foto på Lloyd deMause.Ur tidigare ("Psykoanalys som indoktrinering...") citerad artikel "Psykoanalysen - det 20:e århundradets bluff?" av Randi Rostrup i ”Impuls tidskrift för psykologi” nr 3/1997, 51:a årgången (s. 72-88) (om tidskriften "Impuls" och om "Institutet för psykologi" vid Universitetet i Olso), ett väldigt ambitiöst försök att översätta den jättelånga norska texten (men dock gjord väldigt snabbt i min otåliga stil, jag vill liksom förstå, och göra det så snabbt som det någonsin går, tålamodet har blivit allt kortare med ålder? Utom mot elever!?):
”…I ljuset av den nya manspsykologin tydliggörs bakgrunden för psykoanalysens sexfixering och falloscentrism. Tillsammans med en systematisk offerklandring har detta medfört ett osynliggörande av en rad obehagliga sidor i vår kultur, en osynliggöring som har bidragit till att upprätthålla existerande maktstrukturer. I det perspektivet framstår psykoanalysen som en djupt reaktionär ideologi. /…/
I den här artikeln vill jag emellertid hävda att de ovan nämnda argumenten är baserade på förnekanden och illusioner och att en starkt medverkande faktor till psykoanalysens popularitet är att den förde med sig ganska litet nytt, tvärt om, psykoanalysen består till stor del av urgamla ’sanningar’ förklädda i ny språkdräkt. Den klassiska eller ortodoxa psykoanalysen speglar den gamla judiskkristna världsbilden baserad på samma tabun, myter och fördomar som har satt sin prägel på vår kultur genom mer än 2000 år. Denna världsbilds huvudfunktion är att upprätthålla de existerande maktstrukturerna. I detta perspektiv framstår psykoanalysen som teori, filosofi och behandlingsmetod som en djupt reaktionär ideologi.
Idag är det ganska många teorier och behandlingar som går under beteckningen ’psykoanalytiskt orienterade’ [jo, vi ser dessa grunddrag i kanske de allra flesta behandlingsmetoder, om inte i alla?? Samma mer eller mindre manipulativa metoder överallt, med en eller annan form av indoktrinering? Där offret på ett eller annat sätt klandras? Om än oerhört subtilt i vissa fall?]. /…/
Psykanalysens teori och metod är djupt förankrad i den judiskkristna traditionen, parad med upplysningstidens ideal om att behärska naturen [!!! Ja, det ser vi på en massa sätt och på en massa nivåer? Vad gäller hur vi handskas med naturen, den yttre; natur, växter, allt levande, väder osv.!? Men också den inre: kontrollera våra känslor och emotioner osv.!? Det där med förnuft och känsla, hjärna/hjärta, logik/rationalitet och emotioner osv.!] och tron på framsteg, en utveckling mot målet om rationalitetens seger över oförnuft och irrationalitet. Den uppfattningen antog efterhand samma metafysiska dimensioner som den religiösa övertron den var menad att övervinna och ersätta (Seidler 1994, Webster 1995). /…/
[deMause, psykohistorikern, skriver att våld var tillåtet för att styrka förälderns auktoritet och uppnå den önskade lydigheten (Miller 1995), kolla här och här om deMause och psykohistoria].
Av runt 2000 hänvisningar till barn som finns i bibeln, finner man /.../ kraven på absolut lydnad och kärlek och respekt för föräldrarna [från barnen], men inte en enda utsaga som uttrycker medkänsla eller förståelse för ett barns behov (deMause 1974). Den överordnade principen var att ’den man älskar agar man’ och genom den sanna kärleken som kom från Guds hjärta skulle barnet lära sig att förneka, övervinna och behärska sig själv, i tillägg till fysisk fostran som en sund och nödvändig tillvänjning till att viljan skulle underordnas och disciplineras. På 1800-talet tog man dessutom i bruk mer subtila och raffinerade metoder som förödmjukelse /…/ för att disciplinera barnen till önskad underdånighet, lydnad och respekt [???]. Barnen blev sedda som föräldrarnas egendom och som sådana var det barnets uppgift att bekräfta de vuxnas värde. Med all sin inneboende förfärlighet var de inte något som hade värde i sig själva, men [som var] formbara ting som skulle anpassas efter föräldrarnas behov och underkastas de vuxnas förväntningar (deMause 1974, Miller 1980). Olydighet mot Gud eller andra auktoriteter i Guds ställe var den största synden av alla, som Luther uttryckte det ’Jag vill heller ha en död son, än en olydig son’ (citerat i deMause 1974, s. 30).
Detta var atmosfären då Freud växte upp. Kopplingen mellan religionens syndiga människa och Freuds ’skyldiga människa’ [min kursivering] blev uppenbar genom hans teorier om de infantila och destruktiva drifterna som bestämmande för människans natur.
Freuds deterministiska och pessimistiska människosyn tydliggörs genom hur han såg på första världskriget som ett exempel på vad som sker när människors inneboende aggressiva och destruktiva drifter släpps lösa okontrollerat. Han såg superego; de internaliserade moral- och värdenormerna från föräldrar och samhälle, som den enda räddningen [barnet måste lära sig att kontrollera sin inneboende natur!?? Alice Miller om Melanie Klein t.ex., se här *) och här. Hemsida om Melanie Klein, samt här och här om henne. Den svenska, men brittiskfödda, psykologen Patricia Tudor Sandahl jobbar enligt objektrelationsteorin. Jag har skrivit om henne tidigare, fast inte med hennes namn utskrivet? Nu förstår jag litet mer varför hon resonerar som hon gör och varför hennes kolleger reagerat så negativt på hennes bok om sin barndom; där pappan b
egick sexuella övergrepp och mormor misshandlade inte bara fysiskt utan också emotionellt; emotionellt utpressande? Mamman var den helt undergivna? Bara här har jag nämnt henne vid namn? Foton på den unga och den åldrade Melanie Klein].
I hans världsbild blev föräldrarnas disciplinering av barnen en absolut nödvändighet för att förhindra att människans destruktiva drifter slapp lösa. Därmed föll det honom aldrig in att det kanske rentav var föräldrarnas auktoritära disciplin och de upprepade förödmjukanden som barnen blev utsatta för som kunde medverka till problem och destruktiva tendenser senare i livet, de sammanhang som Alice Miller (1980) så grundligt har beskrivit. Hon hävdar att i vår kulturs socialiseringspraxis blir barn förödmjukade och förnedrade, samtidigt som de förväntas att älska och respektera de personer som gör detta mot dem och får på inget sätt lov att ge uttryck för sin smärta. Eftersom barn är beroende av och prisgivna till sina föräldrar, lär de sig att genom de vuxnas ögon se sig själva, lär sig att förakta den smärta som de har trängt bort i sig själva [förakt för det svaga, hjälplösa barnet i sig; dvs. lär sig 'förakt för svaghet', med allt vad detta innebär och för med sig, alla de uttryck det får!!] och idealiserar föräldrarna (Miller 1981). Det ser ut som om en dylik ’identifikation med aggressorn’ också är Freuds skepnad/uppenbarelse.
Freuds grundläggande syn på barns och människors inneboende dålighet har förts vidare av många av hans efterföljare. Den engelska barnpsykoanalytikern Melanie Kleins [se ovan] teorier om spädbarnets inneboende och medfödda ’grådighet’ [vet inte hur detta bör översättas från norskan] och missunnsamhet över modersbröstet har fortfarande stort anseende [Ja, så verkar det vara!! Se också ovan. Och en sådan tro lugnar nog de flesta människor!? Barnets ’fel’! Och därmed 'finns' möjlighet att göra något åt det, falskt hopp om att kunna ändra förhållanden som inte gick att ändra och aldrig i efterhand går att ändra men vars smärta man kan överleva, och slippa känna hur faktiskt hjälp- och maktlöst ett litet barn är, hur oerhört utlämnat och vad de som borde bry sig allra mest faktiskt var i stånd att göra – och HUR ont och smärtsamt det var och kändes. Och eftersom kanske alla av oss har upplevt något av detta i mer eller mindre allvarlig grad, så är det ganska få som vill konfronteras med denna insikt! En del blir tvungna att konfrontera sig för att alls få rätsida på sitt liv? Men vi borde alla sensibilisera oss… Och inte bagatellisera eller förminska dessa saker; effekterna av detta får nog konsekvenser vi inte riktigt vill inse!? Och denna offerklandring späder också på det Bosch kallar det ursprungliga försvaret, dvs. barnets tendens, starka, att klandra sig själv för att på det sättet överleva! Och i sin yttersta form kan det ursprungliga försvaret leda till depression, i värsta fall till riktigt djup, om den inte balanseras upp av andra försvar eller blir upplöst i terai tillräckigt]. Detta skulle förklara upprinnelsen till barns aggression, skuldkänslor och ångest och antas vara utgångspunkt för barns psykiska utveckling [SUCK! Säger jag. Barnets ångest och skuldkänslor kan de komma från att det inte får/fått sina behov fyllda, de allra mest grundläggande och kanske också tidigast i livet?? Se här också exempelvis terapeuterna I. Bosch och J. Jenson. Men för att överleva detta klanrar barnet sig själv, för att det inte själv är förmöget att tillfredsställa sina behov, dvs. ta hand om sig själv]. /…/
Vad slags behandling ska vi då ge våra barn, /…/ Jan Brögger (1995) gav oss det judiskkristna/psykoanalytiska svaret då han i en krönika i Aftenposten påminde oss om att ’eftersom barn kan vara grymma, bör det samtidigt understrykas att det är uppfostrarens uppgift att förhindra att de grymma impulserna får växtbetingelser [många tror nog fortfarande detta i själ och hjärta, trots en massa upplysning och trots att de hävdar något annat både inför andra OCH sig själv! Handen på hjärtat! Svårt att göra sig av med detta 'gods' just för att vi har fått lära oss detta så tidigt i livet!!]/…/ Men barn kan inte bara ljuga, de kan också vara grymma och hjärtlösa. Barns potential för grymheter har inte fått den fackliga uppmärksamhet den förtjänar’. /…/
Freuds samtid var präglad av upplysningstidens ideal om att behärska naturen, också den mänskliga naturen som innefattar emotioner och sexualitet, tillsammans med tron på framsteg och en utveckling mot målet om rationalitetens seger över oförnuft och irrationalitet [Vad!!!!]. /.../ ... en hierarkisk värdeskala med rangordningen ras, klass, kön och ålder. Överst på skalan, som det yppersta av skapelsen [skapelsens krona!?], stod en vit, välbemedlad man från västerländsk kultur som var självständig, oberoende, förnuftig [!!!], intelligent och med stark kontroll över känslor [!!! Förakt för svaghet! Dvs. för känslor! Misstro rentav mot dylika som ett resultat?]. /.../
Freuds teorier hade också sin upprinnelse i uppfattningen/idén om den ’primitiva viljan’, som styrdes av instinkter och därför behövde missionens civiliserande inflytande för att bringa dess primitiva böjelser under kontroll. Christina Toren (1993) kallar detta för den imperialistiska ideologin. De primitiva tendenserna bestod av omättlig lust, generell aggressivitet, kannibalism och andra orala önskningar om saker som inte var mat. Den ’vildes’ [???] toalettvanor måste också bringas under kontroll, eftersom ett av de primitivas kännetecknen var att vara ‘smutsig [???]. Barnet i Freuds teorier har starka likhetstecken med denna ’vilde’, kanske en version av ’den goda viljan’ som kan formas efter uppfostrarens önskningar: barnet som är tämjt och socialiserat genom kontroll över sina ’drifter’ (ersättning för den vildes ’instinkter’) och särskilt genom kontroll av sin sexualitet och sin moral. Koloniernas administratörer karaktäriserade ’vildarna’ som amoraliska mer än omoraliska, det förra innebar mer än det senare att det var möjligt att lära sig det som var riktigt. De ’vilda vuxna’ blev karaktäriserade ’som barn’. Denna uppfattning om en utveckling från ’primitiv’ till ’civiliserad’ är fortsatt levande, inte bara i klassisk psykoanalys, utan utgör också en av de grundläggande premisserna i objektrelationsteorierna [se om Melanie Klein och Patricia Tudor Sandahl igen ovan!!] där ’pre-oidipal’ blir synonymt med ’primitiv’ (Westen 1989).
I samklang [???] med samtidens ideal såg Freud förnuft och logik som idealet [!!!], som symbol för mannens rationella överlägsenhet, medan känslor sågs som svagt och sjukligt [!!!], som irrationellt och osakligt, och förbehållet kvinnor, barn och ’vilda’. Även Darwin såg förnuft och känslor som ytterpunkterna på en hierarkisk värdeskala för mentala förmågor, där han såg kvinnlig känslosamhet som ett resultat av en mindre utvecklad hjärna [!!!]. Erich Fromm (1959) menar att Freud var starkt påverkad av dessa idéer och trodde att om människan intellektuellt insåg orsakerna till sin ’olycka’ skulle denna intellektuella kunskap ge denne/denna kraften att förändra de omständigheter som var orsak till dennes/dennas lidande [men andra terapeuter tror inte att intellektet enbart kan göra det, utan tror att det snarare kan vara ett hinder för att känna].
Rationaliteten var kännetecknet på den kultiverade och civiliserade människan [så tror vi nog fortfarande litet till mans?? Eller förhoppningsvis inte! Även fast vi påstår och tror något annat!? Och anledningen är att vi uppfostrats i denna andra väldigt tidigt i livet och förmodligen indoktrinerats på ett väldigt subtilt sätt, även om våra föräldrar kanske inte heller var helt medvetna om vad de gjorde? Kanske både medvetna OCH helt omedvetna om vad de förde vidare. Fast detta är ingen ursäkt för att de gjorde detta! Alla har vi en möjlighet idag att upplysa oss]. Eftersom kvinnor och barn stod mycket närmare naturen då de inte kontrollerade sina känslor, kunde de aldrig uppnå samma status, och bara vuxna män kunde karaktäriseras som människor. Victor Seidler (1994) analyserar hur likhetstecken mellan maskulinitet och rationalitet fortsatt spelar en avgörande roll i vår västerländska kultur som ett medel att upprätthålla det gamla patriarkatets dominans [ja, så tror jag att det är!! Ja, varifrån kommer mäns, eller maktens vilken också kan handla om kvinnor, behov av detta; av kontroll, makt och dominans? Ur det blå? Eller ur deras medfödda aggressivitet, ur hormoner?? obs! ironin]. ’Acts without agent’ är titeln på en artikel som analyserar språkbruket i forskningslitteratur om kvinnomisshandel. Studien visade att trots att det inte fanns ett enda exempel på att kvinnor slog, var det i en rad av de undersökta artiklarna (särskilt de psykologiska) systematiskt inte utsagt [dolt??] att det var mannen som var den handlande part, förutom att ansvaret ofta var dolt/inte utsagt [??] (Lamb 1991). Sett ur hemmiljö mer [??] kan psykiatrikern Bo Bergman nämnas. 1998 var han ansvarig för den första doktorsavhandlingen om kvinnomisshandel. Här nämndes mannen överhuvudtaget inte. Avhandlingen konkluderade att det var tre typer av kvinnor som blev misshandlade: de provocerande (livliga, energiska och med stor självtillit), de alltför kompetenta (framkallar mannens aggressivitet med att de inte döljer sin kompetens) och de inadekvata (otillräkneliga [??] p.g.a. alkohol- eller psykiska problem). Frågor om det kunde vara någon annan än den misshandlade själv som var ansvarig blev inte berörd (Lundgren 1988). Denna förunderliga tendens att beskriva ’gärningar utan gärningsmän’ är tämligen utbredd i vår kultur generellt och genomsyrar fullständigt psykoanalysen [slog mig om en tidningsartikel som jag läste någonstans i millennieskiftet när jag satt och väntade på att få massage, hos massören, där en organisationskonsult och psykolog kommenterade sitt jobb med utbrända och där hon faktiskt gav de utbrända skulden… Det var dem det var fel på som jag läste texten. Inte miljön som kanske gjort individer sjuka… Denna terapeut var kvinna till råga på allt; i min enfald tror jag att kvinnor ska vara känsligare. Och denna kvinnliga terapeut/konsult rekommenderades av en kvinnlig läkare och psykolog som möjlig konsult vad gällde min egen arbetsplats: en handledning som dock aldrig blev av. Och hon var alltså gestaltterapeut, men de är influerade av psykodynamisk teori?].
Konsekvensen av att rikta fokus mot offrets beteende och karaktär är att uppmärksamheten dras bort från den handlande parten och problemet förflyttas från den ansvariga till offret. Engelstad m.fl. (1996) påpekar att vetenskapen har makt genom rätten att besvara frågan ’Vem definierar vem som problematisk?’ (s. 99). Psykoanalysen i teori och praxis är uttrycklig på denna punkt: problemet befinner sig och har sitt ursprung och upprinnelse i enskilda individer oavhängiga omgivningen.
Det som först och främst uppnås när fokus flyttas från den ansvarige till offret, är att den ansvarige skonas och ursäktas. Det är därför nödvändigt att se närmare på vem det är uppmärksamheten dras bort ifrån. Freud ger själv ett ganska entydigt svar genom de delar av Oidipusmyten som han valt att utelämna.
Oidipusmyten reviderad. Freud använde Oidipusmyten som hörnstenen i sin teori om människans psykosexuella utveckling. Som vi känner till säger myten att Oidipus dödade sin far och gifte därefter sig med sin mor. Freud tolkade detta som ett uttryck för barns generella aggressiva och sexuella impulser mot sina föräldrar. Ganska många har efter hand påpekat att Freud var ytterst selektiv i sitt bruk av myten, genom att han bara använde ett litet utdrag av historien (t.ex. Benjamin 1989, Donovan 1991, Larsen 1993). Vilka delar han uteslöt är emellertid inte tillfälligt. Oidipus’ far Laios pådrog sig som straff för en våldtäkt en förbannelse som underförstod att han skulle föda en son som skulle komma att döda honom. När hans fru Iokasta så födde en son, gick de samman om att förhindra att spådomen gick i uppfyllelse och försökte dräpa barnet. De stack en järnstång genom hans fötter och lämnade honom i vildmarken för att dö. Han blev emellertid funnen av en herde och växte upp ovetande om sitt ursprung och spådomen han hade hängande över sig. Det som här blir uppenbart är att Oidipus uppenbarelse blev styrd av krafter långt utanför hans egen kontroll, av andra människor, och då först och främst föräldrarna. Det bör uppenbarligen ha varit maktpåliggande för Freud att dra all uppmärksamhet bort från föräldrarnas handlingar. Behov av ofelbara auktoriteter.
Som nämnts förväntas barn att älska och respektera de personer som förödmjukar och förnedrar dem. Resultaten är ofta att barnet identifierar sig med föräldrarna och ser sig själva med föräldrarnas ögon, en ’identifikation med aggressor’. I stora delar av vår kultur är det fortsatt närmast tabu att kritisera föräldrarna (Miller 1981, 1988). Barnets behov av ofelbara föräldrar kan räcka livet ut och överföras på andra auktoriteter, så som det är vanligt att många identifierar sig med den starka och ser situationen ur den starkes perspektiv.
Det som också uppnås när fokus riktas mot offret, är att den handlande parten görs ofelbar, genom att den ansvariges respekt och hierarkiska status upprätthålls. När många identifierar sig med och har mest sympati med den av parterna i en asymmetrisk relation som befinner sig högst på den hierarkiska skalan, tas också dennes perspektiv. I den grad en individ identifierar sig med den starka, den som har kontroll, upprätthålls också den egna självbilden. Någon refererar till detta som ’vikarierande sekundär kontroll’, genom att egen uppfattning av styrka eller makt upprätthålls (Weisz m.fl. 1984) [tänker här igen på Sophie Scholl under andra världskriget och att hon är exempel på individer som kan identifiera sig med de svagare. Och det berodde troligen på att hon fått en mindre sträng uppfostran. Se också t.ex. den amerikanske neurologen Jonathan Pincus om liknande saker].
Det är i det perspektivet som Freuds teorier blir meningsfulla. Också han såg världen genom föräldrarnas ögon och vidareförde till generationerna som följde sina egna internaliserade budskap från den kultur han växte upp i. En av Freuds ’blinda fläckar’ var att han inte klarade att se att föräldrarna inte alltid var ofelbara, utan tvärtemot också kunde påföra sina barn stor skada och att det inte var barnets inneboende grymhet som gjorde sträng disciplinering nödvändig ’för deras eget bästa’. I psykoanalytisk behandling upprätthålls illusionen om de ofelbara [vilka är föräldrarna/vårdnadsgavarna?] genom att klienten lär sig att se onda händelser i barndomen som ett resultat av egna destruktiva drifter och impulser [är litet osäker på översättningen av denna mening].
När goda människor gör onda saker.
Att dra uppmärksamheten bort från den handlande parten medverkar till att upprätthålla en illusion om att reell orätt inte förekommer, det är en osynliggörning av en rad obehagliga förhållanden som maktmissbruk, kränkningar och övergrepp.
’Tabu innebär ett socialt förbud mot att synliggöra eller berätta. /…/ Kulturen upprätthåller sina tabun med förakt som en möjlig [truende] sanktion. Den som trotsar förbudet mot att synliggöra kan bli påförd förakt och därmed möjlig skam.’ (Leira 1992, s. 60).
Benum & Clasen (1994) påpekar att det som det tigs mest om i en kultur, ofta är något av det som är mest centralt i kulturen. Också de påpekar det kulturella förbudet mot att prata negativt om föräldrar, och det visar sig i att de som försöker att sätta ord på det onämnbara utsätter sig för förakt och utstötning. Det onämnbara ser ut att vara det Bloom (1995) kallar ’När goda människor gör onda saker’. De goda människorna är de vi har som ideal, dem vi ser upp till, de auktoriteter som genom sin ofelbarhet ger oss en upplevelse av trygghet i en värld som är orättfärdig. /…/ Det absoluta tabut är att påpeka att den eller de vi har tillit till utövar makt [negativt], undertryckning eller övergrep [har ett par vänner, i helt olika åldrar som verkligen ser upp till auktoriteter…]. För att psykoanalysen ska kunna upprätthålla detta tabut i strid med empiriska fakta om att orätt, misshandel och övergrepp faktiskt sker [även inom hemmets fyra väggar och mot barn, t.o.m. väldigt små barn], krävs det stadigt mer ’innflökte’ metateorier för att kunna bortförklara sammanhangen mellan omgivningens faktiska inflytande i form av omsorgspersoners och andra auktoriteters faktiska beteende som medverkande till psykiska problem [se också Kirkengen om reviktimisering], som vi till exempel ser det hos Lacan [se här om Lacan också] och hos många av objektrelationspsykologerna.
Psykoanalys som politisk ideologi.
’Psykoanalytikerna räddar sin sannfärdighet genom att hålla hårt [??] på doktrinen om att den yttre verkligheten säger litet. Vad som egentligen har skett betyder inte något, bara hur det uppfattats.’ (Masson 1990, s. 107, min översättning).
En sexuellt missbrukad kvinna är inte missbrukad, hon bara känner sig missbrukad. Det finns ingen reell orättfärdighet i det verkliga livet, man känner sig bara orättfärdigt behandlad. Det är inte handlingen det är något fel på, utan reaktionen (Masson 1990). Varje protest eller uppror mot orätt eller övergrepp blir tolkade som olösta oidipalkonflikter /…/ farsaggression riktad mot auktoriteter eller myndigheter. Det är ett komplett och vattentätt system som också har vittgående politiska implikationer.
Psykoanalysen kan också ses som en politisk ideologi genom att ansvaret för social orätt som diskriminering, förtryckande och annan maktutövning förflyttas från samhället och individer i maktpositioner och in i den enskilda individen som lider under detta [detta förtyck, ja!!!]. Detta är en taktik som inducerar en illusorisk kontroll i klienten, en illusion om att sociala problem upphör att existera om man klarar att lära sig låta bli att reagera på dem [som gestaltterapeuten och organisationskonsulten ovan!!!? Och detta är enligt terapeuten I. Bosch ett försvar! Det hon kallar falsk makt förnekande av behov!? Ju!!]. På det sättet kommer ingenting att förändras, varje uppror eller protest mot orätt som kan leda till ändring i maktfördelning kvävs effektivt i sin linda. På det sättet upprätthålls de existerande maktstrukturerna, inkluderande makten som ligger inbakad i teorin om att några få auktoritetspersoner får definiera vad som är en giltig verklighet för den andra och svagare parten, ensamrätten att veta andra människors bästa bättre än de själva vet. Förutsättningen för ett sådant resonemang är att terapeuten ser sig själv som en objektiv och neutral observatör, en som sitter på ’sanningen’.
’In large part, psychoanalysts has sustained a mascunilist rationalist tradition that sees the analyst as the source of truth while the patients only have subjective experience and emotions’ (Seidler 1994, s. 182). /…/
‘I detta sammanhang är det viktigt att notera att Freud, innan han utvecklade den egentliga psykoanalytiska metoden, uppträdde som en sträng och auktoritär biktfar som var ganska skoningslös i sin ansträngningar att få patienten att erkänna sina ’synder’.’ (Brögger 1997).
Trots ideella intentioner, kan psykoanalytiskt orientera terapi också idag urarta till ren förhörsteknik där tillåtelse av inre defekter eller impulser är målet. Terapeutens uppgift är att godkänna defekten, göra den giltig, normalisera den. Det är helt klara paralleller till bikten där avsikten är att bekänna sina synder och där biktfaderns uppgift är att förlåta [!!!! Tack, o tack!! Vilket nog också är vad som förväntas av klinten: tacksamhet mot hjälparen, mer eller minbdre medvetet!??].
Haavind (1992) påpekar att det bland terapeuter generellt finns normerade vägar för ändring och att en av dem går genom erkännande av egen andel [i det som skedde!!! Att klienten erkänner sin skuld, och tar på sig (all?) skuld!? Ursprungligt försvar igen]. Behandling av t.ex. kvinnor som utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld styrs då av en princip om att kvinnan själv har del i att hon blev behandlad som hon blev, därför att hon utan att vara klar över det, själv har tillskyndat den här behandlingen. Och det som hon avvisar i sig själv, är de djupa och egentliga sidorna i hennes personlighet [!!!]. (Haavind 1992). Denna princip ligger djupt inbakad i hela psykoanalysen [och i hela vår kultur?], där en väsentlig del av psykoanalytiskt orienterad terapi går ut på att klienten ska se sin egen medverkan, sitt eget ansvar [!!!]. När detta resonemang används för situationer eller asymmetriska relationer som klienten inte kan ha haft vare sig ansvar eller kontroll över, är detta att tillskriva klienten en makt och ett inflytande som närmar sig metafysiska dimensioner. Förutsättningen för ett sådant resonemang är antagandet om klientens starka manipulativa böjelser som terapeuten måste akta sig för [!!! Terapeuten däremot har kommit tillrätta med alla SINA dylika böjelser?? Tillägg 22 oktober: Och både medvetna, men inte minst, omedvetna behov av olika slag? Det skulle inte rentav kunna handla om DENNES böjelser och behov - ibland, eller handlar om oftare än vi tror eller vill tro?? Och vad kan dessa/detta leda till? Övergrepp i terapi, av diverse slag, kanske inte bara sexuella, utan inte minst också känslomässiga; att bagatellisera och minimera det klienten berättar, inte tro det bland annat? Om klienten är manipulativ varifrån kommer då detta? Hur skyddar sig en terapeut bäst mot detta? Funderar också på detta med paranoia... Vem är paranoid, egentligen? Vad kan detta, denna uppfattning om manipulativa klienter, leda till hos en terapeut som inte fått eller kunnat bearbeta sitt egna? Miller skriver någonstans om 'att redan första steget har tagits i fel riktning', dvs. handlar om grundantagandena om vari psykologiska/emotionella problem bottnar i... Se bland annat denna artikel, om en kvinna, nu själv psykolog, och det hon blev utsatt för i terapi! I en terapi med vegetoinriktning? Hur många vågar gå ut som hon har gjort? För övrigt har också män blivit utsatta för sexuella övergrepp i terapi - av manlig terapeut. Av skam teg de först, men av en slump stötte de på medbröder och gick ihop och väckte åtal, om jag minns rätt? Kirkengen skriver om detta bland annat. Men troligen är detta mer sällsynt? Se också Ross Cheit om skillnaden när en man väcker åtal mot en man för sexuella övergrepp i barndomen (Jennifer Freyd: Betrayal Trauma") även om det är tufft för en man också och han blir också oerhört ifrågasatt, vilket Cheit fick uppleva i högsta grad. Men han trodde dock att det är ett strå värre för kvinnor och han undrar med förskräckelse 'vad säger inte det'? Hur mycket har då inte blivit nedtiget - och kanske aldrig ens yttrat? Hur många förrövare har gått fria - och går fortfarande fria? **)].”
Resten av artikeln har jag redan översatt, se ”Psykoanalys som indoktrinering...”
---
Mitt i skrivandet hittade jag detta läsarbrev på Millers webb,
"Thanks from a Replacement Child" (från en man som skulle "ersätta", replace, ett äldre syskon som dog innan han var född tror jag, åt sin mamma, men som aldrig lyckades med detta. Det döda äldre syskonet var en ängel i mammans värld; hennes behov; av ett fullkomligt, änglalikt barn!? Grymt! Och mannen ifråga fortsatte denna kamp, att få mammans kärlek, förtjäna den, så att han blev sjuk på kuppen: ulcerös kolit. Se här också det Kirkengen skrivit om somatisk sjukdom! Klicka på etikett "Kirkengen"). Han skriver i slutet av sitt brev (apropå terapi och terapeuter):
"My therapist recommended me to read 'Drama of The Gifted Child.' This book immediately resonated with me and slowly brought a glimmer of understanding and compassion for the little boy who was rejected by his parents and tormented by his peers. I have slowly begun to understand the true meaning behind my 'fantasies.' I now realize that they were not merely manufactured sob stories [snyfthistorier], but represented the true reality of my early childhood. It was your discussion of the van Gogh tragedy in 'For Your Own Good' that helped me a lot to understand the unfortunate plight of 'replacement' children like me. Now I also realize how devastating my mother's rejection was to the psyche of the little boy.
Unfortunately, after I began to access and describe some of my intense feelings of grief, my therapist became gradually more impatient and unsupportive. He began rushing me to forgive my parents, and telling me that everyone goes through some childhood pains and I should be careful not to fall into the victim trap. He also started putting much more emphasis on my 'unresolved' Oedipal complex. I felt confused, angry, and abandoned. My symptoms, which had become a bit more manageable, started flaring up all over again. It was because of your writing that I was able to see through what these symptoms were telling me, and felt strong enough to trust my feelings and stop seeing this therapist. I know I am on the right path, and need a compassionate companion who would help me to validate my feelings.
I will keep searching for such an enlightened witness. But in the meantime, I just want to say thank you for all you have done to help me."
*) utdrag ur denna artikel på Millers webb:
"Many therapists - though I hope not all - are at pains to divert their clients' attention from their childhood. In this book I show very clearly how and why this happens, though I do not know what percentage of them do this kind of thing. There are, after all, no statistics on the issue. My descriptions will help readers decide whether the therapies they are undergoing are encouraging self-companionship or exacerbating self-alienation. Unfortunately the second of these two alternatives is frequently the case. In one of his books, an author highly regarded in analytic circles goes so far as to say that there is no such thing as the 'true self' and that it is misleading to talk about it. With therapeutic care based on such an attitude, what chance would adult clients have of identifying their childhood reality? How could they gain awareness of the powerlessness they experienced as children? How could they relive the despair they felt when those injuries were inflicted on them, over and over again, year after year, without being able to perceive their real situation because there was no one there to help them see it? These children had to try to save themselves, by taking refuge in confusion and sometimes in self-derision. Adults unable to resolve this confusion at a later stage in a form of therapy that does not impede all access to the feelings will remain prisoners of the derision of their own destinies. /…/ Over 100 years ago Sigmund Freud subjected himself without reserve to the prevailing idea of morality by putting all the blame on the child and sparing the parents. His successors did precisely the same. In my last three books I have pointed out that while psychoanalysis has become less prone to close itself off from the facts on cruelty to children and sexual abuse and is indeed making an effort to integrate these facts into its theoretical considerations, these attempts are still largely thwarted by the Fourth Commandment. As before, the role of parents in the development of symptomatologies in children is still played down and actively misrepresented. I have no way of knowing whether this so-called broadening of horizons has really changed the attitudes of the majority of therapists. But the impression I get from publications is that reflection on traditional morality has yet to take place. The behavior of parents continues to be defended both in practice and in theory, as was brought home to me by Eli Zaretsky's book Secrets of the Soul (Knopf 2004) with its detailed history of psychoanalysis up to the present (and with no discussion of the Fourth Commandment). This is why my engagement with psychoanalysis is more marginal in The Body Never Lies. /…/
Sigmund Freud himself, and above all Melanie Klein, Otto Kernberg [även han objektrelationsorienterad?], their successors, and the ego-psychology of Heinz Hartmann have all ascribed to the child what was dictated to them by an upbringing in the spirit of Poisonous Pedagogy: children are evil by nature, or 'polymorphically perverse."' (In Banished Knowledge I have quoted an extensive passage by the highly respected analyst Glover on his view of children [han var psykodynamiskt orienterad?). All this has very little to do with childhood reality, and certainly with the reality of an injured and suffering child."
**) Tillägg 22 oktober: På sidan 184-185 i Jennifer Freyds "Betrayal Trauma" står det (att Ross Cheit sa):
"When I started talking about bringing legal action, I had another one of these moments of exhilaration followed by depression. Several people told me, 'You'll be believed because you are a man.'
And I was terrified of not being believed, so at first, again, I was exhilarated. 'Oh, good. They'll believe me.' It was a great comfort.
And then I quickly realized what the implications of that statement were. If the predominant victims of this crime, women, are automatically not believed- my God, what a situation we're in.
If there's a presumption that women cannot be believed - this is a presumption I find preposterous, given how difficult it is to speak about these things - then our society is just condoning sexual abuse right and left. The sad irony is that when it's all said and done, they don't really believe me either."
Inlägg
