Om att allt tros ha en teknologisk lösning…

Göran Bryntse.

I ledaren ”En låga slår ut från planeten” skriver Göran Greider att kärnkraften inte bara är en teknisk fråga om energiförsörjning, den är inte heller bara politisk, den har att göra med hur vi djupast definierar själva vår civilisation.

Han menar att

”…den symboliserar den teknokratiska drömmen om en värld där alla frågor har en teknologisk lösning – vilket i sig är en paradox, eftersom den helt avgörande avfallsfrågan är tekniskt olöst.”

Göran Bryntse, tekn. dr. i pappersteknik och ordförande i folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen skriver också i debattartikeln "Ny kärnkraft hjälper inte pappersindustrin" att:

”Energieffektivisering är i själva verket enda säkra sättet för pappersindustrin att sänka elkostnaderna. 2008 har ju lärt oss att elöverskott inte sänker elpriserna mot bakgrund av det oligopol som råder på den svenska elmarknaden./…/

Finland satsat på ny kärnkraft, men det har inte hjälpt den finska pappersindustrin, tvärtom. Finland har under 2006 lagt ned 5 gånger så mycket elkrävande tryckpappersproduktion som Sverige, eller ,1, 25 Mton årsproduktion jämfört med 0, 25 Mton i Sverige.

Och slakten i Finland fortsätter även i år. Permitteringsvarslen i Finland har haglat de senaste månaderna.

Det är en myt att kärnkraften är koldioxidfri. Då bortses från kärnkraftens mycket koldioxidutsläpande livscykel inkluderande uranbrytning och anrikning. Även kärnkraftens avfallshantering kräver en hel del energi.

Livscykelanalyser tyder på att ca en tiondel av Sveriges koldioxidutsläpp kan härledas till kärnkraftsproduktionen. Dessutom vräker de svenska kärnkraftverken ut enorma 130 miljarder kilowattimma i havet varje år, något som också bidrar till klimatets uppvärmning.”

Han skriver att svensk pappersindustri kan och bör satsa på energieffektivisering och svartlutsförgasning och på det sättet i framtiden bli helt självförsörjande på el.

Robert Sundberg skriver också i ledaren ”Kärnkraften är aväcklad”:

”…det där med att avveckla kärnkraften har vi missuppfattat. Det var aväckla kärnkraften som var målet för de kärnkraftsvänliga krafterna.

I en karikatyrbild av den amerikanska överkonsumtionen struntar amerikanerna i klimathotet. De vill fortsätta bo i stora hus och ha tre bilar i storlekarna stor, större och störst i sina trebilars villagarage. Och bensinen ska kosta under sex kronor litern.

På samma sätt är det tydligen med svenskarna. Vi vill fortsätta leva ett energislukande liv och inte behöva vidta el- och energibesparande åtgärder. Så är det även med industrin, som ofta använder onödigt mycket energi.

Att det går att bygga bilar med hälften så stor energiåtgång som i Sverige och att det går att göra papper med mindre elåtgång är realiteter som industrin inte vill lyssna på. Även om industrin får de nya kärnkraftverk de önskar blir elen dyrare. Industrin måste då producera energisnålare./…/

En del av 70-talets kärnkraftsmotstånd gällde, förutom frågor runt radioaktivitet, att kärnkraften var en del av ett storskaligt, centraliserat system. Centerpartiet var (då) ett parti som profilerade sig som motståndare mot sådant och för småskalighet och decentralisering. /…/

Nya jättekärnkraftverk blir en tillbakagång till 70-talets centralistiska lösningar./…/

när Centerpartiet visat att det inte längre är ett folkrörelsebaserat, kärnkraftskritiskt mittenparti utan ett toppstyrt, kärnkraftsvänligt högerparti så har många av partiets väljare inte någon anledning att rösta på det./…/

Den elintensiva industrin kommer om femton år att kunna få el likt i dag. Men den kommer att vara dyrare oavsett hur den produceras.”

I recensionen ”En tunn bagatell av Johan Kling” av debutboken ”Människor helt utan betydelse” av Johan Kling skriver Ulf Lundén om ett samtida Sverige i vilket människor försöker hitta en plats i en allt bistrare verklighet. En arbetslös äldre man, med akademisk bakgrund, hittar till slut ett arbete på en hamburgerkedja. Klassresan som en tur och returbiljett bör kunna bidra med en massa stoff så småningom i kölvattnet av den stora världsdepressionen.

Och det är så här de redan har det i USA. Och där har de dessutom inga skyddsnät heller som fångar upp en. Och klasskillnaderna är oerhört stora. Jag tror dock på en blandekonomi, en ekonomi med en blandning mellan allmänt och privat, i en mix som vi haft i de Skandinaviska länderna, men är på väg att överge med oerhört rask takt.

Enligt Lundén skildras en huvudperson i hans vardagsliv, där han besöker uppdragsgivare, träffar bekanta och för i princip en alldaglig konversation med dessa personer.

”Relationerna är flyktiga och känslokalla. Män möter män som värderar varandra enbart efter yrkesstatus och karriär.”

Huvudpersonen

”…har med åren fått en brusten självkänsla som han hela tiden försöker dölja på bästa sätt.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ledaren ”Radikalisera er! – Maria-Pia Boëthius om hur Sverige ska anpassas till den nya tiden” att den upprorsanda som finns ute i världen mot förhållandena inte alls skildras i Sveriges stormedier

”…som om de fortfarande lever i en sorts förnekelse och försöker tona ner oron och intala sig själva och oss att denna världskris inte är ’så farlig’ i just Sverige./…/

Orättvisorna kommer att bli tydligare och tydligare i denna kristid och missnöjet kommer att växa.”

Se också "Det folktomma inlandet" av Robert Sundberg, "Från sago- till mardrömsland" av Ulf Lundén, "Valet mellan offentlig och privat tillväxt" av Göran Greider.

Artiklarna finns också här.