Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

Min pojkvän i USA ville inte använda dessa shoppingkassar, skryta med att han är så bra och hjälper till så att människor får mat på bordet. Han sprejade sina svarta.

Barbara Ehrenreich skriver på sidan 204-206 i sin bok ”Bright-Sided” (se föregående inlägg under kategorin ”B. Ehrenreich”) att i förstasidesartikel i ”Psychology Today” januari 2009 ”The Pursuit of Happiness” eller ”Jakten på lyckan” kan man läsa att den amerikanska passionen för positivt tänkande inte har gjort amerikaner lyckigare.

Nej, bruket av antidepressiv medicin är väldigt hög paradoxalt nog - eller inte?

Ehrenreich skriver att författaren (Carlin Flora) ”klumpar samman” akademiska positiva psykologer och den ständigt växande skaran av ”självutnämnda experter” i något hon kallar ”lycklighetsrörelsen” och noterar att enligt en del mått så har USA som nation blivit sorgsnare och ängsligare under samma period som lycklighetsrörelser har florerat; och kanske är det därför som amerikaner har köpt denna rörelses erbjudanden.

Dessa upptäckter borde knappast komma som en överraskning; positivt tänkande avskaffade eller utplånade inte behovet av ständig påpasslighet; det vände bara denna påpasslighet inåt.

Istället för att oroa sig att ens tak ska kollapsa eller att ens jobb ska ta slut, så uppmuntrar positivt tänkande oss att oroa oss över de negativa förväntningarna själva och att utsätta dem för oavbruten granskning och bearbetning.

Det resulterar i påläggandet av en mental disciplin lika krävande som den kalvinistiska som den ersatte menar Ehrenreich – det ändlösa arbetet med självprövning och självkontroll eller, när det gäller positivt tänkande, självhypnos.

Det kräver som historikern Donald Meyer gör gällande ”oavbrutet repeterande av dess själsliga tjuvar, oavbruten uppmärksamhet mot omöjligheternas perspektiv, oavbruten övervakning av uppror hos kropp och själ mot kontroll.”

Ansträngningen från positiv ”tankekontroll”, som alltid presenterats som en sådan livräddare, har blivit en potentiellt dödlig vikt – som fördunklar bedömningsförmågan och skyddar oss från livsviktig information.

Ibland behöver vi lyssna på våra rädslor och negativa tankar och vi behöver alltid vara vaksamma mot världen utanför oss själva, även när det inkluderar att ta in dåliga nyheter och umgås med ”negativa” människor.

Men som vi borde ha lärt oss vid det här laget så är det farligt att inte göra det, dvs. att till exempel förneka dåliga nyheter.

En försiktig realism utesluter inte strävan efter lycka, den gör den faktiskt möjlig. Hur kan vi förvänta oss att förbättra vår situation utan att ta itu med de faktiska omständigheter som vi befinner oss i?

Positivt tänkande försöker övertyga oss att sådana yttre faktorer är oväsentliga jämfört med vårt inre tillstånd eller humör.

Vi har sett hur coacher och guruer slår bort den verkliga världens problem som ”ursäkter” för misslyckanden och hur positiva psykologer har tenderat att förringa omständigheter och faktiska förhållanden i sin lyckoekvation.

Det är sant att subjektiva faktorer som beslutsamhet är kritiska för överlevnad och att individer ibland segrar över mardrömslika nivåer av olycka. Men själen segrar inte automatiskt över förhållanden och att ignorera svåra förhållandens roll – eller ännu värre tillskriva dem våra egna tankar – innebär att glida mot den sorts fördärvad trångsynt och inskränkt självbelåtenhet som Rhonda Byrne uttryckte över tsunamin 2006. Genom att citera ”The Law of Attraction” så slog hon fast att katastrofer som tsunamin bara kan hända människor som är ”på samma frekvens som händelsen.”

Globalt så är fattigdom det största hindret för mänsklig lycka. I den omfattning som kartläggningar kan bli trodda, så visar sådana genomgående att världens lyckligaste länder också tenderar att vara de rikaste.

Några nyare studier visar dessutom att rikare människor i ett land tenderar att vara lyckligare än de fattigare. Och de lyckligaste områdena i New York har visat sig vara de mest förmögna och, inte av en tillfällighet, de som är rikast är riktligt försedda med kaféer, kulturföreningar, teatrar och möjligheter till social interaktion. De minst lyckliga stadsdelarna (Bronx i New York) var de med övergivna byggnader, högar av inte hopsamlat skräp och de högsta arbetslöshetsnivåerna i staden.

I århundraden har de västliga ekonomiernas eliter smickrat sig själva med idén att fattigdom är ett frivilligt tillstånd. Kalvinsten såg det som ett resultat av slöhet och andra dåliga vanor; de positiva tänkarna tillskrev det ett ”medvetet misslyckande att omfatta rikedom.”

Detta offerklandrande synsätt passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna. Mottagare av välfärdstjänster knuffades ut i lågbetalda jobb, delvis förment för att hjälpa upp deras själkänsla; friställda eller de som snart skulle bli friställda arbetare blev utsatta för (många gånger ganska förödmjukande?) motiveringstalare och – övningar.

Men kraschen borde en gång för alla ha upphävt idén om fattigdom som ett personligt tillkortakommande eller dysfunktionellt sinnestillstånd. Köerna till arbetslöshetskontoren och kyrkor som erbjuder gratis mat innehåller både uppåtsträvare, inbitna optimister likaväl som kroniskt deprimerade.

När, och om, ekonomin återhämtar sig kan vi inte tillåta oss att glömma hur vitt spridd vår sårbarhet är, hur lätt det är att hamna i en nedåtspiral mot armod.

Jag kommer att tänka på vad den norska allmänläkaren och nu professorn Anna Luise Kirkengen skriver om den sårbara människan och den hebreiska filosofen Margalit, en sårbarhet vi alla delar med varandra som levande människor oavsett om vi är rik eller fattig.

Lycka kan naturligtvis inte garanteras ens de som är förmögna, lyckosamma och mycket älskade. Men att lycka inte är den ofrånkomliga utkomsten av lyckliga omständigheter betyder inte att vi kan finna den genom att resa inåt för att revidera våra tankar och känslor (i positiv riktning, är inte detta ganska ofritt, kanske nästan slavlikt!? Som om vi vore ålagda det, kan åläggas det?). Men jag tror visst att vi kan lära oss en massa bra saker av att resa inåt, även om det inte är lätt, kanske ibland jättesvårt och något många undviker, av väl förklarliga skäl.

Hoten som vi möter ansikte mot ansikte är verkliga och kan övervinnas bara genom att skaka av självupptagenhet och att vidta åtgärder, handla och agera i världen.

Bygga upp vallar (som i New Orleans, vilket man inte gjorde för man kunde inte föreställa sig vad som skulle kunna ske där, se orkanen Katrina 2005, kanske beroende på ”positivt tänkande”!? Som faktiskt alltså kan bli farligt!), se till att få mat till hungriga, finna kurer, stärka de ”första försvaren”!

Vi kommer inte att lyckas med alla dessa saker, definitivt inte alla på en gång – men om jag får avsluta med min egen personliga hemlighet om lycka – vi kan ha det ganska bra medan vi försöker göra detta, avslutar Ehrenreich sin bok.

Vad bra skrivet!