Arv, miljö och rättvisa – och ett meritokratiskt samhälle…

Snabbloggning igen.

Paul Krugman skriver I bloggpostningen ”Arv, miljö, rättvisa” om en bloggpostning av professorn i ekonomi vid Harvard Greg Mankiw som hänvisar till ett diagram (se ovan) som visar att barn i höginkomstfamiljer får bättre resultat i test och framkastar att detta till största delen handlar om nedärvda talanger: smarta människor tjänar massor av pengar och får också smarta barn.

Dvs. tjänar man en massa pengar så är det (eller snällare uttryckt: kan detta vara) ett tecken på att man är smart?? Men barn från välbeställda hem kan ju också göra bra ifrån sig, men trots höga testresultat inte lyckas. Eller hur menar jag nu?

Och hur viktig är smarthet? Behövs en massa andra egenskaper - också? Egenskaper som vi borde värdera högt!? Och att ens börja resonera i dessa termer, värderingar av människor på detta sätt...

Vad har vi för människosyn? Vad är människovärde? Vadå, äkta, genuin respekt och aktning för varandra?

Och ungdomar borde varken bli gynnade eller missgynnade beroende på sin bakgrund eller familj. Fast så har skett, både i positiv men också negativ riktning. Och så sker fortfarande? Kan kanske komma att ske ännu mer igen på grund av samhällsklimat och samhälleligt bifall (behov att utse syndabockar?).

Makten har intresse av att söndra och härska? Kan detta slå tillbaka på dem själva? Vad för samhälle skapar detta syndabockstänkande (som jagandet av "fuskare" och "missbrukare av systemen", men "fuskarna" och "missbrukarna av systemen", men kanske andra system dit vi vanliga dödliga kanske aldrig når, med störst makt och flest resurser hur är det med dem)?

”Men,”

skriver Krugman,

”vet ni, det finns en massa bevis på att det inte är fullt så enkelt. Till exempel så är sannolikheten något högre för studenter med låga testresultat som kommer från höginkomstfamiljer att de kommer att genomföra universitetsstudier än för studenter med höga testresultat som kommer från låginkomstfamiljer.”

Dvs. sannolikheten för studenter med höga testresultat som kommer från låginkomstfamiljer är något lägre än för studenter med låga testresultat men som kommer från höginkomstfamiljer att de genomför påbörjade universitetsstudier. Och konkluderar, ganska syrligt och ironiskt att:

”Det är trösterikt att tänka att vi lever i en meritokrati. Men det [är bara det att det] gör vi inte.”

Se tidigare inlägg om ett ”Allt ojämlikare samhälle…”

Ja, samhället idag (makthavare och och allehanda auktoriteter) bidrar till ett uppdelande i "vi" och "dem", som kan leda till allt starkare fascistiska tendenser. Jo, Kerstin på Motvallsbloggen bland annat har rätt där?Och, jo, precis som hon också skriver det finns också en kompetensskräck hos makthavarna. De vill egentligen inte konkurrera!?? Inte ge alla samma möjligheter?? Snarare tvärtom?

Se George Montbiot om de ledande klassernas paranoia."

Dysmorfofobi...

foto på Hildur Kalman.

Blev intresserad av fenomenet dysmorfofobi eller Body dysmorphic disorder, se tidigare inlägg om detta, och kollade i Anna Luise Kirkengens bok ”Hur kränkta barn blir sjuka vuxna” (min översättning av den norska titeln).

Detta begrepp är nämnt på sidorna 162-163 i denna bok (här min snabba översättning):

”Dysmorfofobi, föreställningen om att det är något fel på kroppen eller delar av kroppen eller utseendet, inkluderas i diagnosen [diagnosen hypokondri] där det inte rör sig om en paranoid vrångbild.”

Kirkengen citerar här några författare i en norsk artikel vilka har gjort en analys av studier som har dysmorfofobi eller dysmorfofobisjukdomen som tema. Dessa har funnit 253 studier, av vilka 70 representerar systematiska studier och 59 är kasusbeskrivningar. Och författarna finner att:

”’Dysmorfofobi är karaktäriserad av en överdriven upptagenhet av en inbillad, eventuellt reell, men minimal defekt i patientens utseende och leder till betydligt obehag. /…/

Dysmorfofobi är troligen långt vanligare än vad som antagits (0, 7 – 2, 3 %) och är dessutom okänd för många kliniker. Besväret debuterar ofta i puberteten och har ett kroniskt förlopp utan adekvat behandling. Även om tillståndet verkar trivialt för utanförstående, har det betydande konsekvenser i form av social isolering, arbetsoförmåga, onödig kosmetisk kirurgi, psykiatrisk komorbiditet, självmordsförsök och självmord. Den behandling som anbefalls är medikamenter (i första hand selektiva serotoninhämmare) och kognitiv terapi. Många söker behandling hos dermatologer och kosmetiska kirurger, utan dokumenterad effekt, snarare med förvärrande som resultat.’"

Kirkengen skriver:

"Författarna omtalar tillståndet uteslutande som en psykiatrisk sjukdom som kan inordnas under diagnossystemet för mentala sjukdomar, DSM-IV. De är inte kritiska till definitionen som kategoriserar tillståndet som somatisering med eller utan tvångsföreställning. De skriver att man kan diskutera om det egentligen handlar om en tvångsföreställning. /…/

De omtalar sjukdomens möjliga upphov med tio linjer, där de menar att det är troligt att det sammansatt av flera faktorer och kan omfatta biologiskt/genetiska, psykologiska och kulturella samverkande/medverkande faktorer. De säger ingenting om hur psykologisk och kulturell kan skiljas från varandra. De nämner inte heller att förstörd kroppsbild möjligen kan representera en påförd skada, att det kan vara en följd av en gränskränkning eller att det kan dokumentera dissociation som en skyddsåtgärd mot påtvingad smärta eller förödmjukelse.”

Kirkengen nämner den svenska filosofen Hildur Kalman. Hon skriver på sin sida på Umeå Universitet (mina kursiveringar):

"Min nuvarande forskning är inriktad på begreppen mänsklig värdighet och respekt. I mitt arbete avgränsar jag ett ämne som också blir själva studieområdet, med värdighet och respekt både som empiriska och analytiska begrepp – såväl vad värdighet och respekt ”är” som vad de ”gör”. Framför allt har jag arbetat med exempel från vårdsektorn och andra asymmetriska beroenderelationer, men jag har också prövat min diskussion på annat empiriskt material, bl. a. sådant som gäller vardagslivets könade överordning/underordning. (Det kan vara värt att nämna här att som filosof/vetenskapsteoretiker så filosoferar man från ett empiriskt material som redan föreligger.)

Min tidigare forskning har inriktats på frågor inom kunskapsteori som kort uttryckt gäller kunskap, kropp och kön -- frågor där det klassiska kunskapsteoretiska fältet vidgas och möter handlingsfilosofi, och där tillitens betydelse för vår förmåga till kunnigt handlande diskuteras. Jag har då studerat relationen mellan kunnande, vetande och visshet, vetandets kroppsliga karaktär, hur vetande är knutet till handlingsförmåga, kropp/kroppslighet samt kön/genus/gender. Nära knutet till detta är frågor om makt och kunskapsanspråk - i vetenskapssamhället, och i samhället i stort. Ytterligare ett tema som ligger nära detta är vård- och rehabiliteringsvetenskapernas kunskapsbegrepp och vetenskapliga tillnärmelsesätt."

Kirkengen nämner i detta sammanhang, om dysmorfofobi och hypokondri en kvinna vid namn Arja Askild, kapitlet har överskriften "Reviktimiserad i medicinsk behandling: Arja Askild".

Jag skulle vilja utveckla detta tema mer senare och skriva om Arja Askilds historia.

Kirkengen skriver så här i det engelska utdraget av sin bok om "somatiserare":

“Somatizing”

Pain that persists despite long-term, presumably correct and appropriate medical intervention is often linked to the concept of “somatizing.” Used as a diagnosis, it effectively exiles to psychiatry those physical complaints that have no medically demonstrable physiological substrate. We know now with great certainty that hidden sexual trauma always express themselves bodily. These expressions most often lead to medical diagnostic or therapeutic interventions. “Somatizing” carries with it a high probability that doctors will undertake interventions that neither produce the expected findings nor have the intended effect. A Danish study carried out by Dr. Peter Fink[1] sheds light on the scope of the phenomenon “somatizing” as well as on the medical problems related to the concept. Using data from an overview of ten years of Danish health statistics, Fink compared the possible risks and costs associated with interventions carried out on “persistent somatizers,” that is, patients who persistently present with pains or complaints that have no clear medical cause, to those associated with interventions performed on “non-somatizers.”

Fink concludes as follows: Somatizers were exposed to more frequent and more extensive surgical procedures and other medical interventions than were non-somatizers; the greatest part of the operations carried out were abdominal and gynecological surgery; three out of four of the interventions failed to have the intended effect; the same was true in two out of three of the cases in which other treatment forms were utilized; the calculated costs connected to these inconclusive surgical and medical explorations were enormous; and, even greater were the risks of injury being inflicted during these procedures.

The gender distribution in this material was not made explicit, but if one examines the numbers it becomes clear that there were five times as many women as men among the “somatizers.” Women underwent both more unnecessary and fruitless interventions than did men; this was also the case for other medical procedures. In short, it is women who bear the greater share of these unmeasurable costs of providing the wrong treatment: the physiological danger inherent in each procedure; the mental stress associated with a continuing series of new and painful interventions; and, the social stigma attached to treatments in which the doctors find nothing or that fail to result in any improvement.

Some of the documented findings are not discussed at all, such as the fact that a complete hysterectomy was the most frequently performed procedure, having been carried out on one out of every three “somatizing” women. Their average age was thirty-two; the youngest woman whose uterus was removed due to medically unexplained conditions was twenty-two. The intended results were achieved for only two of the fifteen “somatizing” women undergoing a hysterectomy. In only one of those two cases was any pathology found in the removed organ.

The study shows a striking inconsistency in both the way of thinking and the concepts applied. Patients who, for unknown reasons, persist in a bodily strategy are called “persistent somatizers.” One of these people underwent twenty-four procedures while five others underwent more than twenty. Yet, the doctors who treat them again and again, who cling to a single professional strategy for interpreting bodily symptoms, are not called “persistent neglecters.” Their persistent response to other people’s persistent physical appeal is not problematized at all.

Based on the preceding documentation that a primary source of women’s “somatization” is socially silenced violation, a pattern of structural revictimization on the part of the medical profession can be seen in which, with objective, scientific authorization, women are pathologized and chronified.

During the previously mentioned study of 3,543 female soldiers, of whom 805 (23%) had reported being raped while on active duty, the researchers asked all the women if and when they had had their uterus removed. This was a step in assessing the existence of a connection between rape and heart and cardiovascular diseases linked to known risk factors, including early menopause. One in ten of the women who did not report being raped on duty had had her uterus removed before she reached forty years of age. Among those women who reported that they had been raped while on duty, that number was one in five. The difference was highly significant.

Considering the finding mentioned earlier that a large number of women with chronic stomach or pelvic pain are among the patients on gynecological and gastrological wards, it is not surprising that much experimental treatment is being offered to help women in pain. In clinically controlled experiments, the effects of various pain treatments are investigated.[2] This is reflected in the literature. New techniques are tried or “old” techniques are compared with “new” ones. Or, the results of a supposedly effective technique, such as loosening adhesions (places where organs seem “stuck” to one another), is compared with the results of not doing so. Endoscopy was utilized in both these trials; when the examination involved the insertion of the endoscope into the abdomen but without loosening the adhesions, it was considered a placebo procedure. It has been shown that the “loosening” treatment results in such a small improvement as compared to the effect of a simple examination (the placebo procedure) that the method is no longer recommended.

One method being tested is to sever nerve fibers in the lower pelvic region of women who suffer from extremely painful menstruation. Such a procedure seems to bring lasting pain relief to very few of the women. Moreover, each such intervention risks causing adhesions – that may then be characterized as the source of a “new” pain. In other words, one problem is (perhaps) solved while a new problem is created. The conclusion reached is that a much smaller group of women than had been presumed can benefit from such an intervention. It has been demonstrated, in fact, that neither chronic pelvic pain nor vaginal pain during intercourse are relieved by the severing of nerves.

---

[1] Fink 1992.

[2] The following sources are for particularly interested readers and are not cited among the references: Johnsen, BJOG 2004; 111: 950-9; Swank, Lancet 2003; 361: 1247-51. Vercelli, Am J Obstet Gynecol 2003; 188: 606-10; ACOG Pract Bull 2004; 103: 589-605.

Tillägg 7 december: medicinen har blivit mer teknifierad och medikaliserad idag? Patienten ännu mer ett objekt? Eller håller återigen på att bli ett objekt? Och finns det några paralleller mellan anorexi/bulimi och dysmorfofobi?

More about bio-psychiatry...

photo on Jay Joseph, psychologist and author to the two books mentioned in this blogpost (not bio-psychiatrist!?).

Addition to a former blogpost about empathy deficits in scientists: see this about bio-psychiatry controversy, and about the neuro-scientist Franz Joseph Gall. And also see these two books by Jay Joseph (books I have heard about; a Norwegian friend mentioned them), here and here. I want to have these links in my blog as a reminder to myself...

---

PS. Hittade detta på arkitektstudenten Erik Bergs blogg. Han skriver bland annat:

"1. Ladda ner programmet Sketchup och lek med det en kväll. Det är ett gratis 3d-program, numera under Googles paraply, som tar en timme att lära sig. Efter en minimal inlärningsperiod kan i stort sett vem som helst göra snygga 3d-modeller som hjälper till att presentera en idé effektivt och begripligt. Tredimensionella perspektiv är alltid lättare att läsa än tvådemsionella sektioner och elevationer.

Sketchup är numera sammantvinnat med Google Earth vilket gör det tekniskt oerhört enkelt att placerade 3D-modeller från programmet direkt på rätt plats i ”världen” i Google Earth.

Många svenska kommuner har kommit långt, eller åtminstone en bit, med att ta fram 3d-modeller över sina centrumkärnor. Färre – så vitt jag vet inga alls – har integrerat 3d-modellerna med Google Earth eller med sina hemsidor och sitt samrådsarbete. Det vore mycket enkelt egentligen, exportera en sketchupmodell för varje lite större stadsbyggnadsprojekt, ladda upp filen på hemsidan tillsammans med en liten informationsguide och låt allmänheten göra ändringar och skicka tillbaka filerna med sina ändringar. Lägg upp dessa på hemsidan som en del av samrådsredogörelsen. Plötsligt skulle det bli kul med samråd. Och möjligt för alla att uttrycka vad de verkligen menar.

2. Ett andra förslag. Tillgängliggör en interaktiv variant av kommunens primärkarta och högupplöst ortofoto på nätet, kombinerat med en interface för användarna att ”rita” i ett eget lager direkt i kartan, ikoner för att placera träd, busshållplatser, lekplatser eller bara möjligheten att göra kommentarer direkt i kartan om platser man vill förändra. Publicera löpande alla inkomna synpunkter via en kommunal portal för planeringsdemokrati, där kommuninvånare har möjligheten att kommentera varandras förslag, stötta förslag de gillar, samarbeta kring förslag eller göra en vidareutveckling av någon annans förslag."

Genes...

There has been a couple of readers’ letters on Millers web on bad genes… Millers answer to the second:

"... how the dynamic of child abuse works and how the myth of the bad child serves to take out the endured abuse on one’s own children. People who have understood this dynamic don't need any 'scientific' proofs of this kind [about bad genes]. They know that neither mental illness nor extreme cruelty come from bad genes. And they know WHY."

And to the first:

"Does it mean that you no longer believe in the fairy tale of bad genes? Dropping this 'theory' may lessen the number of your fans but give you a solid basis for serious research and open your eyes for the REAL sources of violence that are ALWAYS hidden in cruel child upbringing and child mistreatment. These were the causes of Hitler’s rise. If we believe that people are born with bad genes we would have to explain why so many millions of bad babies were born in Germany around 30 years before the Third Reich so that they became willing executors of Hitler’s perverse orders."

It gave rise to these thoughts… See this letter and this.

The child with supposed bad or ”faulty” genes has to be learnt, has to learn things for his/her own good!!?? Sometimes quite harshly? This has legitimated what? (what is the child reacting against? And are the parents projecting their own, and have been projecting through all times?).

