Om att allt tros ha en teknologisk lösning…

Göran Bryntse.

I ledaren ”En låga slår ut från planeten” skriver Göran Greider att kärnkraften inte bara är en teknisk fråga om energiförsörjning, den är inte heller bara politisk, den har att göra med hur vi djupast definierar själva vår civilisation.

Han menar att

”…den symboliserar den teknokratiska drömmen om en värld där alla frågor har en teknologisk lösning – vilket i sig är en paradox, eftersom den helt avgörande avfallsfrågan är tekniskt olöst.”

Göran Bryntse, tekn. dr. i pappersteknik och ordförande i folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen skriver också i debattartikeln "Ny kärnkraft hjälper inte pappersindustrin" att:

”Energieffektivisering är i själva verket enda säkra sättet för pappersindustrin att sänka elkostnaderna. 2008 har ju lärt oss att elöverskott inte sänker elpriserna mot bakgrund av det oligopol som råder på den svenska elmarknaden./…/

Finland satsat på ny kärnkraft, men det har inte hjälpt den finska pappersindustrin, tvärtom. Finland har under 2006 lagt ned 5 gånger så mycket elkrävande tryckpappersproduktion som Sverige, eller ,1, 25 Mton årsproduktion jämfört med 0, 25 Mton i Sverige.

Och slakten i Finland fortsätter även i år. Permitteringsvarslen i Finland har haglat de senaste månaderna.

Det är en myt att kärnkraften är koldioxidfri. Då bortses från kärnkraftens mycket koldioxidutsläpande livscykel inkluderande uranbrytning och anrikning. Även kärnkraftens avfallshantering kräver en hel del energi.

Livscykelanalyser tyder på att ca en tiondel av Sveriges koldioxidutsläpp kan härledas till kärnkraftsproduktionen. Dessutom vräker de svenska kärnkraftverken ut enorma 130 miljarder kilowattimma i havet varje år, något som också bidrar till klimatets uppvärmning.”

Han skriver att svensk pappersindustri kan och bör satsa på energieffektivisering och svartlutsförgasning och på det sättet i framtiden bli helt självförsörjande på el.

Robert Sundberg skriver också i ledaren ”Kärnkraften är aväcklad”:

”…det där med att avveckla kärnkraften har vi missuppfattat. Det var aväckla kärnkraften som var målet för de kärnkraftsvänliga krafterna.

I en karikatyrbild av den amerikanska överkonsumtionen struntar amerikanerna i klimathotet. De vill fortsätta bo i stora hus och ha tre bilar i storlekarna stor, större och störst i sina trebilars villagarage. Och bensinen ska kosta under sex kronor litern.

På samma sätt är det tydligen med svenskarna. Vi vill fortsätta leva ett energislukande liv och inte behöva vidta el- och energibesparande åtgärder. Så är det även med industrin, som ofta använder onödigt mycket energi.

Att det går att bygga bilar med hälften så stor energiåtgång som i Sverige och att det går att göra papper med mindre elåtgång är realiteter som industrin inte vill lyssna på. Även om industrin får de nya kärnkraftverk de önskar blir elen dyrare. Industrin måste då producera energisnålare./…/

En del av 70-talets kärnkraftsmotstånd gällde, förutom frågor runt radioaktivitet, att kärnkraften var en del av ett storskaligt, centraliserat system. Centerpartiet var (då) ett parti som profilerade sig som motståndare mot sådant och för småskalighet och decentralisering. /…/

Nya jättekärnkraftverk blir en tillbakagång till 70-talets centralistiska lösningar./…/

när Centerpartiet visat att det inte längre är ett folkrörelsebaserat, kärnkraftskritiskt mittenparti utan ett toppstyrt, kärnkraftsvänligt högerparti så har många av partiets väljare inte någon anledning att rösta på det./…/

Den elintensiva industrin kommer om femton år att kunna få el likt i dag. Men den kommer att vara dyrare oavsett hur den produceras.”

I recensionen ”En tunn bagatell av Johan Kling” av debutboken ”Människor helt utan betydelse” av Johan Kling skriver Ulf Lundén om ett samtida Sverige i vilket människor försöker hitta en plats i en allt bistrare verklighet. En arbetslös äldre man, med akademisk bakgrund, hittar till slut ett arbete på en hamburgerkedja. Klassresan som en tur och returbiljett bör kunna bidra med en massa stoff så småningom i kölvattnet av den stora världsdepressionen.

