Mer om kapitalismen och (behov av?) samhällsförändrande reformer…

Göran Greider skriver i ledaren ”Efter finanskrisen – Greider slår ett slag för en samhällsförändrande reformism” igår om marxistiska historiker (t.ex. Immanuel Wallerstein eller Giovanni Arrighi) som i årtionden diskuterat teorier om kapitalismens slut: dess terminalkris. Se Barbara Ehrenreich om marknadsfundamentalism och kollektiv passitivitet (att bara passivt se på och bara låta saker ske).

Teorier som säger att kapitalismen existerar så länge som den kan expandera, så länge det finns ickeexploaterade och fattiga marginaler dit kapital kan exporteras och där det är gott om billig arbetskraft.

Och Greider undrar om det finns några tecken som säger att vi står vid denna slutpunkt och konstaterar att nej, det gör det inte. Kapitalismen har tyvärr kvar väldiga expansionsmöjligheter (över hela kontinenter, som till exempel Afrika).

Han använder liknelsen att det globala ekonomiska systemet har drabbas av en stroke, och

”…när patienten vaknar upp kommer han att ha glömt mycket av det som lärdes in allra sist: Tron på en evig, mer eller mindre problemfri kapitalism, inklusive allt vad det innebär av de moderna privilegier som kallas bonussystem eller hyllande av ökande löneskillnader.

Frågor om makt, ägande och klass urskiljs åter [tvärs] genom den liberala demokratins dimbildningar./…/

I den rika världens hjärta har samtidigt den offentliga välfärden under så lång tid tillåtits magra av och bli så anorektisk att det är osäkert om den ens i Västeuropa längre utgör en skyddsvall mot recessionen: Privat överflöd hos de bäst ställda och samtidigt offentligt armod./…/

…under årtiondena /…/ har den idépolitiska trenden varit en ständig nedskruvning av arbetarrörelsernas och vänsterns ideologiska anspråk./…/

Kapitalismen avslöjar sig idag för vad den på många sätt är: en misslyckad revolutionär

rörelse som visserligen störtade tidigare stillastående ekonomiska system över ända, men som inte förmår hantera de produktivkrafter som den släppts fria i biosfären såväl som i det sociala livet./…/

Djupa kriser utlöser en rad direkt reaktionära strömningar, xenofobi [eller främlingsfientlighet, se om samhälleligt bifall] och återfall i konservativa lösningar i den ekonomiska politiken – det som förmärktes på det senaste EU-toppmötet.

Men på sikt kommer mer makt att återtas av politiken, och av det offentliga, annars överlever inte ens kapitalisterna. Inte minst innebär det att mer makt kommer och måste förskjutas från kapital till arbete. Utan den maktförskjutningen och den fördelningspolitik den kan tvinga fram väntar nya, kanske än värre kriser.”

Se Maria-Pia Boëthius i ledaren ”Mittens rike – Boëthius om partiernas mentala låsning”

”Vi har under de senaste 20 åren varit utsatta för en obarmhärtig propaganda förklädd till ’ostoppbar utveckling’, som slutade i katastrof, både ekonomisk och för planetens del.

Praktiskt taget alla har spelat med: Mainstreammedier, vacklande politiska partier, många intellektuella och olika slags opinionsbildare som steg för steg bytt åsikt och även delar av forskarsamhället. Propagandan har finansierats av näringslivet och drivits av kommersiell TV och radio, reklam, konsulter, PR och varumärkesbyggare.

En av affärsidéerna har varit att skruva upp förväntningarna på vad ett lyckat liv bör vara, att dela in människor i vinnare och förlorare och att tillhandahålla varor och tjänster som påståtts kunna förvandla människor till vinnare.

Vi har utsatts för en kändishysteri, som i varje fall givit mig kändiskräksjukan, där de storfräsare som nyss hyllades som universums herrar, som man säger i USA, ’masters of the universe’, visat sig vara storbedragare, antingen med lagens hjälp eller också på riktigt.

Det är inte bara en ekonomisk bubbla som kollapsat; det är hela den riggade tankeapparaten, som rört sig runt skapade begär och skapade behov och dyrkan av de rika och de mäktiga och de berömda, av vilka många idag bara förtjänar utvisning ur det offentliga rummet. (Jag hade tänkt skriva ’bara förtjänar förakt’ men jag vägrar att förakta någon människa.)

Just nu framstår hela den etablerade vänstern liksom fackföreningsrörelsen som musgrå, idélös och komprometterad, eftersom den spelat med. I ett sådant läge finns bara alternativet totalt omtänkande. Det är bättre att förlora nästa val på en ny motberättelse med ekonomiskt och medmänskligt och ekologiskt nytänkande än att vinna på att vara en blek kopia av alliansen. Och ingen kan längre vara säker på att inte politiskt mod och civilkurage från vänster i själva verket är det allra mest efterlängtade, också bland besvikna och vilsna mittenväljare.”

Läs också artikeln ”Vi behöver ett kulturellt bröduppror” angående nya kulturutredningen, samt artikeln ”Sjuka ska behandlas med respekt.”

Jag tror inte något av det ovan är ofrånkomligt och jag undrar varför vi har omättliga behov. Jag tror inte att vi är födda sådana. Och jag tror inte vi är födda onda eller födda egoister, men otvivelaktigt finns det en del riktigt onda människor i världen.

* Wikipedia om Wallerstein:

”Immanuel Maurice Wallerstein, född 28 september 1930 i New York, är en amerikansk sociolog. Han avlade 1959 sin doktorsexamen på Columbia University där han studerade under C. Wright Mills och vid Oxford 1955-1956. Under 1950-talet påbörjade han sin karriär genom att studera Afrika och har sedan dess varit en kritiker av obalansen i världsekonomin. Immanuel Wallerstein är professor i sociologi vid Yale University /…/

Han har skrivit en rad böcker, bl.a. trebandsverket ’The modern world system’. På svenska finns sedan tidigare ’Liberalismens död’, Vertigo förlag 2001.

Wallerstein kom att göra gemensam sak med forskarna kring Förenta Nationernas Commisión Ecónomia para América Latina (Cepal) – en skola som delar upp världen i en axel med polerna periferi och centrum. Andre Gunder Frank och Samir Amin menade att denna konflikt alltid var till centrums fördel. Wallerstein däremot utvecklade utifrån detta antagande en modell som sammanfattas i följande:

• Dagens globala samhälle började utvecklas i Västeuropa under 1400-talets andra hälft. Det expanderade genom erövring tills det omslöt hela jorden.
• Systemet är kapitalistiskt. Kapitalackumulation är dess yttersta mål.
• Det är ett ojämlikt system av kapitalister och producenter; samt centra och periferier; det råder mellan dessa en arbetsdelning som är axiell eftersom denna arbetsdelning utgör en axel runt vilken systemet rör sig.
• Systemet har en utvecklingshistoria som består i periodiska cykler: ’exempelvis växling mellan expansion och stagnation och växling mellan hegemonisk makt och rivalitet, samt därmed sammanhängande långsiktiga tendenser, exempelvis allt mer varufiering eller kommersialisering och allt större polarisering mellan gynnade och icke gynnade.’
• Denna utvecklingshistoria har ett slut.”

• 
  

Om Wallersteins bok ”Liberalismens död” kan vi läsa:

”I boken Liberalismens död ger han sin bild av de djupa skakningar som just nu och ett tag framöver går genom världssystemet. Han undviker ytfenomenen och siktar in sig på det väsentliga: nationalstaternas och ideologiernas kris, miljöproblemen, de skakiga ekonomiska konjunkturerna.

Klart och åskådligt, utan önsketänkande och sentimentalitet, ger han sin bild av en orolig övergångsperiod, fylld av krig, epidemier och miljökatastrofer. Men han betonar att slutresultatet inte är förutbestämt. Det är upp till oss att påverka hur det nya samhälle som kommer att skapas skall se ut: demokratiskt och jämlikt eller totalitärt och hierarkiskt?”

Gränssättning...

Anna-Luise Kirkengen.

[Uppdaterad på kvällen i slutet av inlägget]. Slog mig av någon anledning igår: under ett antal år ingick så kallat kompanjonlärarskap i musik i min tjänst. Dvs. jag hade musik i lågstadiet. Jag jobbade i tre olika s.k. enheter och kunde då också jämföra olika lärarstilar och förhållningssätt. Och också hur barnen fungerade i dessa olika enheter.

Nu slog mig igen om enheten där lärarna "satte gräns" för barnen och hur barnen där utvecklade en pennalism. När lärarna inte var närvarande så var (vissa) barn elaka mot andra. Något en danslärarkollega också noterade helt oberoende av mig. Vi var nämligen båda involverade i ett projekt rörande musik och dans i denna enhet. Och vi kom alltså utifrån in i de klasser som ingick i denna enhet.

Till saken hör att skolpsykologen verkade tycka att dessa lärare var en bra förebild för övriga!!!

Den gränssättning som praktiserades var auktoritär (och nästan litet totalitär?). I wikipediaartikeln om totalitarism står det om begrepp som diktatur (min kursivering):

”Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt UTAN HÄNSYN TILL MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OCH PERSONLIG INTEGRITET.”

Barnen fick ett behov av motreaktion. Och var lär vi oss dessa saker ursprungligen? Och det var detta med behovet av makt (kanske ett gränslöst).

Se bland annat den norska läkaren Anna-Luise Kirkengen om integritetsövergrepp. Samt om gränsövergrepp (boundary violations) och dess olika effekter. Somliga som utsatts för diverse gränsövergrepp blir utagerande, andra blir inåtagerande... Gränsövergrepp i form av fysiskt våld i olika svårighetsgrad (från lätta daskar till riktiga övergrepp), sexuella övergrepp (från otillbörlig beröring till direkta våldtäkter och allt däremellan), samt inte minst känslomässiga övergrepp.

Den amerikanske advokaten och barnrättskämpen Andrew Vachss säger:

"...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”

"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."

Vilket översatt blir något i stil med:

"Av alla de former av barnmisshandel så är kanske känslomässig misshandel den grymmaste och längst räckande."

"Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan. Denna kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller båda), men den är alltid ett sätt att bete sig, inte en enstaka händelse. Den är ämnad att reducera ett barns självuppfattning till den punkt där offret ser sig själv som ovärdigt - ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga frörstfödslorätten hos varje barn: kärlek och skydd."

---

Läs också Göran Greider i dagens ledare "Vår tids vålnad," där han bland annat skriver:

”…ensamheten, självhävdelsebegäret som gör att de unga männen vill visa upp sig i ett offentligt forum om det så bara är en video på You Tube: Denna människa är på väg att bli en arketyp i den senkapitalistiska västvärlden, ja i den allt febrigare globala kapitalismen.

Visserligen har vansinnesdåd av det här slaget alltid inträffat, men det nya tycks ändå vara den återkommande symbiosen mellan explosiv, manlig ensamhet, vapen och en helt ny nivå i det medialiserade samhället. /…/

Han är som en hel generation unga människor utkastad i en värld där det nästan inte finns några gemensamma framtidsdrömmar och där alla drömmar som dröms är privata och mycket ofta genomsyrade av den dagliga kampen för tillvaron i ett alltmer konkurrenspräglat samhälle. /…/

Från alla samhällsinstanser ropas ju budskapet hela tiden ut: Var konkurrenskraftig! Tro inte på några solidariska ideologier utan på dig själv! Producera! Var ständigt förändringsbenägen!/…/

…den finska skolan: Visst, den är numera världsberömd för de prestationer som där sker, men medaljen har en baksida: Alla de som inte klarar hetsen och alla de som klarar hetsen men då också ofta tvingas offra samhörigheten med andra jämnåriga. Jag hoppas Jan Björklund hörde det där. ”

Tänk bara på dig själv!! Greiders ledare finns också här.

När jag postat detta läste jag Jenny W.s senaste blogginlägg "Utvidgad dumhet"!!! Vad bra skrivet!! Så heligt argt!

Men det är ingen ursäkt för övergrepp senare (oavsett omfattning eller grad) att man varit utsatt för övergrepp själv. De tidigare övergreppen är bara och endast en förklaring.

Se också Sigruns blogg om "Nödhamn för desperata."

Tillägg efter dusch: Och skolan ska spara flera tiotals miljoner. Bland annat diskuteras radikalt musikskolans nedläggning (men detta stod inte i den borgerliga tidningen igår, bara i den socilademokratiska!!!).

Vi håller på att återgå till forna tiders klassamhälle!! Där bara vissa familjer har råd att låta sina barn göra vissa saker, bland annat lära sig att spela ett instrument. En annan aspekt av detta med estetisk verksamhet är att utveckla hela människan och ge den uppväxande mäniskan flera språk samt kanske inte minst meningsfulla fritidssysselsättningar, som kanske också räcker hela livet ut!?

Vad för slags samhälle vill vi ha och skapa?? Och vadå kunna och orka visa barn och ungdomar en äkta, genuin respekt, utan att för den skull vara några mesar? Egentligen har jag INTE ALLS tid att blogga, men nu har jag gjort det i alla fall.

Tillägg på kvällen: Arthur Silver skriver i sin senaste bloggpostning om att klamra sig fast i förnekande över sanningen, om hot mot förnekandemekanismen, samt om ”eliten som styr oss”.

Han skriver bland annat:

“Americans agonize over who will win a ridiculous television show contest, yet they refuse to consider the ways in which they permit the bodies of innocent human beings to be ripped apart every day, just as they refuse to reach out to those whose souls have been damaged beyond repair. Yet I will continue to make my plea, for until we become adults, we will remain mired in the patterns of thought and the immense destructiveness that threaten to rip our world apart once and for all./…/

If children are treated with genuine respect and compassion, if they are regarded as full human beings in their own right, they will treat themselves and others with respect and compassion. Almost no parents treat their children in this manner, a subject I have discussed in great detail in my Alice Miller essays, and one I will discuss still further in my new tribalism series.

When people say adults behave and think like children, what they more properly mean is that they behave and think like children who are profoundly damaged -- children who are already made emotionally numb by the typical kind of emotional abuse to which most children are subjected many times a day, children who have been forced to deny their own pain simply to survive, and who are therefore unable to grasp the pain of others. Most adults were once such children; one of the ways the damage reveals itself when they become adults is the denial described above and in many of my articles.

Many children believe that 'wishing will make it so,' just as they believe that there are no consequences for their actions that cannot be undone. But again, children who believe this are those children who are already damaged. Healthy children do not think in this manner. But most of us were greatly damaged as children, and most of us deny what ought to be unavoidable truths because we learned to do this in our earliest years of life./…/

…most Americans -- and our entire governing class and almost all commentators and bloggers -- refuse to grasp them. It is as if these ideas are written in a dead language. Certainly, the language is dead to them, for they have made themselves incapable of understanding it. To recognize a truth of this kind threatens the mechanism of denial that lies at the very center of their sense of themselves, at the very center of their identity. So the truth cannot be acknowledged.”

Är gårdagens lösningar svaret…

dylika figurer stod i två gathörn mitt emot varandra i Wrocław.

Under flygresa från Västerås till Poznan i Polen för musikfestival i Wroclaw började jag bläddra i senaste Pedagogiska magasinet (nr 3/2008). Ledaren ”Det var bättre förr – ju förr desto bättre” (sid. 4-5) var mycket väl värd att läsa. Chefredaktör Leif Mathiasson skriver om tidskriften Axess, den svenska nykonservatismens högborg som han kallar den, vlken i några artiklar nu i vår har tagit fram slaktkniven vad gäller skolan, artiklar i vilka de menar att det var bättre förr.

Han ifrågasätter om vägen framåt är reträtt,

”…som vore gårdagens lösningar svaret på morgondagens frågor. Arenorna för en alternativ och seriös utbildningsdebatt är få.”

Håller helhjärtat med!!! De diskussioner som förs är föga inspirerande eller kreativa och totalt ointressanta.

Han fortsätter:

”Jag hade väntat mig betydligt mer av kvalificerad analys och utmanande tankegångar i en tidskrift som Axess.”

Han skriver om

”…den gamla sorteringsskolan som i grunden byggdes för att garantera de privilegierade eliterna tillgång till högre utbildning och maktpositioner och som lämnade en nödtorftig, sexårig folkskola till resten av befolkningen.”

Och det är vad man vill skapa idag igen?? Eliten vill skapa elitskolor för sina egna barn!?

”Totalitära och despotiska regimer har i alla tider insett utbildningssystemets betydelse.”

Så sant som det är sagt!

”Utbildning och bildning, kunskaper och undervisningsinnehåll är inte objektiva, statiska företeelser. De formas och präglas av sin samtid./…/

I det växande släktet inpräntades överhöghetens gudomliga mandat och att ’hvar och en vare underdånig den maktägande övferheten.’ Den som satte sig upp mot överheten satte sig upp mot Gud [!!!].

Utbildningsväsendet och dess utformning är ett politiskt projekt. Varje epok, varje samhällssystem och dess makthavare definierar genom skolan sin syn på samhället i allmänhet och dess människor i synnerhet. Det gäller också i vår egen tid.”

Han skriver vidare om skolans demokratiska uppdrag, att fostra till demokrati och om

”…ett samhälle som på allvar värnar människors lika värde och som visar ömsesidig respekt och självständigt tänkande…”

på ett sätt som är mer än bara högtidlig retorik.

”Den svenska enhetsskolan var – och är – ett politiskt projekt för att ge alla barn en bred och gedigen grundutbildning. Den har ett dubbelt demokratiskt uppdrag. Dels att ge barn och unga kunskaper och redskap för att förstå det samhälle och den värld de lever i.

Demokratin bygger på kunniga och välutbildade medborgare som aktivt kan utöva sitt medborgarskap./…/

…ett sätt att leva och verka tillsammans [och som inte bara stannar vid fint prat].

Det finns förvisso mycket att kritisera och ifrågasätta i dagens skola. Det görs också – inte minst av lärarkåren själv. Det är ett naturligt inslag i allt utvecklingsarbete. Men frågan är om redskapen för att hantera dagens utmaningar står att finna 30, 40 eller kanske 50 år tillbaka i tiden. Jag betvivlar det.

Det var inte bättre förr. Det var annorlunda. Låt oss lära av det – men låt det inte stå modell för framtiden.”

Läs också

”REGERINGENS SKOLPOLITIK UNDER LUPPEN

(s. 12 och framåt)

Regeringen ställer en felaktig diagnos på skolsystemet och utifrån den ordinerar en rad felaktiga åtgärder. Det menar docent Hans-Åke Scherp som gjort en granskning av regeringens skolpolitik utifrån ett forskningsperspektiv.

Läs hela granskningen i nya numret av Pedagogiska magasinet.”

De som har det bra redan tjänar mest på Reinfeldts politik…

[redigerad under dagen] I ledaren ”Vaxholm och Vita bergen” idag skriver Robert Sundberg att

”De som har det bra tjänar mest på Reinfeldts politik.”

Och Göran Greider skriver i ledare idag om ”Dubbelmoral” i klädindustrin.

Ulf Lundén recenserar Harald Welzers bok "Gärningsmän - Hur helt vanliga människor blir massmördare" i artikeln ”Kan du bli en massmördare?”

I ett tidigare inlägg, "Altruism", skrev jag följande om denna bok av Welzer:

I ett läsarbrev på Millers webb finns ett brev från Olivier Maurel till socialpsykologen Harald Welzer, som har skrivit boken "Gärningsmän - Hur helt vanliga människor blir massmördare" (på svenska och på förlag Daidalos).

Jag översätter större delen av brevet, snabbt och litet fritt (mina kursiveringar):

"Med stort intresse har jag läst er bok 'Gärningsmän - Hur helt vanliga människor blir massmördare' på franska [på svenska har den kommit ut på förlag Daidalos] och har hittat många intressanta analyser, som har rättat till och korrigerat det jag redan visste från Browning och Goldhagen.

Men på en avgörande punkt delar jag inte er syn. Jag är faktiskt förvånad att - som läsare av Alicer Millers 'For Your OwnGood'' ['I begynnelsen var uppfostran'??], som också är nämnd i en fotnot - så refererar ni inte alls till vad hon har skrivit eller bevisat. Hon skriver faktiskt i sin bok hur Tyskland [tyskarna] i början av 1900-talet vanligtvis levde under oket av ett auktoritärt, utvecklingshämmande sätt att uppfostra.

Det var kutym att slå barn nästan överallt i Europa och över hela världen, men Alice Miller visar på att grymhet och disciplin hade en särskild plats i det tyska sättet att uppfostra. Det är därför det är så förvånande att ni har lämnat detta utan övervägande.

Ni använder ofta termen 'normal' och 'de flesta normala människorna' - och redan detta i undertiteln till er bok - och ni strävar efter att demonstrera att dessa människor kan bli massmördare om omständigheterna så tillåter.

Men kan man karaktärisera människor som 'normala' vilka som barn måste uthärda grymheter från sina föräldrar och som inte fick ifrågasätta dem? De är förstås normala i så måtto att de anpassade sig till normerna för uppfostran som rådde då, men är de 'normala' om man jämför dem med barn som blev mötta och behandlade med respekt?

Skulle ni anse djur normala - till exempel hundar eller hästar - om det hade blivit mirakulöst möjligt att deras föräldrar skulle ha behandlat dem med samma sorts våld som nästan alla tyska barn upplevde före nazitiden? Och detta under hela deras barndom och ungdom och ibland också efter sedan de kommit upp i åren?

Skulle ni då inte säga att dessa djur hade blivit sjukgjorda och att de betedde sig onormalt? Idag är återverkningarna av uppfostrande våld [och våld är inte bara fysiskt utan också emotionellt/känslomässigt, samt sexuellt] bättre kända. Vi vet deras mångfaldigande, likaväl som att slag, som föräldrar utdelar under hjärnans slututveckling], blir inpräglat i dess djupaste skikt och påverkar det medfödda/naturliga beteendet hos barnet. /.../

Denna uppfostran ökar barnets potential för våld genom att tidigt ge det beteendemönster märkta av kallt och vredgat våld. Eftersom de är tvingade att acceptera slagen utan någon reaktion, ackumuleras raseri i dem [ofta kanske inte ens medvetet, men ett raseri som känns riktigt, därför att det känns som om det är utlöst av något eller någon i personens omgivning] vilket kommer att tagas ut på alla syndabockar som råkar vara tillgängliga [inklusive egna barn senare!!!].

Det har visats dem att våld mycket väl kan utdelas mot andra 'för deras eget bästa'. Med andra ord, gjorde det uppenbart för dem att detta är normalt och lämpligt - i någon slags abstrakt idé om 'godhet' - att tillfoga våld mot försvarslösa varelser. I tillägg till detta så skadar detta förmågan till medkänsla [istället för motsatsen!!], empatin vilken är ett av de bästa sätten att sätta stopp för våld.

För att inte lida alltför mycket och även för att kunna överleva, måste slagna barn stänga av sig själva från sina känslor. Men genom att förhärda sig mot sina egna känslor. förhärdar de sig också mot känslor från andra; sålunda kan det inte förvåna att de senare är kapabla till kallblodigt mördande.

Våldet under vilket de led, har också förstört den mest universella etiska principen, den gyllene regeln i dem att 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger' [Matt. 7:12, Bibel 2000. På engelska] därför att deras våldsamma föräldrar har lärt dem motsatsen. Detta våld har raderat ut den ursprungliga instinkten att skydda de unga, sin avkomma, därför att de måste uthärda sina föräldrars aggression från tidigt i livet.

Är det då förvånande om de är kapabla att mörda barn kallblodigt och under krigsomständigheter och under stöd av en stöttande ideologi? [se den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus om samhälleligt bifall!!! Se tidigare inlägg om Jonathan Pincus]. Till slut har Alice Miller också bevisat att exakt samma känslor för vad som är etiskt rätt lika väl som för logiskt tänkande blir skadat/förstört [!!!Ja, även det logiska tänkandet blir skadat!!] hos slagna barn, som blev slagna för 'sitt eget bästa', därför att de associerar våld som någonting gott och accepterar denna motsägelse.

Barn vars moralkategorier/moraluppfattning och intelligens har blivit skadad i sådan utsträckning kan då lyssna på de mest galna och skymfliga tal liknande dem Hitler och hans efterföljare höll, utan att protestera och till och med lyssna på dem med upprymdhet och segerglädje.

Dessutom, vanan att lyda våldsamma bud, inlärda sedan tidig barndom, förbereder uppenbarligen människor för att underordna sig militär disciplin lika väl som våldsamma politiker som lockar fram minnet av faderlig disciplin och personlighet.

Av dessa anledningar tror jag inte att man kan hävda att massmördare var 'normala' mänskliga varelser, eller endast göra så mellan många citationstecken!

Uppfostran i forna Jugoslavien, i Ruanda och Kambodja var också märkt av stort våld. Att ni inte tog hänsyn till Alice Millers insikter/förståelse har förvånat mig, inte mindre eftersom ni påstår - när ni får frågan om oberoende på tal - att 'förmågan till autonomi förutsätter upplevelsen av tillgivna band och av lycka'!

Känner ni till Samuel och Pearl Oliners studie om uppväxten hos mer än 400 'i nationen rättskaffens [människor]' vilka demonstrerade den mycket anmärkningsvärda förmågan att tänka och agera självständig [tror han syftar på 'Righteous People in the Holocaust.' by Samuel and Pearl M. Oliner, edited by Israel Charney, som kom 1989]? I deras svar framkommer följande punkter klart: de hade älskande föräldrar som lärde dem altruism (troligen mer genom att vara rollmodeller än genom sina tillrättavisningar), föräldrar vilka litade på dem och vilka gav dem en ickeauktoritär och ickeförtryckande uppfostran.

Enligt er är massmördare 'normala' människor, medan de 'rättskaffens' snarare är ovanliga personligheter /.../

Borde man inte fortsätta antagandet att dessa var ordinära, normala barn som blev verkligt normala vuxna därför att de växt upp på ett sätt som tog hänsyn till deras personlighet?

Men det som gör det så svårt att ta konsekvenserna av en våldsam uppfostran i beräkningen är faktumet att vi alla mer eller mindre har måst uthärda dylik uppfostran och att det är en av de första slutsatser man drar att den är den normala och fördelaktiga [för att skydda sig själv mot smärtan av insikten om hur det verkligen var!??]."

De tre första artiklarna finns också här.

Mer om maktens arrogans, elitisering, särintressen, behovet av kontroll…

under medeltiden var Lund en stad omgärdad av murar och en vallgrav!! Vilket var en aning häpnadsväckande för oss nutidsmänniskor... Men så var det visst!?*

Läs Mats Engström i ledaren i Aftonbladet ”Statsminister utan kontroll” igår. Han skriver bland annat:

”Fredrik Reinfeldt har tappat kontrollen över både humöret och sakfrågan. Stormen mot FRA-lagen skakar uppenbarligen statsministern./…/

Reinfeldt hade kunnat medge misstag och förklarat att han respekterade den oro som finns. Att regeringen är beredd att se över frågan igen.

I stället blev det ett frontalangrepp som var både oklokt och osakligt.”

Och Nima Daryamadj skriver en satirisk krönika (plusartikel i Aftonbladet) om just detta ”Jag ändrar mig om FRA – tack Reinfeldt”:

”Kära läsare, välkomna till den nya totalitära staten Sverige med kamrat Reinfeldt i spetsen! Länge leve kamrat Reinfeldt, länge leve Staten!”

Ulf Lundén i artikeln ”På (s)paning efter en ny kulturpolitik” om elitisering av kulturen och kulturlivet; kultur för dem som har råd, kan betala för sig (och har ”bildning”) och kultur för dem som inte har lika mycket pengar (eller inte har ”bildning”) i min tolkning. Kultur och kulturarbetare kan sannerligen vara samhällskritisk(a) och det måste man för allt i världen undvika? De ska stå med mössan i handen och buga och bocka? För det var så forna tiders kulturarbetare av alla kategorier hade det… Utom möjligen en liten klick…

Insändaren ”Grov trolöshet mot chefer!”

Ledaren ”Vårdnadsbidraget en nitlott” av Sofie Wiklund, där hon bland annat skriver:

”Vårdnadsbidraget är också ett sätt för den borgerliga regeringen och borgerliga kommuner att luckra upp den offentliga sektorn, eftersom pengarna till vårdnadsbidraget med största sannolikhet kommer att tas från förskolan. Det gör att det måste skäras ned på barnskötare, förskollärare och annan personal, och därmed blir kvalitén på undervisningen sämre. Det blir också svårare att jobba mot mobbning, eller fånga upp barn som far illa hemma.

Fackförbundet Kommunal har gjort en undersökning som visar att 80 procent av svenska befolkningen inte är intresserade av vårdnadsbidrag om det gör att förskolan blir sämre.”

Om elitisering (matematik och Jan Björklunds elitskolor/klasser, något jag inte tror forskning stöder) läs Göran Greider i ledaren ”Matematik för vänstern.” "Agnarna ska sållas från vetet"?? Och Björklund tror att detta med elitklasser/skolor ska motivera elever (både dem med "matematikbegåvning" som de utan?)?

Sofie Wiklund i ledaren ”20 miljarder slarvas och fuskas bort” i vilken hon bland annat skriver:

”…viktigt att påpeka att många ’högt uppsatta människor’ fuskar, men att de kommer lättare undan än vad vanligt folk gör.”

Jo, hon har rätt… Och se artikeln nedan, om en oväntad (??) effekt av borttagen förmögenhetsskatt och avsaknad av register över förmögna personer!!

I Aftonbladet fanns det en liten notis ”Fusk för att bevisa fusk” igår där en Petter Larsson skriver:

”I går fick vi för åttioelfte gången höra att vi är ett folk av fuskare, som varje år snyltar 20 miljarder ur socialförsäkrings- och bidragssystemen. Delegationen mot felaktiga utbetalningar nätt avrundade siffra är som gjord för att pumpas runt och fastna som sann [se TCO om FUT-delegationen]..

Kanske är det poängen. Regeringens hets mot ’bidragstagare’ som ’befinner sig i utanförskap’ och liksom äter de skötsamma ur boet måste ju förr eller senare bevisas. Och vips levererar Delegationen en användbar siffra. Mission accomplished.

Lappri, då, att den är löjeväckande osäker. Resultatet är ’i bästa fall sammanvägda rimlighetsbedömningar och i sämsta fall rena gissningar’ hävdar till exempel Brottsförebyggande rådet i sitt remissvar. Gissningarna är inte ’lämpliga att användas som underlag för viktiga politiska beslut’ skriver TCO. Så visst finns det fuskare i riket. Några av dem har räknat fram de där 20 miljarderna [läs TCO om att svenska folket inte längre litar på sjukförsäkringen, att det ska få den hjälp de behöver. Riskerar att göra att försäkringen förlorar sin legitimitet, vilket väl är vad vår sittande regering önskar].”

* Idag fanns det också en insändare eller kort notis i Aftonbladet av en Henric Daréus, ”tidigare politiskt oberoende – nu politiskt beroende,” som var väldigt bra, ”Nu blir Sverige Anders borg.” Hittar den inte på webben, men i den står:

”Sverige bygger nytt – Anders borg. Den 1 juli började man bygga upp nya murar och gräva nya vallgravar. Där inne finns alla godsaker, allt kapital, alla tillgångar. Skynda dig in för snart drar man upp vindbryggorna och sedan är det för sent. I innanförskapets borg [vilken retorik som används!! Smart att prata om 'utanförskap' och att man ska rädda alla från utanförskap (for their own good?) – men det sker genom att skapa just utanförskap!] finns alla som kan. Det kan vid en första överblick verka som ett bra liv, men i längden blir det ganska instängt. Det finns inte plats för misstag, sjukdom eller svaghet. Undrar just om en misslyckad och av sjukdom drabbad invånare kommer att kastas ner från murkanten?

Kanske var det ändå bättre förr när ’alla skulle vara med’ än nu när murar och vallgravar byggs mellan innanför och utanför.”

Alla artiklar finns också samlade här.

Tillägg: Läs också insändaren ”Skatteparadis blir avgiftsparadis” i ETC och Susannas kommentar (kommentar nr. 1) till artikeln ”Bodström gillar FRA-lagen” om att ”Politiken svider”:

”Borgarna vill att det ska svida att vara lågavlönad, ensamstående, sjuk, arbetslös, fattig. Det ska vara farligt. Barnen är markörerna. Snart inför de väl skolavgift också... Nej, det vore dumt eftersom skolan fungerar suveränt i borgerlighetens tjänst. Skolans övergripande uppgift har aldrig varit att ge alla barn samma möjlighet oavsett vilken samhällsklass man fötts in i, utan att sortera dem; Du går till produktionen, du får klättra uppåt.

Skolan är till för att fostra barnen till lydnad och plikt [och det verkar bli mer sådant återigen!!! 'Hålla tyst och lyda' ska de - och vi!!']”

Samt slutligen ”Rika fuskare slipper undan”:

”Regeringens egen utredare som har undersökt bidragsfusket kan nu konstatera att den avskaffade förmögenhetsskatten också har gjort det lättare för rika att fuska med bidrag. Nu finns det ju inte längre något register över förmögna personer hos Skattemyndigheten som till exempel Försäkringskassan kan använda när den ska kontrollera om en person verkligen har rätt till bidrag.

Siffror från Statistiska centralbyrån visar att 79 000 (!) hushåll med över 400 000 kronor i förmögenhet har fått bostadsbidrag eller bostadstillägg på totalt 1,5 miljarder kronor. 28 000 av dessa hushåll har över en miljon (!!) på banken.”

”Mycket vill ha mer”?? Tala om girighet…

I sistnämnda länkade artikel står bland annat:

"Mycket vill ha mer är en lika gammal devis som den är sann. I en Temo-undersökning visade det sig att de som har det bäst ställt är mest benägna att anlita svartjobbare och på så sätt smita undan skatt.

Moralen sjunker när inkomsten stiger. Men det är inte bara låg moral som är det stora problemet, utan känslan hos de välbeställda att reglerna inte riktigt gäller för dem. För är man civilekonom, ingenjör eller för den delen genetiker, så tror man sig förstå saker bättre än vad 'vanligt folk' gör. För vi tillhör ju Vi, inte Dom - de som reglerna gäller.

Samma grupp är också de enda som har råd med egna sjukförsäkringar och privat vård. Privatiseringen leder ofrånkomligt till större klyftor. Men det tycks glömmas eller viftas bort i sifferexercisen när till och med LO föreslår privata försäkringar som ett möjligt medel att rädda välfärdsstaten. Frågan är bara vem välfärdsstaten är till för då?

Men hur ska vi då göra för att få slut på kategoriseringen i Vi och Dom? Tja, själv ska jag sluta prata om stjärtmuskler på latin när jag besöker läkaren."

Mer om FRA och terroristbekämpning...

George Orwell.*

Ahmed om terroristbekämpning.

Robert Sundberg i dagens ledare ”Federleys Orwellregering”:

”I fallet med avlyssningslagen blev mycket konstigt. Den borgerliga regeringen, vars partier, särskilt då de varit i opposition, talat sig varma för individuell frihet hamnade i läget att de lade fram ett lagförslag som minskar den individuella friheten eftersom en statlig instans ska få ökad kontrollmöjlighet av de individer som finns i staten.”

En ringa tröst mitt i eländet kommer sedan:

”Med denna lagstiftarprestation från de självutnämnda frihetspartiernas regering får nog borgarna med Federley i spetsen det lite svårt framöver att hacka på sossarna om sådant som George Orwells 1984 och den stora, starka, kontrollerande staten.”

Se Sundbergs ledare här också.

ETC om denna lag i ”Allt och alla kan avlyssnas”, samt Johan Ehrenberg i krönikan ”Dags för civil olydnad”, där han bland annat skriver:

”Det är omöjligt att prata politik med den borgerliga regeringen. Omöjligt att resonera och debattera, de enda svaren man får är ett mantra av fraser och ibland hänvisning till 'vetenskap' (så fort man vill prata om rika och fattiga) eller ordet 'säkerhet' (så fort man vill tala om frihet och integritet)./…/

Bakom Reinfeldts agerande i avlyssningsfrågan finns varken oro för terror i Sverige eller rädsla för internationell säkerhet. Det är bara maktprestige. Reinfeldt har inte råd att förlora ansiktet. Och han visar här (liksom i den senaste debatten med Sahlin där han presenterade sig själv som en stark man, en stark ledare för landet i oroliga tider) att han hellre förvandlar demokrati till ett skådespel än lider nederlag.

Ärligt talat. Varför kan inte en riskdag få fatta beslut utifrån ledamöternas ärliga uppfattning? Nej, det går inte att diskutera avlyssning med regeringen. De har tagit hörselskydden på. De använder samma argument som vi känner igen från diktaturer – den som har rent mjöl i påsen har inget att förlora (vilket även s-ministrar gjort under år när avlyssning diskuterats tidigare), men problemet är ju att det där aldrig stämmer.

All avlysning förändrar – samhällsklimatet, oron, diskussionen… De där svårförklarade gränserna som gör att vi känner oss fria eller ofria. Sverige blev ett ofriare land i veckan, inte för att dina mejl nu kan avlyssnas, utan för att du VET att de kan avlyssnas.

Jan Guillous förra roman handlade om terrorpolitikens effekter i Sverige – hur såväl debatt, journalistik och människors frihet begränsas. Hur det som kan verka som en fars av överdrifter, tidningssensationalism, klantiga politiker och töntiga politiker, plötsligt blir väldigt allvarligt.

Så är det inte lite väl symboliskt att Sverigedemokraterna hamnar över fyra procent i opinionsmätningarna samtidigt som regeringen inför avlyssningslagar. De liberaler som tror att de själva aldrig är hotade av avlyssningen kan ju fråga Sd vad de tycker bör vara rimligt att avlyssna för att ”rädda Sverige”.”

Och slutligen se intervju med Jan Guillou i intervjun ”Nu jagas inte bara araber” där han bland annat pratar om det där med åsiktsregistrering...

Se denna artikel/recension om Naomi Kleins "Chockdoktrinen." Och om Susan Sontag här. Om Suntags son David Rieff här.

*Om George Orwell står det i wikipedia:

”George Orwell (pseudonym för Eric Arthur Blair), född den 25 juni 1903 död den 21 januari 1950, brittisk författare och journalist. Genom ett brett litterärt verksamhetsfält som romanförfattare, kritiker samt politisk och kulturell kommentator blev Orwell en av de mest beundrade engelskspråkiga författarna under 1900-talet. Han är mest känd för Djurfarmen och 1984, två romaner som är kritiska mot totalitära ideologier överlag.”

Makt...

foto taget 17 december 2006.

[uppdaterad och redigerad på kvällen]. Funderingar triggade av något jag läste: om att bli auktoritärt uppfostrad: tyst och lyd! Inte tillåten att ifrågasätta.

I ett annat forum var det en man som skrev om

“How many parents told their kids: No more 'but', my word is final, when a child wanted to express his opinion?”

Dvs. översatt blir detta något i denna stil:

“Hur många föräldrar har inte sagt till sina ungar: Inga fler ‘men’, detta är sista ordet, när ett barn ville uttrycka sin åsikt?”

Är det dessa barn som senare vuxna som har störst behov av makt dvs. av att hävda sig? Och som också beundrar makt mest? Och ser upp till makten, i värsta fall blint beundrande? Som om makt och position innebär att man är fullkomlig!? Precis som det lilla barnet beundrade och såg upp till den auktoritära och totalitära föräldern, ju mer totalitär och auktoritär denne/denna var och ju mindre barnen fick ifrågasätta denna far (oftast), särskilt om detta blev sekunderat av en mamma som stöttade upp sin man, framförallt den mamma som aktivt gjorde detta (andra mammor kanske var så kuvade och underdåniga att de inte ens gjorde detta, utan bara lät saker ske, vilket hade med deras uppväxt att göra).

Är det dessa vi ser i maktpositioner på alla möjliga nivåer? Inte bara bland manliga chefer, utan också bland kvinnliga?

Inom psykohistorien pratar man om backward psycho-classes, dvs. om efterblivna psykoklasser... Man anser att behovet av makt beror på dylikt...

"…the people who are more defended (in certain ways) are more attracted to political power."

Vilket översatt blir något i stil med:

"... de människor som har mer försvar/är mer försvarade (på särskilda sätt [med psykologiska försvar]) attraheras mer av politisk makt."

Och så tror jag faktiskt det kan vara, dvs. så är det inte så sällan.

Miller pratar om skillnader i uppfostringsstil apropå syskonen Scholl (under andra världskriget) som genomskådade Hitler och deltog i motståndsrörelsen.

På Wikipedia står det om auktoritär (mina kursiveringar):

"Auktoritär är den som (orätt eller opåkallat) gör anspråk på auktoritet vanligtvis med illegitima medel som till exempel våld eller hot; om personer som är överdrivet dominanta, kompromisslösa, diktatoriska och maktfullkomliga; även grupper med ett auktoritärt ledarskap; slutna samhällen med maktmissbruk, myndighetskontroll och absoluta regler, och som inte är demokratier. Jämför auktoriserad, att ha erhållit rättmätig auktoritet (av någon annan, genom prövning).

Auktoritärt ledarskap är ledarskap som kräver åtlydnad och är till formen icke-demokratiskt, det ledarskap som utövas av en envåldshärskare. Det förekommer i diktaturer samt i andra totalitära statsskick. Kallas den ledarstil där en person bestämmer och där inget utrymme ges för diskussioner, räddningsledare för en räddningsinsats, militärer på ett slagfält.

Auktoritär uppfostran bygger på absoluta normer och bestraffningssystem som inte kan ifrågasättas."

Detta har rötter tidigast i livet, med förälder/föräldrar som krävde att åtlydas, som inte fick ifrågasättas. Och existerar i alla samhällsklasser?? Men kanske med litet olika förtecken i olika samhällsklasser?

Tänker återigen på nanny-kulturen... Den generella återgången till hårdare tag, hemma, i skolan, hårdare straff i kriminalvården (vilken effekt har straff?), det Greider skriver om den växande skadeståndskulturen (återigen: hur avskräckande är straff? Vad skulle krävas istället? För dessa "drifter" spelar det ingen roll hur straffad man blir, för dessa personer spelar det ingen roll, kanske dessutom är kittlande? Och de har sådan destruktivitet, självdestruktivitet i sig? Men jag tror inte dessa saker är grundade i gener eller medfödda drifter eller att vi är födda destrutiva eller självdestruktiva, utan har med tidiga, troligen mycket tidiga upplevelser att göra, som snarare spätts på, genom brist på vettiga vuxna i omgivningen senare, trötta lärare bland annat. Men det kan nog vara lätt och frestande att avfärda dessa fenomen, egenskaper som genetiska eller något som ligger i vissa människors natur inte minst för dem i maktpositioner som själva är auktoritärt uppfostrade!? Men en aldrig så risig barndom rättfärdigar eller ursäktar, det förklarar bara).

Och vad kan allt detta leda till... En massa vandrande vulkaner, som bara väntar på att få explodera, hos vissa, medan de hos andra resulterar i depressioner?

Om syskonen Scholl och Vita rosen från Mimers brunn och Wikipedia, se också denna pdf-fil. Deras pappa var borgmästare, dvs.hade en ganska hög position och således makt. Så makt och positioner innebär inte alltid att man ser ner på andra människor...

Syskonen Scholl om Sverige:

“Ingenting är ett kulturfolk ovärdigare än att utan att göra motstånd, låta sig regeras av en ansvarslös och åt dunkla drifter hemfallen härskarklick. Är det inte så att varje hederlig svensk idag skäms för sin regering, och vem av oss kan ana vidden av den skam, som vi och våra barn kommer att drabbas av, när en gång fjällen fallit från våra ögon, och de grymmaste brott som inte känner några som helst gränser avslöjas?

Om det svenska folket redan är så korrumperat till sitt innersta väsen, och så fördärvat att det utan att lyfta ett finger, i lättsinnig förtröstan på en historiens tvivelaktiga lagbundenhet, offrar det högsta som en människa äger och som höjer henne över alla andra varelser, nämligen den fria viljan, och offrar människans frihet att själv ingripa i historiens gång och låta den underordna sig hennes förnuftiga beslut - om svenskarna redan har blivit så renons på all individualism, redan i så hög grad har förvandlats till en själlös och feg massa, ja då förtjänar de att gå under."

--- Inledningen på Vita Rosens första flygblad, utdelat i München 1943. I texten ovan har ordet tysk har bytts ut mot ordet svensk.

Ingmar Bergman har skrivit att han inte genomskådade vad som höll på att ske i Tyskland när han var där under sin uppväxt före kriget, troligen p.g.a. sin auktoritära uppfostran. Miller skriver också om Bergman i en av sina böcker, att Bergman visade en hög grad av medvetenhet, som dock framförallt var intellektuell, inte riktigt nådde emotionell medvetenhet...

Han var troligen alltför influerad av Freud och hans idéer, så som jag tror intellektuella var då, även om han aldrig gick i terapi. Vilket innebar att det hela stannade i intellektet och funderingar om dödsskräck, förälskelse i mamma och konkurrens med pappa (dvs. i drifter) osv. osv. osv. Dvs. i intellektuella tankelekar i all oändlighet. Och därför blev han heller aldrig kvitt sina demoner, men han blev ju rejält gammal och verkar ha varit klar i knoppen ända till slutet...

Och mången terapi idag stannar också i prat... Dvs. i intellektet? Se om talk therapy.

Och se återigen vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus har skrivit, om de värsta seriemördarna och vad han funnit om dem och rötterna till deras dåd... Beskrivet i artikeln "Frenzy" på Alice Millers webb.

PS. På kvällen: Arthur Silber har skrivit om lydnad (obedience) och "hedern att vara människa" och undrar "Varför stöder du?" (denna regering). Han reflekterar också över lydnadskulturen, the obedience culture, i min tolkning. Och, jo, den kan man verkligen reflektera över!!

Han identifierar för detta sitt syfte, i denna bloggpost, tre stycken relationer vilka kan innehålla lydnad; den mellan ett barn och en vuxen och den mellan vuxen och vuxen, samt den mellan en vuxen visavi staten. Skillnaderna mellan dessa och vad lydnad enligt honom verkligen är och innebär i dessa olika fall.

Jag skulle vilja blogga mer om detta så småningom och om vad han skriver i denna bloggpost. För detta var ganska intressant!? Har bara skummat hans inlägg, nyss hemkommen från jobbet - förkyld sedan ett par dagar, förmodligen p.g.a. trötthet och lesshet och ett sänkt immunförsvar...

På Millers blogg länkades en radointervju med Barbara Rogers om bland annat Alice Miller.