Om eventuell recession, vårdpolitik och förakt för vanligt folk...

I Aftonbladet stod det i fredags om ”Så skapar man motsättningar – Samhället abdikerar från sitt ansvar” av Ingvar Persson.

Regeringen vill lägga hela rätten att avgöra om det råder brist på arbetskraft på arbetsgivarna. Dagens myndighetsprövning avskaffas och med detta så abdikerar samhället från sitt ansvar. Och på en arbetsmarknad där många utnyttjas redan idag kommer det att öppna för nya problem menar Ingvar Persson. Han menar att dessutom riskerar arbetsgivarnas oinskränkta makt att bli ytterligare ett hinder för arbetet med att integrera de stora grupper som i dag stängs ute från arbetsmarknaden.

”Den politik regeringen, med miljöpartiets stöd, tänker genomföra skapar motsättningar mellan partierna. Men värre, den riskerar också att fördjupa motsättningar i det svenska samhället.”

Läs också om hur vi alla gjordes till kapitalister med det nya pensionssystemet – och blåstes på pengarna. Ja, och hur blir det för oss småsparare om det blir en recession?

Dan Josefsson skriver:

”Den amerikanska bolånebubblan har spruckit och världens börser faller. Kursfallet för någon vecka sedan fick Financial Times att dra paralleller till börskraschen på 1930-talet. Det här skapar en global rädsla för recession och massarbetslöshet, men också en oro för att miljoner enskilda människor ska bli av med sina spar- och pensionspengar. Det senare gäller inte minst i Sverige. Här äger 70 procent av befolkningen aktier, antingen direkt eller via fonder. Vi har dessutom ett världsunikt pensionssystem som tvingar oss att investera en del av våra pensionspengar i fonder. Om man räknar in dessa tvångsinvesteringar så äger 94 procent av Sveriges vuxna befolkning andelar i någon typ av fond. Inget annat land kommer i närheten av den siffran.

Hur gick det till när vi svenskar gjorde oss så här sårbara för spekulationsbubblor? Frågan besvaras i två nyligen utkomna arbeten.

I avhandlingen Folkets fonder? gör språkvetaren Claes Ohlsson en rejäl genomgång av de ändlösa kampanjer som banker, försäkringsbolag och statliga myndigheter under årens lopp producerat för att få oss att investera i fonder. Övertalningskampanjen mjukstartade på 1970-talet, kom igång på allvar under 1980-talet och nådde stormstyrka mellan 1989 och 2000, då vi fick vårt nya pensionssystem med dess inslag av obligatoriskt fondsparande.

Claes Ohlsson visar hur bankerna under alla dessa år försökt att ’domesticera’ fondsparandet, det vill säga förvandla det till något självklart och nödvändigt i svenska folkets medvetande, genom att underminera vår tillit till det offentliga pensionssystemets stabilitet./…/

Denna närmast poetiska text beskriver obegripligt nog ett land som faktiskt blev allt rikare mellan 1960-talet och 1990-talet. Liknande manipulativa budskap har i decennier sköljt över oss via affischpelare, tidningsannonser, reklamutskick och radio- och tv-reklam.

Bankerna ville naturligtvis åt våra pengar. Men det finns också en djupare förklaring till kampanjerna. Claes Ohlsson hänvisar till en berömd artikel som den kanadensiske statsvetaren Adam Harmes skrev i New left review 2001. Harmes menar att kampanjen för individuellt fondsparande egentligen är ett sätt att sälja in en politisk nyliberalism som det visat sig omöjligt att pådyvla folk på annat sätt.


Drömmen om nyliberalismen är drömmen om ett samhälle som helt tillfredsställer näringslivets och finansmarknadens önskemål. Det är samhällets uppgift att pressa upp börsvärdena, hålla nere skatterna, motverka krav på sociala skyddsnät, erbjuda en ”flexibel” arbetsmarknad och ge kapitalet maximal rörelsefrihet.

Problem är, som Naomi Klein visar i Chockdoktrinen, att nyliberalismen inte någonstans i världen kunnat förverkligas på demokratisk väg. Folk vill inte ha den, eftersom den uppenbarligen gynnar en liten elit på de mångas bekostnad. Där delar av nyliberalismen har förverkligats har det skett i skydd av naturkatastrofer, krig, statskupper – och mer eller mindre konstruerade ekonomiska kriser.

Detta är enligt Adam Harmes skälet till att finansindustrin och nyliberala politiker försöker skapa vad han kallar för en massinvesteringskultur, där hela befolkningen investerar på börsen. Om bara tillräckligt många övertalas att försöka spekulera sig till en individuell välfärd i konkurrens med andra, så kommer det att skapa en upplevelse av att löntagare och det globala finanskapitalet har gemensamma intressen. Intresset minskar för kollektiva lösningar, och finanskapitalets värderingar vinner terräng.

Massinvesteringskulturen är alltså ett försök att introducera nyliberalismen bakvägen. Men Adam Harmes konstaterar att även massinvesteringskulturen stött på patrull runt om i världen. Folk kan visserligen lockas av finansinstitutens löften om en guldkantad ålderdom, men eftersom de flesta saknar förmögenhet, är de hänvisade till att spela med pengar som de inte har råd att förlora.

Snarare än att släta över motsättningar mellan dem som har och dem som inte har tycks skillnaderna understrykas."

Läs också Monica Tanner Krantz om att folkförakt ha brutit ut bland Sveriges politiker:

”Nej alliansen, den absoluta majoriteten av det svenska folket känner inte igen sig i bilden av den fuskande svensken. Tvärtom, vi känner oss alltmer kränkta. Vi som går till våra jobb både när vi är sjuka och friska. Alla vi som söker hundratals jobb varje vecka.

Ni tar ifrån oss människovärdet och kränker oss. Det kommer att märkas i nästa val – var så säker, skriver Monica Tanner Krantz.

Kränker folket. Alliansens folkförakt kränker folket. Vi anses vara bedragare som låtsas vara sjuka, spelar utbrända, lyfter bidrag och jobbar svart, skriver Monica Tanner Krantz. Reinfeldt, vi är inga lata jävlar!”

Och läs också P. C. Jersild om vårdens enkla val som publicerades redan för ett bra tag sedan (mina kursiveringar):

”Man brukar säga att sista året i livet kräver lika mycket vård som alla tidigare levnadsår sammantagna./…/

Trots att vi lever längre och är friskare högre upp i åldrarna, kommer de flesta av oss förr eller senare att hamna i ett utdraget, vårdkrävande döende./…/

…ett annat samband som kan vara lika utslagsgivande: klasstillhörighet. Sverige är fortfarande - trots allt vackert tal - ett klassamhälle. Vad som förvirrar är att klasserna, framför allt underklassen, inte riktigt ser ut som de gjorde under industrialismen. Den klassiska arbetarklassen har fragmenterats. Låglöneyrkena domineras av kvinnor. Den nya underklassen är en brokig skara arbetslösa, lågutbildade, utlandsfödda, fattigpensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar som inte lyckats ta sig in i arbetslivet. Inte lär det bli lättare när ekonomin stagnerar. Vad de alla har gemensamt är ett större vårdbehov än andra grupper.

Denna koppling är fastlagd i ett otal undersökningar. Det är sällan så - som vissa tycks föreställa sig - att är man svag på en punkt så är man stark på en annan. Ty så orättvist är livet funtat att negativa faktorer klumpar ihop sig. Den som är psykiskt svag är sällan kroppsligt stark, den som inte är så kvick å huvudets vägnar behöver därför inte vara händig. Det som utmärker den nya underklassen är framför allt anhopningen av ogynnsamma levnadsfaktorer./…/

Den fjärde diskussionspunkten handlar om behov och efterfrågan. Här måste man ha klart för sig att begreppen används olika. För ekonomer kan efterfrågan vara ett honnörsord, inom vården är det inte lika enkelt. I medicinska sammanhang definieras efterfrågan som det som den mer eller mindre informerade patienten säger sig vilja ha. Behov är något annat - nämligen en sammanvägning av det patienten vill ha och det doktorn menar är befogat./…/

