Mer borgensåtaganden – i tysto…

Condoleezza Rice vid pianot (visst hörs det att hon inte är pianist eller kanske inte har en massa tid att spela... Men hon spelar ju sådant inte så många fixar).

Några morgontankar…

Småföretagare verkar inte ha det bättre i USA än i Sverige är en känsla jag haft länge. Deras situation verkar minst lika byråkratisk som i Sverige. Ja, låter som den är nästan ännu mer byråkratisk! Att ha anställda kräver otroligt mycket pappersarbete låter det till exempel. Och det finns en massa bestämmelser runt omkring som man måste följa. Dags att avliva en myt om att USA är företagarnas förlovade land? I alla fall inte småföretagarnas.

Dessutom bekräftades min misstanke nu här på morgonen vid tidigt samtal med min pojkvän i USA att människor där tar chansen att inte ha en sjukvårdsförsäkring när de är unga. Som han gjorde på 70-talet när han var ung och behövde pengarna till annat. Han och hans son hade ett prat om politik häromdagen på sonens initiativ. Och då berättade sonen att hans flickvän hade måst uppsöka sjukvården för magont, som var njursten troligen.

Flickvännen (förmodligen strax över 20 år) hade ingen sjukvårdsförsäkring. Man ville ta prover som skulle kosta åtskilligt med pengar (jag tror S. sa 3000 dollar).Hon lyckades dock få detta finanserat. Minns inte alla detaljer nu.

Och det är väl något i stil med att ungdomar också här som är i 20-årsåldern (precis som en annan förmodligen också resonerade, reagerade i den ålders) tycker pensionen finns i en annan tidsålder och resonerar ”Den dagen den sorgen” och inte ser om sitt hus redan i den åldern, utan förlitar sig på att saker bara löser sig när den dagen kommer. Som jag ser det (ganska uppbragt) är det en av riskerna med att få mer pengar i handen, som att inte betala till gemensamma försäkringssystem via skatt. Och det är klart, många tycker ju att det är ju strängt taget upp till var och en. Men är det det? För det verkar som om de skattepengar som i alla fall betalas får gå till att lösa dessa personers dilemman (avsaknad av sjukvårdsförsäkring till exempel). Så det verkar som om ”de arbetande och skattbetalande” i alla fall får betala för andra. Kanske är trots allt metoden att betala relativt mycket i skatt, och även på arbetslöshets- och sjukförsäkring, inte så dålig??

Deras åldringsvård är visst också så dålig så människor bävar för att hamna där (Om man kanske inte har ganska gott om pengar?). En vård som till största delen är privatiserad och om den inte är det är den så slimmad att man knappt kan erbjuda något alls? Har konkurrensen verkligen skapat bättre åldringsvård? Eller är det rentav tvärtom, gjort den sämre, och kanske rentav mycket sämre, ja, riktigt dålig?

Denna vecka var det en artikel ”USA – landet där läkarvård är en lyx” i lokaltidningen här (samt i andra media) om den ensamstående trebarnsmamman Maria Juanez, som tillhör de 46 miljoner människor i USA utan sjukvårdsförsäkring. Länge klarade de sig utan den, men så hamnade Maria i en utmattningsdepression på grund av för mycket arbete och ensamt ansvar för tre barn (mannen hade helt försvunnit ur deras liv).

Ett läkarbesök i USA kostar tydligen i snitt 100 euro och ses av många som en lyx. Och många går obehandlade i flera år för till exempel diabetes och högt blodtryck, vilket gör att de dragit på sig komplikationer som de annars inte skulle ha dragit på sig.

En läkare på en frivilligbaserad klinik säger försiktigt (nej, bäst att inte uttala sådana saker riktigt högt?) att det amerikanska systemet behöver ”någon slags reparation”. Han pekar visst på ironin att det rika USA (???) inte förmår ge sina invånare sjukvård.

Är detta en modell att följa?

Kulla-Gullan skriver idag i DD om banker, att banker är hierarkiska på grund av sträng ekonomisk kontroll, är en värld där alla tittar uppåt och inte säger emot. Enligt forskning så är orsaken till att banker går omkull att ingen säger emot. Alla springer i flock, yra av pengajakt, skriver hon. Och när paniken väl slår till rusar alla åt motsatta hållet. Hon menar att det handlar om psykologi och inte biologi.

Hon undrar vad det är som gör att några få orkar stå emot och säga ifrån. Vilka egenskaper den har som vågar vara motståndsman eller –kvinna (se syskonen Scholl under andra världskriget). Hon undrar hur mycket mod som krävs för att ifrågasätta och säga sin mening när alla andra är av en annan åsikt. När flocken och drevet går.

”Mycket, skulle jag vilja säga.”

skriver hon.

Och George Montbiot skriver också om ”The Other Bail-Out – Another set of corporation is pressing for public money. Governments should let them die” (“bail-out” är “borgen”). Han skriver att (i snabb översättning tidigt på morgonen):

“När allas ögon är fixerade vid borgen till bankerna, så hälldes en rejäl hink med pengar på något annat som inte förtjänade att få några pengar.”

Nämligen bilindustrin. George Bush gick med på att låna enorma summor till bilindustrin nyligen litet i skymundan, något som försvunnit i allt prat och alla skriverer om bankerna. Representanthuset godkände också detta. Borgen för bolag sprids som en riktig plåga menar han.

Nu gör bilbolag i Europa detsamma, vill ha pengar från staten (EU). Och påstår att de vill ha dessa för att utveckla mer miljövänliga bilar. Men Monbiot tror inte att så värst mycket kommer att hända på den fronten, dvs. de kommer inte att avsevärt förbättra miljövänligheten. Vilket historien hittills visat och hans artikel pekar just på bilindustrins löften hittills och vad de egentligen åstadkommit. Han tror att de teknologiska misslyckandena nu resulterar i industriernas lobbyande för att få allmänna medel för att bli mer gröna. Han tycker de borde få skammens rodnad på kinderna över detta, med hänsyn till vad de hittills presterat trots en massa fina ord. Och tycker helt frankt att det inte finns någon som helst anledning att spendera en endaste penny av de allmänna medlen för att göra bilindustrin grönare.

Han tror att man skulle få bättre resultat med andra medel. Till exempel att de som köper de minst effektiva bilarna skulle få betala 2000 pund mer varje år än de som köper de mest effektiva. Han menar att detta skulle döda marknaden för de mindre miljövänliga bilarna och tvinga bilindustrin att göra de ändringar som de länge stått emot (min snabba amatöröversättning tidigt på morgonen):

”Om du inte har modet att tvinga bolagen att göra någonting, får du muta dem istället. Det är en berättigad förmodan att tro europeiska biltillverkare kommer att fortsätta misslyckas med att möta de miljömässiga målen, även om de får de pengar som de kräver. Det grönaste regeringen kunde göra är att tillåta dessa parasiter, som drar benen efter sig och förstör vår planet, att gå under.”

Han undrar också (ganska ironiskt?):

”När kommer det glada spenderandet av allmänna medel att sluta?”

Ja, det kan man undra?