Inlägg
[Uppdaterad, se slutet av inlägget, samt något redigerad, några länkar tillagda 28 mars]. I soffan i Gomorron Sverige i morse pratade de om bonusar och Birger Schlaug undrade (litet fritt):
”Vilken självbild har dessa personer som tar på sig så många styrelseuppdrag? Tror de att de är övermänniskor [i olika grader. Se också om hybris]? Eller har de ett enormt behov av att bevisa hur viktiga de är? Man tar på sig dessa uppdrag ungefär som ordnar för att visa att man är viktig.”
[Tillägg 28 mars: Och Schlaug undrade över Urban Bäckström som helt kommer undan.Han sitter och säger att "han inte såg detta," om saker inom hans egen profession. Se också Ehrenberg nedan vid * om motiven för dessa skyhöga ersättningar, bonusar, om särskilt smarta och duktiga - män - osv.].
Någon funderade också (Schlaug) över förhållanden som suger åt sig dessa styrelseproffs.
Ja, det finns det all anledning att fundera över.
Diverse texter (se nedan) samt några samtal fick mig att reflektera igår och jag kastade ner några stödord:
Politikerförakt gynnar bara olika extrema partier (framförallt på högerkanten). Gynnar partier som presenterar enkla lösningar. Fast detta är kanske inte direkt något nytt?
Som sår split mellan människor och spelar ut oss mot varandra.
Göran Greider skrev också i ledare igår om att de som slåss för jämlikhet alltid får ta ett större moraliskt ansvar än de som slåss emot den. Vilket nu mediernas fokusering på Wanja Lundby-Wedin (som dock med rätta kritiseras) fått erfara och nu visar. Men så ser de moraliska lagarna ut menar han.
Och jag funderade vidare, över jämlikhet, vad borde den grundas på? Borde den inte grundas på ett erkännande av allas lika värde och lika rätt? Något som borde vara lika självklart som att andas.
Sedan kan man ju fundera över varför det inte är så. För vi behandlas inte som om vi har lika värde eller samma rättigheter. Vi värderas olika. Inte ens vårt människovärde verkar vara detsamma.
Det där med ömsesidig, genuin respekt...
Slog mig återigen om makten som polariserar människor och tvingar dem att anta mer extrema åsikter och ståndpunkter än de annars skulle göra.
Detta tror jag inte ofrånkomligt dock. Tyvärr har nog många av oss (kanske de flesta mer eller mindre) med oss sådant som gör att vi drivs med i detta mer eller mindre; att inta mer extrema åsikter än vi skulle därför att makten inte är ”friskare” (för att använda den term John Cleese och hans före detta terapeut Robin Skynner använder).
Och varför väljs dylika ledare kan man också undra? Jag tror att det finns förklaringar till det också.
Slut på högt tänkande och funderingar för denna gång.
Nu till de artiklar som triggade igång en massa tankar mitt slutet av en hektisk vecka.
Recensionen ”Högerpopulism - rena rama kvinnofällan”:
”Sverigedemokraternas (SD) politik hämtar sin näring från den universella och tidlösa rädslan/skräcken för främlingar av olika slag./.../
Att partiet vill återgå till en gammal förlegad syn på män och kvinnor är dock inte lika uppmärksammat.
Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg har i den nyutkomna boken Slaget om svenskheten skärskådat partiets politiska program och funnit en rad exempel med motsägelser och haltande resonemang. Enligt författarna är SD ett djupt konservativt och högerpopulistiskt parti. Deras aversioner mot invandrare verkar närmast handla om ett slags hemlig avund. De drömmer alla om starka kärnfamiljer och släktband. De vill framför allt bevara ett manligt patriarkalt samhälle./.../
Familjepolitiken påminner om Kristdemokraternas värnande om kärnfamiljen och om kristna traditioner. I SD:s drömsamhälle skall kvinnan stanna hemma och föda barn. Enligt SD har jämställdheten mellan könen gått för långt. Därför vill partiet ta bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen.
