Om kommunister, socialister eller när det slår slint i huvudet på människor…

Paul Krugman i bloggpostningen ”Ett konstigt vansinne” i min något fria amatöröversättning:

”Eftersom jag har en hygglig internetanslutning för några timmar [han är ute på semestertur tror jag :)] låt mig blanda mig i diskussionen när det gäller den galenskap som sveper över USA.

Joe Klein rapporterar om ett stadhusmöte där människor hävdade att Obama har späckat regeringen med kommunister [*se avslutningen av länkad artikel nedan]. Bisarrt – men jag har fått liknande bisarra påståenden i många av de brev som jag fått. Och vad som är slående är intensiteten i dem.

Jag har tidigare nämnt att hatmejlen har nått nivåer som jag inte har sett sedan 2004 eller så. Men då var hatet förståeligt. Människor, som jag, ifrågasatte Bush bona fide (goda tro eller att han var erkänd) som den stora beskyddaren mot terrorism, med påståenden att han avsiktligt missledde landet in i ett onödigt krig. Detta var starka anklagelser och på ett sätt kan man förstå att människor som idoliserade Bush (tro det eller inte, det fanns en massa sådana) var upprörda.

Men nu får jag spottande, fräsande och osammanhängande raseri över artiklar om, hmmm, sjukvårdsekonomi eller makromodeller [vet inte riktigt vad det är]. Vad kan det vara som retar upp folk så till den grad över dessa alster? Vanligtvis är det omöjligt att veta – jag har en känsla av att dessa upprörda korrespondenter faktiskt inte har läst det jag har skrivit alls. Men det är okej – de vet att jag är korrupt och en lögnare, en nazist, och att jag har spytt ut min ondska i mina skriverier.

Det som är intressant är att det som driver allt detta inte har något samband med de realiteter som jag, eller, det som är ännu viktigare, Obama pratar om eller gör. Obama skulle ha kunnat komma med förslag om en agenda som är identiskt med Bush och han skulle fortfarande vara en socialist/kommunist/fascist, tillsammans med dem av oss som inte ser det på det sättet [därför] att vi är lögnaktiga nazister själva.

Någonting har slagit helt slint i huvudena på ett påtagligt stort antal amerikaner.”

Läs också Dagens Arena om ”Privatiseringen läcker” och ”Big Brother Berlusconi –makten och härligheten” samt ”Labour failure on climate change a 'political crime', says Green leader Caroline Lucas."

Och läs också Krugman i “How Did Economists Get It So Wrong?”

Se ”Husmarks bro - en mörken spång till ättestupans kant.”

* "Could I just say that the intensity of this getting pretty scary...and dangerous? We are heading toward a cliff and the usual brakes of civil discourse are not working. Indeed, the Republicans have the pedal to the metal--rushing us toward a tragedy far greater than the California health care forum finger-biting Karen describes below.

I'm usually not one to panic or be overly worried about the state of our country--even when we do awful things like invade Iraq and torture people, we usually right our course before long--but I have a sinking feeling about where we're headed now. I hope I'm wrong."

Barbara Ehrenreich om det amerikanska klassamhället eller de rikas klasskrig...

Snabbloggning så här på morgonen, triggad av en kommentar jag fick på ett tidigare blogginlägg samt ett inlägg hos Björnbrum som skriver om ”Den rikaste procenten tar 22 procent av nationalinkomsten” i USA och att vissa både där och här fortfarande tycker att det är rättvist och klokt. Och överskottet de får satsar många på spekulation.

Ja, det är motsägelsefullt: vissa måste av någon svårförklarlig anledning stimuleras och motiveras med extremt bra betalt för sitt jobb och andra piskas att jobba mer genom att bli oerhört dåligt betalda (nedmontering av fack, arbetsmiljöarbete osv.). Och gapet däremellan måste vara oerhört stort?

Intervjuaren Bill Moyer frågar Barbara Ehrenreich om inte människor anklagar henne för att vara marxist eller kommunist med de åsikter hon fört ut och uttryckt i sina böcker och Ehrenreich kontrar med att prata om att det redan existerar ett klasskrig - från de rikastes sida, dvs. ett klasskrig äger faktiskt redan rum enligt henne, men fört av de mest välbeställda och rika.

Men hon menar att vi kan åstadkomma förändring genom att arbeta ihop, kollektivt. Vad för oss ihop på ett bra sätt undrar hon? Glädjen att arbeta ihop borde vi återerövra säger hon.

De rikaste är i en bättre position än fattigare människor att påverka sina egna liv, politiken och samhället. Ja, se om var moderaterna här i Sverige får stöd från finansiellt.

Ja, det var det där med bidrag och bidrag.

Och hon tycker politiker (demokrater?) borde klippa bandet med de rika, sluta vara populistiska. Ungefär som många här resonerar om socialdemokraterna, som OCKSÅ fört en nyliberal politik och har sådana ideal verkar det.

Se tidigare inlägg om Barbara Ehrenreich. Samt se också här.

Jinge skriver också om högervridning (nylberalvridningen) - apropå centerpartiet och högstämt tal om personlig integritet och storebrorssamhälle, skriver så bra så jag måste le.

Ja, vi är beroende av varandra - fortfarande, även för vår överlevnad på denna jord. Vi borde (måste) samarbeta, rik som fattig (där de fattiga är i en risigare situation, även i våra rikare samhällen. Ja, vad är vi "rika" på? Pengar kanske, men för övrigt allt fattigare?)