…om läkarna måste locka till sig patienter, ungefär som privatskolorna lockar elever, blir risken att efterfrågan kan dominera på behovets bekostnad. Det finns nämligen ingen naturlig gräns för medicinska insatser. I princip kan man sätta in hur stora resurser som helst också på struntsaker. Någon måste därför kunna säga ifrån när det inte är meningsfullt. En läkare ska kunna vägra skriva ut antibiotika i oträngt mål liksom vägra recept eller sjukskrivning när det inte är befogat. Läkaren måste ha råd att bli ovän med sin patient./…/

På riksplanet har moderaterna lyckats göra sig av med en rad gamla högeridéer [har de i grunden?]. Därför kan det förvåna att Filippa Reinfeldt är så rigid. Bättre än att låta marknaden styra fritt vore att förutom ålder också ta hänsyn till klass, segregation och risken att efterfrågan tar över på vårdbehovets bekostnad.”

Helle Klein skrev för ett tag sedan:

”Ur denna mediala försäljarmentalitet växer ett auktoritärt ledarskap, där det handlar om att regissera snarare än om att lyssna och demokratiskt styra.”

Läs också hennes ledarkrönika ”Pengarna eller patienterna?”, samt läs om psykiatrichef som fått sparken och reaktioner på detta bland psykiatriker i första hand, samt insändaren i tidningen Ljusnan ”Debatt/Demokratin måste dagligen försvaras” om moderat politiker i kommun i södra Norrland.

Och bloggen Do nothing day som redan i somras skrev om vår påstådda trygghetsnarkomani i ”Mannen som är rädd för trygghet.”

Och Kerstin Berminge om den blå-bruna röran.

Banker, försäkringsbolag, privatläkare och litet annat...

Roland Spånt skrev i ledaren ”Lita inte på bankerna” i DD redan 10 mars (tyvärr fanns den aldrig på webben tror jag):

”Det internationella banksystemets vansinnesutlåning driver nu fram en global lågkonjunktur som felhanterad kan skapa det tuffaste läget på decennier. De grövsta missgreppen har naturligtvis skett i USA:s finare bankpalats och i Washingtons regeringskvarter [av dem som troligen själva har pengar så de borde klara sig resten av livet??]. Men missbrukarna har hejats på av hela den internationella finansiella eliten från Londons city till Stureplan i Stockholm och i Paris finansiella glädjekvarter.

Det är inte första gången som banksystemet orsakar närmast omätbara skador på ekonomierna och slår hårt mot medborgarna. Banksystemet hade en huvudroll i depressionen på 1930-talet. Den djupa krisen i början på 1990-talet skapades av en utlåningsboom av våra banker. Liknande excesser skedde i Norge, USA, Finland och knäckte till och med den tidigare urstarka japanska ekonomin.

Banksektorn har därför orsakat mera arbetslöshet och ekonomiska kriser i industriländerna än i någon annan sektor. Trots detta hävdas nyligen i en utredning åt regeringen att sektorn är den kanske mest effektiva och produktiva av all i Sverige. Sant är att bankerna har effektiv personal i kassorna och bankomaterna är en fiffig uppfinning.

Vi har också en effektiv försäkringssektor som kan klara våra trygghetsbehov med låg förbrukning av resurser och arbetstimmar.

I sin tur beror det på att fackliga organisationer har förhandlat fram mycket kostnadseffektiva trygghetsförsäkringar åt sina medlemmar. Vi sparar massor i marknadsföring, kontorslokaler och arbetstid jämfört med till exempel det amerikanska systemet som kostar dem väsentligt mycket mera. Vårt välfärdssystem är också oerhört effektiva genom sina gemensamma lösningar. I USA däremot måste ofta kirurger betala årsvisa miljonbelopp i försäkringar mot eventuella felbehandlingar [och vilka betalar dessa försäkringar???].

Men andra delar av vår finanssektor är inte effektiv. Istället görs närmast ofattbara vinster på vår hushållsinlåning genom att vi har mycket låg sparränta eller ingen alls./…/

Genom att på det här sättet tjäna pengar på löntagarnas och pensionärernas insättningar och låna tillbaka mycket dyrare gör bankerna mångmiljardvinster.

Vinsterna ökar än mer av att bankerna tar ut orimliga närmast osynliga avgifter på allt fondsparande som hushållen har i form av PPM eller vanliga aktiefonder./…/

Bankerna gör därför rekordvinster motsvarande 10 000 kronor per hushåll och jättelika bonusar och andra avbränningar betalas ut till så kallade nyckelpersoner./…/

Bankernas höga vinster är inte symptom på effektivitet eller på skickliga företagsledningar – utan på att alla vi är så passiva och inte flyttar pengarna.”