SD är i särklass det mest mansdominerade partiet i Sverige, både vad gäller företrädare och väljare. Kvinnans roll i livet är att framför allt ta hand om familj och barn. Att hemmafruidealet är en kort parentes i historien förbigås med tystnad. I SD:s världsbild är det framför allt mannens ställning som är hotad. Partiet är abortmotståndare./.../
Partiet gör en dygd av intoleransen mot olika minoriteter. SD vill exempelvis inte att homosexuella skall få gifta sig eller adoptera barn.
SD har ännu inte presenterat något kulturpolitiskt program men bra kultur är lika med gammal kultur, enligt partisekreteraren Björn Söder./.../
Det allvarligaste med SD är att partiet saknar samhällsekonomisk trovärdighet. Partiet har ingen entydig skattepolitik. Skatter kan vara både höga och låga. Det finns ingen tanke om fördelningspolitik över huvud taget. SD:s företrädare vill inte höra talas om klasskillnader i samhället. De pratar heller inte om marknadsekonomins spekulationsbubbla som skapat en roffarkultur av stora mått bland maktens eliter./.../
Den stora utmaningen är dock inte att trassla in sig i meningslösa diskussioner/.../
Nej, ägna i stället tid och kraft åt att formulera en välfärdspolitik som skapar jobb och/eller utbildning och som minskar klyftorna i samhället. Sverige har länge varit förskonade från högerpopulism tack vare en historiskt framgångsrik socialdemokratisk arbetarrörelse. Det finns ingen anledning att tvivla på våra grundläggande rättviseideal när framtidens politik skall formuleras.”
Se också bloggen "Slaget om svenskheten En blogg av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg om hur du tar debatten med sverigedemokraterna."
Göran Greider i ledaren "Du måste gå, Wanja!”:
"...även om hon skulle stå kvar på sin post efter att den svarta medietromben blåst fram kommer hon hädanefter att vara vingklippt. Varje gång som hon från och med nu försöker kritisera bonussystem och privilegier i näringslivet - så kommer hennes trovärdighet inte att räcka till. Hon blir en belastning för den fackliga rörelse vars mobilisering är helt avgörande för att den sittande högerregeringen ska kunna bytas ut i nästa val./.../
Visst är det så att medierna fokuserar sig ensidigt på just LO-ordförandens roll i denna skandal. Styrelserepresentanterna från Svenskt näringsliv har varit lika blinda. Men så ser de moraliska lagarna i denna värld ut: De som slåss för jämlikhet får alltid bära ett större ansvar än dem som slåss emot den./.../
Sedan finns det ett större sammanhang som alla dessa bonusskandaler - i Sverige, Europa, i USA - är en del av: Ett kvartssekel av allt mer avreglerad kapitalism och våldsamt expanderande finanssektor. Sedan åttiotalets början har en ideologisk högervåg dragit genom världen och den har både varit en spegling av, och en pådrivande faktor bakom den nygamla kapitalism som så länge gått segrande fram och inte minst överallt försvagat fackföreningsrörelserna. Nu, i finanskrisens spår, skymtar ett bortre parentestecken för den formen av tygellös kapitalism. För det är krisen som uppenbarar så mycket av det galna kvartsseklet. LO har inte lyckats undgå att smittas av det allt mer marknadifierade samhälle där organisationen verkat. Det bevisas av AMF-historien.
Om Wanja Lundby-Wedin avgår behöver det inte innebära någon personlig skam för henne. Att avgå är att visa ansvar. Så mycket är i alla fall klart att LO:s nuvarande ordförande inte kommer att kunna representera LO-kollektivet i den kommande valrörelsen.”
Greider i ”Mona Sahlin och de två sanningarna (2)”:
”Partiet har under årtionden genomgått en ganska förskräckande sållningsprocess./.../
Pragmatismen, dvs en viss välgörande ideologisk trolöshet, har visserligen alltid varit en nödvändig ledstjärna för detta ofta statsbärande parti, ja en styrka. Sedan åttiotalet har emellertid något mer avgörande inträffat: de som tänker annorlunda och de som tänker fritt har år efter år fått allt mindre manöverutrymme.
