Inlägg
”Det brittiska folket har gett socialism på båten. Det 30-åriga experimentet hade helt enkelt misslyckats – och de var beredda att prova något nytt”
funderade Margaret Thatcher då hon kom till makten 3 maj 1979 (denna bloggpostning är inspirerad av artikel av britten Gideon Rachman, i min fria översättning och tolkning).
Men nu när 30-årsdagen av den helg då järnladyn anlände till Downing Street närmar sig, så har många britter dragit slutsatsen att återigen så har ett 30-årigt experiment ”helt enkelt misslyckats”. Dock, denna gång är det experimentet med Thatcherism som har misslyckats.
Avslutningen av Thatcher-eran är en händelse som har global betydelse. Mycket av den politik som banades väg för genom hennes regering i Storbritannien kom att kopieras i resten av världen: privatiseringar, avregleringar, skattereduktioner, avskaffandet av valutakontroller, angrepp på fackens makt, hyllandet av förmögenhetsskapande mer än (åter)fördelning av välstånd.
Fru Thatcher kom till makten 18 månader före Ronald Reagan och de två utvecklade snabbt en ideologisk kärleksaffär. Men den verkliga triumfen kom när Thatcher-idéer började flamma upp i osannolika och karga omgivningar – sådana som Sovjetunionen och Frankrike.
I tidigt 1980-tal, medan Fru Thatcher banade väg för privatiseringar, så genomdrev Frankrike under François Mitterrand massnationaliseringar av banker och industrikonglomerat. Men medan hon fast besluten seglade på med sin frimarknadspolitik, med sin berömda proklamation att ”ladyn kommer inte att vända” (vadå, auktoritärt och totalitärt styre?) tvingades Mitterrand in i en total omsvängning 1982. I slutet av sin regeringsperiod var han också privatiserare.
Och i slutet av Thatcher-eran genomfördes frimarknadsreformer i Kina, Östra Europa, Indien och Sovjetunionen. Under sin sista visit som premiärminister till Mikhail Gorbatjovs Ryssland, noterade Fru Thatcher spydigt att den nya borgmästaren i Moskva såg ut att vara en lärjunge till hennes egen ekonomiska guru, Milton Friedman.
Två av hennes närmaste rådgivare publicerade också en bok med den översvallande titeln ”Privatisering av världen”. Själv fröjdades hon:
”Folk är inte längre rädda att få den brittiska sjukan. De står i kö för att skaffa sig den nya brittiska kuren.”
Tala om kult och att vara självgod guru!? Något liknande fundamentalistisk religion.
Men, nästan 20 år sedan hon lämnade Downing Street är den brittiska ekonomin återigen i djup kris.
Nästan allt det som Fru Thatcher opponerade sig emot – nationaliseringar, skattehöjningar, Keynesiansk ekonomi – är på modet igen. En efter en blir politik och gärningar från Thatcher-åren nedmonterade.
Ingen reform fångade andan under Thatcher-eran bättre än the Big Bang av finansiell avreglering 1986, vilken bäddade för en obeveklig ökning av London city. Men city ligger nu illa till och det är rusning att återreglera den finansiella serviceindustrin. Fru Thatcher proklamerade en gång att ”trycka sedlar kommer inte att ske igen.” Men tryckpressarna är igång igen – skillnaden är att detta idag kallas ”kvantitativ lättnad.” Förbjuden av sina doktorer att tala offentligt så är Lady Thatcher inte i en position där hon kan försvara sitt arv eller instruera de kvarvarande lärjungarna.
Thatcherism är också omodernt internationellt. När Nicolas Sarkozy blev vald till president i Frankrike 2007, stödde han försiktigt idén att han var den franska versionen av Fru Thatcher. Men i dessa dagar vill han bli fotograferad med en kopia av Das Kapital fast tryckt mot bröstet.
Fru Thatcher hyste stor vördnad för den fria företagsamheten och driftigheten i USA. Men den nya presidenten i USA ser ut att vara märkligt förälskad (eller betagen) i det Europiska sociala systemet.
Järnladyn proklamerade en gång, lätt illvilligt;
”Ekonomi är metoden. Det det gäller är att ändra själen.”
Hon menade att det brittiska folket måste återupptäcka dygden i traditionella värden sådana som hårt arbete (Olofssons bävrar!?) och sparsamhet eller hushållning. ”Något-för-ingenting-samhället” var över.
Samma problem har förföljt den internationella versionen av Thatcherismen.
Privatiseringen i Ryssland degenererade i det moraliskt tvivelaktiga roffandet åt sig av tillgångar som den nya oligarkklassen ägnade sig åt.
Harm och indignation över så kallade executive pays har byggts upp år efter år i USA (enligt wikipedia om executive pay: hur topparna i näringslivet betalas. Detta inkluderar grundlön, bonusar, andelar, optioner och andra företagsfördelar. Under de senaste tre decennierna har dessa kompensationer ökat dramatiskt, långt bortom en arbetares medelinkomst).
Så är Thatcher-eran definitivt över? Den ekonomiska naturkatastrofen och omsvängningen i politiken de senaste månaderna antyder att det säkert måste vara så.
Och ändå finns det fortfarande rum för tvivel. När fru Thatcher kom till makten, hade hon och hennes rådgivare tänkt i åratal över den politik och de idéer som de avsåg att föra. Som kontrast bekämpar dagens politiska ledare den ekonomiska krisen med de redskap som finns till hands.
Besluten att nationalisera brittiska banker och att trycka pengar var akutåtgärder – inte produkten av noggrant uttänkt ideologi eller politiska program.
En av Fru Thatchers mest berömda fraser var:
”Det finns inget alternativ.”
Nej, det handlade om den enda, sanna, rätta läran? Än så länge har ingen större, mer dominerande politisk figur i Storbritannien verkligen uttryckt ett sammanhängande alternativ till de frimarknadprinciper som ärvts från Thatcherismen. Till detta händer kommer Thatcher-eran inte att vara definitivt över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar