Förakt för ”svaghet”, eller…

tidigare hälsominister i Norge Ansgar Gabrielsen

[uppdaterad 12 december i slutet]. Är på språng till jobbet, men ville göra detta blogginlägg innan jag drar iväg.

I Aktuellt igår, kommunpolitiker (v) i Fagersta till Littorin:

”Regeringen har inte förstått den verklighet som folk lever i!!”

Min starka känsla: människor hamnar i förödmjukande situationer!!??

”Jag skulle önska att regeringen fick prova på att vara arbetslös!!”

sa denne kommunpolitiker vidare. Ja, och vara det under samma villkor som många arbetslösa är i och kanske kommer att hamna i alltmer (själv har jag aldrig varit arbetslös hittills). Samma ekonomiska och sociala villkor. En sak som också slog på promenad på förmiddagen: och vad kan en annan med sin mediokra lön göra? För dessa? Tänker på (ny)liberalers "råd" i dylika fall... (Tillägg 12 december: och frustrationen inför detta, ens begränsade förmåga att göra något åt detta, hos den med medioker lön och liten reell makt, mer än att rösta och försöka delta i samhällsdebatten! Makt- och hjälplösheten och ilskan).

Han menade att de mest utsatta lämnas i sticket.

Fick också ett intressant tips av en vän i Norge (mina kursiveringar):

"Tidligere helseminister gir ut bok med pasientbrev

Tidligere helseminister Ansgar Gabrielsen gir ut bok med personlige brev han mottok da han var minister. Gabrielsen ønsker å løfte fram de svakeste i systemet, som rusmisbrukere og psykisk syke.

Gabrielsen mottok 1.150 personlige brev, de fleste knyttet til rus eller psykiatri, da han var helseminister. Flere ganger mistet han nattesøvnen av det han leste. I noen tilfeller inviterte han brevskriverne til møte.

– Brevene jeg fikk fra pasienter og pårørende gjorde et uutslettelig inntrykk på meg, sier Gabrielsen til Vårt Land.

Gabrielsen inngikk et samarbeid med daværende generalsekretær i Rådet for psykisk helse, nåværende NRK-journalist Tor Øystein Vaaland, etter avgangen som helse- og omsorgsminister. Boken 'Brev til en minister' er blitt støttet med 3 millioner kroner fra Helsedepartementet. I tillegg har et revisjonsfirma som Gabrielsen utfører konsulenttjenester for, bidratt med 500.000 kroner.

Etter å ha fraskrevet seg alle honorarer, blir det dermed mulig for Gabrielsen å sende boken til alle de 200.000 ansatte i norsk helsevesen. På denne måten får de ansatte lære hvordan det er å være psykiatrisk pasient eller rusavhengig, mener han.

– Det trengs en etisk bevisstgjøring innenfor helsevesenet. Rusavhengige og psykiatriske pasienter må bli møtt på samme måte som hjertepasienter eller mennesker som har brukket et bein, sier Gabrielsen.

Gabrielsen mener rus- og psykiatripasienter tilhører en gruppe det er knyttet lite prestisje til, og han ønsker å løfte opp disse menneskene."

Och läsarkommentar på detta:

"Brev til helsevesenet

Ansgar Gabrielsen har gitt ut bok med brev fra pasienter og pårørende. Det viser hvor viktig det er å fortelle om sine erfaringer med helsevesenet.

I dag har vi fått vite at tidligere helseminister Ansgar Gabrielsen gir ut bok, der han har samlet en rekke brev fra pasienter og pårørende, de fleste knyttet til rus og psykiatri. Boka skal han sende til de ansatte i helsevesenet, slik at de kan lære om hvordan det er å være psykiatrisk pasient eller rusavhengig.

Dette er veldig bra. Ingenting er som bøker til jul.

Men det er jo litt oppsiktsvekkende, da, når det egentlig skulle vært de ansatte - som er i kontakt med pasientene - som best kjente til deres situasjon. Det sier ikke lite om de negative 'profesjonelle' holdningene overfor disse pasientgruppene.

Selv om jeg ikke er psykiatrisk pasient, kjenner jeg flere som er i kontakt med psykiatrien, og som har litt av noen historier å fortelle. Jeg var også selv i en lengre periode pårørende til en som var innlagt i psykiatrien, og kan vel bare huske én gang da jeg ble møtt på en ordentlig måte.

For min egen del har jeg opplevd stigmatisering, latterliggjøring, mannssjåvinisme, og andre, til dels svært grove, etiske og juridiske overtramp mens jeg gikk i terapi hos psykolog. Siden jeg søkte hjelp på grunn av massive overgrepserfaringer, var det jo ikke akkurat slike erfaringer jeg trengte.

Jeg har skrevet en del om erfaringene mine, sist i Tidsskrift for psykisk helsearbeid som kom ut denne uka (og som forresten har en flott leder - slik tidsskriftet ofte pleier å ha - som jeg håper fagfolk vil lese).

Jeg er også blant dem som har skrevet brev til helsemyndighetene. Sosial- og helsedirektoratet svarer ikke på henvendelser om helsehjelp til overgrepsofre, selv om det er deres ansvarsområde og selv om jeg i oktober i fjor ble lovt svar. Men jeg synes jeg også må fortelle om noe positivt, siden det snart er jul:

Rett før jul i fjor fikk jeg et veldig hyggelig brev fra Helse- og omsorgsdepartementet, undertegnet avdelingsdirektør Thor Rogan og førstekonsulent Jan Vegard Pettersen, som takker for mitt 'engasjement overfor de svakeste gruppene innenfor psykisk helsevern og i samfunnet generelt' og forteller at 'Vi har merket oss din stemme i den offentlige debatten der du gjennom ditt engasjement og modige åpenhet har medvirket til å gi marginaliserte grupper en stemme. Du viser, til tross for din traumatiske historie, en stor styrke og innsikt i ditt engasjement for å avdekke maktstrukturer og overgrep i Norge.' [min kommnetar: vad roligt!!!].

Tenk om alle som kjemper mot overgrep og maktmisbruk og for retten til ordentlig helsehjelp, fikk en slik diagnose.

Men siden det ikke skjer så mye, er jeg redd det bare blir å fortsette å skrive. Ja, og så er jeg vel litt redd for at også Ansgar Gabrielsen må belage seg på et ganske omfattende forfatterskap før intervensjon gir merkbare resultater."

Det är ju tydligen också svårt att få läkarstuderande att specialisera sig till psykiatriker, den delen av medicinen har så låg status, och har fått än lägre!?? Den patientgruppen behandlar man också med mindre respekt? Speglar hela vår syn på folk och folk?? Och tyvärr också en syn som verkar bli alltmer förhärskande??

PS. I bilen till jobbet: statusen är olika i läkaryrket. Psykiatrin kommer långt ner? Kirurgerna längst upp och vissa kirurger allra högst?

Och jag kom också att tänka på den kvinnliga civilekonomen som drabbades av panikångest som en blixt från en klar himmel, förmodligen som en följd av ett övermått att göra. Om det där att det är skillnad på vad man drabbas av, även om grundorsaken är densamma. T.ex. att ett brutet ben är något annat än en bruten själ...

Kolla också denna artikel av Katrine Kielos i Dagens arena, samt denna krönika av Maria-Pia Boëthius i Dagens arbete om den "chockterapi" regerigen nu utsätter oss för. Hon (Boëthius) avslutar sin artikel så här:

"Om man betraktar den styrande alliansen med de glasögon som Naomi Klein tillhandahåller ser man det plötsligt ganska klart: Alliansens plan är att utsätta Sverige för en Milton Friedmansk chockterapi; sälja ut statliga företag, privatisera, försvaga fackföreningar, öka klyftorna mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män och så vidare. De är på väg att genomdriva en ideologi, som visat sig fruktansvärt destruktiv. De gör det genom medialiserade pr-trick; genom att säga ett, som alltför ofta godtas av medierna; och sedan göra något helt annat, en järnhand inlindad i skitpratarsilke.

Ett av pr-tricken har varit att utmåla Sverige som ett land av bedragare, som inte förmår leva med transfereringar, utan fuskar och som sjukskriver sig fast vi inte är sjuka. Ett oärligt folk som måste disciplineras av alliansen. När det nu visar sig att alliansens ideologer gett fasen i lagen och utnyttjat svartarbete fast de allihop har det utomordentligt gott ställt och att en rövarbank som Carnegie utvaldes för att sälja ut våra företag undrar man: Är de kapabla att predika moral? Har de inte förlorat det mandatet?

Jag kommer att tänka på en sentens som jag nyligen läste; omgjord från 'en blind som leder en blind': En blind regering som leder ett folk – som kan se."

Tillägg 12 december: se Greiders ledare idag ”Huka er i bänkarna!” om Odell…
Samt också om en begynnande skadeståndskultur i "Varning för jurister!" och riskerna med en dylik, där han skriver bland annat:

"Men om det där skulle bli vanligare, ja då innebär det att hela tänkandet förskjuts från att betrakta skolan som en politisk fråga, till att alltmer se den ur juridisk synvinkel. Allmänna problem och brister i skolan, som kräver generella lösningar, reduceras till individuella fall. En skadeståndskultur medför att den s.k. juridifieringen av samhällslivet accelererar.

Mönstret har under årtionden varit att makt förskjuts från den politiska sfären till påstått neutrala ämbetsmän - Riksbankens ökade oberoende av de folkvalda eller EG-domstolens ständigt ökande makt är två exempel. I debatten om en svensk grundlag menar somliga att en Författningsdomstol borde inrättas, efter tysk eller amerikansk modell, som ska stå över politiken. Innebörden av det är att besluten blir mer konservativa eller mer marknadsanpassade; jurister är ju inte är så neutrala som man tror, de rekryteras nästan alltid från samhällets redan privilegierade skikt. I USA har Högsta domstolen, en klubb mest för äldre män, fungerat som en grimma på de folkvalda. Med tiden kommer sannolikt EG-domstolen alltmer att få den rollen.

Det där är några av många led i riktningen mot ett samhälle där jurister ges ökad makt. Ett annat bidrag till den utvecklingen är just den skadeståndskultur som numera växer fram, och som fått sitt senaste uttryck i fallet med den Malmöelev som tilldömts ett skadestånd på 87 000 kronor för att skolan han gick i inte kunde förhindra mobbing. Men ska advokater sitta och bestämma om vad som bör göras i skolan?

På vilket sätt befrämjar domar av det här slaget en annan faktor som på sikt är långt mer avgörande för hur skolan fungerar: Föräldrarnas intresse för det som äger rum i skolan. Lärare, elever och vuxna blir åskådare till rättsprocesser, istället för att delta i bygget av en bättre skola med mer resurser.

Jodå, jag känner för den mobbade killen. Skadeståndskulturen försvagar på sikt emellertid den demokratiska och deltagande kulturen i ett samhälle. Skolans kvalité ska inte avgöras i rättssalar. Jag tror inte på juristernas ökade makt. Jag tror på demokrati."

Jag tror att det ligger något i detta... Att ansvaret på något sätt kan förskjutas... Sen har jag funderat på andra avigsidor med detta, men det är ännu litet vaga funderingar.