Inlägg
[Uppdaterad under dagens lopp]. Mitt i nästa hektiska arbetsperiod har jag hunnit tänka, på bland annat kommunaliseringen av skolan apropå nedskärningar överallt i den.
Om skolan hade fortsatt vara statlig hade vi inte sett de nedskärningar vi nu ser? Nedskärningar av kommunala politiker som prioriterar upprustning av idrottsarenor, byggande av slakteri (i kommun i södra Norrland, något den/de moderata politikern/politikerna dock inte fick igenom), byggande av galleria mitt i liten norrländsk stad och så vidare.
Skolforskaren Gerhard Arfwedson sa något i stil med följande:
“I och med kommunaliseringen av skolan kom en massa okunniga (politiker) in och alla misstag som gjorts tidigare gjordes igen.”
Sidospår: Vad har detta ytterligare inneburit för dem jobbande i skolan? Kan det ha varit en ytterligare bidragande faktor till höga ohälsotal? Se också om individualism.
Och i och med att politiker sitter bara fyra år i taget vad innebär det ytterligare för verksamheter som skolan till exempel? Friskolor är lösningen? Dit högerpolitiker vill få det?
Men jag tycker att skolan (och en del andra saker i samhället) borde vara vår gemensamma angelägenhet, ÄR vår gemensamma angelägenhet.
Jag läste det bra blogginlägget “Nä, nu gör jag snart slag i saken...” och det triggade ytterligare tankar; om politiker ser att det finns levande människor, människor av kött och blod, i andra änden av de beslut de fattar?
I skolan har man börjat använda begrepp som kund, i vården brukare och politiker mediatränas, vilket det länkade blogginlägget bland annat handlade om. Man pratade ett tag om att vi skulle vara serviceinriktade i skolan och jag minns inte allt. Men har servicen blivit bättre vare sig här eller där? Eller har den snarare blivit sämre alla slagord och all retorik till trots.
Lider människor i ledande positioner överallt i samhället av empathy deficits (dvs. empatiunderskott)?
Ja, är det just DET vi ser överallt - EMPATIUNDERSKOTT?
En massa fenomen är uttryck för just empatiunderskott? Ironiserande, sarkasmer, förnedrings-TV osv.?
Lena Nevander-Friström skrev i någon av sina böcker att stress gör vissa (men inte alla, beroende på tidig historia: mitt tillägg) människor känslokalla och cyniska (i boken "Fångad av arbete"). Deras sätt att skydda sig!? Fast på sikt så skadar detta också denna individ.
Andra drabbas av utmattning. Ja, man har i stressforskning funnit kopplingar mellan empati och utmattning.
Kanske är dessa fenomen två sidor av samma mynt: större eller mindre brist på empati för en själv leder antingen till känslokyla eller att man bara tänker på andra. Jag tror dock inte att man bara kan lära sig att tänka annorlunda, på längre sikt så leder detta inte till några allvarliga förändringar.
Kanske skulle ganska många politiker (och ledare, formella och informella, på alla nivåer) behöva ifrågasätta sig själva och det/vad de sysslar med? Varför de gör det, för vilka de gör det? Vilkas mandat de har fått?
Men förmodligen är det de som minst behöver göra det som gör det mest och de som mest skulle behöva ifrågasätta sig själva som inte gör det och troligen ALDRIG kommer att göra det? De senare kommer att klamra sig fast vid makten med alla medel de har, inte sky några medel för att hålla sig kvar där? Men när det gäller politiska ledare så behöver vi, folket, ju inte rösta på dessa...
Ja, psykohistorikern Bob Scharf menar att de med de starkaste psykologiska försvaren tenderar att bli ledare, de tenderar att söka sig till ledarpositioner, kanske rentav behöva ledarpositioner. Och för att uttrycka det som John Cleese och hans terapeut Robyn Skynner kanske skulle ha uttryckt det: de söker sig till ledarpositioner för att hålla sig (psykiskt) friska. Men de menar att det finns friskare ledare och skriver i sin bok om samhället om vad som kännetecknar dessa.
Vad sorts ledare vi väljer kännetecknar också hur frisk (dvs. ickeskadad, icketraumatiserad) befolkningen är!? Vilken uppfostringsstil som råder i det samhället, i hemmet och senare i skolan osv. En stil präglad av äkta respekt, aktning och inte av straffande, eller full med straff och inte präglad av respekt och aktning för den uppväxande individens känslor, tankar, grundläggande behov. Behov som vi har oberoende av kultur eller tid i historien och som inte har med gener eller "läggning" att göra.*
Se vad den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss säger om känslomässig misshandel (i slutet av det länkade blogginlägget).
Se också tidigare inlägg om Jan Björklunds skolpolitik och Bob Scharf.
* Ens "läggning" har till största delen (kanske nästan hela?) att göra med hur man blev behandlad tidigt och den strategi man var tvungen att ta för att överleva. Till exempel att klandra sig själv, det terapeuten Ingeborg Bosch kallar Primary defence eller ursprungligt försvar. Se också klandring av offret.
Så att "skylla" sin känslighet, osäkerhet, stora behov på ens läggning är att förneka vilka som var upphovet till denna överdrivna känslighet, osäkerhet och kanske stora behov. Och att slå sig för bröstet: jag minsann lider inte av något sådant är förakt för svaghet. Och oempatiskt. Är också en form av förnekande. En annan form av förnekande.
"Jag har inte sett verket, men när man hör henne redogöra för bevekelsegrunderna för sitt konstverk blir bilden verkligen ganska annorlunda. Det visar sig att hon i många, många år hade allvarliga psykiska problem och togs in för behandling; hon fick vid någon tidpunkt tydligen diagnosen schizofreni. När hon spelade psyksjuk och såg ut att vilja kasta sig ner från en bro, så var det en gestaltning av vad hon redan varit med om i verkliga livet: Hon hade flera år tidigare balanserat på det där räcket.
Wallrafferiet i psykvården var alltså inte ett besök i en främmande värld, utan i en värld som uppenbarligen hela tiden varit närvarande i henne; hon förefaller ha traumatiska minnen av den vård hon fått."
Se också detta blogginlägg om Anna Odells installation.
Och Robert Sundberg i "Granska medierna mer i TV":
"...den kritiska granskningen är svag. Kanske för att det rör sig om kollegor? Och i den mån det granskas är det ibland av karaktären illa dolda nålstick mot konkurrenter./.../
De förstnämnda har trots allt en årlig mångmiljardbudget och hundratals extramiljoner på ett statligt konto. De två senare ägs av miljardärer. Har man råd med Eurovision Song Contest, Robinson respektive Hockey-VM borde man ha råd med mediegranskande program också."
DD-artiklarna finns också här.
Uppdatering på kvällen:
”Ett stort antal kommuner varslar lärare och annan skolpersonal om uppsägning. I Sandviken varslas så många som 100 lärare. En annan kommun, Perstorp, överväger att införa fyradagarsvecka i årskurs ett.
Lärarnas riksförbund är bekymrat. Vid sidan av varseln sker en sammanslagning av klasser för att spara pengar. Många elever tvingas bort från klasskamrater som de trivs med.
Man skulle tro att skolminister Jan Björklund var bekymrad. Men det är han inte. För att reta moderaterna är hans första prioritet numera att kräva mer pengar till försvaret. Kommunerna får klara sina skolor bäst de kan.
Alla som kritiserar regeringens skolpolitik brukar av Jan Björklund utnämnas till anhängare av flumskolan. Men om det är någon som är en 'flummare' så är det skolministern själv.”
Läs också ”Har vi inte hört den förut?” om utförsäljningen av apoteken och att denna sägs ska öka tillgängligheten och pressa priserna. Något vi också fick höra när elmarknaden avreglerades och kommunerna sålde ut sina fjärrvärmeverk lovades sänkta priser, men resultatet blev det motsatta. Det verkar vara likadant i USA, Och deras telefoni verkar inte ha blivit billigare, snarare dyrare?
”De nya monopolen har systematiskt skinnat sina kunder. Stockholms utförsäljning av sin fjärrvärme till Fortum har till exempel medfört att kommunen varje år förlorar miljarder i intäkter. Pengar som kunde användas till förbättrad kommunal service, alternativt till sänkta skatter.
Till det märkliga med utförsäljningen hör att staten lovat garantera de privata apotekens vinstmarginaler. De nya ägarna ska således utan besvär kunna förränta sin investering.
Med tanke på att apoteken genom läkemedelssubventionerna till större delen är skattefinansierade rör det sig om en avsiktlig förskingring av skattemedel.
Risken är också stor för medicinskt omotiverad överkonsumtion av läkemedel. Risken uppstår därför att profitjagande apotek får en stark drivkraft att höja sina vinster genom att öka omsättningen.
Regeringen säger sig ha så ont om pengar att vi inte ens har råd att behålla skolans lärare. Varför man i det läget helt i onödan ska tvinga svenskarna att betala mer pengar än vad som behövs för läkemedel är obegripligt.”
I artikeln ”Var finns vreden?” står:
”Vi väntar och väntar och väntar...
Men ingen ting händer. Var finns vreden, glöden och det heta engagemanget hos den politiska oppositionen?
Var finns alla människor som sparkas ut från jobben och som på nytt går en osäker framtid till mötes?”
Klandrar de sig själva?
”Scaniaarbetarna sänker sina löner för att undvika nya uppsägningar.
Alliansens egen finansexpert Lars Calmfors ger regeringen underbetyg. Men ingenting händer.
Landsorganisationen, LO, går ni på lugnande medel?
Det är dags att börja mobilisera de sista krafterna vi har – eller går vi alla i väntan på Godot?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar