Medmänsklighet och solidaritet…

Se Helle Kleins ledarkrönika idag ”Samhället borde tro på människan”. Där hon bland annat skriver (mina kursiveringar):

”Också i vår tid ljuder katastrofalarmet. Klimatkrisen är påtaglig men också krigen och lidandet som dagligen sköljer över oss på tv- och datorskärmar. Samtidigt förvägras människan ett värde i de stora marknadssystemens elitisering. /…/
Inkarnationens kyrka måste leva i världen och vara engagerad i samhällsdebatten.

Häromdagen läste jag i Dagens Nyheter om kyrkans diakoner som ifrågasatte Stockholms stads allt hårdare socialpolitik.
’Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det’,
säger Cecilia Matton, diakon i Hässelby.

Socialen sänder numera folk till kyrkan i stället för att hjälpa dem med deras grundläggande rättigheter.
’Det dras åt och trycket ökar åt vårt håll. De fattigaste hamnar i kyrkans
knä. När vi konfronterar socialen så nekar man och säger ’så hänvisar vi
aldrig’’,

säger Tor-Björn Willberg, diakoniassistent i S:t Görans församling.

Diakonerna har dock fått sina misstankar bekräftade. En utslagen kvinna med tandproblem fick avslag på tandvårdskostnader av socialen. I avslaget skriver socialsekreteraren att ’hon kan tillgodose sitt behov av tandvård genom att ansöka om fondmedel hos församlingen’.

Det är bra att kyrkans socialarbetare slår larm och vägrar bli en del av ett nytt hårt samhälle som mer tycks bygga på välgörenhet än på solidaritet. Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, där vi möts som jämlikar och därför har ansvar för varandra. Välgörenhet kan på sin höjd ge plåster på såren men läker inte söndrade gemenskaper och förändrar inte orättvisor.

Stockholms stad drar ned på socialbidragen. Den borgerliga alliansens mål har varit att minska kostnaderna med 100 miljoner i år och det blir ytterligare besparingar på omkring 100 miljoner kronor nästa år. Utsatta stadsdelar dras med dålig ekonomi och biståndsbedömningarna blir allt hårdare.
Samtidigt skärper staten kraven för a-kassa och sjukersättning. De som redan
har det svårt får det ännu svårare.

Skattesänkning för oss välbärgade går före solidarisk välfärd. Människovärdet står på spel i vår tid. I krigets logik, i klimatkrisens utnyttjande av människor och miljö liksom i ekonomismens förakt för svaghet [se Miller om Abraham som offrade sin son Isak *, det som Pirandello beskriver i sin text 'War"!!?? These links are in English too. An essay by Arthur Silber is quoted in the second]. Med konsumismens blick betraktar vi varandra utan att se varandra och känna vårt solidariska ansvar [kalkylerande: hur nyttig är han/hon egentligen för mig och mitt?? Utan att se den andra människan. Seende denne/denna ännu mindre än tidigare??].

Inkarnationens blick ser däremot Människan – och manar oss till medmänsklighet. Julen är medmänniskoblivandets högtid. Om kyrkan tror på människan, kan väl också samhället göra det?”

Med skammens rodnad på kind och mössan i handen och blicken sänkt ska de "misslyckade", "svaga" stå? Vadå, mänsklig värdighet? Eller människokärlek? Och de som sitter i makten behöver aldrig ta konsekvenserna av de beslut de tar... Kanske behöver heller inte deras barn eller barnbarn göra det heller, därför att de ekonomiska resurserna och kontaktnäten finns? Eller de får betala priset på andra sätt? Jag tror inte någon enda av oss gagnas av detta samhälle...

Se detta inlägg på bloggen Do Nothing Day, om låg- och högtröskeltro.

* Ur två av Arthur Silbers essäer: “Skräckens rötter: bibringande av lydnad och förnekande i barndomen” och ”Skräckens rötter: hävdvunnen förstörelse av oskulden – och av liv” (min översättning från den engelska texten, i länken ovan finns den ursprungliga texten på engelska, mina tillagda kursiveringar nedan):

"... den bristande uppmärksamheten på dessa ämnen och den envisa vägran att
erkänna deras bevisliga betydelse/vikt och förklarande makt är i sig själv bevis
på den avgörande naturen i dessa idéer. För majoriteten av människor är en viss
identifiering, och det spelar ingen roll hur väldokumenterad eller starkt
bevisad den är, helt enkelt för farlig för att bli uppmuntrad eller stödd. Och
sålunda iscensätts världshistoriens tragik igen och igen och även in i vår tid.

Återigen avslöjar detta hur förvrängd vår medietäckning har blivit. I vårt nuvarande kulturella klimat gör människor nästan vad som hest för att distrahera sig ifrån ämnen och fakta som borde vara viktiga.

Den stora majoriteten människor tillbringar sin tid att diskutera ämnen
om vilka det är näst intill omöjligt att få en komplett, full version av fakta,
ämnen som är vida irrelevanta i vilket fall – när fakta som stirrar dem i ögonen
och vilka bär omisskännligt betydelsefulla innebörder, blir helt ignorerade. …
vad skulle möjligen kunna förklara den utstuderade vägran att erkänna det som
stirrar en i ansiktet? Varför är det så många människor som gör motstånd mot att se det som är mitt framför deras ögon?

