Socialism och socialism...

[Uppdaterad under dagen]. Nej, alla lever inte på ruinens brant! Se Andreas Gustavsson i ”Rikaste äger elva biljoner.”

”Les Leopold har skrivit boken The looting of America [ungefär "Plundringen av Amerika"], och i Huffington Post går han till generalangrepp mot det system som prioriterar en avreglerad finansmarknad och passiv skattepolitik framför att rädda 29 miljoner arbetslösa amerikaner./…/

… hur komma till rätta med problemet? En trevande början vore att ha förmögenhetsskatt för dem som äger mer än 700 miljoner kronor [vilket ju är ganska mycket pengar!]. Sedan skulle det inte skada med en mer progressiv skatt på inkomst, skriver Leopold.

’Snälla, kalla det inte socialism, eftersom vi redan har gett finanssektorn bidrag och garantier på 91 biljoner kronor.’”

I videon säger han också att fakta i hans bok är noggrant granskade av diverse medhjälpare, så att det han skriver ska vara tillförlitligt.

Och lyssna på denna radiointervju/ diskussion med Leopold, som är väldigt intressant och verkligen rekommenderas.

"Det är inte bara en moralisk, utan också en ekonomisk fråga,”

säger Leopold bland annat om detta de diskuterar angående ekonomin. Och han pratar också om att både demokrater och republikaner varit för avreglering och att koppla bort staten från allt, med de ödesdigra resultat man nu ser i USA (och han nämnde en kvinna som varnat för detta redan under Clinton, om jag minns och hörde rätt, men jag minns inte hennes namn nu, medan jag skrev och lyssnade samtidigt, ivrig att göra något annat än blogga).

Och tidigare fanns det en progressiv motrörelse, men idag saknas denna menar Leopold också, så Obama har enkelt uttryckt att handskas bara med högern! Ja, motrörelser saknas! Men nu har nyliberalismen närmast blivit religon och den enda vägen.

Och jag tror att vi i medelklassen också borde vara oroliga över den så avreglerade finansmarknaden och den ekonomiska politik som förs. De som vinner på denna är inte vi och de som är låginkomsttagare, utan bara de med högre inkomster. Kanske ganska mycket högre än vi har. Så vi borde sätta press på våra politiker (och inte minst dem till vänster). Ja, det behövs MYCKET tydligare motrörelser! Oppositionen är för tam och lam och otydlig.

Och läs vidare i "The Iron Law of Finance Fantasy."

Ja, och och vidare, kommer vi att få billigare medicin eller förbruka mindre medicin nu med privatiseringen av apoteken? Se bloggpostningen ”Mer medicin” och ledaren ”Så räddar vi klimatet. Maria-Pia Boëthius: Dags att lämna en vanvettig livsstil” där Maria-Pia också skriver om apoteksreformen och hennes erfarenheter från andra länder och delar av världen vad gäller privatiserade apotek, samt se ”Ja, till vårdreform – men nej till abort”:

”USA:s största fackliga organisation, AFL-CIO, applåderar beskedet från representanthuset. Inte minst det faktum att alla företag utom de allra minsta måste bekosta sina anställdas försäkring.

– Det krävdes mod att stå upp mot försäkringsbolagens desinformation. Det här kommer att hjälpa miljoner.”

Några röster i debatten den senaste veckan...

Se först ”Bara staten kan stoppa paniken” av LO:s chefsekonom Dan Andersson (min kursiveringar i texten nedan):

”I det ekonomiska systemet ligger inbyggt att pengar och ägande hamnar i allt färre händer. De redan stenrika blir allt rikare.

I dag styr 500 multinationella storbolagskoncerner och dess direktörer över världsekonomin. De bestämmer över investeringar, patent, produktion, distribution och så vidare.

Även det strider fullständigt mot marknadsekonomin, som bygger på en fungerande konkurrens.

Vilka de 500 är kan man se på www.fortune.com. När företag blir jättar, blir de anonyma, vilket ger utrymme för direktörerna att handla oetiskt utan socialt ansvar. Det ekonomiska systemet lämnar alltså fältet öppet för girighet och habegär.”

Se sedan debattartikeln ”Dags för ekonomisk demokrati” av Jan-Åke Blomqvist:

”Kommer ni ihåg bankkriserna före 1970? Nej, det finns en enkel förklaring till det. Mellan 1945 och 1971 förekom ingen bankkris (förutom en i Brasilien) därför att banksektorn var reglerad.

Finansmarknaden har tre uppgifter. Den ska bidra till att slussa överskott till underskottsområden i ekonomin, den ska tillgodose behovet betalningsmedel eller likviditet i samhället och den ska bidra till att hantera eller utjämna risker i ekonomin.

Dessa två senare uppgifter fungerar nu uselt. Det är ont om likviditet och finansmarknaden kan inte hantera riskerna, utan staten måste gripa in.

Finansministern säger att det inte är några problem i det svenska finansiella systemet. Det vet nog inte Anders Borg, för krisens egenskap är just att ingen vet hur stora förlusterna är, vilket visas av den höga riskpremien i lånen mellan bankerna. Det finns lika mycket dåliga lån i Europa som USA och banker i Holland, Frankrike och Irland och Island tas över av staten. En andra egenskap hos krisen är att smittan och att svagheter i en regions finansiella system fortplantar sig till andra regioner.

Det finansiella systemet är mer skört än vad rigida försvarare av okontrollerade marknader vill erkänna. Det vi ser är inte bara girighet utan panik och rädsla./…/

Anders Borg bör inte uttala sig som om problemen är små utan tvärtom visa att regeringen tar problemen på allvar.

Borg bör bjuda in Thomas Östros och lägga korten på bordet, beskriva problemet och visa på en politik för att förebygga smittspridningen till produktionen och sysselsättning. Staten måste via Riksgälden, Riksbanken och statskassan tydligt visa att staten kan garantera hela banksystemet. Skattebetalarna kommer att ställa upp och finansiera banksystemets förluster om de får del i uppsidan när det blir bättre tider. Det ska vara tydligt att, om det blir nödvändigt med statliga insatser i banksystemet, så kan staten åter komma att nationalisera banker som skedde med Nordbanken i början av 1990-talet så att staten också får del av vinsterna när krisen är över.

Med stor sannolikhet behövs en ny finanspolitik. Regeringens program innebär drivkrafter att arbeta mer, staten vill sälja sina banker och använda otrygghet genom sämre arbetslöshetsförsäkring som medel.”

Ja, vad kan det orsaka: att använda otrygghet som medel?

Och slutligen Göran Greider i ledaren ”Det var arbetarrörelsen som vann debatten igår”:

”Plötsligt står han ju där, Reinfeldt, och har bara sina förbannade skattesänkningar att komma med. Och envist fortsätter han att betrakta a-kassan som enbart något slags bidrag och inte som både den rättighet den är och som den oerhörda keyenesianska krisbekämpare den faktiskt utgör; denne moderatledare förstår helt enkelt inte vad a-kassan är för något.

Han har svårt att hantera Sahlins berättigade kritik för att regeringen nöjer sig med en budget lagd före de två kriserna. Han blev ordentligt upprörd några gånger igår kväll. Var det inte den upprördhet man brukar finna hos den som känner att det är något här som han inte förstår? Jo.”

Hade morgonnyheterna på på TV nu på morgonen, med inslag från debatten igår och var tvungen att slå av TV:n när Reinfeldt började mässa och köra sina mantra…Och kände "Men denne man är ju rent och skärt arrogant!?"

Se också här för texterna ovan.

Mer borgensåtaganden – i tysto…

Condoleezza Rice vid pianot (visst hörs det att hon inte är pianist eller kanske inte har en massa tid att spela... Men hon spelar ju sådant inte så många fixar).

Några morgontankar…

Småföretagare verkar inte ha det bättre i USA än i Sverige är en känsla jag haft länge. Deras situation verkar minst lika byråkratisk som i Sverige. Ja, låter som den är nästan ännu mer byråkratisk! Att ha anställda kräver otroligt mycket pappersarbete låter det till exempel. Och det finns en massa bestämmelser runt omkring som man måste följa. Dags att avliva en myt om att USA är företagarnas förlovade land? I alla fall inte småföretagarnas.

Dessutom bekräftades min misstanke nu här på morgonen vid tidigt samtal med min pojkvän i USA att människor där tar chansen att inte ha en sjukvårdsförsäkring när de är unga. Som han gjorde på 70-talet när han var ung och behövde pengarna till annat. Han och hans son hade ett prat om politik häromdagen på sonens initiativ. Och då berättade sonen att hans flickvän hade måst uppsöka sjukvården för magont, som var njursten troligen.

Flickvännen (förmodligen strax över 20 år) hade ingen sjukvårdsförsäkring. Man ville ta prover som skulle kosta åtskilligt med pengar (jag tror S. sa 3000 dollar).Hon lyckades dock få detta finanserat. Minns inte alla detaljer nu.

Och det är väl något i stil med att ungdomar också här som är i 20-årsåldern (precis som en annan förmodligen också resonerade, reagerade i den ålders) tycker pensionen finns i en annan tidsålder och resonerar ”Den dagen den sorgen” och inte ser om sitt hus redan i den åldern, utan förlitar sig på att saker bara löser sig när den dagen kommer. Som jag ser det (ganska uppbragt) är det en av riskerna med att få mer pengar i handen, som att inte betala till gemensamma försäkringssystem via skatt. Och det är klart, många tycker ju att det är ju strängt taget upp till var och en. Men är det det? För det verkar som om de skattepengar som i alla fall betalas får gå till att lösa dessa personers dilemman (avsaknad av sjukvårdsförsäkring till exempel). Så det verkar som om ”de arbetande och skattbetalande” i alla fall får betala för andra. Kanske är trots allt metoden att betala relativt mycket i skatt, och även på arbetslöshets- och sjukförsäkring, inte så dålig??

Deras åldringsvård är visst också så dålig så människor bävar för att hamna där (Om man kanske inte har ganska gott om pengar?). En vård som till största delen är privatiserad och om den inte är det är den så slimmad att man knappt kan erbjuda något alls? Har konkurrensen verkligen skapat bättre åldringsvård? Eller är det rentav tvärtom, gjort den sämre, och kanske rentav mycket sämre, ja, riktigt dålig?

Denna vecka var det en artikel ”USA – landet där läkarvård är en lyx” i lokaltidningen här (samt i andra media) om den ensamstående trebarnsmamman Maria Juanez, som tillhör de 46 miljoner människor i USA utan sjukvårdsförsäkring. Länge klarade de sig utan den, men så hamnade Maria i en utmattningsdepression på grund av för mycket arbete och ensamt ansvar för tre barn (mannen hade helt försvunnit ur deras liv).

Ett läkarbesök i USA kostar tydligen i snitt 100 euro och ses av många som en lyx. Och många går obehandlade i flera år för till exempel diabetes och högt blodtryck, vilket gör att de dragit på sig komplikationer som de annars inte skulle ha dragit på sig.

En läkare på en frivilligbaserad klinik säger försiktigt (nej, bäst att inte uttala sådana saker riktigt högt?) att det amerikanska systemet behöver ”någon slags reparation”. Han pekar visst på ironin att det rika USA (???) inte förmår ge sina invånare sjukvård.

Är detta en modell att följa?

Kulla-Gullan skriver idag i DD om banker, att banker är hierarkiska på grund av sträng ekonomisk kontroll, är en värld där alla tittar uppåt och inte säger emot. Enligt forskning så är orsaken till att banker går omkull att ingen säger emot. Alla springer i flock, yra av pengajakt, skriver hon. Och när paniken väl slår till rusar alla åt motsatta hållet. Hon menar att det handlar om psykologi och inte biologi.

Hon undrar vad det är som gör att några få orkar stå emot och säga ifrån. Vilka egenskaper den har som vågar vara motståndsman eller –kvinna (se syskonen Scholl under andra världskriget). Hon undrar hur mycket mod som krävs för att ifrågasätta och säga sin mening när alla andra är av en annan åsikt. När flocken och drevet går.

”Mycket, skulle jag vilja säga.”

skriver hon.

Och George Montbiot skriver också om ”The Other Bail-Out – Another set of corporation is pressing for public money. Governments should let them die” (“bail-out” är “borgen”). Han skriver att (i snabb översättning tidigt på morgonen):

“När allas ögon är fixerade vid borgen till bankerna, så hälldes en rejäl hink med pengar på något annat som inte förtjänade att få några pengar.”

Nämligen bilindustrin. George Bush gick med på att låna enorma summor till bilindustrin nyligen litet i skymundan, något som försvunnit i allt prat och alla skriverer om bankerna. Representanthuset godkände också detta. Borgen för bolag sprids som en riktig plåga menar han.

Nu gör bilbolag i Europa detsamma, vill ha pengar från staten (EU). Och påstår att de vill ha dessa för att utveckla mer miljövänliga bilar. Men Monbiot tror inte att så värst mycket kommer att hända på den fronten, dvs. de kommer inte att avsevärt förbättra miljövänligheten. Vilket historien hittills visat och hans artikel pekar just på bilindustrins löften hittills och vad de egentligen åstadkommit. Han tror att de teknologiska misslyckandena nu resulterar i industriernas lobbyande för att få allmänna medel för att bli mer gröna. Han tycker de borde få skammens rodnad på kinderna över detta, med hänsyn till vad de hittills presterat trots en massa fina ord. Och tycker helt frankt att det inte finns någon som helst anledning att spendera en endaste penny av de allmänna medlen för att göra bilindustrin grönare.

Han tror att man skulle få bättre resultat med andra medel. Till exempel att de som köper de minst effektiva bilarna skulle få betala 2000 pund mer varje år än de som köper de mest effektiva. Han menar att detta skulle döda marknaden för de mindre miljövänliga bilarna och tvinga bilindustrin att göra de ändringar som de länge stått emot (min snabba amatöröversättning tidigt på morgonen):

”Om du inte har modet att tvinga bolagen att göra någonting, får du muta dem istället. Det är en berättigad förmodan att tro europeiska biltillverkare kommer att fortsätta misslyckas med att möta de miljömässiga målen, även om de får de pengar som de kräver. Det grönaste regeringen kunde göra är att tillåta dessa parasiter, som drar benen efter sig och förstör vår planet, att gå under.”

Han undrar också (ganska ironiskt?):

”När kommer det glada spenderandet av allmänna medel att sluta?”

Ja, det kan man undra?

Privatiseringar - socialiseringar...

Leif Pagrotsky.

[Uppdaterad 30 september och 1 oktober i slutet]. Leif Pagrotsky skriver i krönikan "Tveksamt att sälja Nordea":

”På en vecka har den amerikanska högern /…/ förstatligat mer än någon annan jag kan komma på. Den franske presidenten Mitterrands banksocialisering 1981 krymper till småpotatis. Bushs socialisering av dessa jättelika institut slår säkerligen också allt vad bolsjevikerna klarade av 1917.

Villkoren är diffusa, men en sak är Bushs finansminister Henry Paulson mycket precis med. Några krav på sänkta löner eller bonusar i de havererade bankerna är det inte tal om. Och det är världens mest högavlönade direktörer det gäller, som trots sina löner visat sig vara klåpare som fört sina företag till graven. Fast i själva verket är det ju på grund av lönerna och framförallt bonusarna som det slagit slint i huvudena på dem./…/

Nordea är Nordens största bank och en av de stabilaste i kraft av att den har det som är bristvaran nummer ett i dag, en uthållig och skicklig företagsledning och en stabil och långsiktig huvudägare. Men trots sin styrka är det svårt för banken att delta i den omstrukturering som nu pågår eller kanske stundar i Europa eftersom staten bestämt att den skall säljas till någon med sämre ägarrykte än svenska staten.”

Artikeln finns också här.

Tillägg 30 september: Läs Göran Greiders ledare "Partyt är över."

Tillägg 1 oktober: Läs "Göran Greider om ett långt perspektiv på kapitalismen." Alla artiklarna finns också här.