Jag har sett otaliga begåvade unga socialdemokrater eller fackliga aktivister lämna organisationerna eller drivas ut i deras periferier, därför att de har tänkt fel på någon avgörande punkt./.../
Idag står partiet där så idépolitiskt avlövat att en gammal vänstersosse som jag till och med kan sörja att Per Nuder lämnar politiken. Då har det gått långt. Men socialdemokratin har i dagsläget inte råd att mista en enda tänkande människa.
Den socialdemokratiska pragmatismen har alltid tidigare beledsagats av en idépolitisk kompass. När den försvann mörklades stora delar av det större maktlandskap som politiken ingår i. Det allra mesta av den makt som utövas i ett samhälle alstras ju genom de ekonomiska ägarförhållandena.
Men när arbetarrörelsen under lång tid inte talat klarspråk om dessa uppstår illusionen att all makt i samhället är politikernas - och i praktiken, eftersom det i hög grad är ett socialdemokratiskt format samhälle vi lever i, kan olika orättvisor och problem lätt skyllas enbart på det socialdemokratiska maktutövandet.
Hur lätt har det inte varit för Reinfeldt och Schlingman att skylla arbetslöshet och s.k. utanförskap på socialdemokratisk politik, medan den marknad som frambringar merparten av dessa orättvisor går helt fri från kritiken!
Men socialdemokratin är som rörelse beroende av att en grundläggande marknadskritik oavbrutet formuleras, annars dör den i sin lojalitet med det bestående, vilket var precis det som inträffade i valrörelsen 2006.
När Mona Sahlin för två år sedan tillträdde som partiordförande var det, tillspetsat uttryckt, en ideologisk bunker hon klev in i. Den murades upp under nittiotalets nedskärningsår, den fick sina små fönstergluggar under marknadsliberalismens glansdagar och den byggdes så liten därför att så pass få människor idag finns i rörelsen. Detta är den inre av de två tranströmerska sanningarna.
I den meningen framstår Mona Sahlins uppgift som föga tacksam.
Hon har helt enkelt inte många att föra dialog med om politiken i sitt eget parti och dessutom förvärrar hon stegvis nu situationen genom att plocka in enbart sina meningsfränder i bunkern.”
Maria-Pia Boëthius skriver i ledare idag ”Vem kan vi lita på? Boëthius: Nu måste oppositionen tänka om” om att demokratin befinner sig i kris. Att det knappt finns något politiskt parti som kan fånga upp missnöjet som växer i land efter land och göra politik av det.
Hon skriver att
”Den ekonomiska makten, kapitalismen, som dominerat världen de senaste 20 åren inte bara trasat sönder världsekonomin, den har också lyckats påverka eller omvända vänsterns företrädare inom politiken, som antingen tappat självförtroendet eller sett sig tvingade att spela med eller, som New Labour under Tony Blairepoken i Sorbrittanien, med nöje spelat med,”
Om alla höjdares bonusar:
”De tjänar mycket, påstår de, på grund av det tunga ansvaret. Denna ansvarsfullhet ifrågasätts just nu.”
Också Johan Ehrenberg nämner dessa saker och om den mäktiga – och legitima vreden hos folket - i sin ledare ”Hyckleriets orsak. Ehrenberg synar det stora misstaget”
”Skandalen runt AMF handlar om hyckel. Miljoner till köpta direktörer [som köps till lojalitet!!!] som motiveras av att de som ska ta hand om löntagarnas pensionspengar måste vara 'de bästa'. Vad LO-ledningen gått med på är då * Svenskt Näringslivs människosyn, att det är en särskild elit, speciellt smarta och duktiga män som krävs. Dessa står över vanliga löntagares villkor, de slåss i en annan division och för att skydda löntagarnas pensionspengar måste facken acceptera, bocka och buga och betala vad som krävs./.../
Problemet är att varken Folksams vd eller AMF:s förre vd är särskilt intelligenta eller översmarta typer. De är tjänstemän, byråkrater, duktiga på organisera och delegera./.../
DET FINNS INGA ÖVERMÄNNISKOR! Och ingen är oersättlig.”
Nej, just precis vad så många utmattade (framförallt) kvinnor fått höra!
”Logiken bakom de höga lönerna beror på att arbetarrörelsen låtit borgarnas ideal bestämma.”
Och om tillskjutna medel från staten till bankerna:
”Men vänta nu. Bonusarna beror ju på att regeringen bara skänker pengar till bankerna men samtidigt vägrar ta makten över dem. Precis som i Sverige skickas miljarder in i banksystemet, i praktiken förstatligar man allt, men sedan låter man de privata ägarna fortsätta styra.
Just nu har Obama faktiskt beslutat köpa bankernas 'giftiga papper' för 800 miljarder kronor. När de värdelösa lånen är borta ska bankerna 'börja fungera' igen är tanken. MEN pengarna ska gå till privata investerare som får lån för att köpa upp det giftiga. Om sedan de här giftpappren blir värdefulla igen så får det privata hela vinsten. Om de förblir värdelösa tar staten tillbaka pengarna och giftpappren. De privata investerarna riskerar alltså inget./.../
De borgerliga skyddar sina egna, de rika. Det är deras ideologi.
Problemet för oss i Sverige är att avtalen dessutom skrivs under av landets ledande socialister.”
Artiklarna finns också här.
Tillägg 28 mars: I Nyvässat i DD idag kan man läsa
"Nej! Wanja Lundby-Wedin. Trots en vecka i hetluften funderar inte LO:s ordförande över att avgå. Närigslivstopparna Göran Thunhamar och Urban Bäckström klarar sig däremot galant från kritik eftersom de inte har något moraliskt kapital att förlora. Sådan är kapitalismen."
Så sant! Kraven är olika på olika personer. Och också större på kvinnor och deras ansvarstagande och moral, och mindre på män - dessutom.
I artikeln "Dags för en ny världsordning" skriver man om att
"Vi konsumerar för att lösa sociala och psykologiska problem, inte praktiska."
"Antalet självmord ökar i den materiella välfärden."
"...robotar [apropå den tekniska utvecklingen inom produktion av varor] inte kan användas överallt är att kultur, vård, skola och andra mjuka delar av arbetslivet framstår som dyrare och dyrare. Fenomenet är välkänt och har fått namnet 'Baumols kostnadssjuka' ** efter amerikanen Baumol, som beskrev det förbryllande faktumet att ju rikare samhället blev, desto mindre teater hade de råd med."
Se Motvallsbloggen om ”Ett välregisserat motdrev i media” om Lundby-Wedinaffären och bloggen Do nothing day också om media.
Motvallsbloggen igen om påståendet att man jobbar 90 timmar per vecka och självbedrägeriets ädla konst
Se också Ulf Bjereld om ”Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst.”
** I Wikipedia står om Baumoleffekten:
”…kulturproduktion inte kan effektiviseras. Att uppföra en pjäs av Shakespeare eller musikstycke av Beethoven kräver samma arbetsinsats och samma kompetens nu som när de skrevs [och de som utför dessa saker behöver äta, ha tak över huvudet osv.].”
Dessutom tror jag inte att ens effektivitet (ELLER kreativitet, dvs. förmåga att lösa saker) kan bli så vidare värst hög om man jobbar sex dagar i veckan (eller mer) och all ens vakna tid (som den amerikanske småföretagaren, vilken någon nämnde i en kommentar hos Bjereld tror jag) år ut och år in, men det kanske inte spelar så stor roll? Bara man kan visa att man jobbar/jobbat all sin vakna tid?
Och vilka har kanske den största sammanlagda arbetsbördan egentligen?
Slår mig om min morfar (född 1900) som somnade i kökssoffan när han kom hem från jobbet och kanske inte fanns där knappt alls (mentalt) för sina barn. Vem fick ta hand om barn och hus och hem? Men det är en annan historia.
