Om censur av röster i media, dem för stimulering av ekonomin är ickepersoner - samt om cynism, kollektiv passivitet, tillbakalutad likgiltighet...

John Maynard Keynes till höger.

Paul Krugman skriver i blogginlägget "Unpersons"; en av mysterierna i sättet som saker täcks av största delen av nyhetsmedia, är att vissa sätt att se blir avfärdade, avvisade från den konventionella, mainstreamdebatten och helt enkelt inte blir täckta - även när välinformerade människor har dessa åsikter.

Det mest välbekanta exemplet var innan Irakkriget inleddes: skepticismen mot inledandet av ett krig behandlades som en marginell syn, även trots att bevisen som förespråkarna för kriget presenterade var svag och bräcklig och rangen hos skeptikerna inkluderade ett antal människor med utmärkta meriter vad gäller nationell säkerhet.

Men på ett sätt så är den underförstådda censuren vad gäller stimuleringsdebatten ännu konstigare menar Krugman. Under de första diskussionerna om stimulering konstruerades debatten nästan enbart som en mellan Obama och dem som sa att stimuleringen var (på tok) för stor; rösterna hos dem som sa att den var för liten blev till största delen utfrusna och dessa fick man (helt enkelt) inte höra.

Och dessa röster är fortfarande utfrusna – om det inte hade varit för att Krugman har en position på New York Times debattsida så skulle det knappast finnas ett enda större utlopp vad gäller Keynes idéer/angelägenheter.

Krugman påminner om att en hög med prominenta ekonomer förutsade huskraschen innan den hände.

Men hur som helst, de som är för stimulering är ickepersoner (existerar inte).

Men vem fattar dessa beslut? undrar Krugman.

S. hade ett utlägg om hur saker fungerar här, om staten, byråkrati, byråkrater... Han tror inte alls på staten, är ytterst skeptisk till politik (all politik, men framförallt ”socialism”!!) och tror på människors ”frihet”. Men vad är verklig frihet?

Vad innebär cynismen och uppgivenheten hos människor? Vilka tjänar på den? Tjänar egentligen någon enda av oss på den? Inte de välbeställda heller?

S. ska eventuellt ta mig på ett fritänkarmöte imorgon kväll...

Om du inte tror på gud, så förlitar du dig på andra krafter! Väntar dig att mirakel ska ske (fatalism eller ödestro)? Att en osynlig hand ska komma och ställa allt till rätta (falskt hopp). Som Barbara Ehrenreich sa. Hon använde också uttrycket kollektiv passivitet! Se inlägget ”Kollektiv passivitet och marknadsfundamentalism som religiös tro att kapitalismen slutligen kommer att lösa alla problem…"

Religionspsykologen Owe Wikström har skrivit om tillbakalutad likgiltighet... Kan vissa ägna sig åt sådan, arrogant??

A mother/en mor…

”Tomorrow, tomorrow
they will love me,
If I would always be sweet, never
angry, do everything exactly as
my mother wishes, then
tomorrow, tomorrow they will love me

If I would just feel exactly the right thing
and think the right thing
and never err, then
tomorrow, tomorrow they will love me”

The false hope defence mechanism consist of denying the childhood truth that our needs will never get met by telling ourselves that it is possible to get them met, if we could only do or be what our parents want us to do or be; nicer or smarter or quieter or more entertaining, or more technical, or less emotional, or more emotional, etc. However, this strategy never works because the truth is that our needs as a child were not met by our environment (parents), no matter what we did or didn’t d, were or weren’t, had or didn’t have, etc.

As adults, the need that we feel so strongly in the present is actually the old childhood need that never got met. So therefore, anything that we try to accomplish when we employ the false hope defence mechanism is doomed to fail. No matter what we do, we will not ever get what we needed then. The child then didn’t get what she needed and the adult now can never do anything in the present to change that. We can’t go back to change the past. So our children can’t give us what we lacked either… How much they even try or struggle to do that.

A metaphor: suppose that you were hungry and even starving as a child. You could eat as much as you want today, but it will never change the fact that you were starving as a child! It’s the same with other needs you didn’t get filled then…

So this grown up woman can never lie down in a hammock in the summer and just relax. If she does she feels an enormous guilt and badness, the heavy burden over all she ought to and should do (to get that love she never got then, and will never get today either from those she needed it then, to be good enough at last). She can’t really enjoy having it good or nice or comfortable… Her children are forced to fulfil her needs… And this has instilled guilt in them too… They got guilt with the mothers milk literally??

Imagine a woman who has a strong need for approval from her partner. She tries to get his approval by doing things exactly the way he wants to (a spine reflex; not making others upset or angry or impatient, jumping high if someone raise his/her voice). Since this is an old need, no matter what she does, she will never be able to get enough approval to satisfy her old need, or to make her feel safe and secure or good enough. The need will always remain, even if her partner tells her everyday how glad he is that she does all these tings for him. Because it is a childhood need, any appreciation he offers will not be adequate. She might think he didn’t mean it /…/ or she might literally not hear him when he tells her what he thinks of her or forget rather quickly. In the end she will always doubt how much he appreciates her. And her self esteem will not change to a better one how much he even say how clever she is. She need to handle this in another way… Work on it…

The reason is so obvious /…/ we can never satisfy an old unmet need. No matter how much it seems to be met in the present. However, since false hope gives us a (albeit temporary and fleeting) sense of hope, it has the capacity to make us feel good as long as it lasts, which is until it inevitably crashes.

No matter how perfectly fixed up at home, a perfect garden, a group of very cute and well mannered children, active, fantasising and successful in school then and with proper educations later… Nothing matters… Nothing will fill this hole. How much her children even struggle, they will never satisfy her mother if they so work till they fall dead. And they aren’t really allowed to be too clever either, because she hasn’t the school background as they have… They have to think of mom and her low self esteem… Even as grown up… And middle age…

Nothing that happens in the present adult reality will be able to change these facts and therefore the feeling that goes with it. We can’t change the past, but we can heal its consequences on our lives now.

Totally help- and powerless. With self destructive traits, not taking properly care of herself. Thus instilling guilt, forcing her children to think of and take care, and maybe not get angry at her, not raising their voices? The she would die? If anyone told her the “truth”!??

What about open, genuine talk grown ups between? A wall…

Yes, as with the blogpost about "a father" I have used what Bosch has written, changed a little, but very little...

---

Falskt-hopp-mekanismen består av förnekande av barndomssanningen att våra behov aldrig blev mötta genom att tala om för oss att det är möjligt att få dem mötta, om vi bara kunde göra eller vara det våra föräldrar vill att vi ska vara; trevligare, smartare eller tystare eller mer underhållande, eller mer tekniska, eller mindre känslomässiga, eller mer känslomässiga osv. Dock, denna strategi fungerar aldrig därför att sanningen är att våra behov som barn aldrig blev mötta av vår omgivning (föräldrar), det spelade ingen roll vad vi gjorde, var eller inte var, hade eller inte hade osv.

Som vuxna så är den känsla som vi känner så starkt i nuet i själva verket ett gammalt barndomsbehov som aldrig möttes. Så därför kommer allt vi som vi försöker göra fulländat/utföra när vi använder falskt-hopp-försvarmekanismen dömt att misslyckas. Det spelar ingen roll vad vi gör, så kommer vi aldrig att få det vi behövde då. Barnet då fick inte det hon behövde och den vuxna nu kan aldrig göra något i nuet för att ändra detta. Vi kan inte gå tillbaka för att ändra det gångna. Så våra barn kan inte heller ge oss det vi saknade… Hur mycket de än anstränger sig.

En metafor: tänk dig att du var hungrig och till och med svältande som barn. Du kan äta hur mycket du vill idag, men det kommer aldrig att ändra det faktum att du svalt som barn! Det är samma sak med andra behov som du inte fick fyllda då…

Så denna vuxna kvinna kan aldrig ligga ner I en hängmatta på sommaren och bara koppla av. Om hon gör det känner hon enorm skuld och dålighet, den tunga bördan över allt hon borde göra och skulle göra (för att få den där kärleken hon inte fick då och aldrig kommer att få idag heller från dem som hon hade behövt få det då, att vara god nog). Hon kan inte riktigt njuta av att ha det bra eller trevligt eller bekvämt… Hennes barn är tvingade at fylla hennes behov… Och detta har fyllt också dem med skuld… De fick skuld med modersmjölken bokstavligen…

Föreställ dig en kvinna som har ett stort behov av bifall från sin partner. Hon försöker få hans bifall genom att göra saker exakt som han vill att hon ska göra (en ryggmärgsreflex, för att inte göra någon arg, upprörd, otålig, om någon höjer rösten hoppar hon högt). Eftersom detta är ett gammalt behov så spelar det ingen roll vad hon gör, hon kommer aldrig att lyckas få tillräckligt med bifall för att tillfredssälla sitt gamla behov eller för att känna sig säker och trygg eller tillräckligt bra/dugande. Behovet kommer att finnas kvar även om partnern talar om för henne varje dag hur glad han är att hon gör alla de saker hon gör för honom. Därför att det är ett barndomsbehov, kommer ingen uppskattning han erbjuder att vara adekvat. Hon kan komma att tänka att han inte menar det /…/ eller så kan hon bokstavligen inte höra honom är han talar om för henne hur mycket han uppskattar henne. Och hennes självförtroende kommer inte att ändras till ett bättre hur mycket han än talar om för henne hur duktig hon är. Hon måste hantera detta på något annat sätt…

Skälet är så uppenbart /…/ vi kan inte tillfredsställa ett gammalt omött behov. Det spelar ingen roll hur mycket det ser ut att bli mött i nuet. Dock, eftersom falskt hopp ger oss en (ehuru tillfällig och flyktig) känsla av hopp, har det kapaciteten att få oss att känna oss bra så länge det räcker, vilket är tills det oundvikligen kraschar.

Ingenting som händer i den nuvarande vuxenverkligheten kommer att kunna ändra dessa fakta och därför känslan som följer med den. Vi kan inte ändra det gångna, men vi kan hela dess konsekvenser över våra liv nu.

Freyd and Bosch about Daniel Goleman/Freyd och Bosch om Daniel Goleman…

The Dutch therapist Ingeborg Bosch writes in her book at page 82 about Daniel Goleman:

“The reader should be aware that many of the ideas on emotional development put forward in Mr. Golemans book are contrary to PRI [Past Reality Integration therapy] ideas. In PRI it is not considered as desirable for young children to control their ‘socially undesired’ emotions or feelings such as fear and anger. When this sort of behaviour is desired by adults of children PRI regards it as poisonous pedagogy /…/ Also, many of the behaviors that are considered by Mr. Goleman to be essential elements of ‘emotional intelligence’, are considered by PRI to be defenses (False Hope and False Power Denial of Needs) employed in order to avoid feeling pain. The general profile of Golemans ‘emotionally intelligent’ person fits the PRI idea of someone who is quite defensive, albeit in a socially desirable way. This might therefore lead to social success, while simultaneously sacrificing contact with the True Self and inner autonomy.”

And Jennifer Freyd writes at page 195 in her book:

“For a child dependent on abusive caregivers, lack of internal connection can help maintain some sort of external connection to necessary others. But I disagree with those such as Daniel Goleman (1985), who suggest that while truth is generally a good thing, some times even privileged members of our society are best served by living with ‘vital lies’ in which the truth is best kept from oneself and one’s intimate partners.”

To be really honest, I think this sound as fairly manipulating too (Bosch and Freyd put words on it). And think this is nothing else than the opposite to healing… Just to learn to cope and survive (to strengthen these strategies even more!?)… Maybe this also says fairly a lot about the therapists and their fears… Fears for the truth? They have to resort to coping-technics and why not call it hocus-pocus (if I shall exaggerate a little!?)? Probably understandable, but all the same not defensible (something you can’t defend from those perspective supposed to be helped, and in the long run not for the whole society; what does this cause and cost?), at least not if one is supposed to help others!? Kirkengen writes about revictimization both in somatic medicine and psychiatry... Yes, quite frankly, it's this it has often been about!!!?? And still is about?? At least much too often.

And if the therapists are scared themselves, even if they aren't aware of their own fear, isn't it possible that the client senses this; see signs which perhaps are extremely subtle, meybe even almost invisible, about what is "appropriate" or not to talk about?

And, unfortunately, this distrust to "regular" helpers can also lead to and contribute to that help seeking turn to even more dubious “helpers”?? Which are at least as much or even more manipulative?? Which is awful and horrible!

Just some silent reflections…

I think much would be won if we could talk more openly about why people have problems. The knowledge is there and there has come a lot of knowledge the recent years…

All this affects so much in society, so it would be the concern of all people... It would or should, yes, but isn't... Is only a concern for fairly few still? But as it is hardly any public debate about it... This secrecy and hush-hush also contributes to the problem - and fears for talking highly about those issues? Because it is probably scary in itself for a client to start talking and articulating things. So if it is surrounded by silencing it becomes even more scary and difficult to talk about? I think...

-//-

Den nederländska terapeuten Ingeborg Bosch (se länkar ovan) skriver i sin bok på sidan 82 om Daniel Goleman:

”Läsaren bör vara medveten om att många av de idéer som förs fram i Mr. Golemans bok är motsatta PRIs (Past Reality Integration therapy) idéer. I PRI anses det inte som önskvärt för unga barn att kontrollera sina ’ickeönskvärda’ emotioner och känslor som rädsla och vrede. När denna sorts beteende är önskat av vuxna från barn ser PRI det som svart pedagogik /…/ Dessutom, många av de beteenden som av Mr. Goleman anses vara väsentliga element i ’emotionell intelligens’, anses av PRI vara försvar (falskt hopp och falsk makt förnekande av behov) använda i syfte att undvika att känna smärta. Den allmänna profilen hos Golemans ’emotionellt intelligenta’ person passar PRIs idé om någon som är ganska defensiv [försvarande sig], ehuru på ett socialt önskvärt sätt. Detta kan därför leda till social succé, samtidigt som kontakt med det sanna jaget och inre autonomi offras.”

Och Freyd skriver på sidan 195 i sin bok:

”För ett barn, beroende av misshandlande vårdnadsgivare, kan avsaknad av inre förbindelse hjälpa att hålla kvar en sorts yttre förbindelse med nödvändiga andra. Men jag håller inte med sådana som Daniel Goleman (1985) som föreslår att medan sanning generellt är en god sak, så kan ibland även socialt privilegierade medlemmar av vårt samhälle bäst tjänas av ’vitala lögner’ i vilken sanning bäst hålls hemlig för en själv och ens intima partners.”

För att vara riktigt ärlig tycker jag också detta verkar litet manipulativt… Och det är ju motsatsen till läkning eller helande… Bara att lära sig ”cope” och överleva… Kanske säger detta också ganska mycket om terapeuterna ifråga och deras rädslor… Rädslor för sanningen? Kanske fullt förståelig, men ändå inte försvarbar, i alla fall inte om man ska hjälpa andra!?

Och tyvärr kanske detta också leder hjälpsökande att söka sig till kanske ännu mer tvivelaktiga ”hjälpare”?? Som är minst lika och kanske ännu mer manipulativa??

Bara några stilla reflektioner…

Jag tror att mycket skulle vara vunnet om man kunde tala öppnare om varför människor har problem. Kunskapen finns ju och det har kommit en massa ytterligare kunskap de senaste åren…

Detta påverkar så mycket, så det borde ligga i allas vårt intresse. Borde, ja...

Ja, helt ärligt är jag ganska kritisk...