Den lekande människan...

[Uppdaterad 17 januari i slutet]. Göran Greider i ledaren "Homo ludens" idag om skolpolitiken:

”Föräldrarna har rätt till /…/ Så föll orden från skolminister Jan Björklund. Och språket avslöjar värderingen. Den mannen sätter helt enkelt den vuxne föräldern överst och barnet underst.”

Ja, exakt!! Det är många som inte klarar av levande små barn??? För de fick inte själva vara levande?? Vilket ju förstås är för bedrövligt, tragiskt, ja, hur ska man uttrycka detta? Men det är för djävligt att de sedan ska kvävaoch kväsa det uppväxande släktet!! (Jag är på krigsstigen!? Arg och ledsen och less).

”Föräldrar har rättigheter, barn ska bara uppfostras. /…/

Homo ludens, latin för den lekande människan - det är namnet på det slags människa som en kulturhistoriker en gång i tiden såg som källan till den mänskliga utvecklingen. Människorna med de lustiga infallen, ibland dårskaperna: Det är de som kan förnya de livsmönster som ständigt hotar att stelna. Leken, det lekfulla, bryter sönder det förstelnade. Och: Leken kan aldrig betygsättas, eller formaliseras. Då dör den. Ibland kan man se människor i sin bekantskapskrets och tänka: När stelnade de? Vad var det som fick dem att stelna? [Ja, sant!! När stelnade de och vad fick dem att stelna??]

Homo ludens, den lekande människan, är ett fantastiskt namn på det slags människa som all skolpedagogik borde sikta på att premiera. Under några årtionden var den svenska skolan också på väg åt det hållet. Paulo Freires pedagogik för förtryckta kunde diskuteras. /…/

Den lärare som formats av den lekande människans ideal kommer att förstå sina elever bättre. Läkaren som formats av annat än betyg och hårdpluggande kommer att bli en mer inkännande läkare. Det är också han eller hon som vet att det som säljer en produkt inte bara är den ingenjörsmässigt korrekta tillverkningen - som kräver matematikkunskaper - utan lika mycket designen som utformar produkten och den lekfulla fantasi det kräver. För att spetsa till det: De ungar som filtreras genom Jan Björklunds medvetande kommer att vara sämre rustade när det gäller sådana förmågor som kommer att bli allt viktigare i det samhälle vi rör oss in i. Björklunds skola premierar den traditionella plugghästen, tiotusenkronorsfrågevinnaren, den som bäst förmår följa lärarens instruktioner. Men det är inte detta barn, denna människa, som kommer att berika våra samhällen. /…/

Sverige och världen är idag full av fyrtio- och femtioåringar som går omkring med inre skador och dåligt läkta ärr från den gamla, mer disciplinära och betygshetsande skolan. Det är de som blev rädda för siffror på matematiklektionen och de som blev rädda för att tala inför klassen för att de var så osäkra. Folkpartisten och alliansministern Jan Björklund är deras talesman [och så fick dessa 40- och 50-åringar också detta hemma, tror jag].”

Vad bra skrivet!! Att läsa detta just nu betyder en hel massa för mig precis nu... Och här är (hela) boken "Homo Ludens: A Study of the Play Element In Culture" av holländaren Johan Huizinga på nätet!??

Greider menar också att "Välfärd är makt". Den var så bra, så ursäkta, men jag kan inte låta bl att citera hela:

"Välfärd är inte bara en fråga om trygghet och välbefinnande. Om sjukersättningen ligger på 77 eller på 90 procent handlar om mycket mer än om mer eller mindre pengar för den som är sjuk, ty välfärd är ytterst en fråga om makt. Tyvärr synliggörs dessa maktfrågor sällan i välfärdsdiskussionen.

Begreppet full sysselsättning betyder idag inte samma sak som för en generation sedan. Ännu för tjugo år sedan hade arbetarrörelsen lyckats ladda det med djupa maktpolitiska betydelser - folk visste att full sysselsättning var ett sätt att göra löntagarna starkare i alla sina krav.

När Anders Borg använder orden full sysselsättning ser nog de flesta framför sig hur en rad enskilda människor ska få arbete, vilket arbete som helst och gärna lågbetalda jobb som inte retar upp Riksbanken.

Ett ord som reform, eller välfärdsreform, väcker idag inte några särskilt lyckliga känslor hos breda folklager. När det talas om välfärdsreformer kan man numera frukta att någonting kommer att bli värre, hårdare, mindre generöst.

På senare år har det helt enkelt ägt rum en privatisering av själva välfärdsspråket. När försämringar och fördyringar av a-kassan diskuteras är det från makthavarnas sida den enskilda individen som står i centrum - han eller hon är en homo economicus som reagerar på piskor och morötter. Men även för kritikerna blir det oftast det enskilda offret för politiken som står i centrum - den arbetslöse som får sänkt ersättning och ett hårdare tryck på sig att bryta upp. I allt politiskt tänkande går mer och mer alla spår tillbaka till den enskilde, ensamma människan.
Välfärd blir en individualiserad fråga istället för en fråga om den kollektiva styrkan hos löntagarna.

Det finns en annan dimension när det gäller maktfrågorna som aldrig blir riktigt debatterad. När jag tittar på hur Försäkringskassan utvecklats, verkar det uppenbart att det i ledningen för denna organisation numera sitter högre tjänstemän med ett annorlunda välfärdsethos än det som var rådande för låt oss säga en generation sedan.

Den nya Försäkringskassan, denna koloss, som handskas med uppåt en tredjedel av den svenska statsbudgeten, är ett barn av nittiotalskrisens tänkande. I den utredning som drog upp linjerna för den nya Försäkringskassan talades det rentav, på bästa näringslivsmanér, om att Försäkringskassans uppgifter skulle 'koncentreras till sin kärnverksamhet'. Som om en välfärdsinstitution hade en enda produkt att sälja på en marknad - när den i själva verket är med och formar ett helt samhälles självförståelse! Försäkringskassan har numera en tendens att i första hand betrakta varje medborgare som en potentiell fuskare.

Det finns ett nytt ethos bland de högsta välfärdsbyråkraterna, format under de krisår då allt premierat tänkande gick ut på att minska välfärdsstatens åtaganden, istället för att utgå från att välfärdsstaten är en nödvändig samordnare av det kollektiva handlande som varje modernt samhälle i grunden vilar på.

I själva verket bärs den omfattande fuskdebatten i hög grad upp just av de värderingar som de högsta tjänstemannaskikten inom välfärdsstaten anammat under åttio- och nittiotalen.

Jag tror att detsamma kan sägas om Socialstyrelsen. Den debatt som bröt ut när socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar kom tror jag speglar det faktum att en ny elit av välfärdsbyråkrater stigit in i välfärdsstatens hjärta - och det är en elit som har ett svagt socialt hjärta.

Även en tredje aspekt jag tänkte anlägga på välfärden gäller makt - den makt som utgår från själva statistiken. Ett samhälle utan statistik som avtäcker samhällsförhållandena får svårare att inrikta sig på genomtänkta reformer, mer lämnas åt marknaden och alla dom ojämlikheter som då kommer.

För en tid sedan stod det således klart att Skatteverket inte längre ska samla in uppgifter om hur förmögenheterna ser ut i det här landet - det anses kränka den personliga integriteten. De förmögnas behov av diskretion är enormt.”

Se vidare insändarna ”Allt fler söker socialbidrag”, ”Regeringen raserar välfärden”, ”Vad ska jag göra?” (av sjukskriven) och ”Vårt nya frälse och förmånerna” (att de som sitter och beslutar om tumskruvar för andra inte själva behöver känna av dessa)!!

Jag funderar att skriva om arbetslivet och stress igen när jag får mer tid…

Tillägg 17 januari: En kort insändare i DD idag "Historien upprepar sig":

"Inflationen har inte varit så hög sedan 1993! Och vilka satt i regeringsställning då?

Historien verkar upprepa sig!"

Vägar i livet…

Snön är så gott som borta. Det är dimma fortfarande nu fram emot lunch!! Och regnar litet och är ganska isigt ute. Så det är inte lika kul att gå ut och gå, men det ska jag göra i alla fall. Till och med uppe i skogen får man gå vid sidan av stigen, uppe i snö som finns kvar och bland mossa och sly! Det avverkas här i skogen och det luktar så gott av virket som ligger i höga travar. Fast skogsmaskinerna förstör en hel del… Om inte annat blir det ofta djupa spår efter de enorma hjulen och skogsbilvägarna ganska sönderkörda emellan varven..

Användningen av häst var nog oerhört skonsammare mot naturen, fast människan slet nog betydligt hårdare… Maskinerna avverkar verkligen snabbt! Det hann jag se när jag promenerade förbi dem igår!

En av mina bröder hade en nordsvensk häst som han gjorde vårbruk med när han jobbade som naturbrukslärare. Och han har även provat att köra i skogen med häst. Fast det är nog mer en kul grej.

Bläddrade i Millers ”Vägar i livet” igår för att jag letade efter något, men fann då andra saker, så jag minns inte nu vad jag ursprungligen letade efter.

Det stod om den (fiktiva) amerikanska kvinnan Nancy vars enda barn hade Downs Syndrom. Det står om vad detta innebar för Nancy (på sidan 106):

”För första gången i mitt liv upplevde jag kärlek utan den tidigare fruktan
för utnyttjande, missbruk och lögn [som hon upplevt under sin uppväxt, från sina
föräldrar i första hand, i en socialt välanpassad familj får jag intrycket!?]
/…/ som äldsta dotter fick jag ta på mig hela ansvaret för de andra syskonen och
jag fick alltid ta förebråelserna när de andra ställt till med något. Jag var
redan tidigt mor, inte bara åt mina syskon utan också åt mina föräldrar. Ingen
av dem hade någonsin tagit något ansvar för vad de gjorde eller sade.”

På sidan 31 ur brev från den manlige terapeuten, Daniel, till den kvinnliga, Claudia, (med vilken han hade en kärleksrelation som ung och vilka nu mötts igen många, många år senare i jobbsammanhang) bland mycket annat (inte minst om deras relation och liv i mellantiden, där båda separerat från mindre bra relationer) om omskärelse och manliga läkare som fortsatt genomför dylika utan förmåga att ifrågasätta dem (tidigare blev 80 % av de nyfödda pojkarna i USA omskurna och i terapi har de upplevt ur bedragna de kände sig av sina mammor som inte förhindrade dessa in grepp, vilka gjordes av påstådda hygieniska orsaker) skriver Daniel i brev till Claudia:

”…antingen förnekar de [läkare som utför ingreppen] att det här rör sig om
ett trauma eller också bagatelliserar de följderna.”

Och så är det i (en massa) andra sammanhang. Att man förekar traumat/det traumatiska och/eller bagatelliserar följderna.

På sidan 27 står det om hur man kan undvika onödiga traumatiseringar hos småbarn eller åtminstone lära sig att bättre förstå dem, så att man kan hjälpa barn så länge de är små att i tid bearbeta trauman. Men då gäller det att man varken förnekar eller bagatelliserar dessa saker som Miller också skriver på något annat ställe.

Daniel klandrade också sig själv för problem han hade i sitt första äktenskap. Men hade turen att i sitt andra (tillsammans med bearbetande av det han upplevt) uppleva något annat, vilket gjorde att han ännu klarare såg på sitt första äktenskap och sin skuld i det (att det inte bara var hans fel, därför att han och hans fru var så olika som människor? Att hans första fru var väldigt otillgänglig, så hur mogen Daniel än hade varit hade djupare kontakt varit kanske omöjlig. Men ändå drogs de till varandra och fick en son och en dotter tillsammans). Daniel reflekterar över sin relation med sin mamma och vad han har upptäckt angående den som vuxen och hur han fortsatt att tillfredsställa moderns behov hos sina kvinnor, behov som den lille pojken omöjligt kunde fylla (och heller inte skulle fylla alls).

Men insikt enbart räcker inte för att förändra beteendet (eller snarare inte för att förändra känslorna). Jo, kanske lyckas man i terapi förändra beteendet (och får därmed bifall av terapeuten som den duktiga gosse/flicka man är!! Dvs. tillfredsställer terapeutens, omedvetna, behov!?). Men många upplever förr eller senare att ganska litet egentligen har ändrats. För det kan inte förändras nämnvärt bara genom mental gymnastik/akrobatik och att detta inte går betyder inte att det är något som helst fel på individen ifråga. Man behöver få göra något slags känslomässigt arbete… Kanske ”bara” få berätta för någon som förmår lyssna och följa en.

Och jag tror att även tidiga skador går att åtgärda, men det kräver troligen en del jobb (ibland en massa jobb och kanske en massa tunga, jobbiga saker på vägen: kraschade relationer av alla slag, att man skadat andra och då inte minst de som varit mest beroende av en…).

Och man skulle kunna vidta förebyggande/preventivt arbete, genom upplysning och genom att ta reda på, göra sig medveten. Varje ny generation skulle inte behöva göra samma hårda arbete som den tidigare! Saker skulle kunna gå att undvika. Om vi började prata om dessa saker, betydligt mer och öppnare, helst helt öppet!!

Fick tips om dessa artiklar/essäer av Roger Fjällström om det att vara offer och om moral, Offerskap, “Morality of the light, Morality of the Dark – Reflections on Ethics and the Holocaust” och ”On victimhood”.

foto på Roger Fjällström.

Om Sicko och partiledardullen...

Helle Klein med den jättebra ledaren ”Slaget om sjukvården” om Michael Moores film "Sicko". Josefin Brink om partiledardebatten mellan Sahlin och Reinfeldt igårkväll. Om att ha en "folklig" framtoning... Tänkte på det när jag såg Filippa Reinfeldt hos Babben i lördags... Brink skriver bland annat:

"Min första tanke efter gårdagens duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var att medieträning måste förbjudas. Tonfall, uttryck, små exempel ur 'vanligt folks' vardag, slipsen, klänningen..."

En kommentator hos "Alliansfritt Sverige" apropå vårdval:

”Som sköterska så kan jag bara säga att gårdagens debatt var ett nytt stolpskott i Sveriges historia. Privata vårdföretag till penningstinna försäkringstagare? En minister som sa nej samtidigt som denna minister menade ja?.

Öppna ytterdörren och ge er ut och prata med folk och ta reda på hur de mår i stan och stugorna på landet.Där gäller inga fina tabeller utan verkligheten.”

Arne Kjörnsberg om ”Regering med lögner i bagaget”. Han skriver bland annat:

”…Olof Palme [se PalmeCenter.se och Olofpalme.org – Olof Palme’s archive]. Han sade ofta ungefär så här. (Citerat ur minnet) ’Jag är övertygad om att även den som har det väldigt bra ekonomiskt av egenintresse, om inte annat, inser vikten av solidaritet. För han eller hon inser att ökade klyftor leder till sociala motsättningar som blir ett problem för hela samhället även för de ekonomiskt besuttna.’ Så långt Olof Palme.

Vi kan också lyssna till Tage Erlander och minnas hans ord som han så ofta upprepade.

’Adelsmärket på en god politiker är att han eller hon inte sticker upp fingret i luften och känner hur det blåser. Han eller hon sätter sig i stället med sina kamrater och resonerar om vad som är riktigt, rättvist och rättfärdigt. Sedan går man ut tillsammans och bildar opinion för det man kommit fram till.’”

En Charlotte hos ”Ett hjärta RÖTT”:

”De där beskyllningarna att man tänker för mycket med hjärtat, tar saker personligt osv, de får jag också ibland från högerliberala personer som tror sig vara någon slags fritt svävande medvetanden med örnblick. Men nå, även om de själva ofta tycks mer känslostyrda än vad de är medvetna om så sätter det ju litegrann fingret på vad som är det största problemet med högerpolitik: hjärtlösheten [min kursivering].”

---

Tillägg 9 oktober: Hittade denna kommentar (som jag hade sparad sedan 6 oktober) på samma tema som Charlottes svar ovan

"Är inte politik känslor? Är politik enbart lagstiftning? Shit alltså**Då har jag missat hela poängen. Jag har analyserat tal på retorikkurser och det var känslor överallt. Logos och patos [pathos]. Det var inte logosdelen som uppviglade massorna utan patosdelen. Logos talar till den ena hjärnhalvan och patos till den andra. Om du bara talar till den ena anses du vara torr o tråkig och ingen lyssnar på dig. Är väl därför många extremliberaler är så otroligt torra och intetsägande att prata med. Inga man direkt festar med en fredagkväll. De tror att livets uppkomst blev till p.g.a logiska beslut.

Kaosteorin?? Relativitetsteorin? Jag tycker synd om dem som saknar förmåga till känslor. Självklart är politik både logos/patos. Att förneka patos är att förneka halva människan. är väl det extremliberaler gör…Att den stackars mannen i Sickofilmen tvingades välja vilket finger han hade råd att sy fast anses som snyfthistorier o propaganda. Inget medlidande va?? NÄÄ* Jäkla snygga läkare de hade på Kuba förresten. jag vet, landet e diktatur men vilka människor” PATOS-_människor."

Kolla här om Bamse och det sociala patoset!! I NE:s ordbok står det om "patos":

"stark, lidelsefull känsla som vanligtvis tar sig högstämda uttryck"

Ordet finns historiskt belagt redan 1785 och kommer från det grekiska "pathos". Jfr med antipati, homeopati, patetisk, patologi, sympati, telepati - och förstås empati. Se också ethos. I artikeln om empati hittade jag följande:

"Empathy and autism spectrum disorders

A common source of confusion in analyzing the interactions between empathy and autism spectrum disorders (ASD) is that the apparent lack of empathy may mask at least two other underlying causes:

· Excessive sensitivity or "overwhelm," may be a cause of early learned suppression.

· Failure to demonstrate empathy can arise from inability (or not knowing how) to express empathy to others, as opposed to difficulty feeling it. internally.

The former of these is cited by Phoebe Caldwell, an author on ASD, who writes:

What is clear is that, while people on the spectrum may not respond easily to external gestures/sounds, they do respond most readily if the initiative they witness is already part of their repertoire. This points to the selective use of incoming information rather than absence of recognition. It would appear that people with autism are actually rather good at recognition and imitation if the action they perceive is one that has meaning and significance for their brains.

As regards the failure of empathetic response, it would appear that at least some people with autism are oversensitive to the feelings of others rather than immune to them, but cannot handle the painful feed-back that this initiates in the body, and have therefore learnt to suppress this facility. /.../

With these possible exceptions noted, it would be grossly misleading to infer that individuals with ASD's are generally exceptional empathizers when, quite to the contrary, research indicates the reverse. Research suggests that many ASD individuals have a lack of theory of mind (ToM) and alexithymia (85% of those with ASD's have alexithymia), both of which conditions involve severe deficits in the individual's ability to be empathetically attuned to others. Alexithymia involves not just the inability to express emotions, but specifically the inability to identify emotional states in self or others^"

Och kommer att tänka på detta!! Apropå autism...

Kolla detta om "Sicko". Och Ulf Bjereld om ”Rent spel. Ewa Björlingaffären och rugby.”