Being in control, having things in check...

picture taken yesterday, it is as cold as it looks.

Thoughts that have been triggered (about equality and how it is in society today and what this can result in), trying some thoughts here: keeping things in check and control is highly regarded!? We tend to admire those who despite whatever occurs around them keep things in check and control and seem to be superior… People that aren't needy!? Needy people are a nuisance or can be?? Contempt for weakness, i.e. for the weak child we have pushed very far away in ourselves? The less we have contact with it (or rather the suppressed feelings from early) the more condemning we are!?

The one that doesn’t have her/his feelings in check is seen down on, gets despised. Are the margins for what we allow narrower and becomes narrower the more pressed we get? Does this lie in the power’s interest? Are some of them highly aware of this and plays on this, cynically?? Playing people out against each others!? Putting the focus elsewhere than on things the ones in power do?

Cat on the rope and the rope on the rat phenomena? See this text in Swedish (the man who has written the text works at something called ESV, which is "Ekonomistyrningsverket", or "The Swedish National Financial Management Authority" in English, an authority I hadn't the faintest idea existed!!). He uses fairy-tales as metaphors and in the text it stands that the cat stands for effectivity!! And it also stands about "patience as a tool"... Phew! The patience can get too stretched too. See the previous blogpost about being a clever girl is a disease!! (yes, of course it is seen as a disease? quite ironically).

I can see for my eyes people stressed and tense needing to act things out, to pour things out? What can that result in?

And what is or can the price for keeping things in check and control be?

That you act things out on others (or things), get an outburst, and react on innocent people (preferably weaker or lower in the hierarchy, as people under you at work, as higher bosses at lower, as bosses at employees, as men at women near them and at their own children (if they have any), as woman at their children, and/or that you act things out on yourself? In different manners. Thus acts destructively and/or self destructively. But I think Miller is right: the less you have suppressed from early in life the less you need to act things out, or to act symbolically, despite circumstances.

See Ingeborg Bosch on defences; False power anger and False power denial of needs...

PS. With a tired smile: unfortunately I don't have own children...

When I drove home from work today a lot of thoughts tumbled around in my head... I was a bit (least to say?) upset over a greeting I had just received for the Christmas when I left work (a greeting to relax! Hmmm... So I get nicer and not so angry? Hmmm... And more easy to handle? It's my tiredness' fault!?? Convenient to have that to blame?? A soar button was touched?? A button that had become soar again, and aching again?).

My oldest nephew celebrated his 21st birthday yesterday, so did a male colleagues only daughter (this colleague has three sons too). He comes back time and again to that it is something special with having a daughter. Of some reason I am reacting at this, I don't know what it is about... Contempt from my part? Contempt for weakness. Of some reason I think he is pure and cheer foolish or silly (larvig in Swedish!). This daughter is also born December 18, she turned 14 yesterday, so now the risk is that she is getting more and more interested in boys... The father doesn't look forward to this. He jokes and says he will take his shot-gun (hagelbössa) forward that day.

When we queued for the food yesterday I stood behind a female colleague, she has a son soon 40 and a daughter not 30 yet. My male colleague also stood there and they started to talk about their children. For my female colleague it's the son that is the favorite... Phew!! It is something special for her with her son.

At the table where I sat a female colleague sat with her three week old daughter in a baby-carriage near. The baby so cute and so amazingly small. In a new red velvet-dress with the ghost Laban on (from a Swedish child book).

There was a lot of child-talk... I sat with colleagues that have grandchildren too (but it showed that the son to one of my males colleagues at the table was divorced, only a few years over 20 with a son only two years. So everything isn't rosy. And there are no guarantees for anything for anybody, so maybe the talk wasn't so fun for him either?)... One that is retired sat next to the left. I also joined the talk with reflections on how I was raised, how that was, as the oldest of five siblings only seven yeas old the extremely clever big-sister?? In many, many senses, in almost all senses? (Was I ever allowed to be small??). And my great-grandmother who got 17 children on 21 years. One child died at birth and the others got old, the average age is over 83 years...

How we traveled during the summer-vacation from Skåne in the south of this country to Norrbotten in the north, six children in a car with no air condition (that didn't exist then?). Sounding almost like a gypsy-gang!!?? It was a feeling I got mirrored by a female collegue younger than I, with whom the person-chemistry isn't the best, and has never been.

But the fact is that we weren't poor... Not materially at least... And all these 6 children are well-educated today... In quite different areas... Noone is though any go-getter (streber in Swedish), I think!! All hard working, responsible-taking (well too much), and I don't think we take much space (or??), aren't very eager to be in focus?

I am quite tired of being so modest?? I think I have sacrificed enough as it is... That I shouldn't have to apologize for my existence anymore, nor for my needs...

Short, small and fairly dark. Small hands, which our director of studies (studierektor) established today when he came into the room where I sat fixing letters to all my pupils/students. Suddenly seeing how small these hands are??? Not big piano-hands...

Talk about feelings, a storm of feelings, and interpretations (right or wrong)... Laban - the ghost.

Spridda tankar från en cykeltur...

Maslows behovsstege *) (se nedan).

[Uppdaterad 25 oktober i slutet]. Har bara bläddrat ytterst snabbt i "Chockdoktrinen" av Naomi Klein... Människors kris och nöd utnyttjas, ganska cyniskt ofta!! Och det spelar egentligen ingen roll om detta sker medvetet eller omedvetet, om manipulationen är medveten eller omedveten!? "Naturliga" kriser som naturkatastrofer utnyttjas... Men ibland framkallas också kriser ganska cyniskt, via politiska beslut och ageranden?

Precis som oärliga terapeuter (som Miller kallar dem!) kan utnyttja klienters kriser...

Så dylikt utnyttjande av kris kan existera på olika nivåer, även den lägsta så att säga upp till global nivå!? Kanske för att fylla icke tidigt fyllda behov hos den i maktposition, behov som inte är erkända eller kanske ens medvetna (dock ingen ursäkt)? Men dessa behov går aldrig att fylla i efterhand; så hur mycket makt den skadade än får kommer dessa aldrig att bli tillfredsställda... Men denne/denna (i maktposition av olika slag och omfattning) skulle kunna medvetandegöra sig, som andra liksom på golvet försöker medvetandegöra sig!? Och så att säga verkligen ta ansvar för sig!?

Det är just detta att försöka fylla ickefyllda behov från tidigast i livet som orsakar så mycket skada, både för personen ifråga, men också för dennes omgivning. Omfattningen av detta handlar om hur mycket makt den skadade personen har!! Ju mer makt desto större skada (vi kan antagligen se flera sådana omkring oss i världen även idag; personer med politisk och ekonomisk makt, liksom se effekterna av det de gjort för enskilda människor OCH kanske för hela vår jord!? Men hur hjälplöst utlämnade är vi till dessa egentligen?).

En annan tråd: jag tror inte man bara kan ändra ett dysfunktionellt beteende till ett funktionellt!!! Det går helt enkelt inte! Dylik "förändring" blir liksom bara en ytförändring, ingen förändring riktigt på djupet! Och den kan inte bli något annat. Man måste förstå och kunna förklara ett beteende (det dysfunktionella) på ett djupare plan liksom. Får man det och har lyckan att ha stött på en terapeut eller annat medkännande vittne som kan och vill följa en i detta och som inte minst själv vet vad det handlar om, DÅ kan förändring av beteende MED åtföljande känslor leda till den nödvändiga djupgående förändringen!?? Men jag tror detta alltför sällan sker! Tyvärr! jag är ganska ironisk när jag skriver detta - och arg!!??

Saker kan låta väldigt "anslående", men låta finare och bättre än det är!? Som bland mycket annat gestaltterapins "heta stol"!?? Ett par exempel på det med ”heta stolen” här och här…

Men många duktiga klienter lyckas nog uppfylla kanske snart sagt alla terapeutens behov (som det lika duktiga barnet det alltid varit från kanske tidigast i livet) och uppvisa det önskade beteendet!! Men symboliska reaktioner kommer att visa sig i andra delar av livet istället och troligen kommer det förr eller senare att visa sig att ganska litet egentligen har förändrats.

Om klienten inte klarar det, dvs. misslyckas eller saker inte känns så värst mycket bättre kan man inte klandra klienten!?

Alice Miller skriver i "Vägar i livet" (Paths of Life") s. 161 att:

"...håller man okritiskt fast vid de gamla metodernas föregivna ofelbarhet och skyller misslyckanden på patienten hamnar man oundvikligen i samma farvatten som sektgurun, som också lovar fullständig befrielse. Sådana löften producerar bara, som Helgas berättelse visar, självdestruktivt beroende, som står i vägen för den enskildes befrielse."

Och det där med kontroll av impulser: det är väl helt klart att man inte kan reagera på alla impulser som kanske kan komma upp!! Att man kan kräva detta av en vuxen att han/hon inte gör det eller tar ansvar för sina handlingar! Man borde dock kanske ännu mer än som görs fråga sig vad ett barns/en ungdoms impulser kommer av, beror på!

Den springande punkten är vad för underliggande idé man har om impulsernas ursprung!? Dvs. vad man tror är medfött och vad man inte tror är medfött! Och att man är väldigt klar över var man står där. Jag tror t.ex. inte att vi föds med destruktiva impulser... Dylika impulser och dylikt beteende kommer från det vi upplevde från tidigast i livet, tror jag... Och är vi inte väldigt skadade (men då ska vi vara ganska rejält skadade?) kan vi göra något åt detta, om än med mycket jobb... (och just detta: att det är ett så pass hårt jobb för många att komma till rätta, om man verkligen vill det någorlunda, borde innebära att man vidtar förebyggande åtgärder i en helt annan grad än man gör?? Men att man inte gör det har med att detta ämne fortfarande är så tabu och att de flesta i vårt samhälle har upplevt något av detta!?? Men vi bagatelliserar och minimerar det. Och det intresse som trots allt fanns för Alice Miller för ett antal år sedan har nu kanske helt försvunnit? Men Miller har fått sällskap... Hon är inte den enda som för fram dessa idéer...).

Se bland annat ACE-studien och dess fynd - vad gäller somatisk sjukdom och dess kopplingar till tidiga händelser i livet! Dvs. effekterna blir inte "bara" psykiska... Samt se (allmän?)läkarna Anna Luise Kirkengen, Gwenda Delanyi och Linn Getz.

Se bloggpostningen om artikeln "Psykoanalysen - det 20:e århundradets bluff?"

Det vore mer fruktbart att prata om och försöka utröna vad ett litet barn grundläggande behov är för några; vilka behov det har rätt att få fyllda och vad som kan hända om det inte får dessa fyllda. Ibland tror jag att behovet av fysisk närhet och icke utnyttjande beröring t.o.m är viktigare än mat för ett litet barn!! Men naturligtvis klarar sig inte ett barn utan mat heller efter en viss tid. Hur var det nu med *)Maslows behovspyramid/-stege/-trappa? När jag läste om den under mina studier tror jag att den var något av en uppenbarelse för mig, men med det jag "vet" idag vet jag inte... Här en annan vinkling av denna stege/trappa!? Beskrivningen är ännu mer omfattande på engelska...

Råkade nu också se något i "Vägar i livet" som berör just detta tycker jag. Miller skriver på s. 181:

"...skulle man visserligen kunna resonera som Sigmund Freud gjorde på det sexuella området och säga: Om de flesta människor som barn har blivit misshandlade eller emotionellt försummade kan det inte vara någon patogen faktor vid uppkomsten av brottslighet, för i så fall hade de flesta utvecklats till mördare. Men detta resonemang bortser från själva det faktum att det inte är traumat i sig som direkt leder till att det bildas neuroser och till kriminella levnadsbanor, utan sättet på vilket de bearbetas."

Dvs. handlar det naturligtvis om graden och omfattningen av försummelse och misshandel, men också om barnet hade någon (en eller flera) i sin omgivning som kunde hjälpa det att på något plan ta avstånd från det hon/han fick utstå, som hjälpte barnet att se sanningen och uthärda det, ju mer det fick och kunde se dess bättre för dess framtida liv. I den mån barnet fick reagera på det hela... Och hur det fick reagera.

Nej, nu MÅSTE jag göra något matnyttigt här och inte bara skriva, skriva, skriva...

Tillägg: kolla denna artikel om ADHD och DAMP och Christoffer Gillberg i Göteborg, "The ADHD Grinder"...

foto på Christoffer Gillberg.

Tillägg 25 oktober: se fler artiklar om Gillberg, här. Om Gillberg på Wikipedia. In English. "Gillberg fälld även I hovrätten" från Sveriges Radios webb. Gillberg är alltså psykiater, och har också forskat på anorexi... Har någon elev med detta... Miller har skrivit om Anita Fink som led av anorexi i "The Body Never Lies".Hennes fiktiva dagbok finns i Millers bok...