Tre ickekännande terapier…

foto taget 17 december 2006.

[uppdaterad 15 december]. Fallstudie om Daryl och tre ickekännande terapier ur Arthur Janovs bok ”Primal therapy” sidorna 143-145 .

En inledande reflektion: patienter/klienter som "misslyckas" i terapi kan ta på sig skulden? Att de är ett hopplösa fall. Och bli än mer tyngda av dålighet och om så är blir inte minst det den holländska terapeuten Ingeborg Bosch kallar det ursprungliga försvaret förstärkt snarare än tvärtom. Det försvar som innebär att barnet klandrar sig själv för sin situation, för hur det blir behandlat osv.

Kanske är inte detta helt ovanligt? Och att/om så är är ganska dåligt tycker jag.

Och andra försvar blir också förstärkta i terapi?

Miller skriver i "Vägar i livet", tror jag, något i stil med att:

"Skyller man misslyckanden på klienten för gamla metoders föregivna ofelbarhet hamnar man oundvikligen i sektguruns farvatten, som lovar fullständig befrielse [från allt vad ont heter. Men sanningen är att inget liv saknar svåra upplevelser, däremot kan ens sätt att handskas med dessa, ofrånkomliga, svårigheter vara mer eller mindre bra. Men sant är nog också att många svårigheter kommer också troligen ur det vi har i ryggsäcken från tidigt, kanske väldigt tidigt i livet]."

Jag kan inte heller låta bli att undra, igen, om inte terapeuter (kanske majoriteten!!??) går maktens ärenden liksom, även den som finns i samhället? Tillägg 15 december: i det de försöker anpassa individer till samhället... Och "duktiga pojkar och flickor" ska liksom bli ännu duktigare!!?? De som inte passar in sjukförklaras på diverse sätt!? Ja, finns det inte också tendenser till en neokonservatism inom psykiatrin också?? Ja, det är inte bara en fråga, utan det är så?? Saker som tidigare inte har varit opportuna att uttrycka högt är det nu?

Och "avvikare" blir föremål för diverse behandling. Ett exempel är ADHD-barn, vars uttryck för något måste tryckas ner, tystas (i detta fall genom medicinering)?? Något vi inte vill lyssna på eller förstå?

Och Motvallsbloggen hade ett intressant inlägg idag, om en bok av en Paul Krugman, vars titel i svensk översättning blir "En liberals samvete" ("The Conscience of a liberal"). I vilken han ger sin syn på nedrustningen av välfärden i USA. Se också denna artikel "The Partisan". Krugman har en blogg och en hemsida, Krugman online. Och kolla Krugman om "The Infallible Greenspan".

Det står i blogginlägget på Motvallsbloggen (mina kursiveringar nedan):

"Nancy Westman recenserar Paul Krugmans bok The Conscience of a Liberal, hans syn på amerikansk ekonomisk politik och nedrustningen av välfärden i USA. Krugman talar också om hur dagens neo-koservatism har sin grund i reaktionen mot medborgarrättsrörelsen på 60-talet, i rasism med andra ord."

Och i kommentar:

"Det var också oerhört intressant att äntligen få en förklaring till USA:s extrem-korkade sjukvårdssystem. Nu fattar man. Allmän sjukvård skulle tvinga vita människor att vara sjuka tillsammans med svarta [vilket till varje pris måste undvikas!!??]. Och det är tillräckligt många som inte vill detta för att förslag om allmän sjukförsäkring gång på gång ska haverera. USA:s apartheidsystem lever kvar mer än vad som syns på ytan [ja, är det så!!?? En fråga om diskriminering faktiskt, fast "fint" dold!!?? Överklassen eller eliten vill inte beblanda sig med pöbeln? Varken i sjukvård eller skola etc.!? Inte här i Sverige heller?]. Jag tror det är svårt för oss här i Europa att riktigt förstå hur den djupt rotade rasismen i USA genomsyrar landet."

Samt svar på denna kommentar:

"Det ruggiga är att det som kanske startade som ett rasistiskt projekt i USA, kommit att bli en viktig förebild för vår nuvarande regering, men även i alltför hög utsträckning även för den förra."

foto på Paul Krugman.

Slår mig också när jag nu läser om detta och liberalismen i USA och den påstådda friheten i USA (liberalismens rike) i tanke osv. (Hmmm, det där med integritet, och respekt för integritet, respekt och aktning för andra människor överhuvudtaget, genuin och äkta respekt. Som man inte kan ha om man inte blev bemött så som barn!?? Och verkligen blev bemött så. Men detta innebär inte att vi inte kan tillägna oss denna sorts respekt, dock kanske med möda, tyvärr eller att vi kan skjuta ifrån oss ansvaret att visa andra respekt och aktning - och också ha rätt att bli bemötta med sådan. Att inse att vi har den rätten). Se detta inlägg om "Freedom of Speech". Där står bland annat (mina kursiveringar):

"We have absolutely nothing to lose and everything to gain by speaking our minds to the fullest extent. Losing freedom of speech means becoming a slave. Slave states throughout history have killed tortured, impoverished and imprisoned large percentages of their populations. The negative effects of being an average citizen in a state that outlaws free speech is just as negative-if not more negative-than being jailed as a political prisoner.

At least in jail you would be less likely to starve to death, like %20 of the North Korean slave state population did in the 90's.

The end result of Germans not speaking out more often before WW2 was that %10 of the population lost their life: http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties -In my opinion, %20 is an even more likely figure, since German starvation deaths are usually played down.

Does anyone doubt that conscription and nuclear war would follow not long after freedom of speech is fully dead in the US?

In my opinion, it's a choice of a small risk of getting room and board in jail or doing nothing with the large chance of painful death by impoverished slavery and war.

Most US citizens would consider it a ridiculous idea that the US could be devastated by nuclear war and impoverishment, yet this type of thing has happened on a regular basis in history: Rome, Ottoman empire, Germany, Japan, USSR.

Folly, hubris, corruption and downfall always seem to happen with human beings who end up holding unaccounted power [icke redovisad makt?? Asvarsbefriad?].

US state power over its citizens has been steadily increasing since the civil war, yet children are trained in schools to be blind to this fact. The US media and University system has heavily groomed the adult population to look to the national government to solve all their problems, even problems of basic emotions like fears and anxieties. The efficacy of this indoctrination into passivity can clearly be seen in lack of outrage over the recent destruction of the US legal system [Vad?? Och detta sägs också om vår sossestat!!].

I don't think it's a coincidence at all that the same vote that over turned a speedy trial by jury also legalized torture. This is an action to frighten the population into unquestioning obedience.

It is the next logical step for absolute state power after torturing people outside of the US. This vote purposely says to the US people 'when government people say jump, you say 'how high' or you will probably get tortured and raped just like the Iraqi's.' The unsaid but obvious threat is the classic psychological assault of bullies, abusers and organized criminals everywhere.

However, the big secret for slave states is that it doesn't matter what you say or do, you will get impoverished, imprisoned, tortured and killed at some point no matter what. By speaking out we have absolutely nothing to lose and our very lives to gain."

Fick också ett tips från en vän i Norge om anonymiteten på nätet, ett läsarinlägg i en större norsk (rikstäckande?) tidning:

”Det finnes også mange eksempler på at muligheten til å diskutere anonymt åpner for kritisk debatt på felt der mange tidligere har kviet seg for å ytre seg. Det samme mener jeg er tilfelle i debatter om ting som til en viss grad skal tilhøre den private sfære, men som samtidig har karakter av å være samfunnsproblemer.

Uten mulighet for anonymitet vil en del historier om viktige tema ikke nå offentligheten. Men det helt fundamentale må uansett være at den som skriver, vet om hun deltar i en anonym debatt eller ikke.”

Jo, det är viktigt att folk kan uttrycka sig tryggt.

Tillbaka till ursprungligt inlägg 14 december: Min översättning (och förmodligen också förståelse) av den engelska texten.

I kognitiv beteendeterapi fokuserade terapeuten nästan helt på att be mig ändra mina negativa tankar till mer positiva. Till exempel kände jag mig mycket negativ under den tidpunkt denna terapi ägde rum och jag fann mig själv i tankebanor som

”Jag är ett enda stort misslyckande i min karriär.”

Terapeuten bad mig att ändra detta till

”Jag lyckas inte i min karriär just nu.”

Men detta hjälpte inte ett dugg. Faktum är att allt helt enkelt blev en enda röra av mekanistiska sätt att försöka hantera inre problem, försök som bara slutade i frustration och modlöshet.

Ett annat huvudangreppssätt hos denna kognitiva beteendeterapeut var att presentera en lista med 12 bordepåståenden som människor tenderar att använda. Sedan bad hon mig att repetera dessa påståenden utan att använda ordet ”borde”. Till exempel kunde ett av dessa påståenden ha varit

”Jag borde vara mer kompetent”.

Hon bad mig ändra detta till att säga

”Jag är kompetent”.

Naturligtvis hjälpte inte detta alls därför att jag blev helt enkelt inte mer kompetent genom att helt enkelt säga

”Jag är kompetent.”

Mycket av hennes angreppssätt kretsade kring att övertyga mig om det irrationella i mitt beteende genom användandet av ”bordepåståenden”. Hon försåg mig i stor utsträckning med en lista med regler och bad mig att lyda dessa regler. Detta angreppssätt ignorerade totalt känslorna som fanns under ytan, känslor som drev mig att känna det jag kände och därför att säga det jag sa. Hennes angreppssätt tog inte i beräkning bortträngningens princip.

Denna terapeut blev väldigt frustrerad av att arbeta med mig. Faktum är att hon reducerade och förnekade känslornas roll i den terapeutiska processen. Jag reagerade på hennes sätt genom att bli frustrerad, missmodig och desillusionerad därför att hennes sätt inte fungerade för mig.

I jungiansk terapi introducerade terapeuten mig i de klassiska koncepten inom jungiansk psyklogi: arketyper, anima, animus, kollektivt omedvetet, persona, skugga, aktiv föreställning, guidad föreställning, självet och drömtydning. Han försökte också att bli kvar i den klassiska jungianska psykologiska modellen i sitt terapeutiska sätt med mig. Han var en väldigt intellektuell person i sig själv och att jag förstod dessa grundläggande koncept var viktigt för honom. Därför ägnade han en massa tid åt att helt enkelt hjälpa mig att förstå alla dessa jungianska termer och koncept. Han erkände och godtog bortträngningens princip och han sa att de saker som jag hade trängt bort nu var i "min skugga". Hans hela sätt att angripa det hela resulterade i den nödvändiga förutsättningen för helande från patientens sida; den att patienten måste ha ett förstående av dessa termer, koncept och principer. Hans premiss var enkel: så fort patienten får en förståelse av sina problem och dessa jungianska koncept kommer helande att ske naturligt. Så förståelse för automatiskt med sig helande.

Men i mitt fall förde inte förståelse med sig helande. Förståelse förde bara med sig mental gymnastik. Processen att erhålla en intellektuell förståelse förde med sig en falsk illusion av helande. Jag sa ofta till mig själv

"Nu när jag har en intellektuell (intelligent) förståelse av vilka problemen inuti mig är, kommer jag att bli kurerad."

Jag hade denna tro igen och igen, men den förde inte med sig helande. Istället förde den med sig en tillfällig, falsk känsla av förtroende att

"Nu har jag fört ner problemet till dess rötter, nu kommer jag att bli bra."

Det angreppssättet hjälpte mig bara tillfälligtvis och då bara lätt/litet. Men varje gång som jag tyckte mig förstå problemet trodde jag verkligen att jag skulle bli kurerad. Detta hände aldrig. Som resultat av detta blev jag missmodig och desillusionerad. Processen av intellektualiserande saktade faktiskt ner helandeprocessen genom att den täckte över de verkliga känslorna som behövde kännas.

I gestaltterapi gav terapeuten mig det första intrycket att känslor skulle spela en primär roll i min terapi. Men faktum är att det gjorde det aldrig. Gestaltterapi för mig slutade någonstans mellan kognitiv beteendeterapi och jungiansk terapi. Min gestaltterapeut använde lekens/spelets roll som ett sätt att hjälpa mig att nå insikt i mitt beteende. Hon kunde säga,

"Jag vill att du spelar din far och använder detta scenario."

Andra gånger bad hon mig att spela min chefs roll, med vilken jag hade svårigheter just vid denna tidpunkt. I alla dessa fall förde rollspelandescenarierna inte med sig något helande.

Terapeuten var väldigt imponerad av sitt eget sätt att angripa det hela och med det hon trodde hände, men jag upplevde inget signifikant i form av verkliga framsteg. Därför blev jag under en period av sex månader eller ett år missmodig och desillusionerad med processen. Faktum är att jag förlorade förtroendet för just detta sätt liksom för terapeuten. Hon kände min frustration och detta orsakade friktion i vårt förhållande. Slutligen avslutade jag min terapi med denna terapeut.

Som slutsats, låt mig kommentera det jag ser som behovet hos patienten att utvärdera och erhålla feedback från terapeuten. Det skulle vara enkelt för terapeuter av alla psykologiska skolor att utveckla en utvärdering/feedback för att söka feedback på hur den terapeutiska processen går/utvecklar sig. Det som terapeuten tror händer kanske inte alls är vad som händer.