Det var det där med flexibilitet igen...

vad handlar denna sång om egentligen (en aning ironiskt)?

Några saker som jag läst och ord som fastnat, saker jag velat blogga om, frustrerad på grund av bristande tid att skriva av mig. Dessa ord, uttryck, fenomen är flexibilitet, (psykologiskt) förnekande, klasskillnader…

För det allra första; tre professorer har startat uppropet ”Barn har rätt – Lagstadga barns rätt att utvecklas med lust i trygghet!” där de bland annat skriver:

”Förra seklets stora slagord – barnets århundrade – försvann snabbt ur makthavarnas och opinionsbildarnas minne. Medieproducenter väljer att sända psykisk misshandel av barn som underhållning. Utifrån Supernannyns ideal får föräldrar lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Skamvrån återinförs men kallas för time-out. Utbildningsprogram lanseras för skola och barnomsorg där personal tränas att disciplinera genom auktoritär avstängning och förnedrande behandling. Istället för att barn får lära sig att respektera sig själv och andra uppfostras det till att satsa på egen vinning: vad kan jag förlora eller vinna på att göra på de sätt som de vuxna vill?

I spetsen för ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar går regeringen. I dess retorik hyllas kunskap. Det vore värdefullt om regeringen använder systematisk kunskap också inom utbildningsområdet. I strid mot vetenskapliga rön förespråkas straff som uppfostringsmetod, t ex i form av kvarsittning. Lärarcentrerad undervisning lyfts fram istället för elevaktivt lärande. De ungas frågor och uppfattningar om vad som är viktigt att lära döms ut. Regeringen ordnar, tillsammans med oppositionen, så att eleverna oftare blir centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Man avvisar evidensbaserad kunskap som visar att ungas lust att lära föds i deras medskapande och när de fördjupar sig i lärande.”

Och för det andra: Naomi Klein skriver om häftiga reaktioner ute i världen mot makthavarna, i artikeln “Bort med dem allihop – Naomi Klein om kapitalismens backlash – och folkets vägran att betala för krisen” eller ”All of Them Must Go.” Om reaktioner vi hittills inte sett i Sverige.

Och Göran Greider skrev i veckan i ledaren ”Ideologisk telefonsvarare”:

”Vad har vi egentligen för regering? Emellanåt får man verkligen känslan av att den helt saknar den flexibilitet som den annars utan pardon kräver av löntagarna.”

Vad bra och sant!

Och apropå flexibilitet skrev Mikael Nyberg i Aftonbladet i onsdags (11/2) om att ”Människan är den mest flexibla roboten” (hittar den inte på nätet):

”Regeringens utrensning av Arbetslivsinstitutet är inte ett enstaka fall. Det blir allt trängre i offentligheten för rapporter om utvecklingen i arbetslivet. Viktiga fackliga strider hamnar ofta som notiser bland affärsnyheterna, om de hamnar någonstans, medan ledarredaktörer och kommentatorer klättrar runt i föreställningen om det stora skiftet från industrikapitalismens enahanda, hjärndöda jobb till det nya kunskapssamhällets kreativa och utvecklande arbeten.

Man får leta sig ut i offentlighetens marginaler, till LO-tidningen eller veckotidningarna på vänsterkanten, för att få närmare upplysningar om lönearbetets villkor.

Det går också att läsa Kvasten, en liten tidskrift från fackligt aktiva på Volvo i Göteborg. Jag läser i nummer 22 om något som kallas ’pick to voice på satsningen:

’…man har en hörlur i örat där man får information om vilket material man skall plocka och därefter får man bekräfta i vilket fack man stoppar in materialet och får då information om nytt material att hämta och så håller det på tills rackset är fyllt.’

Jag minns vad en chef på Honda sa. ’Människan är den mest flexibla roboten.’

Kunskapssamhälle var det, ja.”

Ja, det var det är med flexibilitet och flexibilitet...

Se också Greider i ledaren ”EU vaknar upp”, där han skriver:

”Kanske inser EU-kommissionen och alla tanklösa EU-fantaster äntligen att något måste göras åt den inre marknad där kapitalet ges största möjliga frihet, medan löntagarna allt som oftast tvingas backa från hårt framkämpade rättigheter.”

Och Peter Hultqvist (s) skriver i slutet av debattartikeln ”Alliansens energiutspel ger inga nya jobb”:

”Regeringens oförmåga är ett rejält sidospår i debatten för att dölja oförmågan att klara jobbkrisen och effekterna av de sociala nedskärningar som nu genomförs.”

Kom att tänka på vad Kerstin Berminge skrev i sitt blogginlägg ”Politik och propaganda”:

”Jag har tidigare kort sammanfattat delar av det Gilly beskriver som den politiska devisen: ’Tala så mycket om att du gör en sak att ingen märker att du gör det rakt motsatta, eller något helt annat ’. Detta har vi sett ganska mycket av även i Svensk politik sedan början av 90-talet.”

