Ännu mer om ojämlika samhällen, om att lyda och hålla tyst - samt om den ledande klassens paranoia...

[Uppdaterad under dagens lopp]. George Monbiot om ”Barbarerna vid grinden – varför har (polis)övervakning blivit så galen i Storbritannien?" (i min ytterst snabba amatöröversättning):

”Den viktigaste anledningen till människans olycka är att hon har lärt sig att sitta tyst på sitt rum. Om våra behov inte blir mötta, om rättvisa inte sker, är det för att vi inte är beredda att lämna våra hem och agitera för förändring.

Blaise Pascal ('den enda anledningen till människans olycka är att han inte vet hur man stannar tyst i sitt eget rum') kunde inte ha haft mer fel.

Vi svälter inte, vi är inte godtyckligt satta i fängelse, vi kan rösta, resa och läsa och skriva vad vi vill bara på grund av politisk aktivism under föregående generationer (!!!).

Nästan alla parlamentsledamöter tillstår det när man pressar dem.

Om det inte varit för offentlig/allmän protest skulle de inte vara parlamentsledamöter.

Likväl, fastän människorna i detta land (Storbritannien) är milda och fredliga som aldrig förr, så har våra parlamentsledamöter introducerat fler vittomfattande förtryckaråtgärder än vid någon annan tidpunkt sedan andra världskriget.

En lång lista lagar - 1997 skydd-mot-trakasseri-akten, terroristakten 2000, reglering-av-maktbefogenhet-för-undersökningsakten 2000, 2005 års allvarliga-brott-och-polisakten, och många andra – behandlar fredliga demonstranter som om de vore personer som förföljer andra, som om de vore vandaler, ligister och terrorister.

Tusentals harmlösa, socialt ansvarskännande människor finns nu i straffregister. Denna lagstiftning har genomdrivits genom en övervakning som har blivit mer aggressiv, inkräktande och påträngande de senaste månaderna.

Polisattackerna på G20-demonstranter (som kommer att uppmanas till rättslig granskning av Climate Camp) är bara de senaste uttrycken för det ökande statliga våldet.

Varför händer allt detta?”

skriver han (i min amatöröversättning). Fredliga demonstranter ses som farliga, som potentiella terrorister?? Se dock Greider om så kallade autonoma anarkister.

Ja, hela det politiska spektrat, det politiska etablissemanget, har dragit högerut, nyliberaliserats; även inte minst socialdemokratin i Sverige och Labour i Storbritannien, med allt vad det inneburit och innebär.

Ja, VAR ÄR VREDEN I (den politiska) OPPOSITIONEN?? Ja, det kan man verkligen undra!!

Se tidigare inlägg om ojämlika samhällen och om effekterna av ojämlikhet i ett samhälle vad gäller hälsa, brottslighet, antalet fängelsestraff med mera... i "Den själsliga nivån: varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre och om kulturens fiende och dess och musikens kraft…", ”Mer om varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre...", samt ”Mer om ojämlika samhällen: engelska parlamentsledamöters och bankmäns girighet - en följd av ojämlikhet i inkomst..."

Se också tidigare inlägg under kategorin ”the ruling classes paranoia” (de ledande klassernas paranoia).

Herrskap och tjänstefolk...

om serien Herrskap och tjänstefolk här och här.

[Uppdaterad 24 augusti i slutet med bland annat ett par länkar och lätt redigerad för övrigt]. Sofie Wiklund skriver i ledaren ”Regeringen satsar och bromsar” idag att högerregeringen ska satsa 30 miljarder kronor på ”förbättringar” nästa år.

”Men satsningarna riktar sig till några./…/

… det är ett blått Sverige vi lever i. En del märker det, andra inte.

Det beror på att regeringen har en politik som skiljer ut folk. De rika i det här landet gynnas. De 220 000 rikaste får i snitt 2 000 kronor mer i månaden genom att förmögenhetsskatten slopas./…/

…regeringens politik slår hårt mot oss LO-arbetare som har ett jobb. Vi får betala mer i a-kassa, reduceringen på fackavgiften har slopats, och det kostar mer att ha bil. Till på köpet ska bensinskatten höjas. Och de flesta arbetare måste ha bil, eftersom de går på skift./…/

Tyvärr slår borgarna sönder välfärdssystemen. Och värre blir det.”

Amerikanen Arthur Silber skriver (ganska cyniskt), min snabba amatöröversättning:

”Apropå val som tomma, meningslösa övningar i politiska charader, skrev jag följande i ’I de blindas rike än en gång’:

De ledande klasserna bryr sig inte om dig eller dina synpunkter. MoveOn-fördömandet [se här också] är en aspekt av skådespelet som förs av en del av de ledande klasserna till förmån för en annan. De kan kritisera varandra på särskilt förbestämda sätt och inom vissa snävt begränsade ramar – men du får inte kritisera någon av dem på sätt som går bortom det som den ledande klassen har bestämt är acceptabelt [när jag sitter och skriver detta kommer jag av någon anledning att tänka på hur folk imponeras av arrogansen hos vissa i överklassen. I Aftonbladet fick man sätta betyg på vår högerregerings ministrar och Bildt fick högst betyg!!! Med sin överklassarrogans går han i skrämmande grad hem hos folk. Och så läste jag i wikipediaartikeln att Bildt utsåg sig själv till t.f. rektor under lärarstrejken 1966 när han gick i gymnasiet, för att undervisningen skulle fortgå trots strejken].

Din roll - och din enda roll – är att rösta på dem som erfordrat, och sedan ska du hålla tyst. Nästan alla i de ledande klasserna har identiska åsikter, men de är vanligtvis mer skickliga i att dölja detta/dessa från de tyvärr nödvändiga väljarna (nödvändiga för tillfället, under alla förhållanden nödvändiga).

Men du kanske undrar om det inte finns några principer som är djupt viktiga för dem? Svaret är odiskutabelt: Nej. Möjligen med undantag av två eller tre medlemmar av kongressen. Jag upprepar det jag sagt förut: den ledande klassen är inte lik dig och mig. Deras bekymmer är inte våra. Deras motivationer är inte våra. Deras primära, och ofta enda, bekymmer är makt: att få den, att behålla den, och att utöka den. Makt. Så är det. Det är hela saken.

Detta är knappast en hemlighet. Överväldigande bevis för alla dessa påståenden, och för alla de argument som jag fört fram i mina tidigare essäer, kan vi se runt om oss. Det är bara att ta av skygglapparna – och titta på dem.”

Silber menar att vi måste begränsa våra intellektuella undersökningar allt allvarligare (för att vi blint ska kunna tro på politiker, inom ALLA partier och schatteringar), vi är tvungna att skära av oss från allt som hotar vår osäkra tillvaro som troende. På det sättet blir vi allt dummare. Tyvärr finns det inga begränsningar för hur dumma människor kan bli i detta avseende menar han.

Vår tro på auktoriteter och vår tendens att försköna och rosenmåla tillvaron? För att överleva. Även om denna skönmålning försätter oss i ännu större trubbel?

Det som är ännu allvarligare är att detta omöjliggör varje allvarlig och meningsfull utmaning av systemet som det nu ter sig menar Silber. Han kan verkligen ha rätt i detta!! Systemet skulle verkligen behöva utmanas! Men de i makten har alla intressen att så inte sker!

Han menar att som det nu är så spelar det kanske ingen roll om Obama eller McCain blir president. På olika sätt, och ofta på identiskt sätt, kan båda dessa män vara potentiellt farliga. För tillfället är Silber osäker på vilken som representerar den största faran dock.

Men när det gäller utveckling kan vi vara säkra menar Silber: de dumma ska befolka jorden, eller det som finns kvar av den.

Och hur var det med the ruling classes paranoia?

Han avslutar:

”Bra gjort, Dumma. Och jag ser så fram emot det faktum att ni ska vara ännu dummare imorgon än ni är idag.”

Och det är detta vi ser idag i politiken här också: inom alla partier (utom möjligen v) så förs olika grader av högerpolitik. Även inom (s). Det finns inget kurage (och inget riktigt civilkurage heller) i politikerna, där de med kraft och glöd för ut sina budskap, för människan i allmänhet - och vår jord. Och inte bara för sin egen skull och för makten för dess egen skull.

Människor spelas ut mot varandra och splittras. Och detta vinner bara makten på. Ja, det är söndra och härska om gäller. Antagligen något många politiker lärt sig tidigt (kanske framförallt bland politiker till höger).

Medan jag sitter och skriver kommer jag också att tänka på en mycket äldre väninna som jag blivit oerhört häpen över ett otal gånger. Och hennes attityd mot människor med någon form av position. Något väldigt auktoritärt, en total beundran, blind, ungefär som om de står över alla andra människor och aldrig kan göra något fel. Men i andra avseenden är denna perso väldigt konventionell, fast också OERHÖRT konventionell (och häpnadsväckande fördomsfull och ganska så mycket föraktande svaghet, thockhudad, inte fingertoppskänslig - tycker jag! :-) Hon tillhör Rebeckaorden, vars syfte jag kanske inte helt fått klart, men som handlar om att "hjälpa" svaga och utsatta? Det där med välgörenhet "from above"??) Och jag har funderat hur hennes uppfostran var... "Var tyst och lyd!" Ifrågasätt inte! Och jag är så OERHÖRT väluppfostrad så jag måste spela med? Och fortsätter att umgås år ut och år in??

Och jag blev helt matt när jag igår läste en insändare/debattartikel i DD från en (m)-politiker om "Föräldraengagemang"... Tänk så bra om vi kunde beordra detta! Men vad består somligt "föräldraengagemang" i? Vi skulle behöva problematisera (!!!) detta begrepp??

DD-artikeln finns här också.

Tillägg 24 augusti: se tidigare inlägg (med länkar i dessa) om efterblivna psykoklasser och empatiunderskott.

Psykohistorikern Bob Scharf skriver i sin essä ”Leaders” att

”…de med starkast försvar [psykiskt] tenderar att leda”

och att

”...makt existerar som ett [psykiskt] försvar.”

De i störst förnekande, som också är minst benägna att ifrågasätta sig själva, är de farligaste och skadligaste ledarna på alla nivåer, inte minst om de får högst politisk makt. Och de appellerar till andra skadade individer? Och dessa kan bli (är) de allra mest fanatiska och fundamentalistiska?
De kan gå i döden för sina ledare.

Kurage har med franskans coeur, dvs. hjärta att göra. Så den som har kurage har hjärta... Och hur många politiker runt omkring oss (inte minst på nationell och global nivå och således de med störst makt) har hjärta, dvs. kurage? För om de VERKLIGEN hade, så... Jag försöker visualisera hur de då skulle reagera och vad de skulle göra. Bryta ihop?? Börja flacka med blicken?

Hur politisk manipulation är möjlig...

visit till Kulturen i Lund (till vilket det nu är inträde igen till utställningarna inne, vi kollade dock dessa - trots detta).

Arthur Silber skriver i sin essä ”Ytterligare fyra år med denna skit? Nej…” Bloggar på semesterresa så detta är en snabb översättning av den engelska texten:

”Som [Alice] Miller än en gång gör klart [i sina böcker ’Du skall icke märka’ och ’För ditt eget bästa’] är det våra barndomserfarenheter - och att vi lärt oss att fullständigt internalisera lydnads-, förnekande- och idealiseringsmekanismen – som förklarar så mycket av vårt vuxenbeteende.

Och dessa tidiga erfarenheter och den resulterande psykologiska skadan kastar också ljus över den politiska naturen och psykologiska debatten.

Miller skriver:

’En hel del annat skulle inte existera utan ’svart pedagogik.’ Det skulle till exempel vara obegripligt att politiker med demokratiska medel och genom användandet av högdraget tal fyllt av tomma klichéer [överhuvudtaget] skulle kunna uppnå de högsta maktpositionerna [om vi uppfostrade våra barn med äkta, genuin respekt skulle dessa barn se igenom mycket av det, och dem, vi idag accepterar och kanske t.o.m. sätter högt (Gud förbjude om människorsåg igenom makten?). Och både Miller och Silber tror på demokrati].

Men eftersom väljare, vilka som barn normalt skulle ha sett igenom dessa klichéer med hjälp av sina känslor, blev definitivt förbjudna att göra detta i sina tidiga år, så förlorar de denna förmåga som vuxna. Förmågan att uppleva de starka känslorna från barndom och pubertet (vilka så ofta kvävs av barnuppfostringsmetoder, slag eller till och med droger) skulle kunna förse individen med ett viktigt medel för att orientera sig med vilka han eller hon lätt skulle kunna bestämma om politiker talar utifrån äkta erfarenheter eller blott och bart tanklöst efterapar utnötta plattityder i syfte att manipulera väljare.

Hela vårt sätt att föda upp och uppfostra barn förser den makthungriga med en färdig järnvägskedja [gör att det är raka spåret så att säga? Vägen ligger där öppen och förberedd.] de kan använda för att nå de val som är deras mål [dvs. genom att trycka på dessa knappar kan de manipulera väljare att göra val som kanske bara gagnar dem, inte alltid gagnar alla människor och inte ens dem som röstar på dessa politiker, utan kanske bara gynnar dem själva, dvs. politikern(a) ifråga. Dvs. människor blir lättare att manipulera, genom att de inte har kontakt med sina (ursprungliga) känslor]. De behöver bara trycka på de knappar som föräldrar och uppfostrare redan har installerat [spela på de sakerna].’”

Robert Sundberg i ledaren "De lever på ökat bidrag", Leif Lindström i "Bygg ett nytt vänstersamhälle", Dag Andersson i "Sjuka jagas ut i arbete", Johan Ehrenberg i "Därför vill vi bli lurade" och "Skatteparadis."

Helt tyst: Och redan barnen i skolan idag sa lära sig lyda och hålla tyst... Inte ifrågasätta, betrakta som fel eller (kanske helt naturligt) reagera...

Artiklarna länkade i detta inlägg finns också här.

PS. Gör också detta test: ”Testa dig själv – så avgör du om du tillhör makteliten i samhället” från bloggen ”Do nothing day.”

PPS. Läs också ett bra inlägg hos Johan Sjölander om vänstern, högern, liberala strömningar och Sd.

Högerretorik, disciplin, hålla tyst och lyda…

illustrerade föregående inlägg om massmedial tystnad med citroner, detta nu med grapefrukt!

I Lärartidningen som kom idag står det att OECD i en ny rapport rekommenderar att alla gymnasieelever ska få en utbildning som ger behörighet till högskolan. Att den är en väg för välfärd och tillväxt. En rapport som den svenska regeringen borde läsa skriver de!! Håller med!

De skriver också att kontakt med medier kan leda till uppsägning fick lärarna på en friskola veta. De skriver att i en offentlig finansierad skola måste alla anställda fritt kunna yttra sig, det är en förutsättning för demokratin. Ja, det där med meddelarfrihet. Och verksamheter finansierade med skattemedel har vi rätt att få information om…

I en insändare som svar på den tidigare insändaren ”Lärarförbundet är för vänstervridet” skriver en insändarskribent:

”Det är inte att ta i lite, att kalla en tro på barns och ungdomars vilja att lära sig, utan piska och morot, för ’vänstervridet.’ Att detsamma skulle gälla ett ställningstagande emot Jan Björklunds 40-talsmodell för skolan är i det närmaste skrattretande.

Vad beträffar skolan som sorteringsinstans är det ett faktum att skolan i allra högsta grad är med och reproducerar det klassamhälle vi faktiskt lever i, vänsterretorik eller ej. Att påstå något annat är antingen att gömma huvudet i sanden eller möjligen ett utslag av – högerretorik? [!!!]

De punkter Lars Olsson refererar till från fp:s skolpolitik har alla att göra med disciplin. Hur blir det med ’det goda lärandet’ om varje steg som tas av eleven är förenat med rädsla för repressalier?

Det är anmärkningsvärt hur stort fokus som läggs på eleverna och inte på deras arbetsmiljö. Alltför sällan ställs frågan om det finns fog för det ifrågasättande som ’stöket’ i många fall ses som.

Vad bör skolans funktion vara? Att fabricera en homogen medborgarskara som är duktiga på att lyda order, eller fungera som ett forum för kritiskt tänkande och personlig utveckling? Jag envisas med att hoppas på det senare.”

Kanonbra skrivet!!

Det fanns också en artikel om att "Kommuner vill öka undervisningstiden". I DD står det om att "Personal ser skolplan som en utopi". I denna artikel står det:

"Vi som ska förverkliga skolplanen ser den som ett hån./.../

Personalen uttrycker sin syn på skolplanen i en skrivelse.
'Att prata om en höjd ambitionsnivå genom ekonomiska satsningar är som att sparka på den som redan ligger.', skriver de.

De menar att skolplanen är en utopi utifrån de besparingskrav som nu läggs.
'När eleverna inte har tillgång till elevassistenter, specialpedagoger, fritidsledare och syokonsulenter drabbas främst de elever som är i behov av särskilt stöd. När lärarbyten blir alltför täta påverkas eleverna och deras studieresultat. När resurser till läromedel dras in påverkas undervisningen med inaktuell och/eller obefintlig litteratur. När undervisningstiden för lärare utökas och personalstyrkan minskar drabbas eleverna på så sätt att samverkan med omvärlden blir svår att genomföra. De som föreslår att förlänga lärares arbetstid med två timmar saknar insikt i skolans verksamhet.', fortsätter de i skrivelsen."

Läs också artikeln ”Utbildning bara för elit.” Se denna artikel här också.

Kompetensskräck och hyckleri...

I tisdags skrev Robert Sundberg i ledaren ”Regeringen försov sig” om oro över utvecklingen vad gäller kunskap och kompetens (se Leif Pagrotsky på samma ämne). Att svenskt näringsliv har rapporterat om 90 000 misslyckade rekryteringsförsök under 2007. Att 70 procent av alla jobb har krävt akademisk utbildning och ytterligare 28 procent gymnasiekompetens. Ändå har regeringen skurit ner på vuxenutbildningen, bristutbildning och högskoleutbildning (kompetensskräck?? Våra högerpolitiker, kanske samfällt, är rädda för en kompetent befolkning? De pratar om vikten av konkurrens, men samtidigt är det JUST DENNA de håller på att sätta ur spel, mer eller mindre medvetet, genom alla segregerande politiska åtgärder och hur mycket de än retoriskt försöker hävda och ge sken av något annat).

Ambitionerna på forskningsområdet har också minskats, genom att åtagandet Sverige gjort i EU att vi ska investera 7 procent av BNP:n på forskning senast 2010 redan har övergivits.

Sundberg skriver (återigen) att regeringen hade fantastiska förutsättningar när den tillträdde: stark tillväxt, stora överskott i budgeten, egen majoritet.

Han är besviken på att detta läge inte utnyttjades till att satsa på sådant som bygger Sverige starkt för framtiden, investeringar, utbildning, forskning.

”…utan istället prioriterade den kortsiktiga privata konsumtionen.

Att ha försovit den chansen kan komma att stå Sverige dyrt.”

Min privata lilla iakttagelse är att bland gymnasieungdomar idag så går i princip ingen direkt vidare till högskola eller universitet. Vilket kanske inte bara är negativt; för många yrken och utbildningar kan det nog vara en fördel att man är NÅGOT år äldre och kanske har en del livserfarenheter.

Men detta är en klart ny trend. Och jag funderar över detta. Hur skolan fungerar idag. Om inte kanske så gott som ALLA gymnasieungdomar är skoltrötta. Och kanske rejält skoltrötta. Och vad beror detta på?

På motvallsbloggen har skolan diskuterats. Man framhåller Finland som ett superbt exempel. Och att människor åker dit för att studera den fantastiska skolan där, med de enastående resultat den ger. De konstaterar bland annat att privata skolor inte existerar där. Det är möjligt att det är så.

Vad jag däremot känner till är att musikutbildningen där är ”hårdare” än den vi har. Att det är mer av urval tidigt, redan på musikskolenivå. Dvs. litet som den ryska skolan?

Och denna skola är ganska auktoritär är min känsla. Det är mer av ”tyst och lyd”?

Har man inte konstaterat att det kanske inte alltid är de med toppbetyg som fungerar bäst i arbetslivet senare? Ja, det var det där med empatiunderskott? Och vad slags samhälle är det finländska jämfört med vårt? Ett överhuvudtaget (litet) mer auktoritärt? Och personligen är det ett samhälle jag inte tror på.

Se också också OECD:s “Education at a Glance 2007″ (pdf-fil på 451 sidor).

Och så till hyckleri och dubbelmoral. I ledaren ”Svagt Schenström” igår av Göran Greider och ledaren idag ”Dubbelmoral i KU-förhör” av Robert Sundberg skriver de (jag blir så trött så nu citerar jag av pur trötthet, dessutom verkar inte ledarna finnas tillgängliga mer än en kort tid på webben?):

Greider:

”När statssekreterare Ulrika Schenström vägrade ställa upp i KU-förhören så borde det ju ha utlöst en stormflod av kritik från massmedia. Så betedde sig borgerligheten, och därmed opinionssidorna i den dominerande pressen, efter tsunamikrisen när den socialdemokratiska ministären och en statssekreterare grillades hårt. Men nej.

Ingen större ilska över Schenströms vägran att ställa upp i förhören syns till. Statsminister Reinfeldt tycks rentav ha stor förståelse för sin förra medarbetares val: Utfrågningen kan bli ett spektakel, har han sagt. Men moderaterna hade ingenting emot spektakel när socialdemokrater satt på de utfrågades bänk.

Det är ju rent hyckleri! Schenström hade ansvaret för krisberedskapen den famösa krogkvällen. Hade en socialdemokrat gjort något liknande så hade ett skalv gått genom hela den politiska offentligheten. Reinfeldt hoppas ju till och med på att Schenström ska kunna göra comeback på någon viktig post i moderaterna. Men då borde hon nog sett till att pallra sig iväg till de där förhören.

Okay – KU-förhören är ofta inte mycket mer än politiska föreställningar. Så är det förstås. Men det retar mig att statsministern inte kan vidgå sin egen skenhelighet när han avfärdar det som spektakel då det missgynnar hans politiska intressen och som mycket viktigt när det gynnar dem. Det verkar för övrigt vara den genomgående linjen hos Reinfeldt: Det är aldrig lika allvarligt när de som befinner sig högre upp på samhällstegen begår misstag, som när dom längst ner gör det [min "kursivering" och rödfärgning].”

Schenström har ju hävdat att hon blev noga upplyst om vad som gällde för hennes funktion, hon säger att hon fått klart för sig vilket stort ansvar hon hade.

”Men att hon då ändå, mot bättre vetande, gick på krogen betyder ju att hennes misstag måste betraktas som ännu allvarligare.

I dag utfrågas Reinfeldt i KU. Han känner sig säkert full av tillförsikt: Han vet att det medialt lönade sig att Schenström inte vågade komma och att hon i stort sett tagit på sig all skuld själv. Men det borde vara en självklarhet att Schenström verkligen hade satt sig framför utfrågarna: Väljarna vill nog avläsa hennes ansikte också.”

Sundberg:

”Det hade /…/ spekulerats i att Reinfeldt skulle framstå i pr-mässig dålig dager när han skulle bli tvungen att sitta och svara på kniviga frågor i KU./…/

Ett politiskt spel, mellan regering och opposition, pågår naturligtvis där liksom exempelvis i riksdagen./…/

KU har en viktig roll som granskare av regeringen. Frågorna om hur krishanteringen sköttes 23 oktober, då statsministerns statssekreterare Ulrica Schenström var onykter, är därför befogade./…/

I sina svar gjorde statsminister Reinfeldt sitt bästa för att tona ned betydelsen av en enda person, statssekreterare Schenström, gällande eventuella kriser. Han sa sådant som att krishanteringen inte beror på en person. Att ingen människa är ofelbar. Att det är myndigheterna som ska sköta sina uppgifter vid eventuell kris. Att han, som statsminister, är nåbar av andra än krisjourhavande statssekreteraren om något händer samt att han även informerar sig via nyheterna.

Visserligen har en del rutiner ändrats sedan tsunamin julhelgen 2004. Men då lät det inte så här om dåvarande statsministerns statssekreterare, Lars Danielsson. I ljuset av hur kritiska borgerliga politiker då var mot Danielsson, samtidigt som de nu resonerar som Reinfeldt gjorde i KU-svaren om Schenström, så är dubbelmoralen uppenbar.

Om Danielsson gjorde allvarligt fel då, så gjorde väl Schenström samma fel 23 oktober 2007 och hade tur att ingen katastrof hände. Eller så är det som statsministern säger i KU, att den krisjourhavande statssekreteraren bara är en av flera personer som ska hantera en kris. Men då var det väl på samma sätt 26 december 2004 för Danielsson.”

Fredrik Reinfeldt gör skillnad på folk och folk? I någon annan artikel säger han (om man nu ska lita på vad journalister skriver) något i stil med att ingen människa är fullkomlig. Men den toleransen och förståelsen gäller bara vissa?

Vi har (eller får mer och mer) inte bara folkförakt utan också politikerförakt?

PS. Satte mig ute i solen för att läsa litet sådant som jag inte hunnit tidigare under veckan.

Johan Ehrenbergs ledare ”Vad är en borgare?” fick mig att associera till ödestro, fatalism, ”inte mitt ansvar”.

Och kom att tänka på det den holländska terapeuten Ingeborg Bosch skriver i sin bok "Rediscovering the True Self" om att dela med sig. I min tolkning något i stil med att ett barn som tvingas att dela med sig alltför tidigt i livet får problem med egoism som vuxet. Förmodligen åt båda håll, dvs. ANTINGEN med sund ELLER osund egoism. Jag tror att hon har rätt.

Maria-Pia Boëthius skriver i sin ledare ”Vänsterns kris” om fascisternas manipulativa agenda, där de underbygger tanken om kampen för den egna överlevnaden, istället för att sprida budskap som gör människor benägna att hjälpa varandra för att GEMENSAMT skapa en bättre situation för ALLA.

Se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om ”Hitler och hat”. Han har forskat om vad som skapar de allra värsta seriemördarna och skriver i sin bok "Base Instinct - What Makes Killers Kill?" ISBN 0-393-32323-4 också om rötterna till fascistiska ideologier, samt också om de möjliga rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Frihet...

foto på P. C. Jersild.

[Uppdaterad i slutet 15 januari]. Ur artikel i DN av P. C. Jersild, där han reflekterar över begreppen "Fri eller privat?":

"Om medierna gärna håller sig till begreppet fri-från, verkar skolvärlden mer intresserad av fri-att. Privatskolorna kom till i den andan. Eleverna skulle fritt få välja skola - som om det inte vore möjligt i ett kommunalt system [nej, var det inte??]. Ägarna skulle också vara fria att lägga upp sin pedagogik [ägarna, ja!??]. Det verkar ha legat någon darwinistisk tanke bakom att blott de bästa undervisningsmetoderna skulle överleva den konkurrensen [halleluja!].

Men hittills har vi inte sett någon segrande pedagogik, snarare ett sammelsurium av försök i olika riktningar. Privatskolorna får locka till sig elever med gåvor. Den enda part som gjort en säkrad vinst är reklammarknaden, inte minst sedan också den kommunala skolan tvingats in i annonskriget [jag bara suckar, djupt!!!].

Nyligen gjorde Mona Sahlin och lärarförbunden ett utspel om en blocköverskridande överenskommelse om den framtida skolpolitiken. Men Björklund släpper ingen jävel över bron utan står fast vid betygen [nej, vad då bred samverkan?? Så beslut som sluts blir långsiktiga och hållbara]. Som utomstående kan man tycka att betygsfrågan fått orimliga proportioner. Betygskäbblet skymmer angelägnare mål: Att hindra skolor från att brännas ner, att lära alla barn läsa och skriva, och att låta barn ur skilda samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund mötas [just det! När detta med friskolor var på tapeten i kommunen jag jobbar, förmodligen under förra högerregeringsperioden, var det förbjudet att komma med minsta ifrågasättande, bland annat om just detta att det kanske möjligen kunde bli en skiktning i olika sociala skikt... Man fick inte högt fundera 'Vilka är det som sätter sina barn i friskola? Kan kommunal skola bli någon slags slaskskola? osv.' Även fast vi inte jobbar i just denna skolform, utan i en 'övergripande' skolform. Man fick inte ens andas ett ifrågasättande! Vad var så farligt med det, om nu detta med friskolor verkligen är så alltiegnom bra? Varför ska man ine kunna prata om både för- och nackdelar? Och inte minst om eventuella nackdelar, så man kan undvika det som kan bli fel eller dåligt för vissa individer!? den som inte minst hade denna attityd var vår f.d. studierektor, jag bara suckar... Som nu är pensionär sedan några år, gud vare tack och lov. Han var militärmusiker i botten, hmmm... Och träbock och paragrafryttare nummer ett. Den mest okreativa som tänkas kan i en konstnärlig (???) verksamhet.]. Det är i skolan barnen kanske får sin enda chans att frigöra sig från föräldragenerationens fiendebilder [ja, så kanske det är!!! Och det måste ju för allt i världen undvikas; tycker nog en viss kategori föräldrar!!??]."

I en liten notis i Aftonbladet idag står det om Henning Mankell och att han befarar en ny fascism, så jag googlade på detta och fann denna artikel av honom i HD "Landskronas bruna pläd" publicerad 30 september 2006, alltså strax efter valet. Där skriver han:

"Det bör ha varit 1960 eller 1961. Jag var knappt tonåring men hade bestämt mig för att besöka Landskrona eftersom där skulle utspela sig en jazzfestival på sommaren. Jag hade fått rum i en av de baracker där det normalt bodde varvsarbetare, men som under industrisemestrarna stod tomma och kunde hyras ut till sommargäster. Det var en märklig festival med många lysande musiker. En natt cirklade en av de dåvarande färjorna som gick från Landskrona till Köpenhamn kring Ven med orkestrar ombord. Jag minns festivalen och musiken och jag minns Landskrona som en idyllisk stad.

Det här hände alltså för snart 50 år sen. De flesta av de vuxna människor jag den gången mötte på gatorna är nu borta. Och staden har förändrats. När varvskrisen kom tvingades staden ömsa sitt skinn.

I dag förknippas Landskrona inte längre med båtvarv. Kanske en del tänker på fotbollslaget som då och då varit framgångsrikt. Men i dessa dagar handlar Landskrona om att över 20 procent av de röstberättigade röstade brunt i kommunalvalet. Sverigedemokraterna är nu ett av de fyra största partierna i staden.

Jag förvånas av obehag när jag konstaterar att så många politiker från de etablerade partierna påstår sig vara tagna på sängen. Det är för mig obegripligt. Man ska inte ha mycket till politisk gångsyn för att inse att många väljare i detta fall skulle missnöjesrösta. Naturligtvis kunde ingen förutse att sverigedemokraterna just i Landskrona skulle göra en så kraftig inbrytning. Men rent allmänt måste skriften på väggen ha varit tydlig. Väljare från framförallt socialdemokraterna skulle slå tillbaka i missnöje med att rösta brunt.

Vilka är det då som röstar på sverigedemokraterna? Även om alla generationer och många yrkesgrupperingar i samhället är representerade måste det vara möjligt att hitta några gemensamma nämnare. Människor som exempelvis fattigpensionärer tycker sig vara arrogant behandlade av de etablerade partierna, från vänster till höger, och söker sig därmed till de som påstår sig lyssna. Sverige-demokraterna håller fram den skål där de missnöjda kan spotta ur sig sitt missnöje. Enligt de förenklade förklaringsmodeller som är sverigedemokraternas ska man lägga skulden på den ohejdade invandringen till landet/staden och ett överutnyttjande bland dessa grupper av bidrag som egentligen borde ha gått till de alltför låga pensionerna. Sverigedemokraterna har lagt ut en fälla som innebär att man söker syndabockar. Tidigare har vi varit med om att judarna blivit beskyllda för ett samhälles problem. I dag använder sverigedemokraterna sig av samma politik, men pekar inte ut en särskild etnisk grupp utan använder sig av en sorts allmän invandrarmassa som skuldbeläggs för alla problem som finns i landet eller staden. Kriminalitet, arbetslöshet, bidragsfusk, dåliga skolor; allt detta är den påstått okontrollerade invandringens fel.

Jag tror inte på politikernas förvåning. Jag menar den vara hycklande. Vad man gör är att man försöker dölja det oerhörda misstag det inneburit att man försökt tiga ihjäl sverigedemokraterna. Hur kan man tro att tigande och tystnad är ett effektivt instrument för att fördjupa demokratin och skapa klarhet om olika orsakssammanhang? Har vi dessutom ingenting lärt av 1900-talets tidigare kraftmätningar med de fascistiska rörelserna? Har vi inte in sett att den "tysta majoriteten" inte kan bekämpas med en annan tystnad? Vem kan föra en dialog mellan två olika sorters tystnad? Det andra felet är givetvis att man koncentrerat sig på fel fiende. Det stora problemet med extremhögern i dag är inte skinheads eller allmänna huliganer. Lasermän och bisarra buntar av individer och grupper i den sociala marginalen. Faran kommer från annat håll. Sverigedemokraterna fick ungefär 160 000 röster från alldeles vanliga människor som gjort medvetna val. De såg detta parti som det bästa alternativet.

Yrvakenheten jag skriver om är ett underbetyg för främst den vänster som anser sig vara bärare av den radikala traditionen i vårt land. Socialdemokrater, vänsterparti och den oklara gruppering som kallar sig miljöparti. Det är dom som ska angripas hårdast eftersom dom haft makten och debattföreträdet. Många socialdemokratiska och andra väljare har helt enkelt blivit upprörda över att betraktas som ovärdiga att ens diskuteras med. Och då faller bruna valsedlar i urnorna.

Göran Perssons uttalande om 'social turism' var ingen ensam svala. Varje tigande, varje sätt att undvika debatten med sverigedemokraterna var ytterligare en fågel i flocken. Det enda sättet att hantera den situation som nu uppkommit är att med stor tydlighet acceptera ansvaret. De missnöjda finns, de har inte blivit sedda eller hörda och i förbittring gått till sverigedemokraterna. För det andra är det nu nödvändigt att tigandet upphör och att vi tvingar ut sverigedemokraterna till diskussioner. Det är den enda möjligheten för oss att slita av rottrådarna till den fascism som i nya kläder håller på att rota sig i Sverige. Gör vi inte det kommer sverigedemokraterna och deras likar att ta sig in i Riksdagen vid nästa val. Då har exemplet Landskrona förvandlats till exemplet Sverige.
Det förutsätter jag att vi inte vill."

Och ur Marcus Birros artikel "Det är skottpengar för alla som faller ur ramen":

"...medmänniskor som inte orkar ta den där striden, som inte orkar förklara sin utsatthet, sin sjukdom, eller sin sorgsenhet.

Det har blivit skottpengar på alla jävlar som envisas med att falla utanför ramen. Stryk ska de asen ha. Och stryk får de. För att orka vara sjuk i dag måste du vara frisk. /.../

Försäkringskassan kommer garanterat inte att svara på den här texten. För FK kommenterar inte enskilda fall. Problemet med en sådan hållning är ju att vi alla är enskilda fall. Ett system är uppbyggt av hundratusentals enskilda fall och att vägra tala om ett enda av dessa är fegt, karaktärslöst och väldigt billigt.

Det är väldigt lätt att blanda ihop korten i den här debatten. Men ett kort ligger redan och det är hur vi ser på våra medmänniskor. Och klimatet hårdnar: från att man är tvungen att lägga lämpligt kreditkort (inte vilka kort som helst går bra) när man checkar in på hotell, för att ” man inte ska tömma minibaren och bara springa därifrån”, till att vi med en bödels brist på empati i varje läge tycks misstro våra medmänniskor.

Är man sjuk så fuskar man. Frågan vi borde ställa oss; vart leder en sådan människosyn i förlängningen? Borde vi inte istället vrida hela siktet åt ett annat håll; borde vi inte respektera människor och särskilt sådana som hamnat snett, blivit sjuka, hamnat i djup sorg, eller förlorat sitt barn?

Varför är det inte helt obegripligt att bete sig som FK gör mot massor av människor? Varför får detta krig mot landets egna medborgare bara fortgå och fortgå utan att någon sätter ner foten och gör något?

För grejen är den: att det en dag i en inte allt för avlägsen framtid kan vara DU som rasar genom ditt eget bräckliga skydd, det kan vara DU som i desperation vänder dig till FK eftersom din sorg svept undan benen för dig, öppnat en lucka i golvet, har skjutit i sank allt det du trodde skulle hålla dig uppe och då är det DU som är utlämnad till en krigförande armes godtyckliga utlåtande.

Det är så det känns för många människor i det här landet. Och det är människor som inte kan, orkar eller vet hur man höjer rösten, vilka rättigheter de har. I mina mörkaste stunder tror jag att FK och den nya regeringen har detta som en del i planen; svaga, tysta, sjuka och sorgsna människor orkar sällan höja rösten [ja, är det så, mer eller mindre mdvetet?]”

Se wikipedia om ”Freedom (political)”, där Milton Friedman och Friedrich Hayek är nämnda, suck… Och Birros egen blogg med alla kommentarer där... Många verkar reagera som Birro. Vi verkar vara många som reagerar...

Tillägg 15 januari: Se den amerikanske neurologen Joathan Pincus om "Hitler och hat", tidigare bogginlägg om att ”Lyda och hålla tyst” ("Obey and keep quiet”) och "Fördomsfritt och intresselöst".

Jonathan Pincus skriver bland annat (vad gäller fascism) att:

"I ett samhälle som tillåter eller uppmuntrar stigmatiserandet av en grupp människor [!!!], behöver inte mental sjukdom och/eller hjärnskada vara nödvändiga för att producera mordiskt våld. Den våldsamma impulsen genererad genom barnmisshandel kan bli uttryckt av medicinskt normala [dvs. utan hjärnskador eller mental sjukdom, men som är] misshandlade individer i ett sjukt samhälle.

Det obegränsade bifallet till våld i vissa politiska partier och gäng kan göra dessa grupper attraktiva för den misshandlade. Även om vi har litet information om familjedynamiken hos medlemmar av terroristorganisationer tror jag att historien med fysiskt och sexuellt våld och även mental sjukdom, förföljelsemani och hjärnskada är vanligt hos många av dem. Om ett samhälle (definierat som ett land, politiskt parti eller grupp) tog bort kravet att dess medlemmar skulle bete sig på ett ickevåldsamt sätt mot sina fiender, skulle hjärnskada och mental sjukdom inte vara nödvändigt för att släppa loss impulserna till våld som blev skapade av tidig misshandel. Om samhället säger 'Du är nu fri att våldta, tortera och döda dina fiender' skulle den misshandlade svara med entusiasm."

Och i en recension av en bok av Per Ragnar "Hitlers väg till makten" står det i slutet:

"Harald Ofstad menade i en känd bok att fascismen byggde på människors förakt för svaghet. Jag tror att jagsvagheten var en minst lika starkt verkande kraft [jag i min tur tror att dessa två hör ihop, men är inte medfödd, utan påförd tidigt i livet!?]. Bara den jagsvage känner behov av en karismatisk ledare att ty sig till, och utifrån hans budskap sätta igång att plåga andra . Att 'vänta på en befallning och lyda', som det heter på ett ställe i Per Ragnars bok. Hitler kom att fylla ett tomrum i den tyska självkänslan efter Versaillesfördraget, som talare närmast en suggestiv och ondskefull ståuppkomiker som hänförde sin publik och därmed förledde den.

Det brukar sägas att Hitler och nazidiktaturen tillkom på demokratiskt väg. Det är en sanning med stor modifikation. Röstmässigt nådde partiet aldrig ens upp till de katastrofsiffror som Göran Persson fick i höstas. Men när man med hjälp av högerpartierna i riksdagen först förbjöd kommunistpartiet och sedan socialdemokratin grävdes demokratins grav. Den tyska borgerligheten var diktaturens barnmorska. Hans 'folk var det inte."

Arthur Silber har skrivit:

"Eftersom auktoritära föräldrar alltid har rätt, finns det ingen anledning för deras barn att rådbråka sina hjärnor i varje enskilt fall för att avgöra om det som krävs av dem är rätt eller inte. Och hur ska detta kunna bli bedömt? Var antas måttstockarna komma ifrån om någon alltid har fått höra vad som är rätt och vad som är fel och om han aldrig har haft en möjlighet att bekanta sig med sina egna känslor och om, ovanpå allt, vars försök att kritisera inte accepterades av föräldern och sålunda var för hotande för ett barn? Om en vuxen inte har utvecklat en egen åsikt, då kommer han att vara utlämnad till auktoriteter på gott och ont, precis som spädbarnet är utlämnat till sina föräldrar. Att säga nej till den med mer makt kommer alltid att verka alltför hotfullt för honom."

Social (o)rättvisa...

Ur debattartikeln "Är dogmatiska partister på utdöende" i DD (mina kursiveringar):

”Arbetarrörelsens idétradition bygger på tilltron till människans rätt och förmåga att i gemenskap skapa ett samhälle där alla människor tillmäts lika värde och möjligheter.

Rörelsen har därför slagits för social utjämning, jämställdhet mellan könen och solidarisk fördelning av samhällets resurser. Visionen har varit att var och en skall ha makt över sitt liv, sin vardag och samhället i stort. Människans frigörelse är den grundläggande tanken.

De sista tjugofem åren har marknadsekonomin tagit en allt större plats i styrningen och utvecklingen av samhället. Politiken har tillåtit sig bli helt beroende av kapitalets beslut, politik har därför utvecklats till att bli en särskild verksamhet som bedrivs av arvoderade politiker vid sidan om människors vardag och arbetsliv.

Det är avvecklingen av den representativa demokratin jag har upplevt och jag är förvånad och har förvånats över att så många nöjer sig med det [ja, det är märkligt!? Eller inte? Man har sett till så att människor har så mycket att göra att de har fullt sjå att bara hålla nästippen ovanför vattentan!? I början av min yrkesbana var föräldrar betydligt mer solidariska med varandra, bland annat vad gäller nya prylar och märkeskläder. Det känns också som om fler ungdomar jobbar på helger och kvällar vid sidan om skolan för att finansiera alla 'måsten'. Vilken trall hamnar de i redan som unga? Eller kommer de att senare ta avstånd från detta?].

I det senaste valet blev det också tydligt att en majoritet av befolkningen har lockats att fullt ut tro på ett system där marknaden styr och enbart ser den starkes möjligheter och rättigheter på bekostnad av demokratin och rättvisan [ Ja, och det är riktigt skrämmande!!! Vadå, solidaritet med 'de svaga'? Vilka som nu är svaga eller inte svaga!? Och vad svaghet och styrka nu är? Den 'starkes' möjligheter, ja!! På bekostnad av demokrati och rättvisa!! Sant!]/…/

…starka organisationer för grundläggande trygghetsfrågor som social rättvisa, skola, vård och omsorg mm. /…/

...det kan ibland kännas som om politiska olikheter och trätor hetsas fram för att motivera ett partis existens [”exakt!! Så känns det! Folk spelas ut mot varandra och ska jaga fuskare! Usch, vad illa jag tycker om det! Det där med uppfyllande profetior; vad man tror om folk... Och vi har råd med solidaritet och kommer inte att leva dåligt om vi skulle vara mer solidariska än vad nuvarande regering är. Tror jag.].

Se "Ett hjärta RÖTT" om "Att falla mellan stolarna"! Och tidigare blogginlägg "Korståg mot välfärden".

Tillägg på kvällen: Några bra kommentarer från kommentatorer på bloggen Ett hjärta RÖTT i inlägget "Att falla mellan stolarna":

”Moraliskt sett så är detta agerande gentemot sjuka och arbetslösa i klass med ren misshandel. Fast med den skillnaden att det finns juridiskt underlag för tillåtelse av det.

Som grädde på moset finns även en och annan tjänsteman som får utlopp för sin sadistiska ådra när stämpeln med ’avslag’ viner i luften, kanske pga den egna pressade arbetssituationen.”

Och detta på samma blogg (men jag hittar inte var nu):

”Det påminner mest om sektmedlemmen som följer ledaren som hävdar att han blivit bortförd av utomjordingar, att jorden är platt eller att månpromenaden är en bluff och att alla som påstår något annat ljuger.”

Nej, som Kerstin Berminge skrev, det gäller att inte bli uppgiven och apatisk!! Utan fortsätta ifrågasätta och skärskåda!? Inte "vara lydig och hålla tyst"!? Övriga blogginlägg över essäer av Arthur Silber.

Hedern att vara människa: Varför stöttar du?

frimärke med Hannah Arendt.

[A short update in the end January 4]. Oj, vad det snöar! Min bil hade några decimeter snö på sig! Har skottat alla gångar här, men nu är det redan ett nytt lager snö i dem.

Skönt att julen snart är slut! Och att vi går mot ljusare tider…

Arthur Silber i sin essä "The Honor of Being Human: Why Do You Support?" (min fria översättning):

”Jag beskriver ’lydnad’ på följande sätt av en mångfald komplicerade
anledningar, av vilka varje anledning skulle behöva flera längre essäer för att
förklara. Det som var viktigast för mitt omedelbara syfte, var att jag ville att
denna beskrivning skulle omfatta åtminstone tre fundamentalt olika sorters
relationer, men isolera den dynamik i lydnad som är gemensam för dem alla.
De tre relationerna är: förälder till barn; en vuxen till en annan vuxen; och
den vuxne till staten. Här är den beskrivning jag har kommit fram
till:

Lydnad är den term som används för att beskriva kravet från
en person i överordnad/överlägsen ställning (överordnad/överlägsen psykologiskt, rättsligen/lagligen och/eller med avseende på den makt han/hon äger i någon annan form) att en person i en underordnad/underlägsen ställning beter sig på ett särskilt sätt. Lydnadens väsen är kravet utan något mer: en orsak kan ges, men en orsak/ett skäl [till lydnaden] är inte nödvändigt. Dessutom kan orsaken vara föga övertygande eller inte sammanhängande, och det kan motsäga andra orsaker som ges för andra krav. Viktigast, orsaken behöver inte vara en som personen i den underordnade/underlägsna ställningen samtycker med/håller med om.

Informerat, frivilligt medgivande inträffar/äger rum när en person presenteras skäl/orsaker att agera på ett särskilt sätt; han förstår och är till sist övertygad om giltigheten i orsakerna och handlar/agerar därför på det föreslagna sättet.”

Den auktoritära, kanske rentav totalitära föräldern eller föräldrafiguren redan tidigt livet, som inte anser sig måsta motivera eller förklara något. Barnet måste tankeläsa. Och om det inte förstår bevisar det bara sin ondska, hur förtappat det är.

”Lydnad är motsatsen till frivilligt, icke påtvingat samtycke: förståelsen och samtycket från personen i underordnad/underlägsen ställning behövs inte, och
är ofta inte eftersökt heller. Personen i den underordnade/underlägsna ställningen kan också vara djupt oense med anledningarna som ges för kravet, om några sådana ges. När personen i den underordnade ställningen lyder, gör han så på grund av det särskilda vetandet att om han inte gör detta kommer han att bli straffad på något sätt: psykologiskt, med rättsliga åtgärder, socialt eller på
något annat sätt. Sålunda är den primära (men dock inte enda) motivationen som
försäkrar om lydnad negativ till sin natur: det är inte ett löfte om en belöning
(även om vissa belöningar kan ges), utan försäkringen att han/hon inte kommer
lida konsekvenser som är smärtsamma i varierande grad, det vill säga att han/hon
inte blir straffad.

Jag har diskuterat det centrala i lydnad som det sätt med vilket nästan alla barn uppfostras /…/

Man måste inse att barnet är i en unik position, en som är unikt försvarslös och beroende. Som jag ofta noterat, barnet är bokstavligen beroende av sin första vårdgivare för att tillfredsställa alla behov, inklusive för livet självt [och därför ska det vara tacksamt, ytterst tacksamt!!?? Obs! ironin]. På grund av beroendet som är inneboende/medfött i barnets ställning (speciellt det hos en väldigt ung,
liten), har barnet inget annat val än att lyda; om han inte gör det, befarar han
bortdragande av vårdgivarens tillgivenhet och skydd, vilket i sista hand betyder
förlust av barnets liv. Fastän barnet kanske inte inser detta i uttryckliga
termer, känner han/hon säkerheten i denna vetskap mycket djupt inom sig. Jag
kommer strax att undersöka mer i detalj det ofta tragiska och destruktiva
resultatet av dessa fakta, vilka försätter barnet i allvarlig risk för övergrepp, vilka kan vara psykologiska och/eller fysiska till sin natur.

Man måste också se att när barnet blir vuxet kommer relationen att bli fundamentalt annorlunda. Den vuxne är inte försvarslös och beroende [men kan uppleva det så. Jo, i vissa mycket speciella förhållanden kan även vuxna vara försvarslösa och beroende]. Det finns många särskilda situationer i vilka det bästa rådet till den vuxne är att lyda – och för den vuxne, den auktoritet som han/hon mest troligt är tvungen att lyda är staten. Om en person är hotad med möjligheten att bli torterad eller även med död – till exempel i betydelsen av en ”taser” [fanns inte i min gamla ordbok från Prisma!! Och har ingen annan ordbok här] utövande inflytande av en tjänsteman genomsyrad/besjälad av statens auktoritet att utdela tortyr och död under straffrihet, även av skäl som är triviala eller icke existerande – kan det vara fullt förståeligt och försvarbart att personen helt enkelt gör som sägs åt honom/henne. Men sedd med hänsyn till bredare frågor rörande lydnad – lydnad från vuxna – blir frågan mycket mer komplex.”

Härefter diskuterar Silber förhållanden i USA, lagen och om den påstådda friheten där osv. Och han menar att om du till exempel får order att döda oskyldiga mänskliga varelser som aldrig har hotat dig eller ditt land då måste du säga Nej. Och om du får order att tortera en annan mänsklig varelse måste du också säga Nej.

Han rekommenderar Hannah Arendts essäer för ”värdefull guidning rörande bredare frågor” och nämner ”Personal Responsibility under Dictatorship” (ungefär ”Personligt ansvar under en diktator”). Dessa saker gäller även på lägre nivåer!? Och vi lär oss dessa mönster redan tidigast i livet. Att våga gå emot makten/auktoriteten i motsvarande situationer på andra nivåer, ha modet att göra det och ett barn vågar eller kan sällan det, möjligen med hjälp och stöd.

Silber citerar Arendt och fortsätter:

”I det sammanhang som är vårt, så är allt som betyder något insikten att ingen människa, hur stark, aldrig kan åstadkomma någonting, gott eller dåligt, utan hjälp av andra. Vad vi har här är föreställningen om likvärdighet som räknar med en ’ledare’ som inte är mer än primus inter pares, den första bland jämlika. De som verkar lyda honom stöttar i själva verket honom och hans företag; utan dylik ’lydnad’ vore han hjälplös, då däremot i barnkammaren/plantskolan eller under slavförhållanden – de två sfärerna i vilken föreställningen om lydnad verkar förnuftigt och ur vilket det sedan gjordes om till politiska frågor – så är det barnet eller slaven som blir hjälplös om han vägrar att ’samarbeta’. Även i en strikt byråkratisk organisation, med sin bestämda hierarkiska ordning skulle det verka mycket mer vettigt att titta på hur kuggar och hjul fungerar i termer av övergripande stöd för ett allmänt företagande/handlande än i våra vanliga termer av lydnad mot överordnad. Om jag lyder lagarna i landet, stöttar jag i själva verket dess konstitution, något som blir iögonenfallande uppenbart i fallet revolutionärer och upprorsmän/rebeller, därför att de har dragit sig undan detta tysta medgivande.

Sedd på dessa sätt kommer icke deltagande i det allmänna livet under ett diktatorskap att vara de som har vägrat sitt stöd genom att undvika de platser av ansvar där sådant stöd, under namnet av lydnad, krävs. Och vi behöver bara för ett ögonblick föreställa oss vad som skulle hända någon av dessa former av styre om tillräckligt många människor skulle agera ’oansvarigt’ och vägra att stötta,
även utan aktivt motstånd och uppror, för att se hur effektivt vapen detta skulle vara. Det är faktiskt en av många variationer av ickevåldsamt agerande och motstånd – till exempel den potentiella makten i civil olydnad - som upptäckts i vårt århundrade. Orsaken, dock, att vi kan hålla dessa nya kriminella, som aldrig begick ett brott ut ur eget initiativ, trots allt ansvariga för vad de gjorde är att det inte finns något sådant som lydnad i politiska eller moraliska angelägenheter. Det enda område där ordet möjligen kunde appliceras på vuxna som inte är slavar, i vilket människor säger att de lyder ordet eller budet från Gud, är på religionens område, därför att relationen mellan Gud och människan kan ses på liknande sätt som det mellan vuxen och barn.

Sålunda skulle frågan som riktas mot dem som deltog och lydde order aldrig vara ’Varför lydde du?’ utan ’Varför stöttade du (denna regim)?’ Denna ändring av ord är ingen semantisk brist på sammanhang för dem som känner de konstiga och kraftfulla inflytande rena ’ord’ har över sinnen hos män som, först av allt, är talande djur. Mycket skulle vara vunnet om vi kunde eliminera det fördärvliga/ödeläggande ordet ’lydnad’ från vår moraliska och politiska tankevokabulär. Om vi tänker igenom dessa saker, kunde vi återvinna några delar av självförtroendet och till och med stoltheten, dvs. återvinna det forna tider kallade värdighet eller mänsklig heder: kanske inte av mänskligheten men av ställningen att vara mänsklig.”

Ja, vad bör vi ”lyda” och vad inte lyda? Terapeuten Konrad Stettbacher talar om att bevara ”livets väktare” hos barn, genom att behandla dem så att de inte har anledning att tränga bort känslor – och upplevelser.

Och helt privat sa en civilingenjör nu privat om privat verksamhet (som ska vara så allena saliggörande??),om skyddad verkstad (i min tolkning) och effektivitet/ineffektvitet (också min tolkning):
Även i privat verksamhet handlar det om bidrag och ekonomiskt stöd av en massa sorter, konstgjord andning, vilket också stöder inkompetent folk! Men ägarna kan ta ut pengar. Ta ut ersättningar, tjäna på det, kan konsulter också bland annat. Ta ut skyhöga ersättningar.

Behöver månne privat verksamhet konkurrens av offentlig också??? Och jag skulle definitivt inte vilja bli vårdad, om jag blev sjuk, eller som gammal, i en verksamhet där meddelarskyddet är inskränkt kanske det minsta.

Och slutligen, återigen: se det Jonathan Pincus skriver om bigotteri eller trångsynthet, vilket han också menar är en fråga om uppfostran och i vilken miljö man växt upp. Men upplysta vittnen kan moderera saker som sker under uppväxten mer eller mindre, vilket förklarar varför somliga klarar sig förhållandevis bra och kanske också blir mindre sjuka, psykiskt och fysiskt, trots att de växt upp under samma förhållanden och i samma familj rentav? Se föregående inlägg om upplysta vittnen.

Addition January 4: I have translated parts of an essay by Arthur Silber, and have drawn parallels to conditions here in this part of the world and to parallels between conditions early in life and phenomena in society later.
The links linked are both in English and Swedish.

Paulo Freire och de förtrycktas pedagogik...

Fick detta tips och påminnelse om pedagogen Paulo Freire av en vän. Vari bottnar maktbehov undrar jag dock.

Vill vi utbilda lydiga, effektiva medborgare – eller kritiska medmänniskor? Människor som ifrågasätter och vågar ifrågasätta? Som vågar ställa frågor? Som tänker själva? Som i verklig mening är skapande och kreativa? (eller är kreativitet, verklig sådan, farlig för makten i själva verket?).

Eller som det står i denna artikel (jag bloggar i Windows Explorer här och denna verkar krångla så här är länken i annan form också: http://tonelb.stud.hive.no/pedagogikk/nasjonalepr%C3%B8ver.htm):

"Ønsker vi å utdanne lydige, effektive borgere – eller kritiske
medmennesker? Er 'det integrerte menneske' det samme som 'det ensrettede
menneske'? Ønsker vi en 'kjøttkvernpedagogikk' a la Pink Floyd, 'The
Wall'?"

Mer om Freire och det han stod för (mina kursiveringar):

"De undertryktes pedagogikk: bevisstgjøring, meningsfylte temaer og praksis
All undertrykking er illusjonsmakeri. Undertrykkeren formidler en falsk
kunnskap om verden, som forteller de undertrykte at forholdene de lever under er naturgitte og uforanderlige. Dette er den antropologiske motsetningen mellom undertrykker og undertrykt. Slike maktmyter forteller at undertrykkelsen er rettferdig, og at de elendige kan takke seg selv for den situasjonen de er i. De undertrykte er fratatt sine egne stemmer, de lever under 'taushetens kultur' - og Freires mål var å gi de undertrykte sin stemme tilbake.

Maktmytene videreføres gjennom en undervisning der den ene parten former og definerer kunnskapen, og den andre parten passivt tar imot. Dette kaller Freire for 'bank-undervisning'. I 'bank-undervisningen' er læreren det eneste subjektet –
hun fører monolog, og fyller elevene med sine fortellinger. Læreren setter
kunnskapen sin inn i banken, dvs. hun fyller eleven med sin egen kunnskap, uten
å ta hensyn til elevens livsverden. Den læreren som klarer å fylle eleven til
randen med kunnskap, er den beste læreren, og den eleven som lar seg fylle uten å stille spørsmål, er den beste eleven. Eleven blir et objekt, og ved å lagre og reprodusere den tildelte kunnskap, lar hun maktsamfunnet hente denne ut igjen 'med renter' når hun vokser opp til et funksjonelt, ureflektert og lydig redskap for det bestående.

Den som har makt til å bestemme hvilke utsnitt av virkeligheten som er verdt å formidle – dvs. pensum - , og har kontroll over hele læringsprosessen, har makt til å forme verden. Og målet med undervisningen blir da at eleven skal tilpasse seg verden – ikke omforme den. Freire skriver:

'Undertrykkelse – overveldende herredømme – er nekrofil. Den næres
av kjærlighet til døden, ikke til livet. Bank-oppfatningen av undervisning som tjener undertrykkernes interesser er også nekrofil. Den er basert på et mekanisk, statisk, naturalistisk oppsplittende syn på bevisstheten, og gjør elevene til mottakende objekter. Den forsøker å beherske tenkning og handling, får mennesker til å tilpasse seg sin tilværelse og hindrer deres skaperkraft.' (De undertryktes pedagogikk, kap. II)"

Kultur...

[uppdaterad 9 och 10 december, det senare datumet med länk till Boëthius artikel. Se uppdateringar sist i detta inlägg]. Skulle vilja länka denna artikel av Maria-Pia Boëthius om ”Ny väg för public service” ur ETC, om att sätta upp trovärdigheten som mål och sluta vara imitatörer av kommersiella konkurrenter. Men jag hittar den inte på webben. Om jag gör det så småningom länkar jag in den.

Erik Svensson har också skrivit ett intressant blogginlägg idag, också på temat media och således också om kultur.

”Sverige behöver en progressiv röst” var en bra artikel. Där Nisha Besara bland annat skriver:

”Sverige behöver en ledarsida som kan kommentera samtiden utifrån en vision om en bättre framtid. En ledarsida som kan ge nya perspektiv på områden som behöver åtgärder, för att sedan diskutera vad vi tillsammans kan göra för att bygga något bättre. Det handlar om att röra sig framåt. Framåt som samhälle och därför framåt som enskilda människor.

Framtiden är ett perspektiv som saknas i opinionsbildningen på svenska ledarsidor eftersom dessa i huvudsak är borgerliga. Högerns projekt handlar inte om framtiden. Högerns projekt handlar om att bryta ner saker som man uppfattar som hinder för individers prestationer. I motsats till progressiva idéer handlar högerns idéer om att i praktiken röra sig bakåt.

Önskningar och behov hos människor utan ekonomisk efterfrågan blir osynliggjorda om marknaden får bestämma. När rättvisa och jämlikhet inte råder får individuella val inte sin rätta tyngd. Marknaden anpassar sig till en ojämn fördelning av köpkraft och människan anpassar sig i sin tur till detta samhälle. Vi rör oss bakåt.
/…/
Till skillnad från högern ser vi inte framtiden som given, utan möjlig att påverka, styra och förändra. Det är därför vi skriver.”

Och kolla också denna artikel på motsvarande tema som den första "Ingen borde tiga". Där står bland annat (mina kursiveringar):

"Kultur betyder för mig en civiliserad mänsklighet. /.../

Alliansen har redan visat vad man vill med kulturpolitiken. Vanligt folk skall inte ränna på statliga museum i onödan. Därför införde man entréavgifter på nytt. Alliansen vill även skrota En bok för alla trots omfattande protester. Denna läsfrämjande insats når stora grupper av människor som annars inte kommer i kontakt med litteratur.

På den borgerliga högersidan återfinns bland annat skribenten Linda Skugge. Hon menar att antalet sålda exemplar är det verkliga måttet på litterär kvalitet. /.../

Att marknad och försäljning satt klorna i kulturbranschen påminns man om ständigt. Dagen efter Augustpriset i måndags offentliggjorde en internetbokhandel sina försäljningssiffror över samtliga nominerade böcker. Att årets Augustprisvinnare inte var någon författare som sålde massupplagor tycktes uppröra företaget. *

Det är ju fullständigt korkat. Litteratur och kulturupplevelser kan över huvud taget inte mätas i pengar eller publiksiffror.

Vem har förresten sagt att kultur måste vara nyttig och lönsam? Kulturen är demokratins viktigaste utpost.

Det finns olika genrer och ämnesområden som aldrig kommer att nå särskilt höga försäljningstal eller locka en stor publik. Den smala poesin måste överleva och ha sitt mediala utrymme ändå precis som den experimentella teaterpjäsen eller konstinstallationen. Förlåt en enkel fråga? Vilket företag skulle vilja satsa på något sådant? [jag bloggade tidigare om en kvinnlig konstnär, vars mamma var min mammas bästa barndomsvän och med vilken min mamma fortfarande har kontakt. Denna konstnär har haft en massa framgångar, fick ett stipendíum på en miljon rätt nyligen om jag minns rätt, fick i uppdrag rätt nyligen att rita Nobelprisdiplom, men hennes mamma yvs inte över detta!! För hon vet vad detta pars tillvaro innebär, vilka båda försörjer sig på sitt konstnärsskap. Hur fort det kan skifta. Att NU är de i ropet, men... Finns fortfarande tron eller den romantiska idén att konsten liksom måste lidas fram?? Lidande skapar den största konsten? Så egentligen görs en insats för konsten, kulturen, kulturarbetare av alla sorter? Av alliansregeringen, som i mina ögon och i min uppfattning inte verkar särskilt 'kulturell' alls... Ett exempel av flera är väl Eva Björlings villa på Värmdö, som Erik Berg bloggade om för ett tag sen, hmmm...].

Vi pratar ju mångfald. Behovet av många röster. Jorden är en plats i kosmos som har en bred artrikedom.

Människan är planetens största fiende så länge den blinda jakten på kortsiktiga vinster och ökad hyperkonsumtion fortsätter.

Det kommer att förgöra oss allihop. Det är klimatfrågan i ett koncentrat. Det krävs långsiktiga svåra politiska beslut och en ytterst medveten kulturpolitik om vårt samhälle skall överleva på sikt. Det har blivit tystare i Sverige med åren. Vi behöver ett annat mantra: Ingen borde tiga. "

* Om Augustpriset i år:

”2007 års Augustpris för Årets svenska skönlitterära bok:
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark (Norstedts Förlag)
Juryns motivering
Människan kanske inte lurar döden, men Carl-Henning Wijkmark visar att litteraturen kan göra det. Stundande natten är ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och lidande. Den är ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö.

Juryn har bestått av Annina Rabe, (ordf.), Viktoria Jäderling, Mohamed Omar, Gunilla Sandin och Carl Tham.

2007 års Augustpris för Årets svenska fackbok:

Med livet som insats av Bengt Jangfeldt (Wahlström & Widstrand)
Juryns motivering
En biografi av internationell klass där författarens förtrogenhet med den ryska verkligheten och kretsen kring Majakovskij får texten att pulsera av liv. Jangfeldts berättelse tillsammans med illustrationerna och lyrikurvalet låter oss komma nära den ryska revolutionens främste poet.
Juryn har bestått av: Anna-Greta Leijon (ordf.), Margareta Eklöf, Björn Fjæstad, Jan Garnert och Dan Jönsson.

2007 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok:

Var är min syster? av Sven Nordqvist (Bokförlaget Opal)
Juryns motivering
En bilderbok om två små möss – en Lillebror som ska hitta sin Storasyster som försvunnit – det låter kanske som en banal historia men här kan både barn och vuxna sjunka in i ett helgjutet konstverk. En surrealistisk lek med optiska villor, ett myller av kända och okända figurer, en fantasieggande upptäcktsresa i bild men genom orden också en psykologiskt trovärdig skildring av syskonkärlek.
Juryn har bestått av: Marianne von Baumgarten Lindberg (ordf.), Jan Hansson, Katti Hoflin, Maria Küchen och Lena Lundgren.”

Tillägg 9 december: kolla detta bra inlägg hos Johan Sjölander om public service påstådda sossefiering!

Och inte minst Micke Leijnegards artikel i Svd om att det är dags att avliva myten om sosse-tv!!! Leijnegard skriver bland annat (själv avskyr jag reklamavbrott i TV och tycker att mångfalden har blivit enorm enfald):

”Den dag pengarna tryter ökar risken för att ägarna börjar sälja det dyraste i branschen: journalisternas oberoende. /…/

många medarbetare på SVT blev rädda för den spökande sossestämpeln, backade undan och lät en enskild medarbetare, Erik Fichtelius, ensam ta striden när drevet gick som värst år 2002.

För mig är detta frustrerande, i synnerhet som det är hos de kommersiella aktörerna som risken för partiskhet är störst.

I konsekvensens namn, varför reagerar ingen av dessa opartisk-hetens riddare på att det sitter öppet politiskt färgade opinions-bildare och leder TV8:s debattprogram – Gudrun Schyman såväl som Peter Wolodarski?

Och varför reagerar ingen på att TV4:s Lennart Ekdal har en ”sidekick” med tydlig politisk agenda, nyliberalen Johan Hakelius? På Gomorron Sverige är vi petimeternoga med att ge plats åt båda sidor.

•Den andra punkten är ekonomisk.

SVT:s enorma tittarsiffror utgör naturligtvis en oemotståndlig frestelse för våra konkurrenter. Omräknat i reklamintäkter motsvarar bara tisdagens Rapport, 1060000 tittare, gigantiska belopp.

Lars Adaktusson är alltså inte journalist när han angriper SVT. Han är lobbyist. Stenbecksfären, Adaktussons nya uppdrags- givare, äger TV8 och vill ha del av licenspengarna.

Att skaka liv i vänsterspöket passar perfekt, TV8 kommer då ingalopperande från höger-kanten för att säkerställa balansen.

Nej, det är sannerligen dags att avliva myten om ”sosse-tv”. Bara den som bär ideologisk ögon- bindel kan ha missat att public service är en gemensam europeisk idé. Länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien har snarlika system som dessutom betalas av mer än 90 procent av befolkningen. Hur skulle det rimligen kunna ha med svensk socialdemokrati att göra?

Att ha en nationell radio och tv som ägs av oss alla är inte bara en vacker tanke, fördelarna är både krassa och konkreta.”

Tillägg 10 december: Boëthius skriver så bra så jag vill citera stora dela av hennes text (mina kursiveringar).

”Numera tappar många, de flesta mainstreamtidningar, i upplaga. Allt färre läser dem.

Men märkligt nog ser public service till att upprätthålla deras kommersiella mediemakt genom att oavbrutet använda de stora borgerliga tidningarnas skribenter som kommentatorer, soffsittare i TV, trendsättare och tyckare i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Varför det? Vore det inte en uppgift för just public service att hitta nya, självständigt tänkande debattörer och kommentatorer, som inte är framvaskade av de privata mediekonglomeraten?

De i stort sett enda, som bevakar och kritiserar public service är deras värsta konkurrenter, de kommersiella medierna med sin TV- och radiokritik. Det är alltså varje dag konkurrenterna, som ska forma vårt tyckande om public service. Det är de som tjatar om tittarsiffror som kriterium på om ett program är lyckat eller ej.

Men medan kommersiella medier måste sälja – och alltså ge folket vad de tror att folket vill ha – är public service av samma folk befriat från säljkravet. Public service borde ge tittare och lyssnare sådant som vi inte visste fanns, inte visste att vi ville ha: spännande och nyskapande journalistik, dramatik, serier, dokumentärer osv. Sådant som inte ger höga tittarsiffror direkt, utan tillåts växa fram, formas och nyskapas. Det händer ibland – men alltför sällan.

Jag tycker att public service ska frigöra sig från tittarsiffrediktaturen och istället sätta upp trovärdighet som mål. 'Nästa år ska ytterligare fem procent av tittarna och lyssnarna börja betrakta SR och SVT med tillit.' En sådan målsättning skulle skapa andra sorters program och andra sorters samtal om public service.

I denna tid, när så många håller på att förgås av leda över kommersialiseringen av varje vrå av samhället och varje mellanmänskligt förhållande (säljer du?) ger den folkliga finansieringen av public service dess medarbetare en helt unik möjlighet att förvandlas från imitatörer av kommersiell media till avantgarde.

Jag tycker att public service ska slå in på en fullständigt ny väg där målet är att skilja sig så mycket från de kommersiella medierna som det någonsin är möjligt och inte tvärtom, som idag. Att härma en kommersiell medievärld, som befinner sig i utförslöpa – ingår det verkligen i public services uppdrag?”