Förändrat arbetsliv – några allmänna reflektioner…

Några morgontankar: Arbetslag skulle öka inflytandet. Och ansvar över en tilldelad penningpott i arbetslag skulle öka ekonomiska medvetenheten. Individuell lön skulle öka ens arbetsvilja och vilja till utveckling och att göra ett bra jobb.

Men arbetslagsarbetet innebar säkert i många fall, framförallt där chefen på arbetsplatsen saknade förmåga att ge tydliga direktiv om vad arbetslaget förväntades göra, att starka personer tog kommandot. Så friheten (inflytandet) blev i dessa fall mindre istället för större för dem som inte hade förmågan att ta kommandot. Och ytterligare vissa brydde sig förmodligen inte ett skvatt utan fortsatte lulla på som de alltid har gjort. Och som de skulle ha fortsatt att göra om det gamla systemet fortsatt (utan arbetslag). Och vad innebar detta? Ökad effektivitet? Ökad motivation? Att de redan mest engagerade och kanske redan mest och bäst samarbetande blev klavbundna, hämmade? Och brände ut sig?

Varje arbetslag tilldelades också en pott pengar (som beräknades på vilka grunder och av vad slags kompetens?) för att "öka den ekonomiska medvetenheten och ansvarstagandet." Tillägg 12 mars: Jag tror att den chef som gjorde detta gjorde det för att också lämpa över (ALLT) ansvar! Han frånsade sig det därmed, även om det inte sades ut. Han hade missuppfattat sin uppgift? Fast egentligen hade han ju fortfarande ansvaret: att gripa in (vid misshushållning t.ex).

Som det nu är försöker arbetslagen göra slut på sin pott innan budgetåret är slut. Och vi anstränger oss att hitta på saker att spendera dessa pengar på. Används dessa pengar effektivare mot tidigare? Kunde insynen i och medvetenhet om ekonomin ha ökats genom klar och tydlig information från chefen (rektor för musikskolan i mitt fall) utan att lägga ut kanske ALLA medel på arbetslagen?

De som genomfört dessa saker ägnade sig åt önsketänkande, samt tänkte rätt fyrkantigt?? Om hur vi människor fungerar? Hur människor i gemen fungerar?

Liknande trender finns i arbetslivet i stort? De jag har omkring mig jobbar ingalunda bara med musik eller i skolan, utan inom vitt skilda yrkesområden, samt desutom både privat och offentligt (och privat är inte alltid bättre heller!). Och en närstående jobbade som chef i skolan i 35 år, så jag fick inside information om det att vara chef ganska så rejält påtagligt också.

Inflytandet och friheten har inte ökat utan minskat under de trettio år jag varit ute i yrkeslivet är min upplevelse.

Tillgång och efterfrågan på arbetskraft styr inte heller alltid den lön arbetsgivaren är beredd att betala. Det beror på. Om det rör sig om dem som redan är bäst betalda eller om det är typiskt mansdominerat jobb, då kanske…

Och inte lär dessa saker bli bättre med ekonomisk kris igen…

Och inte gynnar den borgerliga politiken kvinnor… Arbetsmiljö, sjukskrivningspoltiken... Kanske varken privat eller i yrkeslivet.

Hade politiken missgynnat män på samma sätt hade nog media inte minst, samt fackliga organisationer, människor i allmänhet, de som röstar i politiska val, reagerat betydligt mycket mer!? Och vi hade fått läsa braskande rubriker och inte minst hade människor röstat på helt andra politiker än de nu sittande. Men nu jamsar all vår borgerliga media bara med och reaktionera för övrigt är förvånansvärt obefintliga, med undantag av några få tidningar och vissa superbra bloggare på nätet.

Det känns som om samhället är på väg tillbaka till 60-talet och före! Istället för att försöka hitta NYA lösningar på både gamla och nya problem så använder man gamla lösningar på dem. Inte minst gör vår borgerliga regering och dess politiker detta (nykonservativa och nyauktoritära). Vänsterns politiker är förvånansvärt tama och lama. Erbjuder inga egentliga alternativ. Utom några få undantag?