Och slutligen skriver Arthur Silber i sin essä ”När förstörelse/ödeläggelse är priset för förnekande [eller kostnaden vi får betala för förnekande]” (min litet fria amatöröversättning):

”Det är långt ifrån en ny observation att konstatera att de flesta människor lever i varierande grader av [psykologiskt] förnekande. Vi möter knappast den människa som är ytterst ärlig angående sina egna dygder och defekter, som erkänner hela sanningen om personer som är viktigast för dem, och som aktivt ifrågasätter giltigheten i sina djupaste övertygelser. Delvis beror detta på sociala konventioner; detta är ofta en förståelig (om än inte önskvärd eller hälsosam) del i en överlevnadsstrategi.

Om vi erkänner att förnekande representerar fenomenet att värdera självbedrägeri högre än verkligheten, så beror allvaret i faran, som följer med förnekande, på proportionerna mellan förnekande och sanning i våra liv. Våra särskilda självbedrägerier kan synas förse oss med tröst och säkerhet. Så länge som våra liv fortsätter att hållas vid liv i de mest betydelsefulla delarna genom det som är sant och hälsosamt, kommer förnekande inte att allvarligt hota vår överlevnad. Men när det som är sant i våra liv är överväldigat av lögner som vi insisterar på, så förkortas våra dagar./…/

Vi kan tragiskt nog ha mött en dylik person som förstör för sig själv, sin familj och kanske ett företag och [därmed] många andra människor, därför att han [till exempel] behöver en drink till, eller ytterligare en affär, eller för att han måste slå vad en sista gång. Vi hör att han slutligen har dött under beklagansvärda omständigheter. Kanske dukar han slutligen under på ett särskilt avskyvärt sätt, helt ensam. Han kanske dör i ett smutsigt kyffe eller på gatan. Den förstörelse han orsakar är hemsk, men den blir begränsad. Vi kanske inte blir medvetna om att han har upphört att existera månader eller till och med år efter detta faktum.”

Silber menar att USA av idag är beslutet att agera ut de slutliga stadierna av förnekande och förstörelse. Han skriver att deras ledande klasser vägrar att ta en paus och noga granska situationen eller fråga sig om byggnaden de har rest på en enorm kropp av lögner smärtsamt behöver rekonstrueras [och byggas] på en grund som står närmare sanningen.

”Ett mönster som är beklagansvärt på den individuella nivån är skrämmande när det inträffar i denna mycket vidare omfattning.”

Ja, det är oerhört allvarligt, milt uttryckt, om de i de högsta ledande positionerna drivs av förnekanden och förnekade behov. Ju fler problem dessa människor med allra högsta makt har desto mer omfattande och större konsekvenser får deras handlande, kanske till och med ödesdigra. Men det är nog tyvärr så att de med de starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda!? Och gör det på alla nivåer.

Artiklarna finns också här.

Greider skriver i sin ledare ”Orkar vi höra mer krisprat?":

”Nu strömmar de ekonomiska rapporterna in från olika europeiska länder - och det ser bara värre och värre ut. I en rad länder drabbas bruttonationalprodukten av historiska minskningar och flera länder har redan stora statsskulder eller budgetunderskott vilket gör det besvärligare att stimulera ekonomin. Så hur illa ställt är det egentligen med världsekonomin?

Det är helt enkelt så att takbjälkarna har rasat in över det globala kapitalistiska systemet - alltså den finanssektor som i tjugo år bara växte och växte och drog till sig allt mer av värdena och såg till att blåsa upp till vanvettiga nivåer. Dessa takbjälkar - för några grundstenar utgör den finansiella ekonomin inte - faller nu över befolkningarna och slår sönder produktion, sysselsättning och välstånd./…/

Så vad är grundproblemet? Varför har det visat sig vara så svårt att starta om ekonomierna, trots bankstöd, räntesänkningar och stimulanspaket och en allmän keynesiansk renässans? Jag kan bara spekulera. Men en helt avgörande faktor är förmodligen den förskjutning i samhällsmakt som ägt rum från arbete till kapital ända sedan åtminstone åttiotalets början.

Över allt har löntagarnas organisationer försvagats. I Europa har facken förlorat upp till tre fjärdedelar av sina medlemmar under dessa trettio år. Välfärdssystem har urholkats och det så till den grad att denna kris faktiskt inte alls utlöst den vanliga attacken på välfärdssystemen (de är redan så anorektiska). Och, framför allt: reallönerna släpar efter. De är inte i nivå med vad det kapitalistiska systemet förmår producera./…/

Vinsterna har hamnat i den finansiella sektorn istället för hos löntagarna och befolkningarna - som istället fått krediter och lån för att köpa det som frukterna av deras arbete rätteligen borde ha gett dem möjlighet att skaffa. Skulle den analysen stämma, ja då handlar kärnan i den nuvarande ekonomiska förlamningen i slutändan om en maktfråga av bibliskt format: Makt har tagits från de många och getts till de få./…/

Det är ingen naturkatastrof vi hamnat mitt i. Vi är på väg att bli offer för en orättfärdig och dessutom djupt irrationell maktförskjutning mellan de sociala klasserna.”