Ännu mer om att vara järnspettsstel, om samhälleligt bifall, samt om att sila mygg…

Kejsarens avträde.

Lärarförbundets förbundsordförande Eva-Lis Sirén varnar i artikel för att låta 1990-talet gå i repris. Då, vid förra finanskrisen gick man oerhört hårt åt skolan. När hon besökte en mellansvensk stad och hade lunchmöte där med lokala politiker kom alla - utom moderaterna!

När hon försökte påpeka hur oerhört viktigt det är att satsa på det vi verkligen vet ger goda resultat; utbildade lärare, många lärare och lärare som har tid med sina elever, så möttes hon inte av insikt om dessa saker hos politikerna i denna kommun.

Hon menade att regeringen måste vakna. Att det är oerhört viktigt att det kommer ett statligt paket till kommunerna, pengar som måste öronmärkas för skolan. Läget är också gyllene att ge ROT-pengar till skolan i Sverige, med alla dess nedslitna skolor. Många elever riskerar också att få gå i skola i baracker om inte nya skolor byggs.

Och hon pekar också på vikten av att i tider av ökande arbetslöshet, som medför ökade sociala kostnader och minskade skatteinkomster, av att satsa på skolan - NU, innan det blir svårare att göra det.

Och i artikeln ”Att sila mygg” (hittar den inte på nätet än) skriver de i Kulturhyllan i DD om att det är skillnad på sak och sak.

Där skriver de om förvandlingen av våra skogar till monotona virkesåkrar. Om skogsbrukets jakt på virke och vad det leder till; monstruösa maskiner massakrerar marken till ett groteskt månlandskap. Fega politiker vågar inte reagera på detta. Denna feghet och passivitet kontrasteras mot kraftfullt agerande i andra frågor, som

”…om en sommarstugeägare vill bygga ett utedass en halvmil från närmsta granne så är det som att starta ett tredje världskrig. Det krävs hart när både miljöprövning och konsekvensanalys, men när skogsbruket massakrerar hela Sverige krävs ingenting.”

På Hyllan

”…erinrar de sig också hur miljönämnder enas kring föreläggande mot olagliga affischeringstavlor – men som inte ens berör klimatfrågan.

Att genom overksamhet stödja ett groteskt miljöförstörande samhälle och samtidigt eftersträva konsensus gällande användning av enbart Svanenmärkta golvvårdsprodukter – [är att] sila mygg och svälja kameler.”

Läs också Göran Greiders ledare om att moderaterna skaffar sig allt längre fiskespön i ledaren "Moderater med långa spön" :

”De nya moderaterna skaffar sig allt längre fiskespön - och vill nu uppenbarligen fiska i de vatten dit annars mest Sverigedemokraterna brukar stå med brunt vatten upp till knäna. /…/

Hela attityden går ut på att asylsökande och flyktingar primärt är tvivelaktiga, ja de ser på dessa människor ungefär som Försäkringskassan ser på folk: De definieras i första hand som fuskare.”

Ja, folk ska slicka uppåt och slå nedåt!!??

”Signalpolitik brukar sånt här kallas. Jag tycker det är värre än så. Moderaternas taktik verkar vara att inkorporera bland sina sympatisörer så många Sverigedemokrater som möjligt.

Man kan bara hoppas att de moderata förslagsställarna trasslar in sig i linan och att draget fastnar i de sjunkna rasistiska traditioner som partiets ungdomsförbund en gång företrädde.”

Ja, det kan man verkligen hoppas!

Se tidigare inlägg om samhälleligt bifall och John Cleese/Robin Skynner om det att polarisera människor.

Se vidare också Ett hjärta RÖTT om ”Den nya moderata människosynen” och Motvallsbloggen om ”Moderaterna pratar strunt om invandrare igen.”

Och det här jobbavdraget gynnar nog bara dem med höga inkomster!!?? För dem betyder höjda fordonsskatter, höjda gränser för allmänna avdrag i deklarationen etc. etc. etc. ingenting. Slår mig nu med stor ironi, när jag just ska betala bilförsäkring och fordonsskatt, samt snart deklarera. Med skatteavdraget omfördelas snarare pengar till dem med mest inkomster? Och de med lägst kommer att förlora, även om de inbillas annat!? Människor luras, för att uttrycka det i klartext? Och det är just det ledande politiker är ute efter att genomföra, omfördela medel till de som har mest.

För dem med medel- och låginkomster går jobbskatteavdraget kanske bara jämnt upp respektive förlorar man, både ekonomiskt och vad gäller trygghetssystem (socialförsäkringar, som de med lägre inkomster kan få svårta att betala i framtiden om det fortsätter som nu). Jo, jag tror att med tiden kommer framförallt de med låga inkomster att förlora oerhört mycket (om denna politik fortsätter), men också hela samhället, både samhällsekonomiskt och inte minst vad gäller samhällsklimat. Vilket i sin tur gynnar de mer extrema partierna (och fascistiska tendenser).

Jag fick Pedagogiska magasinet nr. 1/09 igår och där fanns en recension om dessa ting, men i en annan tappning, av boken "The Global Assault on Teaching, Teachers and their unions" (Palgrave MacMillan) i "Världen över trampar nyliberalismen med stora fötter över skolan. En skarp varning för följderna utfärdas i en internationell antologi." (se sidan 84).

Där skrivs om vad som sker idag inom utbildningssektorn, när den nyliberala omvandlingen genomförs globalt. Första delen i boken ger en introduktion till den nyliberala attacken.

"Författarna anser att denna attack är en de av ett politiskt projekt med tre målsättningar som utvecklats sedan 1980-talets början. Dessa är att (1) förflytta rikedomar uppåt i den soiala hierarkin genom att skapa nya styrmekanismer - de rika ska bli rikare.

Här skrivs detta rakt ut!!!! Rikedomar ska flyttas uppåt de rika bli rikare! Här hymlas det inte med det!!! Någon annanstans (hos Krugman?) stod det att gräsrötterna istället för rejäla löner erbjuds lån för att skaffa sig boende (i form av egethus) osv. De är tvungna att sätta sig i skuld för sådant som de välbeställda kanske kan köpa UTAN att ta lån?

"(2) att göra om nationella skolsystem så att produktionen av arbetare för marknadens behov blir det främsta målet - att utbilda för arbete och inte som en mänsklig rättighet."

Människar ses som robotar, varor, döda tingestar? Inte som levande varelser, där det att lära sig är en mänsklig rättighet och en önskan hos väldigt många människor! Och är naturlig och inbyggd hos alla från början, men tagits ifrån alltför många tidigt, inte bara av skolan, men också av ännu tidigare upplevelser.

"(3) att bryta ner det offentligas ensamrätt inom utbildningssektorn för att skapa utvidgade möjligheter för privata vinstintressen - att göra utbildning till en del av marknaden via det som kallas fria val."

Hmmm ja, detta med valmöjligheter... Vilka har det egentligen?

"Begrepp som charter schools, city academies, och language schools används som beskrivningar av det som vi iSverige kallar friskolor, ett begrepp som retoriskt har en positiv klang och därför passar in i den nyliberala tvetydigheten./.../

Bushregimen i USA utnyttjade det så kallade Texas-miraklet i sin kampanj för den nya konservativa skolpolitiken som går under namnt No Child Left Behind. Man kommer osökt att tänka på den svenska ubildningsministerns sätt att karaktärisera den svenska skolan utifrån vad han betraktar som vetenskapliga sanningar."

Och apropå "vetenskapliga sanningar" skulle jag vilja skriva ett blogginlägg om just detta senare.

Enligt denna recension så sker en mobilisering över hela världen emot dessa nyliberala strömningar inom skolan.

"I boken påpekas hur viktigt det är att mobiliseringen fortsätter och utvidgas internationellt."

Samtidigt som boken publicerades skapades webbsidan www.teachersolidarity.com - the Global Assault on Teaching, Theachers and their Unions: Stories for Resistance.

Artiklarna finns också här.

Det var det där med flexibilitet igen...

vad handlar denna sång om egentligen (en aning ironiskt)?

Några saker som jag läst och ord som fastnat, saker jag velat blogga om, frustrerad på grund av bristande tid att skriva av mig. Dessa ord, uttryck, fenomen är flexibilitet, (psykologiskt) förnekande, klasskillnader…

För det allra första; tre professorer har startat uppropet ”Barn har rätt – Lagstadga barns rätt att utvecklas med lust i trygghet!” där de bland annat skriver:

”Förra seklets stora slagord – barnets århundrade – försvann snabbt ur makthavarnas och opinionsbildarnas minne. Medieproducenter väljer att sända psykisk misshandel av barn som underhållning. Utifrån Supernannyns ideal får föräldrar lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Skamvrån återinförs men kallas för time-out. Utbildningsprogram lanseras för skola och barnomsorg där personal tränas att disciplinera genom auktoritär avstängning och förnedrande behandling. Istället för att barn får lära sig att respektera sig själv och andra uppfostras det till att satsa på egen vinning: vad kan jag förlora eller vinna på att göra på de sätt som de vuxna vill?

I spetsen för ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar går regeringen. I dess retorik hyllas kunskap. Det vore värdefullt om regeringen använder systematisk kunskap också inom utbildningsområdet. I strid mot vetenskapliga rön förespråkas straff som uppfostringsmetod, t ex i form av kvarsittning. Lärarcentrerad undervisning lyfts fram istället för elevaktivt lärande. De ungas frågor och uppfattningar om vad som är viktigt att lära döms ut. Regeringen ordnar, tillsammans med oppositionen, så att eleverna oftare blir centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Man avvisar evidensbaserad kunskap som visar att ungas lust att lära föds i deras medskapande och när de fördjupar sig i lärande.”

Och för det andra: Naomi Klein skriver om häftiga reaktioner ute i världen mot makthavarna, i artikeln “Bort med dem allihop – Naomi Klein om kapitalismens backlash – och folkets vägran att betala för krisen” eller ”All of Them Must Go.” Om reaktioner vi hittills inte sett i Sverige.

Och Göran Greider skrev i veckan i ledaren ”Ideologisk telefonsvarare”:

”Vad har vi egentligen för regering? Emellanåt får man verkligen känslan av att den helt saknar den flexibilitet som den annars utan pardon kräver av löntagarna.”

Vad bra och sant!

Och apropå flexibilitet skrev Mikael Nyberg i Aftonbladet i onsdags (11/2) om att ”Människan är den mest flexibla roboten” (hittar den inte på nätet):

”Regeringens utrensning av Arbetslivsinstitutet är inte ett enstaka fall. Det blir allt trängre i offentligheten för rapporter om utvecklingen i arbetslivet. Viktiga fackliga strider hamnar ofta som notiser bland affärsnyheterna, om de hamnar någonstans, medan ledarredaktörer och kommentatorer klättrar runt i föreställningen om det stora skiftet från industrikapitalismens enahanda, hjärndöda jobb till det nya kunskapssamhällets kreativa och utvecklande arbeten.

Man får leta sig ut i offentlighetens marginaler, till LO-tidningen eller veckotidningarna på vänsterkanten, för att få närmare upplysningar om lönearbetets villkor.

Det går också att läsa Kvasten, en liten tidskrift från fackligt aktiva på Volvo i Göteborg. Jag läser i nummer 22 om något som kallas ’pick to voice på satsningen:

’…man har en hörlur i örat där man får information om vilket material man skall plocka och därefter får man bekräfta i vilket fack man stoppar in materialet och får då information om nytt material att hämta och så håller det på tills rackset är fyllt.’

Jag minns vad en chef på Honda sa. ’Människan är den mest flexibla roboten.’

Kunskapssamhälle var det, ja.”

Ja, det var det är med flexibilitet och flexibilitet...

Se också Greider i ledaren ”EU vaknar upp”, där han skriver:

”Kanske inser EU-kommissionen och alla tanklösa EU-fantaster äntligen att något måste göras åt den inre marknad där kapitalet ges största möjliga frihet, medan löntagarna allt som oftast tvingas backa från hårt framkämpade rättigheter.”

Och Peter Hultqvist (s) skriver i slutet av debattartikeln ”Alliansens energiutspel ger inga nya jobb”:

”Regeringens oförmåga är ett rejält sidospår i debatten för att dölja oförmågan att klara jobbkrisen och effekterna av de sociala nedskärningar som nu genomförs.”

Kom att tänka på vad Kerstin Berminge skrev i sitt blogginlägg ”Politik och propaganda”:

”Jag har tidigare kort sammanfattat delar av det Gilly beskriver som den politiska devisen: ’Tala så mycket om att du gör en sak att ingen märker att du gör det rakt motsatta, eller något helt annat ’. Detta har vi sett ganska mycket av även i Svensk politik sedan början av 90-talet.”

