Gravskrift över 00-talet?

Margaret Thatcher.

[Uppdaterad 21 mars, se slutet av inlägget]. Inspirerad av den lilla notisen ”Diskbänksrealism” i ETC.

Ur ”Gravskrift över åttiotalet? ’Det finns inte någon sådan sak som samhälle’” Margaret Thatcher i Women’s Own Magazine, 31 oktober 1987 (Brian Deer):

”Jag har gått igenom en period där alltför många människor har fåtts att tro att om de har ett problem så är det regeringens jobb att handskas med det. ’Jag har ett problem, jag kommer att få bidrag.’ Jag är hemlös, regeringen måste se till så att jag får tak över huvudet. De kastar ansvaret för sina problem på samhället. Men, vet ni, det finns inget sådant som samhälle. Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer. Och ingen regering kan göra något annat än genom människor, och människor måste ta hand om sig själva i första hand. Det är vår plikt att ta hand om oss själva och sedan också ta hand om vår granne [men om man saknar resurser för det? Lätt för henne att säga!?]. Människor har fått sina rättigheter för mycket om bakfoten, utan skyldigheterna. Det finns inget sådant som rättighet, såvida inte någon först har mött en skyldighet.”

Har vi hört detta förut?

Apropå Arbetets museum i Norrköping och deras utställning ”No Such Thing as Society” efter ett Margaret Thatcher-citat. Eller ”Samhälle? Något sådant existerar inte. Det finns bara individer och familjer.”

Pust, jo, bäst att splittra alla slags kollektiv!? Så makten kan härja ostört!

Hur kommer gravskriften över 00-talet i Sverige att se ut med några decenniers perspektiv?

Fler Thatcher-citat. Och här intervju med Thatcher där man också hittar citatet ovan.

Tillägg 21 mars: Paul Krugman skriver i sitt blogginlägg “Vårt fiasko bevisar vår poäng” från igår (i min amatöröversättning):

”Livet är lätt om du är konservativ. Även om konservativa misslyckas totalt när de är i maktställning, kan de vända detta och säga,

’Titta – detta bevisar vår poäng. Staten (regeringen) fungerar inte!’

Men i denna debattartikel tar Gary Becker och Kevin Murphy misslyckandet som försvar (rättfärdigande) till nya höjder:

’Fokus på statliga lösningar gör en särskilt besviken när man ser till dess skrala meritlista när det handlar om att handskas med kriser i USA och många andra länder, som efterdyningarna efter orkanen Katrina och misslyckandet att effektivt slutföra kriget i Irak.'

Får jag föreslå att Becker och Murphy läser, säg denna rapport, med titeln ’Fastlimmad med GOP the Grand Old Party/Republikanska partiet - hopkokad sakkunskap bland personal som sänts till återuppbyggnaden av Irak.' [slår huvudet i bordet]”

I den sistnämnda rapporten, som Krugman länkar till, står det att sökande till jobben för Iraks återuppbyggnad (också i min amatöröversättning)...

”…inte behövde vara experter på mellanöstern eller någon efterkrigsrekonstruktion. Det som verkade vara det viktigaste var lojalitet med Bushadministrationen. Den stab som intervjuade kandidaterna till dessa jobb ställde burdusa frågor om inrikespolitik: röstade du på G. W. Bush 2000? Stödde du presidentens sätt att sköta kriget mot terrorn? Två personer som sökte jobb sa att de till och med blev tillfrågade om sin syn på fallet Roe versus Wade [ett abortfall från 1973].

Många av dem som blev utvalda av [Jim] O’Beirne att arbeta för the Coalition Provisional Authority CPA, den myndighet som styrde Irak från april 2003 till juni 2004 saknade vitala förmågor och erfarenheter.

[Bland mycket annat] En 24-åring som aldrig hade arbetat i finanssektorn – men sökt jobb i Vita huset – blev utsänd för att åter öppna Bagdads fondbörs. /…/

Beslutet att skicka lojala och villiga istället för de bästa ses nu av många inblandade i de 3, 5 årens ansträngningar att stabilisera och återuppbygga Irak som en av Bushadministrationens allvarligaste misstag. Många av dem som valdes ut på grund av sin politiska trohet tillbringade sin tid med att försöka tvinga en konservativ agenda på efterkrigsockupationen, vilken sidsteppade viktigare återuppbyggnadsansträngningar och ödslade bort goodwill hos det irakiska folket, enligt många som deltog i återuppbyggnadsansträngningarna.

CPA hade makten att anta lagar, låta trycka valuta, samla in skatt, placera ut polis och spendera avkastningen av Iraks olja. Den hade mer än 1 500 anställda i Bagdad när den var som störst, arbetande under USA: s vicekung i Irak L. Paul Bremer, men den publicerade aldrig en offentlig förteckning över hela sin stab.”

Så nog existerar lojalitet och solidaritet, men med makten! Och man moraliserar över de "svaga"... Förakt för svaghet kallas det. Att slå sig för bröstet "Jag minsann fixar det!!" Det var det där med att ta sig i kragen. Lätt för den/dem som HAR en krage att ta sig i (men ALLA de som har en krage att ta sig i är inte lika föraktfulla mot de "svaga", vissa av dessa HAR förmåga till empati och medkänsla och civilkurage, att bland annat skriva om grovt maktmissbruk och ifrågasätta makten). Se tidigare postningar om empatiunderskott.

En annan artikel om tillsättningen av personal till CPA.