Telefoni i USA…

[Uppdaterad under dagen, samt något litet 26 augusti]. Min pojkvän, amerikan och boende i USA (egen småföretagare), var mäkta upprörd igår över senaste telefonräkningen. Över alla extra kringkostnader och skatter runt denna. Att han betalar för långdistanssamtal, som han inte utnyttjar alls (vi pratar på Skype). För övrigt använder han telefonen knappt alls (så det kanske slutar med att han säger upp den helt, utom på jobbet, som ligger 20 minuters bilfärd hemifrån).

När han var av med telefon och internet i våras tog det en hel vecka innan han fick detta åtgärdat, något som tidigare hade varit åtgärdat på en dag sa han, så servicen följer inte kostnaderna för kunden.

Det verkar som om det gror bland många i USA… Över att somliga kan gå i pension tidigt, med pension som de lever (väldigt) gott på. Och andra kanske knappt kan tänka sig att gå i pension. Att tandläkaren kan ta rejält betalt utan att tveka eller blinka, medan hantverkaren får kämpa för att tjäna samma summa. Att samma tandläkare kan unna sig att bara jobba tre dagar i veckan och vara med sina barn, medan hantverkaren måste jobba sex dagar i veckan och inte kan unna sig någon semester. När hantverkaren säger vad han (hon) vill ha betalt så blir somliga kunder upprörda, men när tandläkaren tar betalt så betalar man, men går kanske hem och gnisslar tänder. *

Jag skulle också vilja skriva om vad Paul Krugman skriver i kapitlet ”Bubbelekonomi” i sin bok ”Krisen – orsaker, verkan, åtgärder.” Om avregleringar som ledde till bubblor, han påminner om tulpanmanin. Dvs. han påpekar att detta fenomen inte är nytt! Och ändå upprepas det gång på gång.

En stilla och ytterst ironisk fundering: Hmmm, det där med ”människans natur”!! Man misstror sjuka, arbetslösa osv. Och dessa måste man sätta tumskruvarna på och de behöver regleringar, men börsen och marknaden kan man släppa fri, den behöver inga regleringar. Handlar det om olika sorters människor här, är aktörerna olika till sin natur här, somliga mer hedervärda och moraliskt oantastliga, andra mindre, eller?

Råkade också hamna i ett program om äldrevård i Kunskapskanalen igår kväll. Där pratades om att genom att omdefiniera äldre människors behov av vård så kan politiker kringgå lagarna. Och i en utredning om vad som är värdighet i (äldre) vård så ville professor Mats Thorslund vända på frågan och fråga vad som är ovärdigt.

De privilegierade ser om sitt hus i dagens samhälle. Och det som nu sker gynnar dem (ekonomiskt i alla fall). De bryr sig knappast om människor i gemen. Skattesänkningarna äts upp av avgifter bland annat för låg- och mellaninkomsttagarna? För höginkomsttagarna är dessa avgifter småpotatis. Något också min pojkvän sa om telefonräkningen; att dessa extraavgifter är småpotatis för dem som tjänar bra. Så de bryr sig knappt. **

De med högst inkomst tjänar på skattesänkningarna. Och de är inte intresserade av att ändra på detta sakernas tillstånd. Vår nuvarande regering går dessas och sina egnas ärenden. Men även vänsterblocket har gått åt höger ("liberaliserats").

Och idag med kris och arbetslöshet pratar vår nuvarande regering om ytterligare skattesänkningar (som de dessutom lånar till?)…

Borde man prova en helt ny politik? Istället för att gå tillbaka till gamla tiders?

Och vad står egentligen i deklarationen om mänskliga rättigheter. Ja, vad är mänsklig värdighet? Visar våra politiker med högsta makt detta?

* Hur var det nu med den s.k. "kungliga svenska avundsjukan"? Är den bara "svensk"? Finns det amerikansk "avundsjuka" också? Och engelsk, spansk, kinesisk osv.? Och vad är "avundsjuka"? En reaktion som månne är berättigad? Att avfärda människors reaktioner med "kunglig svensk avundsjuka" är det en härskarteknik? Och vad skapar detta beteende i den som blir avfärdad och kanske också tystad?

Och hur är det med vår demokrati egentligen? Har människor verkligen inflytande (och frihet)? Får människor mer - eller mindre - inflytande i vårt samhälle i framtiden? Hur är det med frihetens stamort på jorden (se ovan)?

** Fast en person med en massa egendom; skog och fastigheter, (men kanske med låsta resurser? Dvs. kanske inte så mycket reda pengar?) ville inte betala sophämtning för fritidshuset... Bråkade med kommunen om det... Berättade detta för mig. Det beror på vad man betalar för?

Se inlägget "Att beundra högern..."

Mänskliga och fackliga rättigheter, ökande klassklyftor och mer om sämre hälsa i länder där ojämlikheten är störst...

Ja, är vi på väg dit? Mot ett land med mer och mer växande klasskillnader. Vad innebär detta för hälsan inte bara hos dem som har det sämst ställt, utan också hos dem som har det bäst ställt? Och vad slags samhällsklimat skapas? Ett med mer och mer brottslighet också? Gynnar detta någon enda av oss?

I artikeln “Finanskrisen ett hot mot mänskliga rättigheter i arbetslivet” kan man läsa:

”I går publicerades den årliga rapporten Kränkningar av fackliga rättigheter, som granskar förhållanden på arbetsmarknaden världen över. Årets rapport berättar om tiotusentals fall av kränkningar i alla världsdelar.

Den globala finanskrisen, som redan har lett till kraftigt ökad arbetslöshet världen över, kommer med största sannolikhet att förvärra situationen ytterligare.

När arbetstagarna tvingas slåss om jobben blir det än farligare att kräva respekt för de fackliga rättigheterna och oseriösa arbetsgivare dumpar priset för arbete.

Hot, avskedanden, fängslanden, tortyr, sexuella trakasserier och till och med mord är fortfarande den hemska vardagen för många arbetstagare och fackligt aktiva. “

Se också “Bygg bort högerpopulismen” av Ulf Lundén:

“Partiet håller sig med en märklig blandning av värdekonservativt moraliskt tankegods och en nostalgisk bild av ett förlorat folkhem.

Slå samman en kristdemokrat, gammelmoderat och en nationalromantisk socialdemokrat, då har du skapat en Sverigedemokrat./.../

Allt handlar i grunden om ökade klassklyftor, en vit etnisk medelklass som sedan länge flyttat från miljonprogrammen i förstäderna och skapat sina egna autonoma världar med privatskolor, barnflickor, städare och som med förakt vänt en vit underklass ryggen.

Det handlar även om en nedmonterad välfärdsstat och en politisk svaghet som inte längre orkar göra en endaste solidarisk armhävning värd namnet. Detta är en av de värsta effekterna av ett individualiserat och privatiserat samhälle.

Alla etablerade partier har sedan länge medverkat till denna utveckling.

Sverigedemokraterna är skickliga på att lägga vantarna på den hopplöshet och vanmakt som redan har uppstått./.../

Högerpopulismen och främlingsfientligheten är här för att stanna. Hur stort partiet kommer att bli beror på om vi skall fortsätta hålla oss till en liberal syn på samhället.

Vi måste börja tala om klassmotsättningar på nytt. Det gör varken de borgerliga partierna eller högerpopulisterna.

I ett jämlikt välfärdssamhälle finns ingen grogrund för någon större främlingsskräck.”

I insändaren “Sådan är kapitalismen” från 26 maj kan vi läsa:

“Till detta kommer fortsatt nedrustning av vår välfärd, en skola för alla, omsorg för långtidssjuka, handikappade och äldre.

De som kommer att klara sig är dom som genom en god ekonomi kan låta sina barn gå i så kallade elitskolor eller köpa sig dyra försäkringar och gå före i sjukhusköerna, eller se till att man kan få åldringsvården och boendet i privat regi.

Hur kan man ändra på det här?

Rösta inte på ett borgerligt parti. Varken i EU-valet eller 2010.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Under hans tid dog socialliberalismen”:

”Under Leijonborgs tid dog mycket av de bästa socialliberala traditionerna, även om det skulle bli Jan Björklund som fullbordade verket till hundra procent.”

Ja vadå liberalernas idéer om frihet?

Samt i ”Indianerna utmanar Reinfeldt":

”Men mänskliga rättigheter och hänsyn till ursprungsbefolkningen har idag låg prioritet i EU:s förhandlingar.”

Se tidigare inlägg ”Ge akt på inkomstklyftorna...":

”...ojämlikhet i inkomst i samhället undergräver hälsan och välmåendet hos dess medlemmar. Och inte bara hos de minst lyckosamma.

I en Sunday Times recension av boken summerar John Carey argumenten:

'Det är inte bara de fattiga som lider av effekterna av ojämlikhet, utan majoriteten av befolkningen /.../ En förklaring /.../ är att ojämlikhet ökar stressen rätt igenom samhället, inte bara bland de minst gynnade.”

Ännu mer om ojämlika samhällen och en ojämlik värld och effekterna av detta...

Irene Khan.

[Uppdaterad under dagens lopp]. Två artiklar parallellt som speglar hur det är i samhället och världen? Först Amnestys årsrapport "De fattiga får betala finanskrisen"

"Finanskrisen är de rikas fel, men de fattiga får betala priset, skriver Amnesty Internationals chef Irene Khan när läget för de mänskliga rättigheterna 2008 gås igenom i Amnestys årsrapport.

Världen vilar på en krutdurk av social oro som är på väg att explodera, och behöver därför nytt politiskt ledarskap som följer nya ekonomiska teorier, hävdar Khan.

Uppdelad värld - frossare och utblottade

I förordet till den 350-sidiga årsrapport som land för land går igenom begångna övergrepp beskriver Khan världen som uppdelad i två nivåer: En präglad av frosseri, den andra utblottad - där de många görs fattiga för att tillfredsställa girigheten hos några få.

Mänskliga rättigheter har ignorerats i takt med att 'den oreglerade globaliseringens stenkross svept fram' över världen, skriver hon.

Brist på mat, arbete, rent vatten, mark och bostäder, och ökande klyftor, osäkerhet, främlingsrädsla, rasism, våld och förtryck - allt detta formar tillsammans en global kris som kräver globala lösningar.

De senaste två decennierna har globaliseringen, ofta via dess verktyg Internationella valutafonden och Världsbanken, fått statens roll i samhällen att krympa och ge upp sitt ansvar för mänskliga rättigheter till förmån för marknaden, resonerar Khan vidare, men ser nu en chans till förändring.

'Nu öppnas en möjlighet att stoppa statens tillbakadragande från den sociala sfären, och skapa en mer människorättsvänlig modell,' skriver Khan.

Detta ekonomiska och politiska fokus är följden av att Amnesty sedan 2001 vidgat sin definition av mänskliga rättigheter till att omfatta också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.”

Globaliseringen är bra att skylla på för politiker och makthavare? För att slippa ta ansvar, slå näven i bordet och kraftigt ifrågasätta saker? Och här handlar det om personer som betalas rejält för det enorma ansvar de tar.

Har de som ställt till det egentligen ställts till svars heller?

Och vilka jagas i samhället, inte bara här i Sverige utan i andra länder; i USA verkar man också prata om "folk" som missbrukar socialförsäkringarna, hör och häpna (söndrande och härskande)?

Den andra artikeln var ”Fler infektioner blir dödliga”:

”Fler infektioner blir dödliga [om inget görs]. Många ingrepp som i dag är rutin blir omöjliga att genomföra. Medellivslängden minskar med tio år och fler barn dör i späd ålder.

Det blir följden om vi fortsätter att missbruka antibiotika, säger Gunnar Kahlmeter, överläkare och ordförande i Europeiska kommittén för antibiotikafrågor, till Dagens Nyheter.

Redan i dag dör ett tiotal svenskar varje år på grund av bakterier som blivit resistenta mot antibiotika och myndigheterna har i dag hyfsad kontroll på fem olika resistenta bakterier. Men fler sorter blir långsamt motståndskraftiga.

- Det finns inga nya antibiotika i pipelinen. Läkemedelsföretagen är knappast intresserade av att utveckla läkemedel som myndigheterna inför restriktioner på, säger Gunnar Kahlmeter till DN.

Om tjugo år är risken stor att sjukdomar som i dag kan botas, som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation, blir dödliga. Det kan också bli omöjligt att genomföra hjärt- och kärloperationer och att sätta in höftproteser, säger han.”

För att vi inte har tid (eller råd?) att vara hemma och sjuka när vi är sjuka, utan kräver antibiotika och doktorer har svårt att säga nej?

Se tidigare inlägg om ojämlikhet och dess effekter på hälsan i hela befolkningen, på kriminalitet osv. ”Ge akt på inkomstklyftorna...", ”Ännu mer om ojämlika samhällen, om att lyda och hålla tyst - samt om den ledande klassens paranoia...", ”Mer om ojämlika samhällen: engelska parlamentsledamöters och bankmäns girighet - en följd av ojämlikhet i inkomst..." och ”Mer om varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre...".

Svt-artikeln finns också här.

Mer om Amnestys årsrapport, se också här, Och här är hela rapporten på engelska.

Läs också ”Empowering the world's poor” (ungefär "Bemyndigande av världens fattiga") där det också finns en video med Irene Khan.

Och se även Pierre Gilly i artikeln "Hopp om en ny morgon?", där han bland annat också skriver om elitutbildningar. Något jag länge har tänkt blogga om utifrån några artiklar ur Lärarnas tidning: "Självbilden haltar för elever i särskild undervisningsgrupp", samt om att det är "Lättare få extra stöd till barn som utreds", dvs. om behovet av diagnostisering och etikettering.

Segregering istället för integrering. Vi spelas ut mot varandra - och låter oss spelas ut!?

Barndansens och klaverens historia i Sverige...

Eva Dahlgren.

Cecilia Björklund Dahlgren.

I Lärarnas tidning 5/2008 stod det om "Skolans premiärdansös" Eva Dahlgren.

I artikeln står det:

"Eva Dahlgren, 92, är 'Dans i skolans' urmoder. Sent i sitt eget yrkesliv blev hon först i landet med att som danspedagog undervisa i dans som ett obligatoriskt skolämne. Tillsammans med sin dotter Cecilia Björklund Dahlgren utvecklade hon metodiken för att undervisa grundskoleelever som aldrig tidigare mött dans som konstform.

— Det var en metodik som måste passa för både pojkar och flickor. Pojkarna var ofta mer faktainriktade. De ville veta hur många steg de skulle ta. Medan flickorna hade lättare till inlevelse i dansen, minns Eva Dahlgren.

För henne själv handlade det om att smälta in och utveckla samarbetet med lärarna på de skolor hon undervisade i.

— Man kunde inte komma som en specialist utifrån även om det var lätt att hamna i den rollen. Det är samarbetet som gör det hela.

Men också att med sina särskilda dansarögon kunna se när ett obotligt rörelsebehov hos en 'stökig elev kunde omvandlas till en skapande dans.

Kanske började det för nästan 100 år sen, som hon säger. När hon som barn vistades i den stockholmska skärgården och uppförde en indiandans inför sin pappa uppfinnarens ankomst.

Någon såg att lusten till dans fanns och Eva Dahlgren fick lära sig de klassiska grunderna hos den ryska danspedagogen Vera Alexandrowa på 1920-talet i Stockholm. EFTER EN INTERNATIONELL dansarkarriär kom hon hem till Sverige i mitten på 1940- talet. Nu blev danspedagogiken hennes nya verksamhetsfält. Hon startade privata dansskolor i de städer som familjen flyttade till. Men det var i det frireligiösa Västerbotten, där dans länge ansågs syndigt, som grunden till dagens 'Dans i skolan' lades [!!!] Det län där jag är född faktiskt!].

— Jag bildade Bolidens barnbalett 1966. Barnen kom med sina sparkar till min dansskola i källaren.

Inspirerad av barnen och landskapet skapade hon sina koreografier.
Bolidens barnbalett kom att uppträda på sjukhus och daghem. Riksdagskvinnan Hagar Normark från Skellefteå såg tillsammans med några socialarbetare en sådan föreställning och blev så entusiastisk att hon skrev en riksdagsmotion om behovet av dans i skolan. Kommunen startade en försöksverksamhet med dansundervisning på förskolorna.

— Min dotter och jag gick sen till kommunala musikskolan och föreslog att dans skulle introduceras i skolan. 1978 VAR ALLTSÅ SKELLEFTEÅ först i landet med obligatorisk dansundervisning i grundskolan. Nu, 30 år senare, koordinerar Statens kulturråd ett särskilt nationellt utvecklingsprogram för 'Dans i skolan'. Och dansen vinner allt mer terräng./.../

Enligt sin dotter har hon en fantastisk kreativitet och en enastående uthållighet. FRITIDSINTRESSEN Älskade skidåkning. Teckning och målning. Har själv beskrivit sina koreografier i målningar. Läser skönlitteratur på flera språk."

Och hur var det innan detta? Vilka hade chans att få dansa? Och lära sig olika sorters dans? Inte bara sällskapsdans, utan att också använda dansen som (ett av flera) uttrycksmedel? Och för fantasi och improvisation?

Se om Danshögskolan här.

Inom Reggio Emiliapedagogiken* säger man att "Ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem."

"A child has a hundred languages but is robbed of ninety-nine. Schools and culture separate the head from the body, they force you to think without a body and to act without a head. Play and work, reality and imagination, science and the fantastic, the inside and the outside, are made into each other’s opposites.”

Se också om ”Klaverens hus” i Söderhamn, Hälsingland, som nu är landets centrum för klaverinstrument byggda i Sverige.

”Klaverens storhetstid var under 1800-talet och en bit in på förra århundradet. Totalt har det byggts pianon, flyglar och tramporglar på omkring 300 fabriker i Sverige! Radion, sedan teven, datorer och hela elkulturen samt konkurrensen från utlandet gjorde att piano- och orgelfabrikerna gick i graven. Den sista var Nordiska pianofabriken i Vetlanda som höll ut till 1987.”

Att klaveren kom att lagras i Söderhamn berodde på söderhamnaren och pianoteknikern Mats Ferner. I Klaverens hus i Söderhamn står nu ett sextiotal instrument. Men merparten av de drygt 400 instrumenten finns fortfarande kvar i de gamla lokalerna. Nu invigs de nya mer centralt i Söderhamn.

Dess hemsida här.

Om Reggio Emilia:

”’Ett barn har hundra språk’ skrevs av Loris Malaguzzi som under många år var chef för de kommunala förskolorna i Reggio Emilia. Dikten uttrycker grundläggande tankar i den pedagogiska filosofin. Man anser att nytänkande innebär gränsöverskridande på många olika sätt. Ett exempel är att man kombinerar avancerat teorietiskt arbete med en levande praktik med barnen. Man arbetar med lek och arbete, verklighet och fantasi och med många olika uttryck samtidigt. Ett annat exempel på den gränsöverskridande hållningen är att pedagogerna i Reggio Emilia samarbetar med forskare och andra inom vitt skilda områden, som t ex hjärnforskning och design .

Den pedagogiska filosofin står också för:

• - ett pedagogiskt arbetssätt, förankrat i en djupt humanistisk livshållning som bygger på en stark tro på människans möjligheter, en djup respekt för barnet samt en en övertygelse om att alla barn föds rika och intelligenta, med en stark inneboende drivkraft att utforska världen. Loris Malaguzzi har sagt: 'Jag tror att de ord som bäst sammanfattar vår verksamhet är utforskande och delaktighet.'
• - bejakandet av subjektivitet, olikhet, solidaritet, samarbete och en tro på att man genom att bekräfta barnens individualitet och rättigheter på sikt kan förändra världen i en allt mer demokratisk riktning.
• - en pedagogik som ständigt förnyas och utvecklas, med barnens behov som utgångspunkt och i takt med det moderna samhällets snabba förändring. Därför står inte Reggio Emilia för ett pedagogiskt program som man kan 'ta över' eller kopiera. Man kan däremot inspireras av grundtankarna och filosofin för att utveckla dem i sitt eget sammanhang, utifrån sina egna förutsättningar. Den pedagogiska filosofin fungerar också som inspiration i sammanhang utanför förskolan och skolan. I Sverige har t ex representanter från både näringslivet, socialvården och olika vetenskapliga områden visat sitt intresse."

Medmänsklighet och solidaritet…

Se Helle Kleins ledarkrönika idag ”Samhället borde tro på människan”. Där hon bland annat skriver (mina kursiveringar):

”Också i vår tid ljuder katastrofalarmet. Klimatkrisen är påtaglig men också krigen och lidandet som dagligen sköljer över oss på tv- och datorskärmar. Samtidigt förvägras människan ett värde i de stora marknadssystemens elitisering. /…/
Inkarnationens kyrka måste leva i världen och vara engagerad i samhällsdebatten.

Häromdagen läste jag i Dagens Nyheter om kyrkans diakoner som ifrågasatte Stockholms stads allt hårdare socialpolitik.
’Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det’,
säger Cecilia Matton, diakon i Hässelby.

Socialen sänder numera folk till kyrkan i stället för att hjälpa dem med deras grundläggande rättigheter.
’Det dras åt och trycket ökar åt vårt håll. De fattigaste hamnar i kyrkans
knä. När vi konfronterar socialen så nekar man och säger ’så hänvisar vi
aldrig’’,

säger Tor-Björn Willberg, diakoniassistent i S:t Görans församling.

Diakonerna har dock fått sina misstankar bekräftade. En utslagen kvinna med tandproblem fick avslag på tandvårdskostnader av socialen. I avslaget skriver socialsekreteraren att ’hon kan tillgodose sitt behov av tandvård genom att ansöka om fondmedel hos församlingen’.

Det är bra att kyrkans socialarbetare slår larm och vägrar bli en del av ett nytt hårt samhälle som mer tycks bygga på välgörenhet än på solidaritet. Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, där vi möts som jämlikar och därför har ansvar för varandra. Välgörenhet kan på sin höjd ge plåster på såren men läker inte söndrade gemenskaper och förändrar inte orättvisor.

Stockholms stad drar ned på socialbidragen. Den borgerliga alliansens mål har varit att minska kostnaderna med 100 miljoner i år och det blir ytterligare besparingar på omkring 100 miljoner kronor nästa år. Utsatta stadsdelar dras med dålig ekonomi och biståndsbedömningarna blir allt hårdare.
Samtidigt skärper staten kraven för a-kassa och sjukersättning. De som redan
har det svårt får det ännu svårare.

Skattesänkning för oss välbärgade går före solidarisk välfärd. Människovärdet står på spel i vår tid. I krigets logik, i klimatkrisens utnyttjande av människor och miljö liksom i ekonomismens förakt för svaghet [se Miller om Abraham som offrade sin son Isak *, det som Pirandello beskriver i sin text 'War"!!?? These links are in English too. An essay by Arthur Silber is quoted in the second]. Med konsumismens blick betraktar vi varandra utan att se varandra och känna vårt solidariska ansvar [kalkylerande: hur nyttig är han/hon egentligen för mig och mitt?? Utan att se den andra människan. Seende denne/denna ännu mindre än tidigare??].

Inkarnationens blick ser däremot Människan – och manar oss till medmänsklighet. Julen är medmänniskoblivandets högtid. Om kyrkan tror på människan, kan väl också samhället göra det?”

Med skammens rodnad på kind och mössan i handen och blicken sänkt ska de "misslyckade", "svaga" stå? Vadå, mänsklig värdighet? Eller människokärlek? Och de som sitter i makten behöver aldrig ta konsekvenserna av de beslut de tar... Kanske behöver heller inte deras barn eller barnbarn göra det heller, därför att de ekonomiska resurserna och kontaktnäten finns? Eller de får betala priset på andra sätt? Jag tror inte någon enda av oss gagnas av detta samhälle...

Se detta inlägg på bloggen Do Nothing Day, om låg- och högtröskeltro.

* Ur två av Arthur Silbers essäer: “Skräckens rötter: bibringande av lydnad och förnekande i barndomen” och ”Skräckens rötter: hävdvunnen förstörelse av oskulden – och av liv” (min översättning från den engelska texten, i länken ovan finns den ursprungliga texten på engelska, mina tillagda kursiveringar nedan):

"... den bristande uppmärksamheten på dessa ämnen och den envisa vägran att
erkänna deras bevisliga betydelse/vikt och förklarande makt är i sig själv bevis
på den avgörande naturen i dessa idéer. För majoriteten av människor är en viss
identifiering, och det spelar ingen roll hur väldokumenterad eller starkt
bevisad den är, helt enkelt för farlig för att bli uppmuntrad eller stödd. Och
sålunda iscensätts världshistoriens tragik igen och igen och även in i vår tid.

Återigen avslöjar detta hur förvrängd vår medietäckning har blivit. I vårt nuvarande kulturella klimat gör människor nästan vad som hest för att distrahera sig ifrån ämnen och fakta som borde vara viktiga.

Den stora majoriteten människor tillbringar sin tid att diskutera ämnen
om vilka det är näst intill omöjligt att få en komplett, full version av fakta,
ämnen som är vida irrelevanta i vilket fall – när fakta som stirrar dem i ögonen
och vilka bär omisskännligt betydelsefulla innebörder, blir helt ignorerade. …
vad skulle möjligen kunna förklara den utstuderade vägran att erkänna det som
stirrar en i ansiktet? Varför är det så många människor som gör motstånd mot att se det som är mitt framför deras ögon?

Och majoriteten människor kommer inte ens att erkänna existensen av detta problem: de vill inte medge att de ignorerar ett avgörande ämne som ligger i klar dager. Hur som helst, gör de detta. När världen fortsätter att stöta ifrån sig det som mycket väl kan vara dess förstörelse och när människor vägrar att ens erkänna vad som händer, åser du en världsvid version av Den stora lögnen: lögnen är så enorm att dess storlek hindrar människor från att identifiera det som finns mitt framför dem, skrikande fakta rakt i deras ansikte. Och jag påstår det av följande anledning: det är samhällets vägran att erkänna den djupa, grundliga skadan som tillfogas oskyldiga barn på ett oräkneligt antal sätt, vareviga dag, som är den djupaste roten till det mesta, om inte all, ondska som vi möter idag. Och det är den andra delen i detta överväldigande betydelsefulla och vida ignorerade problem - detta förnekande från nästan alla vuxna av smärtan som tillfogades dem som barn.

Detta är sättet på vilket vuxna demonstrerar hur bortkopplade de är från sitt eget förflutna, hur de förnekar och blir dissocierade från sina egna själar och hur de blir så villiga att föra vidare en tanklös grymhet på barnen i nästa generation. Och detär också därför människor är villiga att klamra sig fast vid politiska åsikter och ideologier som inte leder till något annat än förstörelse och död /.../.

I sin bok, 'Den dolda nyckeln', diskuterar Alice Miller historien om Abraham och Isak utförligt. Hon hade sökt en illustration att använda som bokomslag till den tidigare boken 'Du skall inte märka'! Och stötte då på Rembrandts målning. Hon noterar att: ’Faderns hand täcker hela ansiktet på sonen och hindrar dennes seende, tal, ja, även andning.

[Hon skriver vidare:] Huvudlinjerna i min bok (offrandet av barnet, det fjärde budet som förmanar oss att hedra föräldrarna och den på barn av föräldrar påtvingade blindheten) verkade finna en central fokus i Abrahams gest.’ När jag satt i arkivet och tittade på bilderna såg jag plötsligt i dem en symbolisk representation av vår nuvarande situation.

Obevekligt produceras vapen för den uppenbara avsikten att förstöra nästa generation. Men de som genom vapenproduktionen ökar sin förmögenhet, sin prestige och sin makt lyckas med konststycket att inte tänka på det slutliga resultatet. Precis som Abraham ser de inte vad deras händer gör utan de är helt upptagna av att fylla kraven ’uppifrån’ samtidigt som de ignorerar sina känslor.

De lärde sig att förneka sina känslor som barn; hur skulle de vara förmögna att behålla förmågan att känna nu när de är fäder [själva]? Det är för sent för det. Deras själar har blivit rigida och de har lärt sig att anpassa sig. De har också glömt hur man ställer frågor och hur man lyssnar på dem [dessa frågor]. Alla deras ansträngningar riktas nu mot att skapa en situation – krig – i vilken deras söner också kommer att bli oförmögna att se och höra. … frågorna från den yngre generationen är tystade. Att tvivla på visdomen hos staten ses som förräderi. Varje diskussion eller övervägande av alternativa möjligheter är eliminerade i ett enda slag /…/

...den yngre generationen kommer att marschera, sjunga sånger, döda och bli dödade och de kommer att stå under intrycket av att de utför ett extremt viktigt uppdrag. Staten kommer verkligen också att sätta det de gör högt och belöna dem med hedersmedaljer, men deras själar – de barnlika, levande, kännande delarna av deras personligheter – kommer att vara dömda till den yttersta passivitet /…/

I många år var Alice Miller en ensam röst i mörkret. Hennes budskap, ödeläggande enkelt men med det sorts innebörder som människor vägrar att möta ansikte mot ansikte, sågs alltför kontroversiellt: våld mot barn [inklusive brist på respekt mot dem och deras behov, naturliga, medfödda och helt rättmätiga] skapar ett våldsamt samhälle. /…/

Vittnen till plötslig politisk omvälvning rapporterar igen och igen med vilken förvånande lätthet många människor kan finna sig i den nya situationen. Över natten kan de försvara helt andra åsikter än dem de hade dagen innan – utan att ens notera motsägelsen. Med bytet av maktstruktur har gårdagen helt försvunnit för dem /.../

Moral och pliktutförande är konstgjorda åtgärder som blir nödvändiga när något väsentligt fattas. Ju mer framgångsrikt en person nekats tillgång till sina känslor i barndomen, ju större är arsenalen intellektuella vapen och måste försörjningen av moraliska proteser bli, därför att moralen och känslan för plikt inte är källor till styrka eller fruktbar jord för äkta känslor. Blod flyter inte i konstgjorda lemmar; de är till salu och kan tjäna många herrar. Det som ses bra igår kan – beroende på dekret från regeringspartiet – ses som ont och korrupt idag, och vice versa
/.../

Detta är fallet med människor som hade den stora lyckan att vara säkra på sina föräldrars kärlek även om de måste göra dem besvikna angående vissa förälderliga förväntningar. Eller med människor som, fastän de inte har haft denna goda tur i början, lärde sig senare… att riskera förlusten av kärlek för att återfå sitt förlorade själv. De kommer inte vara villiga att överge den igen för vilket pris i världen om helst."