Vi tjänar på att stå utanför euron…

[Uppdaterad med ett tillägg 22 april]. Sverige tjänar miljarder på att inte ha euron som valuta, enligt Exportrådet.

Hade kronan varit starkare nu hade vi fått en större ekonomisk nedgång nu och ett snabbare fall i sysselsättningen än vad vi annars får.

Fler människor hade alltså blivit arbetslösa om vi haft euro och snabbare blivit arbetslösa. Och den ekonomiska nedgången hade blivit snabbare.

Och som Kerstin på Motvallsbloggen konstaterar att

"...en massa beslut, som vi måste acceptera, fattas av de politiker i EU som vi inte kan rösta bort om de fattar beslut vi ogillar?"

Tillägg: Funderade ytterligare på individualiseringen av allt. För att kunna åstadkomma förändring borde vi (snarare) gå ihop (solidarisera oss, där det verkligen är värt att solidarisera sig och för saker och människokategorier som är värda att solidarisera sig för!! Se Greider om anonyma anarkister som förstör för dem som allvarligt kämpar, destruktivt och självdestruktivt).

En ensam individ kan göra ganska litet för att förändra dåliga förhållanden på en arbetsplats, likadant på samhällsnivå och ännu mindre på global nivå (om man inte har en sjusärdeles styrka och förmåga att uttrycka sig och har kanaler att uttrycka sig i). Och hur är det att vara whistle-blower?

Det verkar som om ganska många amerikaner (eller så är det sådana jag stött på?) inte (och skrämmande cyniskt) tror på gemensamma lösningar eller på politiken/politiker (och det har de kanske goda skäl till i det system de lever i!?). Och de tror inte heller på att gå ihop riktigt och strida för saker ihop. Istället försöker vissa upphäva sin stämma helt själva. Där är det individualiseringen som gäller (och paradoxalt också likriktning! En amerikansk vän reagerade självkritiskt på kort jag skickade från Polenresa i september, bland annat ett kort från torg i staden vi besökte, med hus i olika stilar sida vid sida, målade i olika färger, att det inte skulle tillåtas i frihetens och individualismen land USA).

Men i vad grad åstadkommer detta någon egentligen förändring (och detta gynnar egentligen bara makten eller i vart fall de i maktställning som använder makten för sina egna syften enbart)? Individer skriker sig hesa. I ett hav av skrikande röster hörs egentligen ingen? Och somliga har helt (cyniskt) gett upp.

Men innebär kollektiv att individualitet inte tillåts? Kan individer (genuint autonoma, dvs. genuint självständiga) existera i (ett friskt) kollektiv? Jo, jag tror det. Men i mindre friska system (grupp, politiskt parti, land osv.) då är det ett antingen/eller?

Se Barbara Ehrenreich om marknadsfundamentalism och kollektiv passivitet (kan resultera i underlåtenhetssynder).

Tillägg 22 april: Hittade inlägget där jag skrev om min amerikanske väns kommentar aropå individualism (något redigerat citat från tidigare inlägg):

”En vän i USA lade särskilt märke till husen som var målade i olika färger. Något som inte existerar i USA! Han skriver att i USA så verkar alla byggnader som ligger nära varandra ha samma arkitektur och vara målade i samma färg!

'Vad tråkigt!'

skrev han.

Han tyckte att husen på min bild speglar verkligt accepterande av individuella skillnader, något som han stridit för hela sitt liv.

'Vi amerikaner proklamerar häftigt att vi värderar individuella skillnader, men i vardagslivet så lever vi inte som vi lär!'”

Utarmning - mänsklig, samhällelig, kulturell...

Ulf Lundén skriver i artikeln ”Kultursponsring räddar inte kulturen”:

”Näringslivets insatser kan på sin höjd komplettera men aldrig bli någon bärande bjälke i ett aktivt och levande kulturliv. Företagssponsring är en synnerligen lynnig företeelse och kännetecknas av konservatism, kortsiktighet och stor konjunkturkänslighet. Att skylla på skattesystemet och kräva avdragsrätt är bara svepskäl. Under de senaste tio åren har intresset för kultursponsring minskat trots goda tider.

Nu befinner sig världen i en ekonomisk kris som vi ännu inte sett vidden av. Är det någon som inbillar sig att herrar finansdirektörerna eller finansminister Anders Borg vill satsa på kultur? Vi skall ju främst bota den ekonomiska depressionen genom skattesänkningar och hushållsnära tjänster. Det handlar snarare om att vi skall tvätta skjortor åt varandra än att fylla livet med tankeväckande och sinnliga kvaliteter./../

Nu råder en helt annan ledarkultur i näringslivet. Den nyliberala doktrin som styrt västvärlden sedan 80-talet har bland annat skapat en ny sorts modern chef med betydligt vassare armbågar och med en kultursyn som kan göra den mest härdade förtvivlad./…/

Det är ett hårdare klimat på alla plan. Denna nya managementfilosofi bejakar främst den starka, fria och individualistiska människan. En syn som till sist inte bara handlar om cheferna utan om oss alla - hur vi skall bli ledare i våra egna liv. Aktiebolaget JAG är vår tids största borgerliga hegemoni. Plötsligt befinner vi oss i en betydligt intressantare diskussion.

Sedan 1980-talet har alla delar av vårt samhälle tillbett religionen ekonomi. Inget område har förskonats från detta, inte minst den offentliga sektorn. Grundtanken är enkel. Det finns en tro på att privata företag skulle vara bättre på ekonomisk hushållning och att kulturlivet mår bra av en ökad kommersialisering och sponsring.

Därför har politikerna i stor enighet skapat ett system där ekonomiskt tänkande skall genomsyra all verksamhet. Mål- och resultatstyrda reformer har avlöst varandra i årtionden.

Detta har medfört ökad byråkrati, inte minst inom det offentliga kulturområdet. Här finns numera controller- och rapporteringsfunktioner på bekostnad av fast anställd konstnärlig personal. Denna enögda utveckling har gått för långt. Här krävs motåtgärder för att skapa större balans.

Ja, vi har länge varit drabbade av denna senkapitalistiska anda. Kulturarbetaren skall förvandlas till entreprenör.

Det borgerligt styrda landstinget i Stockholm vill exempelvis att denna livsåskådning skall skrivas in som en 'grundkompetens' i skolan. Herregud! Ska ungarna vid sidan om att läsa, räkna och skriva även lära sig att sälja sig själva?/…/

Att slänga sig med det bedrägliga begreppet entreprenör låter självfallet bättre än vad det i praktiken handlar om: Finansiera och klara dig själv! Nej, byt ut ordet entreprenör till egenanställd. Det är vad saken handlar om.

Det ekonomiska neurotiska kontrollbehovet fungerar inte på kulturens område./…/

Många nyskapande och utmanande konstformer och konstnärer brukar inte dra den stora publiken. Är stort utbud lika med kvalitet?/…/

…ett arbetsklimat som gynnar den konstnärliga utvecklingen.

Kulturens genuina roll i samhället är ju inte att leverera vackra och positiva ekonomiska rapporter eller syssla med enfaldig underhållning och fernissade ytor. Nej, jag finner kulturen som en motkraft, ett motståndsnäste, som ifrågasätter både marknad och ekonomi. Som står fri från ekonomiska intressen, som vågar vara ett salt i samhällsdebatten, som kan skildra uppenbara orättvisor, mänskliga tillkortakommanden, livets härlighet, skönhet och allvar./…/

Även inom politiken är kulturen satt på undantag, en marginell verksamhet, som många babblar om.

Det är dock mer snack än verkstad. Det är ju bara att läsa innantill i statens budget. Det brukar röra sig om cirka en procent av den totala statsbudgeten. Pinsamt! Kulturpolitiken består av en rad flummiga uttryck som betyder allt och intet. ’Upplevelseindustri, design, kreativitet och det förkastliga begreppet ’entreprenörskap.’/…/

Under debatten häromkvällen återkom ordet ’eldsjälar.’ Ja, så ser det ut överallt. På kulturinstitutioner, politiska partier, massmedia, företag, fackliga organisationer och inom den ideella sektorn. Kulturen bärs upp av brinnande andar och av människor som konsumerar kultur.

Under 2005 uppgick den samlade kulturkonsumtionen till knappt 64 miljarder kronor. Den största delen av kulturen bekostades av hushållen, ungefär 45 miljarder kronor. De totala offentliga kultursatsningarna, inklusive stödet till massmedier och folkbildning, var cirka 19 miljarder kronor. Pengar som solidariskt betalas av alla med beskattningsbara inkomster. Från kapitalet kommer småsmulor.”

Många har reagerat över att estetiska ämnen ser ut att få mindre plats i den framtida (gymnasie)skolan. Men vi skulle behöva bibehålla eller kanske återerövra människan med hundra språk!!?? Se Reggio Emilia! Inte bara utveckla huvudet (dvs. de teoretiska kunskaperna).

Dessutom verkar det som om de som ägnar sig åt musikverksamhet (kanske all artistisk/kreativ verksamhet) samt är fysiskt aktiva (idrott, gymnastik osv.) också presterar bättre i skolan.

Vi behöver kreativa människor mer än någonsin!? Fast dessa ”breda” människor är också farliga för (somliga) i makten.

Kan det också vara så att ganska många i maktens korridorer inte unnar andra människor att utveckla sidor de själva inte fått utveckla? Rent av? Det är ju tragiskt för dem att de inte fått utveckla dessa sidor, men det är ganska bedrövligt (för att uttrycka det milt) att de har den makt de har och genomför de beslut de genomför, drivna av sådana ”bevekelsegrunder”!

Jo, våra duktigaste elever är också duktiga i skolan, inte minst i teoretiska ämnen. Vad nu detta beror på? Jo, det finns det redan forskning på! Det beror förmodligen på en kombination av saker; att dessa barn och ungdomar kommer från stabilare förhållanden, med föräldrar som har mer skolutbildning. Men att vara aktiv inom musik och idrott stimulerar också hjärnfunktioner, samt berikar livet inte minst.

Och dessa möjligheter borde ALLA barn och ungdomar ha. Inte bara de barn som går i s.k. profilskolor.

Vi sågar av den gren vi sitter på?

Jag blir så matt över vad som sker nu, så jag finner knappt ord. Och dessutom är jag inne i en av de mest hektiska perioder under året. Om jag hade tid skulle jag leta reda på forskning som stöder detta.

I veckan läste jag artikeln ”Rikskonserter ställer in” i Kyrkomusikernas tidning.

För kanske trettio år sedan producerade Rikskonserter en massa småskrifter som var helt fantastiska, som jag fortfarande har någonstans i någon bokhylla och som jag fortfarande nog skulle kunna ha oerhörd glädje av i min undervisning! Men jag tror att denna produktion försvann med tiden och med minskade anslag?

Walter Benjamin ur artikeln ”Kapitalismen som religion” (skriven på 1920-talet):

”Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte rena från synd, utan som skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse.”

Om honom på engelska se här.

Forskaren och journalisten Gunilla Granath skrev en jättebra krönika i senaste Lärarnas tidning ”Finanskrisen gör skillnad på folk.”

”… kanske är just nu det syns att moral, regler, sociala och ekonomiska system fungerar helt olika beroende på vem du är och var du befinner dig i samhällskroppen.
Banken Carnegie lånar ut oerhörda summor till en enda låntagare, bankens affärer är inte sunda, finansinspektionen granskar banken och kräver räfst och rättarting. Carnegie lovar, men fifflar faktiskt glatt vidare. Myndighetspersoner av olika slag lägger pannorna i djupa veck och talar om olagligheter. ’Men i sådana här sammanhang är det svårt att väcka åtal’.

En ensamstående mor, hon är inte precis ensam om att vara i situationen, blir sjuk eller arbetslös och blir efter med hyran. Ekonomin går inte ihop och hon blir vräkt tillsammans med sina små barn. Det här är ingen enstaka förfärlig snyfthistoria jag grävt fram för att kontrastera mot exemplet ovan. Idag vräker bostadsföretag ut barn på gatan lika glatt som Carnegie fifflar med ’sina’ pengar. Solidaritet? Jag undrar om det längre finns i ordböckerna.

Nåd - om den händelsevis skulle finnas - ges till direktörer som aldrig för ett ögonblick riskerar att hamna på gatan. Den ges inte till småbarnsmammor som jobbar som undersköterskor. Jag tänker tala om kapitalism nu - inte om girighet. Kapitalismen finns som system. Den är inte av naturen given och motsatsen behöver inte vara kommunistisk diktatur utan en vanlig grådaskig socialdemokrati som inser att när kapitalism inte tyglas leder den till groteska orättvisor. Krisen är ett av de otaliga exempel på vad som händer när råkapitalism får breda ut sig.

Den är också ett utmärkt exempel på hur ihålig den retorik är som med magistral stämma kräver att folk ska ta ansvar för sina egna liv, inte ligga samhället till last, som lovsjunger den fria marknaden och sedan när denna marknad faller samman genast ställer upp med fräscha skattemiljarder [till marknadens största aktörer].

Hur kommer det sig att sjuka, arbetslösa och skolbarn ska ta ansvar för sina liv medan bankdirektörer och andra svindlare faktiskt inte behöver göra det? Det här är ingen överdriven retorik, det är fakta. De rika söker stöd hos regeringen, de fattiga hos socialtjänsten. Det senaste numret av tidskriften Faktum handlar om Socialtjänsten. Urban Karlsson, lektor i socialt arbete på Umeå universitet säger: ’Ingen politiker kan idag stå på de arbetslösas och socialbidragstagarnas sida och vinna ett val. En stor del av väljaropinionen har blivit förförd.’"

Till slut läs Göran Greider i ledaren ”Avesta och en tanke hos Marx”:

”Det kan inte hjälpas, men ibland undrar jag över vad det är för slags samhälle vi egentligen skapat åt oss:

Formellt har vi demokrati, men varje gång det riktigt allvarliga inträffar - när ens jobb och därmed ens liv råkar i gungning - ja, då har människor absolut inte ett dugg att säga till om: Demokratin omfattar helt enkelt inte särskilt mycket av det centrala i samhället, nämligen ekonomin. I de stora maktfrågorna har vi ingen rösträtt. Varför accepterar vi egentligen att leva i samhällen som är så sköra, så otrygga?

Idag har vi teknologin, vi har rikedomarna, ja vi har alla möjligheter att ordna samhället så att ingen skulle behöva gå arbetslös och ingen sakna försörjning.

Vi har, som Keynes skrev i en berömd essä redan under mellankrigstiden, löst produktionsproblemet. Ändå accepterar vi ett system som uppenbart inte förmår garantera stabilitet, trygghet och långsiktighet. Varför? [Nej, den politik som bedrivs är inte ofrånkomlig!?]

Är det för att samma system lovar oss överflöd och emellanåt också ger många av oss det./…/

…förr eller senare blir en mycket mer kritisk hållning till själva kapitalismen och marknadsekonomin:

Finns det inget annat sätt att ordna våra samhällen på?[Som samhället nu är konstruerat inklusive den politik som bedrivs är inte ofrånkomlig, men många tror det, i ren maktlöshet och väntar sig att makthavarna ska rädda oss?? Att de har den förmågan - och viljan. Men har de vare sig förmågan ELLER viljan?]/…/

En dag, när det nuvarande systemet ersatts av de fria människornas förbund, vidtar den verkliga historien.

Dit är det långt, inte minst i Avesta. Men för den mentala hälsans skull är det viktigt att tänka sådana tankar.”

Återställare behövs…

Ulla Lindqvist.

[Uppdaterad 10 juli, se nedan]. Ulla Lindqvist LO:s vice ordförande skriver i debattartikeln ”Välfärden är värd varenda krona”, att den är rena rama ”skatteåterbäringen”. Och att den utgår från en tanke om att varje människa som finns i samhället är del av en gemenskap.

En gemenskap som bygger på att de (litet) äldre ser till så att de yngre kan utbilda sig så att de i sin tur kan trygga de äldres ålderdom.

Hon menar att att se samhället ur ett strikt egoistisk perspektiv – samhället finns för mig – är kortsiktigt och dessutom inte hela sann­ingen, för välfärden formar vi tillsammans. Och det är framförallt våra kvinnor och ungdomar, som kommer att förlora till medelålders väletablerade män som redan har det ­ganska bra.

Hon skriver:

”På punkt efter PUNKT kan vi visa att den borgerliga regeringens politik ger till dem som redan har och sätter extra press på dem som inte har. Det är en oanständ­ig politik. Det är en orättfärdig politik – en politik för ojämlikhet och för de väl­beställda.”

Jo, precis som i en familj så borde var och en bidra ekonomiskt efter förmåga.

Att vi alla drar vårt strå till stacken (både i familj och i samhället) innebär inte, och har inte heller tidigare måst innebära, att vi måste ge avkall på allt eller kanske ens ha det dåligt ställt, eller lika dåligt ställt allihop!!?? Redan innan de senaste årens skattesänkningar (de senaste 15 åren dygt?) kunde villkoren för människor skifta ganska mycket? Och nu verkar det definitivt gå för långt med skattesänkarmanin!!!

Se också insändaren ”Snaran dras åt för de utsatta” samt Sofie Wiklunds ledare ”FRA rivs upp…” Se också artikeln "Kommunen planerar att säga upp långtidssjukskrivna" med motivationen att att

"...det är en bättre lösning att kommunen hjälper de här personerna [!!!] till andra jobb."

som personalsekreteraren säger i kommunen ifråga. För personernas "eget bästa"!!?? Med omsorg om dem?? Arbetsgivaren behöver inte se över arbetsmiljön? Framförallt inte den psykosociala (vilken OCKSÅ kan resultera i, OCH resulterar i, "fysiska, somatiska" åkommor)? Vilken retorik!

Artiklarna finns också här.

Tillägg på kvällen: Se Paul Krugman på liknande tema i "A disgrace, all right."

Uppdaterad 10 juli: För det första var det en person som på nätet uttryckte det hela så bra, att

"De [ganska många, kanske de flesta högst upp i samhället] är hopplöst fast i tron på en svart och vit meritokrati och tycker att de förtjänar sitt överflöd till varje pris."

I meritokratin byggs ens sociala status samt lön på vad man åstadkommer i samhället. Kunskaper, meriter, skickligheter och färdigheter bestämmer en individs möjlighet till socialt och politisk avancemang istället för till exempel socialt ursprung (som i aristokratin). För det första fungerar samhälle, arbetsplatser, företag verkligen på detta sätt egentligen: det vill säga att man blir belönad för förmåga, meriter osv.? Dessutom undrar jag om alla har lika (människo-)värde i vare sig meritokrati eller aristokrati! Skulle det behövas en helt annan männskosyn? En kanske helt ny? Och kanske också en helt ny syn på oss själva? (vad formar oss till egoister? Är egoism medfödd? Jag tror inte det, men det är ämne för ett särskilt blogginlägg, eller kanske flera...)

Här ytterligare artiklar: Sofie Wiklund i ledaren "Det blir hårdare, och hårdare och hårdare tag" om den nya lagen att brottslingar inte längre ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård fr.o.m. 2012. Jag har inte orkat sätta mig in i detta riktigt, men en spontan känsla: tror borgarna någonstans innerst inne att somliga (men sällan de?) är födda till kriminalitet och brottslighet, medan andra (de ofta/st) inte är det? Så förebyggande åtgärder eller behandlande åtgärder har ingen verkan, eftersom detta är en medfödd läggning? (Nej, dessa åtgärder kostar ju pengar och kanske inte bara det, utan kräver en massa insikter?? Ganska ironiskt, något jag inte kan avhålla mig ifrån här).

Läs också Göran Greider i ledaren "Två kvinnor kom och gick" om Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló och Greiders reflektioner över dessa två kvinnor och deras klädstil (och yttre"appearance") och om vad de signalerar i den stil de har.

Och slutligen nyhetsartiken "Fler uppsägningar av långtidssjukskrivna att vänta." Kommunalrådet de intervjuade skulle behöva sägas upp han själv...

Det stod något om "eget ansvar"... Låter bestickande?? Vilket skitsnack! Vadå "ansvar och "ansvar"?? Undrar hur många som tycker det är kul att gå hemma sjukskrivna? Jag har också viss erfarenhet av detta, men det kräver också ett annat blogginlägg - eller flera... Ja, det är lätt att slå sig för bröstet! Och kommunalrådet ifråga är också man... Undrar vad han för uppbackning och service hemma? Dessutom undrar jag om ett manligt kommunalråd inte får mer uppbackning på jobbet också? Och autmatiskt "respekteras" mer av folk omkring (samt ifrågasätts inte lika mycket) som ett kvinnligt? Så hans väg till en utmattning är något litet (eller ganska mycket) längre? Så han riskerar litet mindre att stå där och slå sig för bröstet?

Faktum är att en av mina bröder antydde något om (och inte bara antydde) att han blev annorlunda behandlad (ställd lägre krav på) som sommarvikarierande vårdbiträde en gång i tiden (inte alltför långt tillbaka i tiden, dvs. under hans studietid på 80-talet). Jag tror att det fortfarande är så här både här och där och kanske inte bara inom sjukvården (även om sjukvården kanske är ganska hierarkisk fortfarande?).

Och det är som en oppositionspolitiker säger:

"...det är ett stort underbetyg till kommunen att inte har lyckats med att ta ett långtgående rehabiliteringsansvar."

Att man inte tagit detta ansvar mer beror på att det är kvinnor som är sjukskrivna till största delen. Och reagerar med utmattningar av diverse slag (dvs. med psykiska och "oförklarliga" symptom). Jag blir så matt av allt som sker... Och reagerar väldigt känslomässigt, med allt vad det innebär för min argumentationsförmåga.

Kall teknik eller varma människor...

foto på Maria-Pia Boëthius.

Diverse artiklar (hann inte plöja igenom alla tidningar eller tidskrifter som samlats under julledigheten och har ännu inte gjort det helt) som jag vill spara för min egen skull: Maria-Pia Boëthius skriver i ETC om ”Den råa kapitalismens ödesår” och de allt fler högerkalkonerna (sidospår: om släkten Boëthius här!! Det var litet intressant!)...

I artikeln ”Regeringen väcker svenska folkets olust” också i ETC skriver den socialdemokratiska riksdagsledamoten från Örebro Ameer Sachet (mina kursiveringar):

”Många, också välbärgade, vill gärna vara med och betala mer i skatt för att ha ett tryggt samhälle och en värld som omfattar alla människor. Det är genom att minska klyftorna i samhället som välfärden tryggas i landet. Alla människor vill vara med och bidra i samhällsbyggnaden på sitt sätt, alltifrån små barn till pensionärer [ja, det tror jag också! Kan de månne bidra med något högst väsentligt, även om de inte är produktiva i den mening som många/vissa ger ordet produktivitet?? Undras ironiskt!! Kan vi 'produktiva' behöva dessa individer rentav? Och vad är att ’vara produktiv’ egentligen??].

Istället för att investera i forskning, infrastruktur och annat, som kan driva samhällsutvecklingen framåt, tar den borgerliga regeringen ett steg bakåt. Våra gemensamma skattepengar går till orättvisa skattesänkningar, exempelvis till att subventionera tjänster som välbeställda alltid har haft råd till. /…/

Ett effektivt samarbete mellan människor för gemensamma ändamål är nödvändigt för att garantera framtida välstånd i landet. När tilliten mellan medborgarna är stark, ökar social gemenskap och aktivt deltagande i samhället. Det innebär att alla får det bättre och alla tjänar på att samarbeta [men detta ska slås sönder!? Är på väg att slås sönder!? Och vi låter detta ske? Vi låter oss spelas ut mot varandra/splittras?? Och vilka vinner på det? Men vinner egentligen någon på det i slutänden? Vinner de 'välbärgade' på det - heller? Kan materiella saker eller pengar kompensera allt? Men vi behöver ett visst mått av materiella resurser också, var och en av oss]. /…/

Folket vill betala skatt efter bärkraft, få vård efter behov och ha rätt till kunskap och livslångt lärande för alla. Förändringar som den borgerliga regeringen har bestämt sig för bemöts därför med olust och passivitet. Folket gillar inte dessa långtgående inslag av egoistisk fördelningspolitik som gynnar de rika och drabbar de svaga i samhället. /…/

…effekten av de politiska besluten leder till vidgade klyftor och ökade orättvisor i samhället.”

Och i artikeln ”Ekonomijournalistik färgad av företagen” står det, om forskning vid Uppsala universitet av forskaren i företagsekonomi Josef Pallas, att ekonomiredaktionerna i media inte ville låta sig granskas när det gäller sitt arbete, företagen var öppna, men ekonomiredaktionerna var mindre öppna (se ytterligare artikel om hur en ekonominyhet skapas här):

”Från början var det även tänkt att medierna skulle bli intervjuade, men detta visade sig svårare. Ekonomiredaktionerna ville inte låta sig granskas.”

Det står också i den artikeln att:

...stressade reportrar samarbetar. /…/ Men vad har då medierna att vinna på detta nära samarbete?"

Enligt Josef Pallas – som är noga med att påpeka att hans studie riktat in sig på den vardagliga rapporteringen och inte på mediernas bevakning vid skandaler – är det

"...mediernas tidsbrist som möjliggör företagens stora inflytande över innehållet. – Det finns inte utrymme för någon större research då man hela tiden måste producera nyheter. Då är det tacksamt att företagen kommer med sin information, säger han. [hur demokratiskt är detta? Eller snarare: gynnar detta demokrati? Äsch, jag vet inte...]."

Pallas menar att

”Som läsare måste man vara medveten om vad man läser. Särskilt när det gäller ekonomijournalistik spelar många andra aktörer en stor roll [dvs. det gäller att ta denna rapportering med en nypa salt och anta att företagen själva står för rapporteringen så att säga!?]

Ofta handlar det om en rapportering snarare än om journalistik.”

Ja, det där med stressen i arbetslivet och vad den kan resultera i - och resulterar i… Och kanske också utnyttjas för!?

I DD fanns en insändare om "Byt kall teknik mot varma människor!" Där skriver en polis, Claes Mankler, att inbrott och skadegörelse ökar så här vid skolstarten. Min nyckelknipa är ganska stor, mot hur den var... Och jag har också flera olika nyckelbrickor i den. För bara dryga femton år sedan behövde inte skolorna larmas alls. Och mina morföräldrar (i norra Sverige) låste inte ytterdörren på dagtid alls och ibland inte på nätterna heller när vi växte upp eller under hela vår tonårstid (och vi växte ändå inte upp på stenåldern...)!!

"För att minska dessa brott, vill jag hellre se att föräldrar och andra vuxna rör sig kring skolorna, än att det sätts upp fler övervakningskameror. Jag är medveten om att statistiken talar för kameror. Där kameror finns minskar brotten. Jag vill ändå inte medverka till att vi får ett samhälle, där vi tar till enkla och kortsiktiga lösningar."

Och slutligen en tänkvärd insändare igår "Är vårdnadsbidraget kristet?". Där står (också denna insändare handlar om komplexa fenomen (som inte heller löses med enkla eller kortsiktiga lösningar!?):

”Varifrån kommer ideologin som tanken om kärnfamiljen och vårdnadsbidrag bygger på? Jesus själv lämnade ingen norm för hur en familj skall se ut. Tvärtom bröt han mot normen för nutida kärnfamilj, när han på korset tröstar sin mor Maria genom att peka på en lärjunge (Joh. 19) utanför sin familj och säga: - Se där är din son. Till lärjungen sade han genom att peka på Maria: - Se där är din mor.

Vad bygger vissa kristna tankar, ideologin, vårdnadsbidrag på? Lydia i NT [Nya testamentet] var en kvinna, som var yrkeskvinna med en egen ägd tygaffär. Just detta innebar att Lydia kunde bistå Paulus som andra män med stödåtgärder ur sin kassa.

Självklart betyder en familj, hur den nu ser ut, mycket för det uppväxande släktet. Men varför skall kvinnan stanna hemma med barnen? För så blir det ju, för det mesta eftersom mannen tjänar mest.

Det pläderas så mycket för frihet i vår tid. Det är fullständigt fel att äldre skall (till vilket pris?) bo i sitt hem. Vi spär ju bara på antalet demenssjuka.

Familjer skall ha frihet att välja förskola eller vårdnadsbidrag. Plötsligt förändras livet och där står kvinnan, utan utbildning.

Äldre blir allt fler. Detta får, enligt demografin, en topp 2020. Vi behöver allt fler i arbete.

Uppväxt på 1930- och 40-talen såg jag det enorma pris kvinnor fick betala i patriarkatet. Med utbildning och ekonomiskt oberoende har kvinnan ökad möjlighet att bärga hem livet, både sitt eget och sina barns vid eventuell skilsmässa eller annat oförutsett.

Frågan är komplex. Vilka val vi önskar och gör, har sina konsekvenser. Tyvärr räcker pengarna inte till allt. Kristna bör dock betänka att barn, som vuxna, gör sina egna val. Stark prägling kan ge negativ effekt, oavsett religiös eller partipolitisk.

Jag överlämnar vårdnadsbidragsfrågan till förtroendevalda. Ingegerd Hellberg."

PS. Apropå kyla och värme? Stefan Fölster skriver också i krönikan ”Lyxen som räddar världen” (hittar den inte på webben - än?) att:

”Visst är det knepigt att vara antikonsumist?”

Vilken tur vi har rika mäniskor som kan, vill och är beredda att konsumera? Vi borde vara dem evinnerligen tacksamma?? Tack och tack! Mer orkar jag inte läsa av hans krönika…

PPS. Som en kommentar till Fölsters krönika se Ali Esbatis "Monkey Business" i Flamman! Där står i inledningen (se tidigare blogginlägg om biologism; ”The Vulnerable Human Being” och ”Biologism”):

"Tyska forskare har tydligen fastställt att schimpansen är mer självisk än människan. När Frodo vid Leipzigs zoo erbjöds russin, gjorde han inga spontana ansatser att dela med sig. Inte heller förkastade han och hans flockkamrater skeva fördelningar i ett så kallat ultimatumspel: En fördelning görs av någon part, medan den andre parten har att acceptera eller förkasta förslaget. Om förslaget avvisas får ingen några pengar, eller russin. Människor brukar tydligen avvisa alltför ojämna anbud, medan schimpanserna glatt resonerade att två russin ändå är bättre än inga, åt upp och lullade vidare mot nya äventyr."

Samt i avslutningen:

"Vi behöver inte ta oss ned i nationalekonomernas hjärnor för att förklara dessa absurditeter, utan i makthavarnas plånböcker. Dagens nationalekonomiska ortodoxi är ett uttryck för att kapitalismen gör oss mindre mänskliga, också i betydelsen dummare, mer begränsade. Det är hög tid att de höga herrarna tvingas sluta apa sig."

Liberalism och frihet...

vinterbild från denna sida.

Borde inte liberaler vara betydligt mer frisinnade - och medkännande och kreativa, om de verkligen hyllar frihet, än vad de är (i mina ögon i alla fall)?

Vad har de egentligen för syn på barn och barnuppfostran (kolla föregående blogginlägg ang. debatt mellan Lärarförundets ordförande och skolministern i Sverige ang. "säkerheten i skolorna")? Eller snarare, vad för syn borde en verklig frihetsivrare ha? Om barn har fått lära sig att jobba i sina anletens svett, fått lära sig att hålla tyst och vara lydiga, då kanske de förtjänar frihet, först i barndomen/ungdomen och senare möjligen också i vuxenlivet?

För friheten måste man först förtjäna? De svaga, sjuka, arbetslösa osv. förtjänar inte friheten? Och om så är, när passerar man gränsen för rätten till frihet? När är man tillräckligt förtjänt av frihet så att säga?

Och vad är verklig, äkta frihet?

