Kultur...

[uppdaterad 9 och 10 december, det senare datumet med länk till Boëthius artikel. Se uppdateringar sist i detta inlägg]. Skulle vilja länka denna artikel av Maria-Pia Boëthius om ”Ny väg för public service” ur ETC, om att sätta upp trovärdigheten som mål och sluta vara imitatörer av kommersiella konkurrenter. Men jag hittar den inte på webben. Om jag gör det så småningom länkar jag in den.

Erik Svensson har också skrivit ett intressant blogginlägg idag, också på temat media och således också om kultur.

”Sverige behöver en progressiv röst” var en bra artikel. Där Nisha Besara bland annat skriver:

”Sverige behöver en ledarsida som kan kommentera samtiden utifrån en vision om en bättre framtid. En ledarsida som kan ge nya perspektiv på områden som behöver åtgärder, för att sedan diskutera vad vi tillsammans kan göra för att bygga något bättre. Det handlar om att röra sig framåt. Framåt som samhälle och därför framåt som enskilda människor.

Framtiden är ett perspektiv som saknas i opinionsbildningen på svenska ledarsidor eftersom dessa i huvudsak är borgerliga. Högerns projekt handlar inte om framtiden. Högerns projekt handlar om att bryta ner saker som man uppfattar som hinder för individers prestationer. I motsats till progressiva idéer handlar högerns idéer om att i praktiken röra sig bakåt.

Önskningar och behov hos människor utan ekonomisk efterfrågan blir osynliggjorda om marknaden får bestämma. När rättvisa och jämlikhet inte råder får individuella val inte sin rätta tyngd. Marknaden anpassar sig till en ojämn fördelning av köpkraft och människan anpassar sig i sin tur till detta samhälle. Vi rör oss bakåt.
/…/
Till skillnad från högern ser vi inte framtiden som given, utan möjlig att påverka, styra och förändra. Det är därför vi skriver.”

Och kolla också denna artikel på motsvarande tema som den första "Ingen borde tiga". Där står bland annat (mina kursiveringar):

"Kultur betyder för mig en civiliserad mänsklighet. /.../

Alliansen har redan visat vad man vill med kulturpolitiken. Vanligt folk skall inte ränna på statliga museum i onödan. Därför införde man entréavgifter på nytt. Alliansen vill även skrota En bok för alla trots omfattande protester. Denna läsfrämjande insats når stora grupper av människor som annars inte kommer i kontakt med litteratur.

På den borgerliga högersidan återfinns bland annat skribenten Linda Skugge. Hon menar att antalet sålda exemplar är det verkliga måttet på litterär kvalitet. /.../

Att marknad och försäljning satt klorna i kulturbranschen påminns man om ständigt. Dagen efter Augustpriset i måndags offentliggjorde en internetbokhandel sina försäljningssiffror över samtliga nominerade böcker. Att årets Augustprisvinnare inte var någon författare som sålde massupplagor tycktes uppröra företaget. *

Det är ju fullständigt korkat. Litteratur och kulturupplevelser kan över huvud taget inte mätas i pengar eller publiksiffror.

Vem har förresten sagt att kultur måste vara nyttig och lönsam? Kulturen är demokratins viktigaste utpost.

Det finns olika genrer och ämnesområden som aldrig kommer att nå särskilt höga försäljningstal eller locka en stor publik. Den smala poesin måste överleva och ha sitt mediala utrymme ändå precis som den experimentella teaterpjäsen eller konstinstallationen. Förlåt en enkel fråga? Vilket företag skulle vilja satsa på något sådant? [jag bloggade tidigare om en kvinnlig konstnär, vars mamma var min mammas bästa barndomsvän och med vilken min mamma fortfarande har kontakt. Denna konstnär har haft en massa framgångar, fick ett stipendíum på en miljon rätt nyligen om jag minns rätt, fick i uppdrag rätt nyligen att rita Nobelprisdiplom, men hennes mamma yvs inte över detta!! För hon vet vad detta pars tillvaro innebär, vilka båda försörjer sig på sitt konstnärsskap. Hur fort det kan skifta. Att NU är de i ropet, men... Finns fortfarande tron eller den romantiska idén att konsten liksom måste lidas fram?? Lidande skapar den största konsten? Så egentligen görs en insats för konsten, kulturen, kulturarbetare av alla sorter? Av alliansregeringen, som i mina ögon och i min uppfattning inte verkar särskilt 'kulturell' alls... Ett exempel av flera är väl Eva Björlings villa på Värmdö, som Erik Berg bloggade om för ett tag sen, hmmm...].

