Inlägg
Eva Dahlgren.
Cecilia Björklund Dahlgren.
I Lärarnas tidning 5/2008 stod det om "Skolans premiärdansös" Eva Dahlgren.I artikeln står det:
"Eva Dahlgren, 92, är 'Dans i skolans' urmoder. Sent i sitt eget yrkesliv blev hon först i landet med att som danspedagog undervisa i dans som ett obligatoriskt skolämne. Tillsammans med sin dotter Cecilia Björklund Dahlgren utvecklade hon metodiken för att undervisa grundskoleelever som aldrig tidigare mött dans som konstform.
— Det var en metodik som måste passa för både pojkar och flickor. Pojkarna var ofta mer faktainriktade. De ville veta hur många steg de skulle ta. Medan flickorna hade lättare till inlevelse i dansen, minns Eva Dahlgren.
För henne själv handlade det om att smälta in och utveckla samarbetet med lärarna på de skolor hon undervisade i.
— Man kunde inte komma som en specialist utifrån även om det var lätt att hamna i den rollen. Det är samarbetet som gör det hela.
Men också att med sina särskilda dansarögon kunna se när ett obotligt rörelsebehov hos en 'stökig elev kunde omvandlas till en skapande dans.
Kanske började det för nästan 100 år sen, som hon säger. När hon som barn vistades i den stockholmska skärgården och uppförde en indiandans inför sin pappa uppfinnarens ankomst.
Någon såg att lusten till dans fanns och Eva Dahlgren fick lära sig de klassiska grunderna hos den ryska danspedagogen Vera Alexandrowa på 1920-talet i Stockholm. EFTER EN INTERNATIONELL dansarkarriär kom hon hem till Sverige i mitten på 1940- talet. Nu blev danspedagogiken hennes nya verksamhetsfält. Hon startade privata dansskolor i de städer som familjen flyttade till. Men det var i det frireligiösa Västerbotten, där dans länge ansågs syndigt, som grunden till dagens 'Dans i skolan' lades [!!!] Det län där jag är född faktiskt!].
— Jag bildade Bolidens barnbalett 1966. Barnen kom med sina sparkar till min dansskola i källaren.
Inspirerad av barnen och landskapet skapade hon sina koreografier.
Bolidens barnbalett kom att uppträda på sjukhus och daghem. Riksdagskvinnan Hagar Normark från Skellefteå såg tillsammans med några socialarbetare en sådan föreställning och blev så entusiastisk att hon skrev en riksdagsmotion om behovet av dans i skolan. Kommunen startade en försöksverksamhet med dansundervisning på förskolorna.
— Min dotter och jag gick sen till kommunala musikskolan och föreslog att dans skulle introduceras i skolan. 1978 VAR ALLTSÅ SKELLEFTEÅ först i landet med obligatorisk dansundervisning i grundskolan. Nu, 30 år senare, koordinerar Statens kulturråd ett särskilt nationellt utvecklingsprogram för 'Dans i skolan'. Och dansen vinner allt mer terräng./.../
Enligt sin dotter har hon en fantastisk kreativitet och en enastående uthållighet. FRITIDSINTRESSEN Älskade skidåkning. Teckning och målning. Har själv beskrivit sina koreografier i målningar. Läser skönlitteratur på flera språk."
Och hur var det innan detta? Vilka hade chans att få dansa? Och lära sig olika sorters dans? Inte bara sällskapsdans, utan att också använda dansen som (ett av flera) uttrycksmedel? Och för fantasi och improvisation?
Se om Danshögskolan här.
Inom Reggio Emiliapedagogiken* säger man att "Ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem."
"A child has a hundred languages but is robbed of ninety-nine. Schools and culture separate the head from the body, they force you to think without a body and to act without a head. Play and work, reality and imagination, science and the fantastic, the inside and the outside, are made into each other’s opposites.”
Se också om ”Klaverens hus” i Söderhamn, Hälsingland, som nu är landets centrum för klaverinstrument byggda i Sverige.
”Klaverens storhetstid var under 1800-talet och en bit in på förra århundradet. Totalt har det byggts pianon, flyglar och tramporglar på omkring 300 fabriker i Sverige! Radion, sedan teven, datorer och hela elkulturen samt konkurrensen från utlandet gjorde att piano- och orgelfabrikerna gick i graven. Den sista var Nordiska pianofabriken i Vetlanda som höll ut till 1987.”
Dess hemsida här.
”’Ett barn har hundra språk’ skrevs av Loris Malaguzzi som under många år var chef för de kommunala förskolorna i Reggio Emilia. Dikten uttrycker grundläggande tankar i den pedagogiska filosofin. Man anser att nytänkande innebär gränsöverskridande på många olika sätt. Ett exempel är att man kombinerar avancerat teorietiskt arbete med en levande praktik med barnen. Man arbetar med lek och arbete, verklighet och fantasi och med många olika uttryck samtidigt. Ett annat exempel på den gränsöverskridande hållningen är att pedagogerna i Reggio Emilia samarbetar med forskare och andra inom vitt skilda områden, som t ex hjärnforskning och design .
Den pedagogiska filosofin står också för:
- - ett pedagogiskt arbetssätt, förankrat i en djupt humanistisk livshållning som bygger på en stark tro på människans möjligheter, en djup respekt för barnet samt en en övertygelse om att alla barn föds rika och intelligenta, med en stark inneboende drivkraft att utforska världen. Loris Malaguzzi har sagt: 'Jag tror att de ord som bäst sammanfattar vår verksamhet är utforskande och delaktighet.'
- - bejakandet av subjektivitet, olikhet, solidaritet, samarbete och en tro på att man genom att bekräfta barnens individualitet och rättigheter på sikt kan förändra världen i en allt mer demokratisk riktning.
- - en pedagogik som ständigt förnyas och utvecklas, med barnens behov som utgångspunkt och i takt med det moderna samhällets snabba förändring. Därför står inte Reggio Emilia för ett pedagogiskt program som man kan 'ta över' eller kopiera. Man kan däremot inspireras av grundtankarna och filosofin för att utveckla dem i sitt eget sammanhang, utifrån sina egna förutsättningar. Den pedagogiska filosofin fungerar också som inspiration i sammanhang utanför förskolan och skolan. I Sverige har t ex representanter från både näringslivet, socialvården och olika vetenskapliga områden visat sitt intresse."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar