Makt...

foto taget 17 december 2006.

[uppdaterad och redigerad på kvällen]. Funderingar triggade av något jag läste: om att bli auktoritärt uppfostrad: tyst och lyd! Inte tillåten att ifrågasätta.

I ett annat forum var det en man som skrev om

“How many parents told their kids: No more 'but', my word is final, when a child wanted to express his opinion?”

Dvs. översatt blir detta något i denna stil:

“Hur många föräldrar har inte sagt till sina ungar: Inga fler ‘men’, detta är sista ordet, när ett barn ville uttrycka sin åsikt?”

Är det dessa barn som senare vuxna som har störst behov av makt dvs. av att hävda sig? Och som också beundrar makt mest? Och ser upp till makten, i värsta fall blint beundrande? Som om makt och position innebär att man är fullkomlig!? Precis som det lilla barnet beundrade och såg upp till den auktoritära och totalitära föräldern, ju mer totalitär och auktoritär denne/denna var och ju mindre barnen fick ifrågasätta denna far (oftast), särskilt om detta blev sekunderat av en mamma som stöttade upp sin man, framförallt den mamma som aktivt gjorde detta (andra mammor kanske var så kuvade och underdåniga att de inte ens gjorde detta, utan bara lät saker ske, vilket hade med deras uppväxt att göra).

Är det dessa vi ser i maktpositioner på alla möjliga nivåer? Inte bara bland manliga chefer, utan också bland kvinnliga?

Inom psykohistorien pratar man om backward psycho-classes, dvs. om efterblivna psykoklasser... Man anser att behovet av makt beror på dylikt...

"…the people who are more defended (in certain ways) are more attracted to political power."

Vilket översatt blir något i stil med:

"... de människor som har mer försvar/är mer försvarade (på särskilda sätt [med psykologiska försvar]) attraheras mer av politisk makt."

Och så tror jag faktiskt det kan vara, dvs. så är det inte så sällan.

Miller pratar om skillnader i uppfostringsstil apropå syskonen Scholl (under andra världskriget) som genomskådade Hitler och deltog i motståndsrörelsen.

På Wikipedia står det om auktoritär (mina kursiveringar):

"Auktoritär är den som (orätt eller opåkallat) gör anspråk på auktoritet vanligtvis med illegitima medel som till exempel våld eller hot; om personer som är överdrivet dominanta, kompromisslösa, diktatoriska och maktfullkomliga; även grupper med ett auktoritärt ledarskap; slutna samhällen med maktmissbruk, myndighetskontroll och absoluta regler, och som inte är demokratier. Jämför auktoriserad, att ha erhållit rättmätig auktoritet (av någon annan, genom prövning).

Auktoritärt ledarskap är ledarskap som kräver åtlydnad och är till formen icke-demokratiskt, det ledarskap som utövas av en envåldshärskare. Det förekommer i diktaturer samt i andra totalitära statsskick. Kallas den ledarstil där en person bestämmer och där inget utrymme ges för diskussioner, räddningsledare för en räddningsinsats, militärer på ett slagfält.

Auktoritär uppfostran bygger på absoluta normer och bestraffningssystem som inte kan ifrågasättas."

Detta har rötter tidigast i livet, med förälder/föräldrar som krävde att åtlydas, som inte fick ifrågasättas. Och existerar i alla samhällsklasser?? Men kanske med litet olika förtecken i olika samhällsklasser?

Tänker återigen på nanny-kulturen... Den generella återgången till hårdare tag, hemma, i skolan, hårdare straff i kriminalvården (vilken effekt har straff?), det Greider skriver om den växande skadeståndskulturen (återigen: hur avskräckande är straff? Vad skulle krävas istället? För dessa "drifter" spelar det ingen roll hur straffad man blir, för dessa personer spelar det ingen roll, kanske dessutom är kittlande? Och de har sådan destruktivitet, självdestruktivitet i sig? Men jag tror inte dessa saker är grundade i gener eller medfödda drifter eller att vi är födda destrutiva eller självdestruktiva, utan har med tidiga, troligen mycket tidiga upplevelser att göra, som snarare spätts på, genom brist på vettiga vuxna i omgivningen senare, trötta lärare bland annat. Men det kan nog vara lätt och frestande att avfärda dessa fenomen, egenskaper som genetiska eller något som ligger i vissa människors natur inte minst för dem i maktpositioner som själva är auktoritärt uppfostrade!? Men en aldrig så risig barndom rättfärdigar eller ursäktar, det förklarar bara).

Och vad kan allt detta leda till... En massa vandrande vulkaner, som bara väntar på att få explodera, hos vissa, medan de hos andra resulterar i depressioner?

Om syskonen Scholl och Vita rosen från Mimers brunn och Wikipedia, se också denna pdf-fil. Deras pappa var borgmästare, dvs.hade en ganska hög position och således makt. Så makt och positioner innebär inte alltid att man ser ner på andra människor...

Syskonen Scholl om Sverige:

“Ingenting är ett kulturfolk ovärdigare än att utan att göra motstånd, låta sig regeras av en ansvarslös och åt dunkla drifter hemfallen härskarklick. Är det inte så att varje hederlig svensk idag skäms för sin regering, och vem av oss kan ana vidden av den skam, som vi och våra barn kommer att drabbas av, när en gång fjällen fallit från våra ögon, och de grymmaste brott som inte känner några som helst gränser avslöjas?

Om det svenska folket redan är så korrumperat till sitt innersta väsen, och så fördärvat att det utan att lyfta ett finger, i lättsinnig förtröstan på en historiens tvivelaktiga lagbundenhet, offrar det högsta som en människa äger och som höjer henne över alla andra varelser, nämligen den fria viljan, och offrar människans frihet att själv ingripa i historiens gång och låta den underordna sig hennes förnuftiga beslut - om svenskarna redan har blivit så renons på all individualism, redan i så hög grad har förvandlats till en själlös och feg massa, ja då förtjänar de att gå under."

--- Inledningen på Vita Rosens första flygblad, utdelat i München 1943. I texten ovan har ordet tysk har bytts ut mot ordet svensk.

Ingmar Bergman har skrivit att han inte genomskådade vad som höll på att ske i Tyskland när han var där under sin uppväxt före kriget, troligen p.g.a. sin auktoritära uppfostran. Miller skriver också om Bergman i en av sina böcker, att Bergman visade en hög grad av medvetenhet, som dock framförallt var intellektuell, inte riktigt nådde emotionell medvetenhet...

Han var troligen alltför influerad av Freud och hans idéer, så som jag tror intellektuella var då, även om han aldrig gick i terapi. Vilket innebar att det hela stannade i intellektet och funderingar om dödsskräck, förälskelse i mamma och konkurrens med pappa (dvs. i drifter) osv. osv. osv. Dvs. i intellektuella tankelekar i all oändlighet. Och därför blev han heller aldrig kvitt sina demoner, men han blev ju rejält gammal och verkar ha varit klar i knoppen ända till slutet...

Och mången terapi idag stannar också i prat... Dvs. i intellektet? Se om talk therapy.

Och se återigen vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus har skrivit, om de värsta seriemördarna och vad han funnit om dem och rötterna till deras dåd... Beskrivet i artikeln "Frenzy" på Alice Millers webb.

PS. På kvällen: Arthur Silber har skrivit om lydnad (obedience) och "hedern att vara människa" och undrar "Varför stöder du?" (denna regering). Han reflekterar också över lydnadskulturen, the obedience culture, i min tolkning. Och, jo, den kan man verkligen reflektera över!!

Han identifierar för detta sitt syfte, i denna bloggpost, tre stycken relationer vilka kan innehålla lydnad; den mellan ett barn och en vuxen och den mellan vuxen och vuxen, samt den mellan en vuxen visavi staten. Skillnaderna mellan dessa och vad lydnad enligt honom verkligen är och innebär i dessa olika fall.

Jag skulle vilja blogga mer om detta så småningom och om vad han skriver i denna bloggpost. För detta var ganska intressant!? Har bara skummat hans inlägg, nyss hemkommen från jobbet - förkyld sedan ett par dagar, förmodligen p.g.a. trötthet och lesshet och ett sänkt immunförsvar...

På Millers blogg länkades en radointervju med Barbara Rogers om bland annat Alice Miller.