Och slutligen skriver Arthur Silber i sin essä ”När förstörelse/ödeläggelse är priset för förnekande [eller kostnaden vi får betala för förnekande]” (min litet fria amatöröversättning):

”Det är långt ifrån en ny observation att konstatera att de flesta människor lever i varierande grader av [psykologiskt] förnekande. Vi möter knappast den människa som är ytterst ärlig angående sina egna dygder och defekter, som erkänner hela sanningen om personer som är viktigast för dem, och som aktivt ifrågasätter giltigheten i sina djupaste övertygelser. Delvis beror detta på sociala konventioner; detta är ofta en förståelig (om än inte önskvärd eller hälsosam) del i en överlevnadsstrategi.

Om vi erkänner att förnekande representerar fenomenet att värdera självbedrägeri högre än verkligheten, så beror allvaret i faran, som följer med förnekande, på proportionerna mellan förnekande och sanning i våra liv. Våra särskilda självbedrägerier kan synas förse oss med tröst och säkerhet. Så länge som våra liv fortsätter att hållas vid liv i de mest betydelsefulla delarna genom det som är sant och hälsosamt, kommer förnekande inte att allvarligt hota vår överlevnad. Men när det som är sant i våra liv är överväldigat av lögner som vi insisterar på, så förkortas våra dagar./…/

Vi kan tragiskt nog ha mött en dylik person som förstör för sig själv, sin familj och kanske ett företag och [därmed] många andra människor, därför att han [till exempel] behöver en drink till, eller ytterligare en affär, eller för att han måste slå vad en sista gång. Vi hör att han slutligen har dött under beklagansvärda omständigheter. Kanske dukar han slutligen under på ett särskilt avskyvärt sätt, helt ensam. Han kanske dör i ett smutsigt kyffe eller på gatan. Den förstörelse han orsakar är hemsk, men den blir begränsad. Vi kanske inte blir medvetna om att han har upphört att existera månader eller till och med år efter detta faktum.”

Silber menar att USA av idag är beslutet att agera ut de slutliga stadierna av förnekande och förstörelse. Han skriver att deras ledande klasser vägrar att ta en paus och noga granska situationen eller fråga sig om byggnaden de har rest på en enorm kropp av lögner smärtsamt behöver rekonstrueras [och byggas] på en grund som står närmare sanningen.

”Ett mönster som är beklagansvärt på den individuella nivån är skrämmande när det inträffar i denna mycket vidare omfattning.”

Ja, det är oerhört allvarligt, milt uttryckt, om de i de högsta ledande positionerna drivs av förnekanden och förnekade behov. Ju fler problem dessa människor med allra högsta makt har desto mer omfattande och större konsekvenser får deras handlande, kanske till och med ödesdigra. Men det är nog tyvärr så att de med de starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda!? Och gör det på alla nivåer.

Artiklarna finns också här.

Greider skriver i sin ledare ”Orkar vi höra mer krisprat?":

”Nu strömmar de ekonomiska rapporterna in från olika europeiska länder - och det ser bara värre och värre ut. I en rad länder drabbas bruttonationalprodukten av historiska minskningar och flera länder har redan stora statsskulder eller budgetunderskott vilket gör det besvärligare att stimulera ekonomin. Så hur illa ställt är det egentligen med världsekonomin?

Det är helt enkelt så att takbjälkarna har rasat in över det globala kapitalistiska systemet - alltså den finanssektor som i tjugo år bara växte och växte och drog till sig allt mer av värdena och såg till att blåsa upp till vanvettiga nivåer. Dessa takbjälkar - för några grundstenar utgör den finansiella ekonomin inte - faller nu över befolkningarna och slår sönder produktion, sysselsättning och välstånd./…/

Så vad är grundproblemet? Varför har det visat sig vara så svårt att starta om ekonomierna, trots bankstöd, räntesänkningar och stimulanspaket och en allmän keynesiansk renässans? Jag kan bara spekulera. Men en helt avgörande faktor är förmodligen den förskjutning i samhällsmakt som ägt rum från arbete till kapital ända sedan åtminstone åttiotalets början.

Över allt har löntagarnas organisationer försvagats. I Europa har facken förlorat upp till tre fjärdedelar av sina medlemmar under dessa trettio år. Välfärdssystem har urholkats och det så till den grad att denna kris faktiskt inte alls utlöst den vanliga attacken på välfärdssystemen (de är redan så anorektiska). Och, framför allt: reallönerna släpar efter. De är inte i nivå med vad det kapitalistiska systemet förmår producera./…/

Vinsterna har hamnat i den finansiella sektorn istället för hos löntagarna och befolkningarna - som istället fått krediter och lån för att köpa det som frukterna av deras arbete rätteligen borde ha gett dem möjlighet att skaffa. Skulle den analysen stämma, ja då handlar kärnan i den nuvarande ekonomiska förlamningen i slutändan om en maktfråga av bibliskt format: Makt har tagits från de många och getts till de få./…/

Det är ingen naturkatastrof vi hamnat mitt i. Vi är på väg att bli offer för en orättfärdig och dessutom djupt irrationell maktförskjutning mellan de sociala klasserna.”

Barndomens betydelse för hur hälsosam den politik är som bedrivs - eller kan bedrivas...

Väldigt spontant, mitt i en hektisk arbetsperiod nu:

Jag kom att tänka på något jag läste i John Cleeses bok ”Livet – och hur man överlever det” som han skrev tillsammans med sin terapeut Robin Skynner när jag skrev ett blogginlägg nyligen (där jag reflekterade över solidaritet). Men jag håller inte med dem i alla deras idéer om varför människor blir psykiskt sjuka, har psykologiska problem eller heller hur man kommer tillrätta med dessa problem, vill jag bara tillägga...

Cleese och Skinner skriver om politiker, makt och hälsa.

I kapitlet ”Byte för samtliga” att:

• Politiker som delar upp människor i ’vi’ och ’de’ och som alltid behöver ha någon att skylla på när det har gått snett inte är riktigt psykiskt ’friska’
• De har mycket mindre kontakt med verkligheten och deras åsikter är mindre genomarbetad och ger mer uttryck för deras inrotade känslomässiga attityder
• De är genomsnittligt mer polariserade, mer fördomsfulla mot politiska motståndare och således mindre i stånd att se hela bilden och arbeta fram de förnuftigaste kompromisserna som de friskaste i varje parti har.
• Både stalinister och nazisterna var mycket auktoritära och helt paranoida. Att Hitler och Stalin var paranoida hade dock sina förklaringar, men är ingen ursäkt för vad de gjorde. Vår tidiga historia är ingen ursäkt, bara en förklaring.
  
• Olikhet, oenighet och debatt är viktiga för att man ska kunna fatta riktiga politiska beslut, för de visar oss på hela raden av möjligheter och genom att jämföra och välja bland dessa kan vi åstadkomma förändringar i konsensus.
• De friskaste politikerna har en massa andra intressen i livet vid sidan av politiken. Ju längre bak på friskhetsskalan desto mer besatta är politikerna av politiken.
• De friskaste har minst behov av att kontrollera andra.
• De är mindre intresserade av makten för dess egen skull och mer angelägna att dela den, så långt som möjligt, att ge makt åt andra i samhället.
• Och när det är önskvärt med förändring försöker de dessutom få den till stånd genom att övertyga människor, istället för att bara tvinga på dem den.
• De människor som i det nuvarande systemet (som det nu är i världen) får makt, är kanske de som minst borde få den.
• Men de som borde få makten hålls tillbaka av alla de andra. För det är så vårt system fungerar. Man får inflytande i sitt parti genom att satsa all sin tid och energi på det – vilket man är mycket mer benägen att göra om man är besatt av makten och inte har några verkliga (andra) intressen.
• Det är alltså de människor som har minst liv vid sidan om politiken och med störst maktlystnad som får oproportionerligt stor inflytande och tvingar dem som är mer friska och måttfulla att inta mer extrema ståndpunkter än de annars skulle göra/ha.
• Vilket i sin tur ökar polariseringen ytterligare och frammanar mer extrema åsikter än de flesta människor vanligen skulle hysa.
• Regerandet i Storbritannien har till stor del bestått av att pracka på medborgarna minoritetsåsikter, med följden att en mycket stor andel av befolkningen inte alls känner sig representerad i den politiska processen. Kan det demoralisera människor? Skapa cynism i värsta fall och om det fortgår en längre tid?
• De beslut som verkligen fungerar är de som uppnås genom en noggrann och öppen diskussion där avvikande åsikter välkomnas och lyssnas på, vilket leder till en veklig, vida spridd enighet eller i sämsta fall till att det tas beslut av en ledning som man känner handlar med HELA systemets bästa för ögonen.
• Ensidigt (dåligt förankrade) fattade beslut håller inte.
• Istället för att lösa problem vidmakthåller de de sorgliga processerna i den politiska apparaten som gör att inget beslut någonsin är vad som verkligen krävs, utan alltid en överdrivet stark rektion mot det förra ensidiga beslutet. Resultatet blir ett ändlöst pendlande mellan ytterligheter som ska ge överkompensation för det man förlorat genom tidigare beslut. Man regerar genom att söndra och härska.
• Resultatet kan bli ett mindre friskt samhälle, som är mer auktoritärt, mer polariserat och gruppegoistiskt.
• Det gäller att hitta människor som är mindre enögda (men vi ska bara se om vårt eget hus i dagens samhälle. Många av oss har fullt sjå att göra det. Men vad kan det orsaka i slutänden?).
• Politiker som vågar uttrycka sig öppet och personligt. Som talar för sig själva som individer. Och kanske också att folk i gemen får uttrycka sig både här och där? Och blir lyssnade på, ärligt. Där vars och ens unika åsikter betonas och respekteras.
• Om jag använder retorik så svarar människor helt enkelt med samma mynt och vi kommer ingenvart.
• Bara de i de friskaste sammanhangen (på alla nivåer, från mikro- till makronivån, från familjen och till den globala nivån) är man trygg nog att uppmuntra alla att bli självständiga och uttrycka vad de känner.