Jag sökte efter denna artikel på webben och hittade dessa andra Roland Spåntartiklar ”Varning för USA:s flexibla otrygghet”, "Ta ut mer i lön eller göd spekulationen" och ”Stoppa slagmännen var de än finns”.

Se också artikeln ”The Patient Stalkers” av George Montbiot.

Läs också det senaste inlägget på bloggen Ett Hjärta RÖTT "Ryck upp dig och tänk rätt" samt ledaren "Vriden debatt om sjuka" hon länkat till ur Flamman skriven av en f.d. företagsläkare.

Och läs också den recension som Kerstin Berminge på Motvallsbloggen skrivit om ny bok av Ami Lönnroth om Berit Ås "Härskarteknikernas avslöjare talar ut".

Tillägg på kvällen: Kolla Beckman, Ohlson & Can om ”Är vi på väg att få ett nytt pigsamhälle?” med Cecilia von Krusenstjerna, författare, Göran Greider, författare chefred. Dalademokraten och Monica Lindstedt, grundare av städföretaget Hemfrid. Här är länk direkt till programmet (det program jag försökte länka är nr 10 av 12!!). Jag blir så matt så jag bara länkar. Håller med Greider och Krusenstjerna att det är en rejäl backlash i samhället...

Imperievalutans fall...

Helt snabbt, se Göran Greider i ledaren "Imperievalutan faller", där han skriver i inledningen:

"Kapitalismen darrar till. Det kan vara så att en svår kris för världsekonomin nu är under uppsegling och den har sina rötter i det ojämlika och alltför avreglerade USA.
Där har ju oansvariga banker beviljat bostadslån till hushåll utan några som helst tillgångar, kanske i tron att bostadspriserna i all evighet ska fortsätta att stiga. Men i marknadsekonomin är ingenting evigt, allra minst stigande bostadspriser, och nu ser det ut som om systemet till sist är på väg att hinnas upp av sina försyndelser. I går var förre chefen för den amerikanska riksbanken, Alan Greenspan, ute i medierna och varnade för att den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget nu kan stunda. Samtidigt var det just han som i tvåtusentalets början bidrog till att den där lånekarusellen kom igång; i USA har han på senare tid faktiskt kallats för Mr Bubble."

Ja, vad kan komma att hända här? Med våra skattesänkningar...

Jag blev nyfiken på vad Joseph Stiglitz och Paul Krugman har skrivit om USA och (världs)ekonomi och hittade följande artiklar.

Se först vad Joseph Stiglitz till exempel skriver i “Financial hypocricy”:

“This year marks the tenth anniversary of the East Asia crisis, which began in Thailand on July 2, 1997, and spread to Indonesia in October and to Korea in December. Eventually, it became a global financial crisis, embroiling Russia and Latin American countries, such as Brazil, and unleashing forces that played out over the ensuing years: Argentina in 2001 may be counted as among its victims.

There were many other innocent victims, including countries that had not even engaged in the international capital flows that were at the root of the crisis. Indeed, Laos was among the worst-affected countries. Though every crisis eventually ends, no one knew at the time how broad, deep, and long the ensuing recessions and depressions would be. It was the worst global crisis since the Great Depression.

As the World Bank’s chief economist and senior vice president, I was in the middle of the conflagration and the debates about its causes and the appropriate policy responses. This summer and fall, I revisited many of the affected countries, including Malaysia, Laos, Thailand, and Indonesia. It is heartwarming to see their recovery. These countries are now growing at 5% or 6% or more – not quite as fast as in the days of the East Asia miracle, but far more rapidly than many thought possible in the aftermath of the crisis.

Many countries changed their policies, but in directions markedly different from the reforms that the IMF had urged. The poor were among those who bore the biggest burden of the crisis, as wages plummeted and unemployment soared. As countries emerged, many placed a new emphasis on “harmony,” in an effort to redress the growing divide between rich and poor, urban and rural. They gave greater weight to investments in people, launching innovative initiatives to bring health care and access to finance to more of their citizens, and creating social funds to help develop local communities.