Och det är så här de redan har det i USA. Och där har de dessutom inga skyddsnät heller som fångar upp en. Och klasskillnaderna är oerhört stora. Jag tror dock på en blandekonomi, en ekonomi med en blandning mellan allmänt och privat, i en mix som vi haft i de Skandinaviska länderna, men är på väg att överge med oerhört rask takt.

Enligt Lundén skildras en huvudperson i hans vardagsliv, där han besöker uppdragsgivare, träffar bekanta och för i princip en alldaglig konversation med dessa personer.

”Relationerna är flyktiga och känslokalla. Män möter män som värderar varandra enbart efter yrkesstatus och karriär.”

Huvudpersonen

”…har med åren fått en brusten självkänsla som han hela tiden försöker dölja på bästa sätt.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ledaren ”Radikalisera er! – Maria-Pia Boëthius om hur Sverige ska anpassas till den nya tiden” att den upprorsanda som finns ute i världen mot förhållandena inte alls skildras i Sveriges stormedier

”…som om de fortfarande lever i en sorts förnekelse och försöker tona ner oron och intala sig själva och oss att denna världskris inte är ’så farlig’ i just Sverige./…/

Orättvisorna kommer att bli tydligare och tydligare i denna kristid och missnöjet kommer att växa.”

Se också "Det folktomma inlandet" av Robert Sundberg, "Från sago- till mardrömsland" av Ulf Lundén, "Valet mellan offentlig och privat tillväxt" av Göran Greider.

Artiklarna finns också här.

Ny (eller gammal) syn på människan...

Karl XII.

DD om den "nya" synen på människan:

"Att det råder ett nytt och betydligt hårdare samhällsklimat råder ingen tvekan om. Under 90-talets krisår ökade utslagningen. Nu har Alliansens fullbordat jakten på de utsatta genom att dra åt tumskruvarna ytterligare. Tjänstemän på försäkringskassorna lyder order."

Ett föräldrapar som förlorat sin dotter i leukemi fick inte vara sjukskrivna eftersom sorg inte räknas som en sjukdom.

"I det nya Sverige befinner man sig i paradiset om man är rik och frisk och inte drabbas av oförutsedda olyckor, sjukdomar eller andra tragedier.

Teknokraten och räknenissen Anders Borg försöker förstå sig på livet genom fyrkantiga moduler och ekonomisk statistik.

Han kommer inte att lyckas.

Vi rekommenderar långtidssjukskrvining och ordinerar honom skönlitteratur, teater och filmer som rör sig i den sociala traditionen. Då kanske han upptäcker en annan verklighet än den han har befunnit sig i sedan barnsben."

Kulla-Gullan skriver om skolan, om betygsskalor hit och dit, när fokus borde ligga på annat. På innehållet t.ex. Betygsskalor löser inte (några) problem. Det är inte där det sitter eller rätta medicinen. Skolpolitikernas fokus borde vara barns lust att lära. Att entusiasmera ungarna genom hela skoltiden, på samma sätt som när de är förstagluttare.

Fortfarande på jakt efter hönan och ägget fortsätter samhället att stoppa in barn i skolfabriken (och ut ska komma vadå?? Medkännande socialt fungerande, kompetenta barn inte bara vad gäller kunnande eller rabblande av kunskaper).

Trots att även gemene man har lärt sig massor om alltifrån dyslexi till ADHD och Asperger – till kulturkrockar så…

Hon skriver att alla barn och ungdomar ska "sugas upp av systemet och stöpas i samma form" (ja, inte minst det senare)?? Och ungdomar som ramlat ur systemet var ska de ta vägen, när komvux skurit ner liksom folkhögskolor? Jo, vi behöver fler Pippisar!!!?

Barn ska in i ett lydighets-, lydnadsideal? Bli ja-sägare? Se någon av Arthur Silbers essäer, t.ex. denna.

Kulla-Gullan skriver apropå vår skominister:

"'Knecktar' borde veta bättre än att kalla på polis när barnen skolkar!"

När jag letade tidigare inlägg skrollade jag förbi detta i en definition av vad oppression/förtryck är i ett tidigare inlägg om "kompetensrädsla" (som nog inte bara är rädsla utan skräck!?):

"The processes by which a dominant culture maintains its dominant position: for example, the use of institutions to formalize power; the employment of a bureaucracy to make power seem abstract (and, therefore, not attached to any one individual); the inculcation of the populace in the ideals of the hegomonic group through education, advertising, publication, etc.; the mobilization of a police force as well as military personnel to subdue opposition.”

Artikeltips...

foto på Gunnar Ågren.

Göran Greider skriver i dagens ledare om ”Kylan från moderaterna”, där står bland annat (så tänkvärd att jag till slut nästan citerade hela artikeln):

”Det är de unga, svala och manliga teknokraterna som tagit makten i Moderata samlingspartiet. Med lugna stämmor talar de, Anders Borg, Per Schlingman och Fredrik Reinfeldt och gjuter olja på varje tänkbar konfliktvåg i partiet.

Några passioner förnims inte hos dem och de en gång laddade orden - feminism, svensk modell eller arbetsrätt - har de laddat ur. Det är de välutbildades röster, rösterna hos dem som aldrig känt någon ilska över det klassamhälle som omger dem. Att de moderata politikerna nu sitter vid makten finner de enbart naturligt: deras kollegor inom näringslivet eller media har ju alltid suttit vid makten.
De börjar rentav känna sig ansvarsfulla, skaffar sig upphöjda statsmannamanér, och aktar sig för varje förfluget ord som kan slungas tillbaka mot dem. De är ytterst måna om att inte ge något ideologiskt signalment på de åtgärder de genomför, trots att färdriktningen entydigt går mot större inkomstskillnader, skattebefrielser för de rika, utförsäljning av gemensam egendom. Ja, Schlingman vill inte ens placera partiet på vänster-högerskalan.
Moderaterna är idag ett parti som ideologiskt inte vill bekänna färg och därmed utgör de en kulmen på hela den antipolitiska utveckling som kännetecknat svensk - och förresten inte bara svensk - politik sedan åttiotalets början.
Väljaropinionen tror än så länge inte på den moderata antipolitiken och opinionssiffrorna är katastrofala för hela den moderatledda regeringen. I själva verket är det därför inte moderaternas politik, eller deras partistämma, som är det verkligt betydelsefulla i svensk politik just nu. Nej, det avgörande är hur oppositionen, socialdemokratin och arbetarrörelsen i vid mening, förmår hantera den nya, avideologiserade politiska makt som utge sig för att vara nästintill icke-politisk. Arbetarrörelsen kommer, förr eller senare, att bli tvungen att svara på denna teknokratiska utmaning med fördjupad idépolitik och systemkritik.
Det innebär att det från och med nu åligger alla tänkande människor i en brett definierad opposition att visa fram och ge kartor över hela det maktlandskap vi bebor - det som innefattar marknaden och kapitalet och inte bara partipolitiken. I moderaternas värld finns det ju ingen kapitalmakt, ingen marknadsmakt. Bara individer existerar. Och bara om arbetarrörelsen får oss att förstå att kapital- och marknadsmakt existerar, kommer vi att förstå att kollektivt handlande från löntagare och alla slags undertryckta behövs.”

Kolla också tidigare ledare av Greider på samma tema ”Antipolitiskt sömnpiller”.

Skulle också vilja länka artikeln ”För mycket mediciner” om vad Folkhälsoinstitutets generaldirektör Gunnar Ågren sagt i denna fråga men hittar den inte på nätet. I artikeln står bland annat att han menar att:

"...sjukvården har koncentrerat sig för mycket på medicinering [ja, enklare att skriva ut piller än att vidta andra åtgärder!?]. Det är en brist på balans."

Vidare står det:

"Gunnar Ågren står för en syn på hälsa som inte är oomtvistad. Han har varit chef för Statens Folkhälsoinstitut de senaste åtta åren, och han pekar på att demokrati i samhället, folkrörelser och bland annat spritförbud under perioder, har varit centrala i folkhälsoarbetet.

- Sociala reformer har betytt mycket mer för folkhälsan än medicinska framsteg, säger han något uppseendeväckande [nej, så får man väl inte säga!!!??].

Han pekar också på vilka faktorer som gjort att vi blivit gamla i Sverige.

-Att vi har möjlighet att påvera är betydelsefullt för hälsan. Sjukvård är förvisso betydelsefull bra när vi är sjuka, men för hälsan är det andra faktorer som är viktigare. /.../

För framtiden ser han flera faror:

-Vi lever längre, men det är inte alltid att vi mår bättre. De psykiska sjukdomarna ökar.

Enligt Ågren äter sex procent av Sveriges befokning, var 15:e person, antidepressiva läkemedel varje dag. Av de äldsta grupperna äter var femte antidepressiva läkemedel. /.../

När han skissar på en framtid med god hälsa ser han delaktighet, inflytande, samt ekonomisk och social trygghet som de viktigaste faktorerna. Annat som måste till är goda uppväxtvllkor, god yttre miljö, en hälobefrämjande hälso- och sjukvård, smittskydd och hälsosamma levnadsvanor. /.../"

Kolla också Gunnar Ågrens blogg och detta inlägg (bland många):

”Hälsan – individens och samhällets ansvar (2007-08-21 08:29)

Två välkända debattörer med nyliberal framtoning, Fredrick Federley och Mattias Svensson har föreslagit att Folkhälsoinstitutet skall läggas ner. (länk)
Förslaget är inte särskilt oväntat. Argumentationen är däremot principiellt intressant eftersom den aktualiserar frågan om individens ansvar kontra samhällets. Debattörernas viktigaste kritik mot FHI och indirekt mot hela den svenska folkhälsopolitiken är att människor berövas möjligheten att ta ansvar för sina liv.

Kritiken mot institutet kan sammanfattas i följande punkter:
• Vi upprätthåller den svenska alkohollagstiftningen på ett alltför nitiskt sätt.
• Vi har medverkat till rökförbudet på restauranger genom en flitig lobbyverksamhet.
• Vi har bedrivit en ”fanatisk kampanj” mot snuset som resulterat i en konfiskatorisk skattehöjning.
• Vi har (på regeringens uppdrag) lagt ett antal förslag för att motverka övervikt och främja fysisk aktivitet.
• Vi har lagt ett förslag med syfte att förebygga självmord som innehåller en rad åtgärder för att försvåra suicidhandlingar, exempelvis skyddsräcken vid broar och höga platser.

Alla angreppspunkterna handlar egentligen om samma problem, avvägningen mellan samhällets ansvar och individens bestämmanderätt över sitt liv.

Ibland kan det finnas en faktisk motsättning mellan individens önskemål och samhällets regler. Att man har skyddsräcken, exempelvis vid Katarinahissen i Stockholm, inskränker naturligtvis individens frihet att balansera på kanten av gångbanan. Å andra sidan tyder tillgänglig forskning på att rätt avvägda skyddsanordningar faktiskt bidrar till att minska det totala antalet självmord vilket gör frihetsinskränkningen mer uthärdlig. Mycket talar för att en del suicidhandlingar påverkas av tillfälliga stämningslägen och impulser. Försvårar man den fysiska möjligheten till suicid kan det ge en möjlighet att exempelvis tänka över situationen och söka hjälp. För en mer utförlig dokumentation rekommenderas FHI nyligen utkomna rapport ”Förslag till nationellt program för suicidprevention”, som kan laddas ner från vår hemsida.

I andra fall kan man diskutera om samhällsåtgärderna verkligen innebär någon frihetsinskränkning för merparten medborgare. Ett förbud mot att spruta champagne ur 15-litersflaskor på andra restauranggäster ökar snarare den senare gruppen möjlighet till krogbesök. En av förklaringarna till att institutets arbete för ansvarsfull alkoholförtäring blivit en framgång är just att lugnare krogar med mindre berusningsdrickande och våld faktiskt ökar tillgängligheten och därmed ligger i både krögarnas, personalens och restauranggästernas intresse. En likartad effekt har man sett av rökförbudet.

Vår ’fanatiska kampanj’ mot snuset bestod framför allt i att vi tog fram en vetenskaplig rapport om snusets hälsorisker – något som snarast är ägnat att underlätta den enskilde individens avvägning av risker mot eventuella vinster av snusanvändning. Skatten på snus bestäms inte av Folkhälsoinstitutet utan av riksdagen där en av debattörerna, Fredrick Federley är ledamot. Ett rimligt förmodande är att statsfinansiella skäl haft större betydelse än skrifter från FHI för förslagets ställande.

Principfrågan är intressant. Är folkhälsan samhällets eller individens ansvar. Jag tror det rimligaste svaret är både och. Individen har givetvis ett ansvar för sina levnadsvanor men samhället bör underlätta bra val genom att sprida kunskap och öka möjligheterna till ett hälsosamt liv exempelvis genom skattepolitik, lagstiftning och samhällsplanering som tar hänsyn till hälsokonsekvenser."