Vi pratar ju mångfald. Behovet av många röster. Jorden är en plats i kosmos som har en bred artrikedom.

Människan är planetens största fiende så länge den blinda jakten på kortsiktiga vinster och ökad hyperkonsumtion fortsätter.

Det kommer att förgöra oss allihop. Det är klimatfrågan i ett koncentrat. Det krävs långsiktiga svåra politiska beslut och en ytterst medveten kulturpolitik om vårt samhälle skall överleva på sikt. Det har blivit tystare i Sverige med åren. Vi behöver ett annat mantra: Ingen borde tiga. "

* Om Augustpriset i år:

”2007 års Augustpris för Årets svenska skönlitterära bok:
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark (Norstedts Förlag)
Juryns motivering
Människan kanske inte lurar döden, men Carl-Henning Wijkmark visar att litteraturen kan göra det. Stundande natten är ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande. Den är ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö.

Juryn har bestått av Annina Rabe, (ordf.), Viktoria Jäderling, Mohamed Omar, Gunilla Sandin och Carl Tham.

2007 års Augustpris för Årets svenska fackbok:

Med livet som insats av Bengt Jangfeldt (Wahlström & Widstrand)
Juryns motivering
En biografi av internationell klass där författarens förtrogenhet med den ryska verkligheten och kretsen kring Majakovskij får texten att pulsera av liv. Jangfeldts berättelse tillsammans med illustrationerna och lyrikurvalet låter oss komma nära den ryska revolutionens främste poet.
Juryn har bestått av: Anna-Greta Leijon (ordf.), Margareta Eklöf, Björn Fjæstad, Jan Garnert och Dan Jönsson.

2007 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok:

Var är min syster? av Sven Nordqvist (Bokförlaget Opal)
Juryns motivering
En bilderbok om två små möss – en Lillebror som ska hitta sin Storasyster som försvunnit – det låter kanske som en banal historia men här kan både barn och vuxna sjunka in i ett helgjutet konstverk. En surrealistisk lek med optiska villor, ett myller av kända och okända figurer, en fantasieggande upptäcktsresa i bild men genom orden också en psykologiskt trovärdig skildring av syskonkärlek.
Juryn har bestått av: Marianne von Baumgarten Lindberg (ordf.), Jan Hansson, Katti Hoflin, Maria Küchen och Lena Lundgren.”

Tillägg 9 december: kolla detta bra inlägg hos Johan Sjölander om public service påstådda sossefiering!

Och inte minst Micke Leijnegards artikel i Svd om att det är dags att avliva myten om sosse-tv!!! Leijnegard skriver bland annat (själv avskyr jag reklamavbrott i TV och tycker att mångfalden har blivit enorm enfald):

”Den dag pengarna tryter ökar risken för att ägarna börjar sälja det dyraste i branschen: journalisternas oberoende. /…/

många medarbetare på SVT blev rädda för den spökande sossestämpeln, backade undan och lät en enskild medarbetare, Erik Fichtelius, ensam ta striden när drevet gick som värst år 2002.

För mig är detta frustrerande, i synnerhet som det är hos de kommersiella aktörerna som risken för partiskhet är störst.

I konsekvensens namn, varför reagerar ingen av dessa opartisk-hetens riddare på att det sitter öppet politiskt färgade opinions-bildare och leder TV8:s debattprogram – Gudrun Schyman såväl som Peter Wolodarski?

Och varför reagerar ingen på att TV4:s Lennart Ekdal har en ”sidekick” med tydlig politisk agenda, nyliberalen Johan Hakelius? På Gomorron Sverige är vi petimeternoga med att ge plats åt båda sidor.

•Den andra punkten är ekonomisk.

SVT:s enorma tittarsiffror utgör naturligtvis en oemotståndlig frestelse för våra konkurrenter. Omräknat i reklamintäkter motsvarar bara tisdagens Rapport, 1060000 tittare, gigantiska belopp.

Lars Adaktusson är alltså inte journalist när han angriper SVT. Han är lobbyist. Stenbecksfären, Adaktussons nya uppdrags- givare, äger TV8 och vill ha del av licenspengarna.

Att skaka liv i vänsterspöket passar perfekt, TV8 kommer då ingalopperande från höger-kanten för att säkerställa balansen.

Nej, det är sannerligen dags att avliva myten om ”sosse-tv”. Bara den som bär ideologisk ögon- bindel kan ha missat att public service är en gemensam europeisk idé. Länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien har snarlika system som dessutom betalas av mer än 90 procent av befolkningen. Hur skulle det rimligen kunna ha med svensk socialdemokrati att göra?

Att ha en nationell radio och tv som ägs av oss alla är inte bara en vacker tanke, fördelarna är både krassa och konkreta.”

Tillägg 10 december: Boëthius skriver så bra så jag vill citera stora dela av hennes text (mina kursiveringar).

”Numera tappar många, de flesta mainstreamtidningar, i upplaga. Allt färre läser dem.

Men märkligt nog ser public service till att upprätthålla deras kommersiella mediemakt genom att oavbrutet använda de stora borgerliga tidningarnas skribenter som kommentatorer, soffsittare i TV, trendsättare och tyckare i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Varför det? Vore det inte en uppgift för just public service att hitta nya, självständigt tänkande debattörer och kommentatorer, som inte är framvaskade av de privata mediekonglomeraten?

De i stort sett enda, som bevakar och kritiserar public service är deras värsta konkurrenter, de kommersiella medierna med sin TV- och radiokritik. Det är alltså varje dag konkurrenterna, som ska forma vårt tyckande om public service. Det är de som tjatar om tittarsiffror som kriterium på om ett program är lyckat eller ej.

Men medan kommersiella medier måste sälja – och alltså ge folket vad de tror att folket vill ha – är public service av samma folk befriat från säljkravet. Public service borde ge tittare och lyssnare sådant som vi inte visste fanns, inte visste att vi ville ha: spännande och nyskapande journalistik, dramatik, serier, dokumentärer osv. Sådant som inte ger höga tittarsiffror direkt, utan tillåts växa fram, formas och nyskapas. Det händer ibland – men alltför sällan.

Jag tycker att public service ska frigöra sig från tittarsiffrediktaturen och istället sätta upp trovärdighet som mål. 'Nästa år ska ytterligare fem procent av tittarna och lyssnarna börja betrakta SR och SVT med tillit.' En sådan målsättning skulle skapa andra sorters program och andra sorters samtal om public service.

I denna tid, när så många håller på att förgås av leda över kommersialiseringen av varje vrå av samhället och varje mellanmänskligt förhållande (säljer du?) ger den folkliga finansieringen av public service dess medarbetare en helt unik möjlighet att förvandlas från imitatörer av kommersiell media till avantgarde.

Jag tycker att public service ska slå in på en fullständigt ny väg där målet är att skilja sig så mycket från de kommersiella medierna som det någonsin är möjligt och inte tvärtom, som idag. Att härma en kommersiell medievärld, som befinner sig i utförslöpa – ingår det verkligen i public services uppdrag?”