Och majoriteten människor kommer inte ens att erkänna existensen av detta problem: de vill inte medge att de ignorerar ett avgörande ämne som ligger i klar dager. Hur som helst, gör de detta. När världen fortsätter att stöta ifrån sig det som mycket väl kan vara dess förstörelse och när människor vägrar att ens erkänna vad som händer, åser du en världsvid version av Den stora lögnen: lögnen är så enorm att dess storlek hindrar människor från att identifiera det som finns mitt framför dem, skrikande fakta rakt i deras ansikte. Och jag påstår det av följande anledning: det är samhällets vägran att erkänna den djupa, grundliga skadan som tillfogas oskyldiga barn på ett oräkneligt antal sätt, vareviga dag, som är den djupaste roten till det mesta, om inte all, ondska som vi möter idag. Och det är den andra delen i detta överväldigande betydelsefulla och vida ignorerade problem - detta förnekande från nästan alla vuxna av smärtan som tillfogades dem som barn.

Detta är sättet på vilket vuxna demonstrerar hur bortkopplade de är från sitt eget förflutna, hur de förnekar och blir dissocierade från sina egna själar och hur de blir så villiga att föra vidare en tanklös grymhet på barnen i nästa generation. Och detär också därför människor är villiga att klamra sig fast vid politiska åsikter och ideologier som inte leder till något annat än förstörelse och död /.../.

I sin bok, 'Den dolda nyckeln', diskuterar Alice Miller historien om Abraham och Isak utförligt. Hon hade sökt en illustration att använda som bokomslag till den tidigare boken 'Du skall inte märka'! Och stötte då på Rembrandts målning. Hon noterar att: ’Faderns hand täcker hela ansiktet på sonen och hindrar dennes seende, tal, ja, även andning.

[Hon skriver vidare:] Huvudlinjerna i min bok (offrandet av barnet, det fjärde budet som förmanar oss att hedra föräldrarna och den på barn av föräldrar påtvingade blindheten) verkade finna en central fokus i Abrahams gest.’ När jag satt i arkivet och tittade på bilderna såg jag plötsligt i dem en symbolisk representation av vår nuvarande situation.

Obevekligt produceras vapen för den uppenbara avsikten att förstöra nästa generation. Men de som genom vapenproduktionen ökar sin förmögenhet, sin prestige och sin makt lyckas med konststycket att inte tänka på det slutliga resultatet. Precis som Abraham ser de inte vad deras händer gör utan de är helt upptagna av att fylla kraven ’uppifrån’ samtidigt som de ignorerar sina känslor.

De lärde sig att förneka sina känslor som barn; hur skulle de vara förmögna att behålla förmågan att känna nu när de är fäder [själva]? Det är för sent för det. Deras själar har blivit rigida och de har lärt sig att anpassa sig. De har också glömt hur man ställer frågor och hur man lyssnar på dem [dessa frågor]. Alla deras ansträngningar riktas nu mot att skapa en situation – krig – i vilken deras söner också kommer att bli oförmögna att se och höra. … frågorna från den yngre generationen är tystade. Att tvivla på visdomen hos staten ses som förräderi. Varje diskussion eller övervägande av alternativa möjligheter är eliminerade i ett enda slag /…/

...den yngre generationen kommer att marschera, sjunga sånger, döda och bli dödade och de kommer att stå under intrycket av att de utför ett extremt viktigt uppdrag. Staten kommer verkligen också att sätta det de gör högt och belöna dem med hedersmedaljer, men deras själar – de barnlika, levande, kännande delarna av deras personligheter – kommer att vara dömda till den yttersta passivitet /…/

I många år var Alice Miller en ensam röst i mörkret. Hennes budskap, ödeläggande enkelt men med det sorts innebörder som människor vägrar att möta ansikte mot ansikte, sågs alltför kontroversiellt: våld mot barn [inklusive brist på respekt mot dem och deras behov, naturliga, medfödda och helt rättmätiga] skapar ett våldsamt samhälle. /…/

Vittnen till plötslig politisk omvälvning rapporterar igen och igen med vilken förvånande lätthet många människor kan finna sig i den nya situationen. Över natten kan de försvara helt andra åsikter än dem de hade dagen innan – utan att ens notera motsägelsen. Med bytet av maktstruktur har gårdagen helt försvunnit för dem /.../

Moral och pliktutförande är konstgjorda åtgärder som blir nödvändiga när något väsentligt fattas. Ju mer framgångsrikt en person nekats tillgång till sina känslor i barndomen, ju större är arsenalen intellektuella vapen och måste försörjningen av moraliska proteser bli, därför att moralen och känslan för plikt inte är källor till styrka eller fruktbar jord för äkta känslor. Blod flyter inte i konstgjorda lemmar; de är till salu och kan tjäna många herrar. Det som ses bra igår kan – beroende på dekret från regeringspartiet – ses som ont och korrupt idag, och vice versa
/.../

Detta är fallet med människor som hade den stora lyckan att vara säkra på sina föräldrars kärlek även om de måste göra dem besvikna angående vissa förälderliga förväntningar. Eller med människor som, fastän de inte har haft denna goda tur i början, lärde sig senare… att riskera förlusten av kärlek för att återfå sitt förlorade själv. De kommer inte vara villiga att överge den igen för vilket pris i världen om helst."