Varför är sanningen så skandalös?

[uppdaterad 28 december i slutet]. Se detta läsarinlägg om terapeuter.
Och vidare detta läsarbrev till Miller 26 december om jultomten igen och 6 december om ”Varför är sanningen så skandalös?” (min översättning):

”När jag började läsa ert arbete [era böcker], träffade jag en terapeut,
kanske den tredje, på lika många år. Nyligen ’avskedade’ jag henne. Ända till
denna terapeut hade jag huvudsakligen varit övertygad om att jag helt enkelt var
en problematisk klient eller patient.
Jag kände att jag inte utvecklades för att jag inte lyckades lyssna, eller följa mina terapeuters anvisningar, böner (?) och föreskrifter [klienten tog på sig ansvaret och skulden]. Nu tänker jag annorlunda.
Ert arbete hjälpte mig att reflektera över vikten av tidig barndom och erfarenheter under inflytande av vårdgivare (genom)lidna då. Det blev av yttersta vikt att skrupulöst noggrant recensera, genom muntligt berättande för min dåvarande terapeut, historien om min tidiga barndom. Efter att noggrant ha läst ”Gisela och Anita” ur ”Thou Salt Not Be Aware” ville jag upptäcka mina egna blockeringar.
Sorgligt nog ville min terapeut inte följa mig på denna väg. Under den sista sessionen tillsammans lade jag mig ner och började berätta om en händelse som ägde rum när jag kanske var 3. Inte mer än 5 minuter in i min redogörelse exploderade min kropp bokstavligen av känslor. /…/
För all smärta som for inuti min kropp då, var jag också lycklig, jag var
extatisk därför att jag visste att jag var på väg mot helhet.
Dock såg min terapeut det inte på det sättet. Jag behövde få fortsätta gråta och snyfta, sedan behövde jag fortsätta min historia. Istället försökte min terapeut rikta mig bort från denna inre upplevelse, frågande mig hur jag kände, som barn.
Jag ville inte göra detta. Det kändes fel. Jag ville helt enkelt bli lyssnad på till jag var färdig.
Min terapeut anklagade mig, precis som hon hade gjort då i ett antal månader, att alltid vilja ha kontroll [och var kommer eventuella kontrollbehov av? Behov som borde bli undersökta och förstådda i terapin!!??]. Jag vägrade ofta att följa tonen hon angav, valde istället att berätta historier om mitt liv.
Den eftermiddagen slog min terapeut fast att genom min önskan att berätta om min tidiga barndom ville jag ’stanna’ i mitt förflutna och att hon inte skulle låta mig göra detta. Hon förstod inte att jag ville berätta och arbeta igenom mitt förflutna för att slutligen landa i nuet.
Jag var trött på att försöka förklara min syn för henne [och hade upptäckt att
det också var meningslöst?].
I backspegeln känner jag att min förra terapeut inte var beredd/färdig att höra min historia, kanske därför att hon hade misslyckats att lösa sina viktigaste [egna] smärtor.
Jag kommer ihåg min första intervju med henne. Som svar på varför hon hade valt detta yrke/denna sysselsättning svarade hon att hennes jobb gav henne ’utmaningar’. Det verkar som om hon såg varje patient som en lek/ett spel som skulle lösas. Hon såg sig också som en ’levnads-coach’. Jag frågade henne också om hon själv hade gått igenom terapi för att hitta sitt autentiska jag. Hon svarade egenrättfärdigt att terapi var en del i hennes träningsprogram. Jag påpekade det faktum att deltagande i terapi inte betydde att hon hade nått autencitetens nivå. Hon försökte försvara sig genom att slå fast att som min terapeut skulle hon inte
avslöja personliga detaljer om sitt eget förflutna för mig, sin klient. Jag
påpekade det uppenbara: jag bad inte om några detaljer, inte ens en summering.
Jag frågade bara: ’Har du gjort det arbete som du föreslår att jag ska
göra?’ Till slut svarade hon ja, men hon verkade vara skakig, osäker på sig
själv.
Om det är något gott som kan dras ut ur denna min sista erfarenhet,
är det att jag är säkrare över vad jag behöver i terapi, och känner mig mer
bemyndigad att förhandla om vad jag behöver under en session. Jag kommer att
göra mig av med en terapeut mycket fortare om han/hon inte är villig att göra
resan med mig till de ’underjordiska rikena’. I mellantiden hoppas jag att hitta
en ersättare snart.”

Miller svarar brevskrivaren ovan bland annat följande:

”Ni ser ut att kunna försvara er mycket bra mot övergrepp och dumma svar.”

Men hur många har den självsäkerheten eller självtron? Och kan göra detta så relativt lätt.
Ju bättre de kan göra detta, desto mindre behöver de troligen hjälp… Ju mindre de kan göra detta, ju mer behöver de troligen hjälp.
Men återigen som Miller skriver på sidan 161 i ”Vägar i livet”:

”Men håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet
och skyller misslyckanden på patienten, hamnar man oundvikligen i samma
farvatten som sektguruns, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften
producerar bara /…/ självdestruktivt beroende som står i vägen för den enskildes
befrielse.”

En annan klients erfarenheter:

”… jag kunde säga som det var att jag inte hade fullt förtroende för honom
men hade förhoppningar om att det skulle kunna byggas upp /…/
Terapeutens
bemötande var ofta snorkigt, nedlåtande och det var vanligt att han var ironisk,
hånfull och förödmjukande mot mig. I stället för att hjälpa mig att bygga upp
min självkänsla, trasade han sönder den med sina ständiga ifrågasät­tanden
av min person [förstärkande av det försvar som den holländska terapeuten
Ingeborg Bosch kallar det ursprungliga försvaret, ett försvar vilket innebär att
barnet från ca 1, 5 till 2 års ålder klandrar sig själv för hur det blir
behandlat, att dess behov inte fylls osv.].
Dessa ständiga ifrågasättanden,
brist på bekräftelse, inkännande och empati gjorde mig allt mer osäker,
frustrerad och min tro på mig själv vittrade sönder. Han intalade mig att han
var så viktig för mig. Kombinationen av detta och hans nedtryckande av mitt
själv gjorde mig mycket beroende av honom. Detta beroende förstärktes av att han
hade goda perioder som terapeut, som följdes av tvära kast med ifrågasättanden
och aggressivitet mot mig.
När jag sa till honom att jag inte accepterade
hans ifrågasättande, ironiska bemötande eller aggressivitet, blev han antingen
mer arg eller sa att ’en terapeut behöver inte stå ut med vad som helst’.
Han lade skulden på mig, för att få honom lugn tog jag ofta på mig skulden.
Terapin fungerade sedan en tid igen till nästa period av kränkningar och ilska
från hans sida, o.s.v. Processen kan liknas vid det som sker i kvinnomisshandel
på ett psykiskt plan, känslomässig misshandel. Jag blev nedtryckt av honom, han
utnyttjade mitt underläge och gjorde mig beroende av sig. Han sade ofta till mig
’jag är så viktig för dig’. Jag uppfattade att han hade stora behov av att bli
om­tyckt och beundrad. Han hade mycket svårt för minsta kritik. /…/
I
den senare delen av terapin krävde han att få använda tid för att prata om hur
han kände sig. Vid ett sådant tillfälle sade han ’du får mig att känna mig usel
som terapeut, människa och man’. Det mycket olämpliga av en terapeut att i
upprört tillstånd säga detta till sin klient är uppenbart. Jag var helt fången
på ett psykologiskt plan och klarade inte att ta mig ur denna terapi.
Vid
ett tillfälle var jag verkligen på väg att gå ifrån terapin för att avbryta. Jag
hade fått nog av kränkningar. Då bad han mig stanna och berättade sedan för mig
hur mycket han tyckte om mig och att han kommit att fästa sig vid mig [vems
behov handlade det om??]. Jag blev kvar i terapin. Att jag inte hade kraft att
ta mig ur beror dels på min grundproblematik som förstärktes kraftigt av hans
nedlåtande beteende som jag beskrivit.
Han visade nästan ingen förmåga till
psykologiskt hållande när jag behövde prata om känslomässigt svåra ämnen, han
visade en oförmåga att lyssna alltså. Vilket inne­bar att det kändes
omöjligt att prata om detta och jag uttryckte därför ett behov av hållande.
Han blev arg och sa att han inte kunde hålla om mig och han tog det tydligen
bokstavligt. Kanske uttryckte jag mig i bildlika termer, men mitt behov handlade
naturligtvis om ett hållande på ett psykiskt plan.
Efter en tid sa
tera­peuten att han tyckte vi skulle försöka med att han höll i mig
kroppsligt [återigen vems behov handlade det om? Klientens eller terapeutens?].
Det blev så att jag flyttade fram min stol och satt bredvid honom och han höll
min hand. Jag upptäckte efterhand, till att börja med på ett omedvetet plan tror
jag, att när jag satt och höll hans hand blev han aldrig arg på mig. Att sitta
nära honom och hålla handen blev som en säkerhet för mig att samtalet skulle bli
lugnt. Jag kom inte vidare i det svåra jag behövde prata om. Det behövs
natur­ligtvis ett annat hållande för detta, på ett psykiskt plan. /…/
Jag blev under terapins gång utbränd, var helt sjukskriven ett och ett halvt
år, vilket jag med distans och mer egna kunskaper blir alltmer övertygad om, att
detta berodde på den omfattande fru­stration och stress, samt den
nedvärdering och kritik som jag blev utsatt för av terapeuten då jag sökte hjälp
men blev stjälpt.
Terapeuten gick ofta in i kamp med mig samt i
försvarsställning, vilket är tecken på bristande professionalitet. Det är inte
det terapi handlar om, vem som har rätt eller fel alltså. Hans förmåga, vilja
och/eller kunskap samt förmåga att lyssna på mig och respektera mig har i mycket
hög grad brustit.
Efter ca fem års terapi, varav jag under de sista tre åren
haft tre samtal i veckan, avbryter han plötsligt terapin. Han säger den x/x att
det inte blir någon avslutning eftersom det är han som avbryter terapin. Han
säger att han kan tänka sig att träffa mig några gånger för att han ska berätta
var­för han vill avbryta terapin. Jag går dit en gång till en vecka senare,
men känner att detta enbart skadar mig eftersom han ägnar timmen åt att prata om
sig själv.
En sak som jag fick veta då var att han hade svårt för att han
upplevde att jag iakt­tog honom för mycket under terapitimmarna. Han sa att
han kände det som att jag såg minsta ögonryckning i hans ansikte! Terapin kom
att handla mycket om hans behov och det var även det som hände när han plötsligt
ville avbryta tera­pin. /…/
Här uttryckte han sig på ett slingrande sätt
som han har gjort tidigare. Det har handlat om tillfällen då han inte stått för
det han sagt. /…/
… jag konfronterade honom med hans slingrande och inte
helt sanningsenliga sätt att sköta detta. Jag sa även att jag var trött på att
backa för honom och att ta på mig skuld för alla problem som uppstod i
terapirelationen.
Nästkommande terapi­timme sa han att han ville avbryta
terapin [tillit till hjälparen vadå?]. Det var ett hårt slag eftersom jag
upplevde att jag var så beroende av honom. Jag trodde aldrig att terapeuten
skulle avbryta terapin så plötsligt, utan en riktig avslutning. Någon sorts
tillit hade jag ändå till honom. Det var chockartat för mig. Det kändes som att
någon närstående hade dött, en overklighetskänsla. Men med distans till det
hela, kan jag se att denna terapeut inte var någon att lita på överhuvudtaget.
Normalt har man en avslutningsperiod på minst sex månader för en längre terapi
som detta gällde.
Men terapeuten har inte bedrivit denna terapi
professionellt och inte hel­ler avslutningen. Det var ingen avslutning utan
ett avbrott, där han inte ens rekommenderade någon annan terapeut, trots att han
uttryckte att detta avbrott av terapin skulle bli mycket smärtsamt för mig.
Efter det plötsliga avbrottet som innebar en stark känsla av övergivenhet och
ett djupt tillitsbrott behövde jag söka både andligt stöd och akut
psykoterapeutstöd, dessutom klarade jag inte att arbeta på ett par veckor. /…/
Om klienten mår sämre en period ska inte detta leda till störningar i
terapirela­tionen. Man går ju i terapi för att det är problem man behöver ha
hjälp med. Dessa problem ska inte leda till konflikter med terapeuten, om
terapeuten funge­rar professionellt. Men denna terapeut klarade inte detta,
han visade högst brist­fällig inkännande och empati. Terapeuten saknade
förmåga till (psykologiskt) hållande i för mig svåra känslor.
Han tog
uttalanden av mig som om de var riktade mot honom per­sonligen. Reagerade
som om vi hade en personlig, privat relation. När jag be­rättade om en dröm
där han i drömmen la armen om mina axlar, frågade han ’är du tänd på mig, just
nu’. Det kändes mycket obehagligt och närgånget, med denna sexualiserande
tolkning. En mer professionell tolkning av drömmen kunde ha varit, ett behov av
förståelse och empati. Jag har haft en del andra ’hjälpare’ då jag var utbränd,
läkare och sjukgymnast, där har jag verkligen fått hjälp och stöd.
Jag
upplevde att terapeuten kunde stödja mig ibland när jag var sjukskriven pga.
utbrändhet men många gånger blev jag sämre efter samtalen hos honom, då han
saknade kunskaper om vad det innebär att vara utbränd. Hans lynniga och mycket
ojämna humör blev ännu mer påfrestande för mig under denna period. Jag kunde se
fram emot en terapitimme efter att det varit bra föregående timme hos honom, men
han kunde då plötsligt vara mycket retlig och otrevlig. När jag inte backade
längre och tog på mig skuld struntade terapeuten i mig.”

Tillägg 28 december: se tidigare inlägg med ytterligare hänvisningar i dessa inlägg.