Men många politiker (där Hitler tillhör ett av de mest kända och kategoin de värsta exemplen) tror på allvar att de gör det de gör för folkets bästa! Och att Hitler kunde härja berodde på den uppfostrarstil som rådde i Tyskland vid förra sekelskiftet och före. Det han predikade appellerade till en massa skadade människor.

Och det är likadant idag, den amerikanske neurologen Jonathan Pincus skriver om vad samhälleligt bifall skulle kunna göra med de mest skadade (och förmodligen också med mindre skadade). Se kapitlet "Hitler och hat" i hans bok "Base Instinct - What Makes Killers Kill?"

Genom att utse syndabockar så ger politikerna sitt bifall till att racka ner på olika grupper: invandrare, flyktingar, sjukskrivna, arbetslösa osv. Man ger skadade "rätt" att agera ut bortträngda starka emotioner/känslor. Men så länge inte dessa känslor riktas mot dem som ursprungligen skadade en (om inte fysiskt eller sexuellt, så känslomässigt, genom att inte respektera en som litet barn eller ungdom) så kommer man aldrig att bli befriad. Man kommer att fortsätta ha behov av att agera ut och leva ut sina känslor, bland annat på syndabockar.

Psykohistorikern Bob Scharf skriver i sin essä ”Ledare” att de med de starkaste försvaren tenderar att leda. De mest efterblivna psykoklasserna tenderar att leda. Dvs. vi tenderar att få de minst friska som ledare, på alla nivåer (men denna sjuklighet handla inte om gener, utan om hur man blivit uppfostrad, med bristande respekt kort uttryckt. Men vi KAN komma tillrätta med dessa saker). Se vidare t.ex. blogginlägget "Makt som försvar."

Men en befolkning med få försvar ser igenom dylika ledare och dessa ledare blir inte långvariga. I en befolkning med människor med många försvar applåderar man istället de mer/mest auktoritära ledarna.

Ledare som polariserar människor (och utser syndabockar) orsakar mycken skada…

Läs Göran Greider ledaren ”Politiker vid en avgrund,” om hur politiker nu står där med flackande blickar, vid avgrunden, där deras rigida ideologier blir ifrågasatta. Bristen på flexibilitet i dessa. Ledaren finns också här.

Se också till exempel följande artiklar/essäer: “See No Evil -- A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” Michael Milburn interviewed by Brian Braiker, "The Emotional Life of Nations" by Lloyd deMause Chapter 4--Restaging Early Traumas in War and Social Violence, “Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” by Bev Conover, “D.C. Shrink Diagnosis Bush as a Paranoid, Sadistic Megalomaniac”, “So George, how do you feel about your mom and dad?” by psychologist Oliver James, “The Madness of George W. Bush – A Reflection of Our Collective Psychosis” by Paul Levy...