berättigad kritik och ifrågasättanden!? Genom att ingjuta skam över det man känner och reagerar på, kanske helt berättigat ifrågasätter, reagerar på och undrar över.
Den känslomässiga manipulation vi utsattes för tidigt?
Och är det inte ganska auktoritärt och knappast respektfullt att inte försöka förklara och motivera sina beslut, om man är i en maktposition av något slag? Som i detta fall de i regeringsställning.
Och framförallt förankra? Beslut som fattats på detta sätt; utan samförstånd, förankring och samarbete, tenderar att inte hålla eller att slå över i dess motsats, kanske, i värsta fall, våldsamt (se t.ex. John Cleese och hans terapeut Robin Skynner).
Är detta också ett uttryck för demokratiförakt? Var är den bland annat bland liberaler så mångombesjungna "friheten"? Är inte detta ganska diktatoriskt (auktoritärt)? I (den falska) övertygelsen eller tron att det är "för vårt eget bästa"?
Jag som skulle göra en snabbloggning!
Är detta genuina uttryck för mänsklig mognad eller insikt, förståelse, empati? Eller rent och skärt att bara köra över folket? Jo, som valt riksdagsledamöter...
Och jag tror, som en vän till mig, att medelklassen är ganska lurad av politikers retorik. En medelklass som tror att det som nu sker inte kommer att drabba dem, att de sitter i säker båt. Och jag tror att dessa har fel.
Jag tror inte att ett samhälle med allt större klyftor gagnar någon. Inte ens de rika. Och ingen i något samhällsskikt. Både jag och min vän tillhör medelklassen. Hennes man tjänar förmodligen ganska bra.
Och idag har jag ju viss insikt hur den amerikanska medelklassen har det... Och att saker verkar ha börjat gro där (i undre medelklass)... De allra fattigaste är alldeles för uppgivna för att ens reagera eller ifrågasätta? Och går definitivt inte och röstar. Politikerföraktet är djupt? Och det är skrämmande. Människor har (smart) spelats ut i (enkelspårig) individualism. Som om solidaritet inte borde innehålla djup och äkta respekt för varje enskild individ!? Och varför saknas sådan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar