Den lekande människan...

[Uppdaterad 17 januari i slutet]. Göran Greider i ledaren "Homo ludens" idag om skolpolitiken:

”Föräldrarna har rätt till /…/ Så föll orden från skolminister Jan Björklund. Och språket avslöjar värderingen. Den mannen sätter helt enkelt den vuxne föräldern överst och barnet underst.”

Ja, exakt!! Det är många som inte klarar av levande små barn??? För de fick inte själva vara levande?? Vilket ju förstås är för bedrövligt, tragiskt, ja, hur ska man uttrycka detta? Men det är för djävligt att de sedan ska kvävaoch kväsa det uppväxande släktet!! (Jag är på krigsstigen!? Arg och ledsen och less).

”Föräldrar har rättigheter, barn ska bara uppfostras. /…/

Homo ludens, latin för den lekande människan - det är namnet på det slags människa som en kulturhistoriker en gång i tiden såg som källan till den mänskliga utvecklingen. Människorna med de lustiga infallen, ibland dårskaperna: Det är de som kan förnya de livsmönster som ständigt hotar att stelna. Leken, det lekfulla, bryter sönder det förstelnade. Och: Leken kan aldrig betygsättas, eller formaliseras. Då dör den. Ibland kan man se människor i sin bekantskapskrets och tänka: När stelnade de? Vad var det som fick dem att stelna? [Ja, sant!! När stelnade de och vad fick dem att stelna??]

Homo ludens, den lekande människan, är ett fantastiskt namn på det slags människa som all skolpedagogik borde sikta på att premiera. Under några årtionden var den svenska skolan också på väg åt det hållet. Paulo Freires pedagogik för förtryckta kunde diskuteras. /…/

Den lärare som formats av den lekande människans ideal kommer att förstå sina elever bättre. Läkaren som formats av annat än betyg och hårdpluggande kommer att bli en mer inkännande läkare. Det är också han eller hon som vet att det som säljer en produkt inte bara är den ingenjörsmässigt korrekta tillverkningen - som kräver matematikkunskaper - utan lika mycket designen som utformar produkten och den lekfulla fantasi det kräver. För att spetsa till det: De ungar som filtreras genom Jan Björklunds medvetande kommer att vara sämre rustade när det gäller sådana förmågor som kommer att bli allt viktigare i det samhälle vi rör oss in i. Björklunds skola premierar den traditionella plugghästen, tiotusenkronorsfrågevinnaren, den som bäst förmår följa lärarens instruktioner. Men det är inte detta barn, denna människa, som kommer att berika våra samhällen. /…/

Sverige och världen är idag full av fyrtio- och femtioåringar som går omkring med inre skador och dåligt läkta ärr från den gamla, mer disciplinära och betygshetsande skolan. Det är de som blev rädda för siffror på matematiklektionen och de som blev rädda för att tala inför klassen för att de var så osäkra. Folkpartisten och alliansministern Jan Björklund är deras talesman [och så fick dessa 40- och 50-åringar också detta hemma, tror jag].”

Vad bra skrivet!! Att läsa detta just nu betyder en hel massa för mig precis nu... Och här är (hela) boken "Homo Ludens: A Study of the Play Element In Culture" av holländaren Johan Huizinga på nätet!??

Greider menar också att "Välfärd är makt". Den var så bra, så ursäkta, men jag kan inte låta bl att citera hela:

"Välfärd är inte bara en fråga om trygghet och välbefinnande. Om sjukersättningen ligger på 77 eller på 90 procent handlar om mycket mer än om mer eller mindre pengar för den som är sjuk, ty välfärd är ytterst en fråga om makt. Tyvärr synliggörs dessa maktfrågor sällan i välfärdsdiskussionen.

Begreppet full sysselsättning betyder idag inte samma sak som för en generation sedan. Ännu för tjugo år sedan hade arbetarrörelsen lyckats ladda det med djupa maktpolitiska betydelser - folk visste att full sysselsättning var ett sätt att göra löntagarna starkare i alla sina krav.

När Anders Borg använder orden full sysselsättning ser nog de flesta framför sig hur en rad enskilda människor ska få arbete, vilket arbete som helst och gärna lågbetalda jobb som inte retar upp Riksbanken.

Ett ord som reform, eller välfärdsreform, väcker idag inte några särskilt lyckliga känslor hos breda folklager. När det talas om välfärdsreformer kan man numera frukta att någonting kommer att bli värre, hårdare, mindre generöst.

På senare år har det helt enkelt ägt rum en privatisering av själva välfärdsspråket. När försämringar och fördyringar av a-kassan diskuteras är det från makthavarnas sida den enskilda individen som står i centrum - han eller hon är en homo economicus som reagerar på piskor och morötter. Men även för kritikerna blir det oftast det enskilda offret för politiken som står i centrum - den arbetslöse som får sänkt ersättning och ett hårdare tryck på sig att bryta upp. I allt politiskt tänkande går mer och mer alla spår tillbaka till den enskilde, ensamma människan.
Välfärd blir en individualiserad fråga istället för en fråga om den kollektiva styrkan hos löntagarna.

Det finns en annan dimension när det gäller maktfrågorna som aldrig blir riktigt debatterad. När jag tittar på hur Försäkringskassan utvecklats, verkar det uppenbart att det i ledningen för denna organisation numera sitter högre tjänstemän med ett annorlunda välfärdsethos än det som var rådande för låt oss säga en generation sedan.

Den nya Försäkringskassan, denna koloss, som handskas med uppåt en tredjedel av den svenska statsbudgeten, är ett barn av nittiotalskrisens tänkande. I den utredning som drog upp linjerna för den nya Försäkringskassan talades det rentav, på bästa näringslivsmanér, om att Försäkringskassans uppgifter skulle 'koncentreras till sin kärnverksamhet'. Som om en välfärdsinstitution hade en enda produkt att sälja på en marknad - när den i själva verket är med och formar ett helt samhälles självförståelse! Försäkringskassan har numera en tendens att i första hand betrakta varje medborgare som en potentiell fuskare.

Det finns ett nytt ethos bland de högsta välfärdsbyråkraterna, format under de krisår då allt premierat tänkande gick ut på att minska välfärdsstatens åtaganden, istället för att utgå från att välfärdsstaten är en nödvändig samordnare av det kollektiva handlande som varje modernt samhälle i grunden vilar på.

I själva verket bärs den omfattande fuskdebatten i hög grad upp just av de värderingar som de högsta tjänstemannaskikten inom välfärdsstaten anammat under åttio- och nittiotalen.

Jag tror att detsamma kan sägas om Socialstyrelsen. Den debatt som bröt ut när socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar kom tror jag speglar det faktum att en ny elit av välfärdsbyråkrater stigit in i välfärdsstatens hjärta - och det är en elit som har ett svagt socialt hjärta.

Även en tredje aspekt jag tänkte anlägga på välfärden gäller makt - den makt som utgår från själva statistiken. Ett samhälle utan statistik som avtäcker samhällsförhållandena får svårare att inrikta sig på genomtänkta reformer, mer lämnas åt marknaden och alla dom ojämlikheter som då kommer.

För en tid sedan stod det således klart att Skatteverket inte längre ska samla in uppgifter om hur förmögenheterna ser ut i det här landet - det anses kränka den personliga integriteten. De förmögnas behov av diskretion är enormt.”

Se vidare insändarna ”Allt fler söker socialbidrag”, ”Regeringen raserar välfärden”, ”Vad ska jag göra?” (av sjukskriven) och ”Vårt nya frälse och förmånerna” (att de som sitter och beslutar om tumskruvar för andra inte själva behöver känna av dessa)!!

Jag funderar att skriva om arbetslivet och stress igen när jag får mer tid…

Tillägg 17 januari: En kort insändare i DD idag "Historien upprepar sig":

"Inflationen har inte varit så hög sedan 1993! Och vilka satt i regeringsställning då?

Historien verkar upprepa sig!"