Alla presidentens zombier eller om att konfrontera staten-är-dålig-fundamentalismen…

Zoombie.

[Uppdaterad och lätt redigerad 9 september]. Paul Krugman skrev får några veckor sedan om att konfrontera staten-är-dålig-fundamentalismen och om att det som på gott och ont gjorde Reagan så effektiv var att han försökte ändra USA:s tänkande (vilket han också lyckats med) likaväl som dess skattenormer och Krugman skrev också om spärrar (hindrande krafter) mot lagstiftning.

Se Gideon Rachman om Reagan och Thatcher och vad deras politik har skapat, om att Storbritannien nu förhoppningsvis ser slutet på Thatchereran. Samt se också vad ojämlikhet i ett samhälle innebär för hälsan inte bara för de fattiga, utan också för de rika, vilket vi kan se i USA och Storbritannien. En forskning som visar att det system vi haft i de Skandinaviska länderna inneburit att vi har bättre hälsa här.

Krugman skriver att debatten om allmän valmöjlighet vad gäller sjukvård har varit nedslående på många sätt. Det mest deprimerande faktumet för progressiva har kanske varit den omfattning med vilken motståndare för större valmöjligheter har vunnit dragning – framför allt i kongressen, dock kanske inte för en bredare publik (jag håller inte med Krugman här, om jag förstod honom rätt? Jag tror visst att man lyckats skapa enorm misstro hos gräsrötterna) – enbart genom att repetera, om och om igen, att den allmänna möjligheten skulle, hemska tanke, vara ett statligt program.

En enveten propaganda, precis som här, men som kom några årtionden senare, där vi hjärntvättats med samma saker som amerikanerna. Dessutom vad som åstadkommits - och kanske inte helt omedvetet, är ett politikerförakt och misstro mot all slags politik och ALLA politiker och kanske i slutänden misstro mot demokratin? Men vilka förlorar på denna misstro och vilka vinner på den? Finns det krafter som önskar att vi misstror politik och politiker? Och gemensamma ansträngningar att skapa ett bra samhälle och en bra värld?

Ja, å hu!!

Washington verkar fortfarande regeras av Reaganism – en ideologi som säger att statlig inblandning alltid är dålig och det att lämna den privata sektorn till sina egna påhitt alltid är gott.

Kalla mig gärna naiv, skriver Krugman, men jag hade faktiskt hoppats att Reaganismens misslyckande i praktiken skulle döda detta. Men den visar sig vara en zombieartad trossats: trots att den borde vara död, så uppstår den gång på gång.

Och varför borde den vara över?

För det första, även före den nuvarande krisen så hade Reaganismen misslyckats med att leverera vad den lovat. Kom ihåg hur låga skatter på inkomster och avreglering, som frigjorde den ”magiska marknaden”, antogs skulle leda till dramatiskt bättre utfall för alla?

Nå, detta skedde inte.

Mycket riktigt så tjänade de välbeställda enormt på detta: de verkliga inkomsterna för topprocenten amerikaner fick ut sju gånger så mycket mellan 1980 och 2007. Men realinkomsten för medelfamiljen bara 22 procent, mindre än en tredjedel av dess tillväxt de föregående 27 åren.

Dessutom så kom det mesta av vinsterna för vanliga amerikaner under Clintonåren. Under Bush så fick inte den typiska familjen se någon betydande inkomstökning.

Mycket kan sägas om den finansiella katastrofen de senaste två åren, men den korta versionen är enkel: politiker som sitter fast i den Reaganitiska ideologins grepp raserade New Deal-regleringarna som hade förhindrat bankkriser i ett halvt århundrade, i tron att marknader kan ta hand om sig själva. Effekten var att göra det finansiella systemet sårbart för en "30-talskris" (igen) – och krisen kom.

Min kommentar: på marknadens aktörer tror man, men inte på den lilla människan – som klandras för att utnyttja systemen. Och vi gräsrötter bestraffas kollektivt för några få missbrukare av systemen?

Redan Franklin D. Roosevelt sa något i stil med att vi alltid har vetat att tanklöst självintresse var dålig moral redan för över 70 år sedan. "Vi vet också nu att det innebär dålig ekonomi." Och Krugman tillägger att detta var vad vi lärde oss igen förra året.

Eller gjorde vi? Det som är häpnadsväckande med den nuvarande politiska scenen är det omfång med vilket ingenting har förändrats.

Krugman tycker att debatten om den allmänna möjligheten har varit deprimerande i all dess andefattighet. Man har inte kunnat prestera några sammanhängande argument emot den, vare sig från republikaner eller från demokrater.

En senator har olycksbådande varnat för att om denna möjlighet (en allmän sjukförsäkring) blev tillgänglig så skulle amerikaner välja den framför privata försäkringar – något han ser som en självklart dålig sak, snarare än att diskutera vad som skulle hända om den statliga planen faktiskt var bättre än den som privata försäkringsbolag erbjuder.

Men man ser samma saker på andra fronter. Ansträngningar att stärka bankregleringar verkar förlora kraft, därför att motståndare till en reform förklarar att mer reglering skulle leda till mindre finansiell uppfinnighet – just i den månad när undren hos uppfinnigheten förde vårt finansiella system till randen av kollaps, en kollaps som undveks enbart genom enorm tillförsel från skattebetalares medel!

Så varför dör inte dessa zombeidéer? undrar Krugman.

En del av svaret är att det finns en massa pengar därbakom...

Det är starka krafter som styr!??

Den artikel jag refererar till kan läsas här.

Tillägg 9 september: läs Utredarna i "Pengar till kommunerna är effektivare än skattesänkningar.” En professor Martin Feldstein (konservativ ekonom!) säger om Bush’ sista skattesänkning att resultatet ungefär blev att människor använde pengarna för sparande eller för att amortera lån.

Dvs. sänkningen ledde inte till "en massa nya jobb." Och effekten skulle troligen bli densamma här i Sverige.

Den enda effekten blir i stor sett att pengarna går ner i fickorna på dem som redan har mest. Och som har jobb och inte är sjuka.

Tvärnit på svensk välfärd...

Läs Sofie Wiklund i ledaren "Tänk rött", där hon bland annat skriver att

"Regeringen har fått den svenska välfärden att tvärnita."

Se också recensionen av Mats Utbults "Vägval och spårbyten":

"Det var vanligt att vägskiften auktionerades ut till lägstbjudande och att arbetet gick med förlust och blev bara råslit med korp och svårbalanserade tippkärror på järnhjul och vickande spänger. Vägarbetarna blev alltså små entreprenörer. Det var entreprenörsanda.

Något av denna ideologiska odör sprider Maud Olofsson (C) idag. Ackordslön har flitigt tillämpats på banor och vägar och förekommer kanske än. Inte sällan eftersträvade de anställda själva ackordslön. Den gav bättre betalt men innebar hårdare jobb och brutal utslitning. 'Medaljen låg på byrån som en ständig påminnelse, liksom den mångåriga reumatiska värken förvandlats till en malande röst inom honom', skriver författaren Karl Rune Nordkvist. Fysiskt svaga platsade inte i ackordslagen.

I sitt försvar för direktörsbonusar säger Maud Olofsson att de är samma sak som arbetarnas ackordslön. Hon pratar. Direktörerna spekulerar och får frikostiga påslag trots krascher. Ackordsavlönade sliter ihjäl sig och får förtidspension som regeringen missunnar dem. Hennes ideologiska odör bara tilltar."

I Kulturhyllan i DD kunde man i onsdags läsa:

”Rövarkapitalismens försvarare ger inte upp.

Lämna finansmarknaden i fred. Ja, det menar Timbroliberalen Johan Norberg på fullaste allvar och fortsätter med en dåres envishet att försvara tanken om en fullständigt avreglerad och fri kapitalism. Hans nya bok heter ’Perfekt storm’.

Norberg medger att marknadens högdjur inte alltid gör rationella val utan faktiskt kan hemfalla åt roffarmentalitet. Den logiska kortslutningen blir dock total när Norberg ändå lägger skulden på politikerna.

Marknadens vilda djur skall inte tänjas på något sätt. Den sköter sig bäst i vilt tillstånd.

Herregud, skicka Norberg till en egen måne där han kan fortsätta att odla sin verklighet på behörigt avstånd från den faktiska världen.”

Fundisar, skolan och mer om byråkratens kalla blick…

Max Weber 1917.

Göran Greider skriver i ledaren ”Klassrummet som operationssal” igår om att:

”I det politiska nyhetsspråket är det självklart för många journalister att använda nedsättande beteckningar som ’fundis’ – fundamentalist – på riktigt engagerade miljöpartister, eller ’traditionalister’ på socialdemokrater som tar sin demokratiska socialism på allvar.

I helgen hörde jag SvTs KG Bergström tala om fundisar när han kommenterade Miljöpartiets kongress. Nyhetsjournalister som gör på det sättet skulle emellertid aldrig drömma om att kalla exempelvis folkpartiledaren Björklund för traditionalist eller fundamentalist, trots att beteckningen har mer fog där: han vill ju i skolpolitiken återvända till kärnan i den gamla skolan genom att anbefalla mer disciplin, högre status för lärarna och till och med främja forna tiders elittänkande.*/…/

För några dagar sedan förordade han elitklasser för särskilt begåvade matematikelever. ** Det är ju ett enastående effektivt sätt att isolera elever med olika begåvning från varandra och dessutom stärka den gammaldags bilden av att matematik som en angelägenhet för snillen. Pedagoger påpekar ofta att just det är problemet med matematikundervisningen: eleverna delas in i genier eller idioter, vilket hindrar många från att tillägna sig ämnet./…/

Hans mål tycks vara att till varje pris höja – som det heter – statusen på läraryrket. Tyvärr förmår han inte problematisera innebörden i den ambitionen./…/

Jag fruktar att Jan Björklund inte kan hålla isär frågan om de försämrade arbetsförhållandena för lärare – med för dåliga resurser och för svag pedagogiskt ledning från rektorernas sida – och frågan om lärarens sänkta status./…/

Han drog igår en halsbrytande jämförelse och menade att ingen människa vill bli opererad av en icke-behörig läkare. Nej. Men därmed har han väl också avslöjat sin grundsyn på eleverna: Helst bör de väl, som under en svår operation, sövas ner under lärandet så att de helt böjer sig för lärarens kompetens: Klassrummet som operationssal***.”

Och i brev till ledarsidan med rubriken "En total brist på sympati och förnuft" står det som svar på Greiders ledare ”Byråkratens kalla blick”, skrivet av en anhörig och assistenssamordnare:

”…riskerar att helt hänvisas till anhöriga eller andra insatser enligt social- och hemtjänst vilket dramatiskt begränsar individens möjligheter att leva det fria och självständiga liv med integritet som är den demokratiska rättighet som LSS, Lagen om Stöd och Service för Vissa Funktionshindrade, och LASS, Lagen om Assistansersättning, bygger på.****/…/

Om det finns något att föra till munnen eller om maten är nyttig, för varm eller för kall, tillskuren, eller till och med skadlig för individen tas inte med som väsentliga faktorer.

Försäkringskassan anger som ett argument för den nya bedömningen att rättvisa och likvärdiga förutsättningar ska råda i hela landet. Konsekvensen av Försäkringskassans strategi innebär dock i praktiken att hela det samhälleliga ansvaret för den funktionshindrades assistansbehov i många fall läggs över på kommunen. Om det är någonstans det görs olika bedömningar av en funktionshindrads status och behov av stöd och service är det inom landets alla kommuner. Följden av Försäkringskassans strategi för att skapa likvärdiga bedömningar för alla funktionshindrade blir istället den motsatta./…/

…beroendet av personlig assistans helt avgörande för att leva ett bra liv. För alla dessa grupper medför Försäkringskassans agerande mycket oro och rädsla för framtiden.

I sin ledare skriver Greider att det är ledningens ansvar. Jag instämmer i princip med detta då det ytterst alltid är ledarskapets ansvar hur en organisation agerar. Däremot vill jag inte frita de tjänstemän och handläggare från ansvar som i praktiken ser till att ledningens beslut omsätts i praktisk handling./…/

…måste någon gång den enskilde sätta ner foten och säga att det räcker nu. Göran Greider använder uttrycket vanvett i sin ledare. Jag vill tillägga maktlöshet, och rädsla inför vad framtiden för med sig, som känslor inför den totala brist på empati och sunt förnuft som just nu genomsyrar hela den byråkratiska maktapparaten.”

Se Max Weber igen angående begreppet "auktoritet"!

*Apropå elitklasser visar forskning att blandade elevgrupper har positiva effekter på kunskapsutvecklingen i hela gruppen. Och skolforskare tror att den ökade segreringen och differentieringen nu slår igenom och också visar sig i att vi börja halka efter internationellt.

** somliga menar att både svagpresterande som högpresterade barn och ungdomar är barn med särskilda behov... Och det kan hända att "högpresterande" elever inte får tillräcklig stimulans eller utmaning i skolan? Men vad beror i så fall detta på och hur kommer man till rätta med detta? Och så är det ju också detta med duktighetsmanin...

*** Han vill ha disciplin och auktoritära lärare tillbaka? (Hann han uppleva det som född på 60-talet? Närmare bestämt 1962. Eller lärde han sig detta någon annanstans?).

**** Och hur kul är det att vara beroende av anhöriga, kan det inte vara ganska förödmjukande (och vilka tar på sig vård av anhörig ovanpå allt annat dessa tar ansvar för och också lagts på de senaste 15 åren av samhället? Vilka har inte drabbats så mycket ännu av detta)? Vissa kan och har råd att köpa sig fria från detta behov och detta ansvar? Men vilka har det inte?

Pengar saknas inte i samhället?? För ovanlighetens skull tittade jag på TV igår och såg Plus sommar. Vilket bland annat handlade om trädgård. Där visade det sig att det finns människor (och inte så få heller) som har råd att lägga ut flera miljontals kronor på att anlägga en färdig trädgård. Dvs. det finns inte så få människor som köper stora träd (hela 8 meter höga), liksom färdiga häckar osv. till sina trädgårdar. Och somliga lägger ut uppåt 10 miljoner på sina trädgårdar. Och marknaden här var visst inte dålig heller. Så nog finns det pengar i samhället (och hur är det egentligen med de s.k. nedsippringseffekterna? Egentligen. Har de som är sysselsatta inom denna bransch själva råd att köpa det de producerar till sina egna trädgårdar? I samma utsträckning som sina kunder).

Samtidigt som andra får tänka efter både en och två gånger om de ens ska ha råd att köpa ett eget hus för mindre pengar än vad andra betalar för sina trädgårdar.

Det där med proportioner...

Blogginlägg jag rekommenderar; se Do Nothing Day om "Arbeit Mact Frei" och Ett hjärta RÖTT om "Billiga tjänstehjon - ja,tack!"

Norman Mailer and the childhood of Adolf Hitler...

photo on Norman Mailer.

Norman Mailer died yesterday...

Norman Mailer in an interview about his last book “Castle in the Forest” on Hitlers childhood, speculating in that Hitler was a fruit from incest ("first or second hand" or as Mailer puts it: a "first- or second-degree incestuary," ):

“And as Mailer says,

‘If anyone was ever opposite to Christ, it was Adolf Hitler.’

Mailer also may have contemporary political leaders in his sights.

In the novel, DT discusses wartime leaders

‘who have installed in themselves an ability not to suffer sleepless nights because of casualties [orsakssammanhang] on the other side. They now possess [äger, besitter] the mightiest [mäktigaste, högsta] of all social engines of psychic numbification [förstelning, okänslighet, bortdomning] — patriotism! That is still the most dependable [pålitliga] instrument for guiding the masses, although it may yet be replaced by revealed [uppenbar, avslöjad] religion. We love fundamentalists. Their faith [tro] offers us every promise of developing into the final weapon of mass destruction.’

Is that a slap at President Bush, who Mailer has said has surpassed Ronald Reagan as

‘the most ignorant [okunniga] president we ever had’?

'To ask the question,’

he replies,

‘is to answer it.'"