Looking back at the crisis a decade later, we can see more clearly how wrong the diagnosis, prescription, and prognosis of the IMF and United States Treasury were. The fundamental problem was premature capital market liberalization. It is therefore ironic to see the US Treasury Secretary once again pushing for capital market liberalization in India – one of the two major developing countries (along with China) to emerge unscathed from the 1997 crisis.

It is no accident that these countries that had not fully liberalized their capital markets have done so well. Subsequent research by the IMF has confirmed what every serious study had shown: capital market liberalization brings instability, but not necessarily growth. (India and China have, by the same token, been the fastest-growing economies.)

Of course, Wall Street (whose interests the US Treasury represents) profits from capital market liberalization: they make money as capital flows in, as it flows out, and in the restructuring that occurs in the resulting havoc. In South Korea, the IMF urged the sale of the country’s banks to American investors, even though Koreans had managed their own economy impressively for four decades, with higher growth, more stability, and without the systemic scandals that have marked US financial markets with such frequency.

In some cases, US firms bought the banks, held on to them until Korea recovered, and then resold them, reaping billions in capital gains. In its rush to have westerners buy the banks, the IMF forgot one detail: to ensure that South Korea could recapture at least a fraction of those gains through taxation. Whether US investors had greater expertise in banking in emerging markets may be debatable; that they had greater expertise in tax avoidance is not.”

Och Paul Krugman i “The Conscience of a Liberal”:

“My generation grew up in a nation of strong democratic values and broadly shared prosperity. But both those values and that shared prosperity have been slipping away./…/

We can reverse that trend. Political and economic reform turned the oligarchic America of the Gilded Age, a place of vast inequality, bigotry, and corruption, into the imperfect but far better society of the postwar era. The challenge now is to do again what the New Deal did: to create institutions that will support and sustain a decent society.”

Samt:

“…for the past thirty years American politics has been dominated by a conservative movement determined to undermine the New Deal's achievements - a movement whose founding manifesto was Barry Goldwater's The Conscience of a Conservative. That movement has been highly successful in turning the clock back: both the inequality of today's America and the corruption of its political life hark back to the age of the robber barons.”

Se också utdrag ur kapitel 1 av Krugmans bok här.

Maria-Pia Boëthius skriver också i sin senaste ETC-krönika "En skamlig vecka" om att vi idag lever under en regim, bestående av en regering och medier som inget heller vill än att förtala oss. Att vi är ett fuskande folk för vilka det behöver dras upp riktlinjer för hur vi bättre ska kunna kontrolleras och disciplineras.

Regering och medier bara gapar av häpnad över vår skurkaktighet!

Skämt åsido, hon är ganska glad över existensen av:

”... ännu folkligt förankrade byråkrater som Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Brottsförebyggande rådet, som vägrar tiga. Och man undrar intresserat när de ska sparas bort av alliansregeringen? Eller ’omorganiseras’?/…/

Den här regeringens politik går ut på att framställa folket i en ganska vidrig dager för att sedan sätta in 'åtgärder', övervaka oss eller säga att de solidariska bidragssystemen inte fungerar eftersom så många fuskar. Det är faktiskt en skam, men en nedtonad skam, eftersom medierna samarbetar.

Själv tror jag inte alls på folkpartiledaren Jan Björklunds 'bild av skolan', den som medierna samarbetar om och väljer att visa. Jag tror att det finns problem, men att de är punktvisa, och att skolan på det stora hela är ganska beundransvärd och progressiv. Men man fostrar fritänkare, något som alliansregeringen inte vill ha [!!!!].

Vidare har en undersökning som Skandia initierat visat att direktörer med hög bonus inte alls skapar högre vinst än de företag som inte har bonus. Utan tvärtom.

Hörde ni? TVÄRTOM! När ska vi börja se på företagens vinster som 'kommersiell skatt'? Som bara tillfaller de få – i motsats till den skatt vi betalar till staten?”

Sedan skriver hon om bristen på solidaritet från metall… Ja, nog är det litet (snällt uttryckt) konstigt att de inte kan eller vill solidarisera sig med kvinnorna… Hur ofta har inte kvinnorna stått tillbaka för samhällsekonomins skull?