The child with a supposed character of any kind, bad or good (läggning in Swedish) has to be treated in a certain way! Different children with different characters have to be treated differently. Which means the good one better and the bad one with punishments etc. Siblings are compared, and sometimes also deliberately played out against each others?? Manipulated to say it straight, even if that maybe isn't what the parent/caregiver has in conscious thought? How? Quite humiliating? And once again: is this love?

Couldn’t this be very humiliating for the child exposed to this, alone (with no kelp or support) against the superior force (and how loving is this actually from the parents or caregivers part? Is this love at all? “Indulgent” love?? Överseende kärlek in Swedish. Indulgent i.e. from above; the god from above!!??)? What does the child say, how does it react, how CAN it react? Can it say:

“No, I am not!!”

Who has the power including the power of definition?? Being attributed characteristics (tillskriven egenskaper in Swedish)...

Marked for life by this?? Handling it in different ways? Either by trying to prove the opposite; how kind you are, how caring etc.? Obliterating her/himself (utplånande sig själv in Swedish)? Or by being exactly as bad (or even worse) as he/she is said to be?? Or maybe switching between these strategies somewhere on the way? Leading to either self-destructiveness or destructiveness or both to different degree... I.e. harming oneself and/or others more or less badly/seriously.

The bad child can also be and is fairly often held up as a warning example for its siblings? (as the good child can be held up as a good example too!!) So they in turn suppress THEIR feelings, or play them out in secret, and maybe even join the parents in the bad treatment of the black sheep? Also as a measure to avoid this treatment themselves: to focus on the bad child the light is turned elsewhere???

But is this used even in adult life? Too? Here and there? People played out against each others, being manipulated in different ways, consciously and unconsciously?

Now I feel very ironical again... (I read a thank you letter here). Yes, and sometimes even by "enlightened"? Who need to be praised and not questioned (maybe exactly in the same manner as the early parents?)... Where the bad ones are excluded... With no explanation too... Hypocritical, authoritarian and quite a bit totalitarian (you don't have to explain or motivate, because this person is bad! Or?)?? Because I know how people have been rejected from the forum mentioned here... And I think it can have harmed enormously... And that I think is VERY, VERY bad!! So I can't praise unconditionally... And I think it is hypocritical, for there has been no explanations for the rejections, just a wall...

I am reading an autobiography about a female author which lived in the south of Sweden 130 years ago. The way she was raised made her "need" the truth, she couldn't stand anything but the truth!? She was probably exposed to sexual abuse, and probably also to "deprivation"? She couldn't stand the hypocrisy... This gave her enormous troubles... I have thought of writing about her. Her name is Victoria Benedictsson.

Addition August 20: see this site about the topic genes. A comment there (which also mentioned Peter Breggin's research):

"I suppose genetics was very useful in giving people another form of denial and avoiding their responsibility."

Fördomsfritt och intresselöst (fantasilöst?) om rationalitet och känslor...

Tillägg vid 17.45-tiden: är litet osäker vad "intresselös" egentligen är på svenska!! Fantasilös? Hur som helst: den länkade artkeln nedan "Fördomsfritt..." är mycket väl värd att läsa!!! Nu har jag läst den litet bättre (men skulle nog behöva läsa den igen och ännu litet grundligare).

I Morgenbladet om ”Fördomsfritt och intresselöst om rationalitet och känslor”. Ska politiker visa känslor? (MITT svar på denna fråga är: JA!).

Helt spontana morgontankar om artikeln nämnd ovan (kanske helt känslomässiga!!?? :-)): Som jag dock än bara skummat!

När jag läste pedagogik 20 p i Uppsala i mitten av 80-talet (medan jag heltidsjobbade med färsk musikpedagogutbildning) menade man att allt vi gjorde i skolan var politik… Att allt utgick från en idé om samhället och människan och alltså var politiskt… Man använde begreppen "samhällsyn" och "människosyn" helt enkelt (och det kanskeär intressant att dessa begrepp inte verkar existeraidag; som om det inte fanns en massa olika idéer om samhället, världen, människorna?? Utan en enda, rationell, eller något sådant??). Och, jo, ens handlingar grundar sig ju alltid i något, en uppfattning om världen och människorna, dvs. kan anses vara "politiskt"!!?

Så ÄR det ju. Och vilka handlingar, angreppssätt, lösningar man "väljer" grundar sig förmodligen i erfarenheter man har. Troligen redan tidigt i livet. Inklusive de erfarenheter man har som man har förträngt och inte har medveten tillgång till. Till exempel om man hade en auktoritär far, som inte ansåg sig måsta förklara några av sina handlingar alls (auktoitärt totalitärt). Se Pincus om ”Hitler och Hatred” (som ingenstans refererar till Alice Miller!! Vilket ju förstås inte betyder att han inte kan vara påverkad av henne eller ha läst henne. Så allt utgår inte från Alice Miller!?? Flera oberoende vetenskapsmän har dragit parallella slutsatser!??).

Men samma erfarenheter kan ge olika resultat i olika individer, vilket man kan se i syskon som växt upp i samma miljö och med samma föräldrar och varför det är så kan man ju undra (jag har tankar om detta, men återkommer kanske till dem, för att något begränsa längden på DETTA inlägg). Händelsevis var det ett läsarbrev på Millers webb igår om just detta med ”dåliga gener” (som vi gärna vill tro på och bekvämt skylla på!!?? Som någon slags ansvarsfriskrivning? Är människor födda med dåliga gener finns ju inte mycket att göra heller! Då är det kanske bara hårda puckar mot dessa som gäller. Very convenient to blame bad genes!!! Bad gens we can't do anything about! Practical for not individuals to blame, but also for society!!?? Very ironically).

Och medan jag sitter och skriver här kommer jag igen också osökt att tänka på vad neurologen Jonatan Pincus skriver om bigotteri (=trångsynthet) och dess rötter!!! Angående författaren Frank McCourt.

Om politiker ansågs bara handla rationellt skulle de inte behöva motivera eller förklara sina beslut?? Då vore det bara att köra på? Och det är i grund och botten ganska auktoritärt (och kan gränsa till totalitärt)??

Samarbete, samförstånd, att inte ha något att dölja… Information. Kan man inte redogöra öppet är det inte då något mysko?

Jo, återigen ”everything secret degenerates”!!!

Och vi läste också vetenskapsteori, där vi också fick lära oss att vetenskapen inte är värderingsfri! Vetenskapsmannen utgår alltid från värderingar vare sig han/hon är medveten om det eller inte och utifrån dessa väljer han/hon VAD han/hon vill forska om och ÄVEN vilka metoder han/hon vill välja/väljer (och även detta kan vara helt omedvetet, bland annat p.g.a. dålig självkännedom, som kan vara mer eller mindre destruktiv/självdestruktiv, dvs. omedvetenhet kan få olika konsekvenser, vara olika mycket skadlig/drabbande för andra/omgivningen eller bara drabbande för en själv) och ens värderingar spelar också in i de slutsatser man drar. Och det är viktigt att vara medveten om.

Men det finns forskare som är/varit öppna för att se sanningar som går på tvärs med deras uppfattningar/värderingar och som har kunnat ”ändra sig”!

Vi behöver snarare människor här och där i samhället som har tillgång till sina känslor!! Mänskligt mogna människor. På forskarnivå, på politikernivå inte minst.

De som hävdar bestämt att de agerar objektivt bör man bli oerhört misstänksam emot. Och det kan vara dessa, som med bestämhet och utan (synbarligen?) minsta tvivel (läs: auktoritärt?) hävdar sina sanningar som drar till sig vissa anhängare. Tänker igen på Pincus och det han skriver; om samhället ger sitt bifall till sådana skadade individer som Trenton Scaggs, se blogginlägg om "Hitler och hat")

Pincus skriver bland annat:

”I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiserandet av en grupp människor [!!!], behöver inte mental sjukdom och/eller hjärnskada vara nödvändiga för att producera mordiskt våld. Den våldsamma impulsen genererad genom barnmisshandel kan bli uttryckt av medicinskt normala [dvs. utan hjärnskador eller mental sjukdom, men som är] misshandlade individer i ett sjukt samhälle.

Det obegränsade bifallet till våld i vissa politiska partier och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för den misshandlade.”

Och det är just detta vi ser redan idag??? Men ännu i ganska milda former (idag berättade de på nyheterna om ett gäng tonårsTJEJER som misshandlat en yngre tonårstjej, hur vi resonerar om sjuka och arbetslösa bland annat - behov att hitta syndabockar?).

Läkaren Christina Doctare skriver i sin bok ”Hjärnstress” att framtidens ledare måst ha BÅDE IQ OCH EQ och rejäla bredband däremellan. Se dessa blogginlägg om Silberessäer och om Doctare.

Silber skriver bland annat:

"Eftersom auktoritära föräldrar alltid har rätt, finns det ingen anledning för deras barn att rådbråka sina hjärnor i varje enskilt fall för att avgöra om det som krävs av dem är rätt eller inte. Och hur ska detta kunna bli bedömt? Var är måttstockarna antagna ska komma ifrån om någon alltid har fått höra vad som är rätt och vad som är fel och om han aldrig har haft en möjlighet att bli bekant med sina egna känslor och om, ovanpå allt, försök att kritisera inte accepterades av föräldern och sålunda var för hotande för ett barn? Om en vuxen inte har utvecklat en egen åsikt, då kommer han att vara utlämnad till auktoriteter på gott och ont, precis som spädbarnet är utlämnat till sina föräldrar. Att säga nej till den med mer makt kommer alltid att verka alltför hotfullt för honom"

Och hur man än vänder sig så agerar man alltid utifrån en människo- och samhällssyn, i skola, poltik osv. De som förnekar detta kan bli riktigt farliga!!

Till och med inom naturvetenskapen kan subjektivitet komma in!! Inte heller den är alltid objektiv, som människor i allmänhet kanske tror? Även här väljer man forskningsobjekt (vilka hypoteser man formar) och metoder och drar (subjektiva) slutsatser av de resultat man får.

Det stod i kulturdelen i DD idag om författaren Johanna Nilssons inlägg i samhällsdebatten!! I artikeln ”Bra rutet Johanna!” I den stod bland annat:

"Det är underbart med samhällsintresserade skriftställare.
Annars tycks ju författare i ropet mest syssla med att misskreditera varandra och syssla med privat skvaller.
Ingen nämnd ingen glömd.
Som sagt; därute pågår en verklighet som också behöver skildras."

Ja, det behövs människor med civilkurage, dvs. som har tillgång till sitt hjärta, dvs. sina känslor!! INTE MINST på politiker- och alla slags maktnivå!

Sog mig igår om reaktioner:

"Kom nu inte dragandes med en massa psykologiska förklaringar!!"

(känslomässigt bjäfs!!?? Men det är "bara" en försvarsreaktion från dem som reagerar så. Och det skrivs mycket på bloggar om att bemöta det folk verkligen tar upp... Nej, dessa saker, psykologiska aspekter och analyser och forskning är ovidkommande, otillförlitlig, icketrovärdig, nej, ickerationell!!?? I dessa samanhang i alla fall?? Vad gäller samhälle och politik? Hur vi organiserar det, vilka idéer som gäller, vilken syn som styr...).

Jag har börjat läsa en biografi av litteraturvetaren professor Birgitta Holm om författaren Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren (vilken är intressant ur många synvinklar: bland annat kvinnliga konstnärers villkor på 1800-talet...). I denna bok analyseras Benedictsson väldigt mycket psykologiskt (freudianskt dock!!!). Så nog finns det psykologiska analyser och vinklingar! Och sådana behövs OCKSÅ!!?? Och ibland är de tillåtna, i andra sammanhang inte!? Och de beror kanske också på vilka som tilåter sig att göra dessa (psykologiska) analyser?

Och forskare (inom neurologi och psykologi) drar också paralleller till samhället. Och denna forskning borde kanske också bli mer allmänt känd!?

För att fatta bättre beslut politiskt t.ex.??

Och konstnärers deltagande i samhällsdebatten är också viktig... Att man också får DEN vinklingen, den känslomässiga!!! :-) Även från de konstnärer som inte har ordet som sitt primära verkyg!?? Tror många drar sig, för de tycker sig inte ha orden i sin makt...

-//-

To summarize this blogpost really briefly :-):

The heading of this blogpost would be something like "Unprejudicedly/unbiasedly and without interest on rationality and emotions"?? (difficult to translate properly! :-)).

Maybe (hopefully) only this can stir the thoughts, imagination and fantasy?? :-)

English word of today "bias" which means "partiskhet, fördom, benägenhet" eller "att inge partiskhet, inge förkärlek för, påverka" in Swedish.