Medan jag nu förflyttat mig mellan olika arbetsställen har jag funderat vidare... Också om förakt för svaghet... Förakt för sjuka, de mindre kompetenta, för dem som är "oförmögna" på olika sätt...

Jag har sett när duktigheten går för långt... Vilka konsekvenser duktigheten kan få... I alla fall för vissa.

Och samtidigt får man inte vara duktig, inte för duktig, i vissa sammanhang...

"Måste du alltid...!! Man måste inte...!!"

Det var någon som sa apropå chefer:

"Ni måste, men de behöver inte (undra på att man blir arg)!"

Detta går igen i en massa sammanhang!? Inte minst i olika maktsammanhang, där det handlar om att ha olika mycket makt, alltifrån föräldra-barnrelationen till en massa andra i olika sammanhang och på olika nivåer. Och då kan det handla om att man missbrukar sin makt. Om mer eller mindre grovt maktmissbruk.

Mycket som är ologiskt och motsägelsefullt här och där...

Kolla detta blogginlägg.

Tillägg på kvällen: kolla följande två insändare "Alliansens tomma ord om utanförskap" och "För sjuk för sjukintyg".

I den första insändaren står det (mina kursiveringar nedan):

"Marie Lenholm (m) säger i DD 26 november att alliansen satsar på att bryta med utanförskapet och få fler i jobb genom att göra det lönsamt att arbeta.

Tala då om för mig hur den som är sjuk och inte kan arbeta blir friskare genom sänkt sjukpenning? Vore det inte bättre att satsa på att människor får rätt vård och behandling? Den psykiska ohälsan i samhället ökar sedan många år, det är väl känt, och står för en stor del av sjukskrivningarna. Se då till att leg psykoterapeuter får arbeta med dem som har 'ont i själen' på samma villkor och taxa som sjukgymnaster får göra med dem som har ont i ryggen. Stick inte huvudet i sanden! Tomma ord hjälper inte, agera!

Ingegerd Wahl
psykiater, gestaltterapeut".

Och slutligen en litet småkul grej: skidspår.se!!

PS. Kolla detta inlägg och här några citat ur kommentarerna:

"[Erik Berg:] Det verkligt allvarliga, tycker jag, är just det du lyfter i slutet, anvarslösheten. I ett system som bygger på att man överlåter prioriteringar åt en högre ordning - marknaden - behöver ingen ta på sig ansvaret för konsekvenserna. När människor dör i den modellen skrivs det inte på marknadsaktörernas konto utan betraktas mer som en ofrånkomlig egenskap hos tillvaron i största allmänhet.

Det finns ett akut behov av att göra upp räkningen med vad den oreglerade och ansvarslösa kapitalismen kostar mänskligheten. /…/

…slutet för den nuvarande epoken av vanvett som gjort en del av mänskligheten oerhört rik. Just därför kommer alla sådana initiativ motarbetas av svartjordsspekulanter och deras likasinnade som har mycket att vinna på status quo.”

Kommentator svarar:

”Du tar upp en viktig fråga, Erik!

Utöver ansvarslösheten som du nämner har det kapitalistiska systemet en annan central brist: kortsiktigheten.

Det är oförmågan att agera långsiktigt solidariskt som satt oss i den här situationen….”

Kolla Josefin Brink om "Vindrutetorkarekonomi".

Göran Rosenberg om ”friheten att välja”:

”Att få folk att göra som man vill genom att intala dem att de därmed bara gör som de själva vill, är en om och om igen tillämpad politisk duperingskonst. Att Stalin kompletterade sin duperingsförmåga med terror, deporteringar och massmord, hind-rar inte att det finns vissa likheter mellan hans erbjudande till Kozlovskij och erbjudandet till oss alla att fritt kunna välja just de produkter vi själva vill ha på den offentligfinansierade välfärdsstatens allt fler marknader för vård, skola och omsorg.

SOM EXEMPELVIS friheten att när vi blir gamla och svaga kunna välja bland allt fler leverantörer av offentligfinansierade hemtjänster såsom tvättning, städning och promenad till affären. Det finstilta villkoret i den valfriheten är att sådana tjänster först måste beviljas av kommunen och att den ökade friheten att välja ofta visar sig sammanfalla med hårdare regler för vad vi har rätt att begära av de leverantörer vi har rätt att välja. Och ett minskande utbud av annat än hemtjänst att välja på. Den som i stället för hemtjänst skulle vilja välja ett särskilt boende har på sex år fått 22.000 färre platser att välja på.

Också på andra områden tenderar retoriken om ökad valfrihet att gå hand i hand med förväntningar om ökade besparingar. Den statliga vårdgarantin, om någon minns den, skulle garantera att om vi inte inom nittio dagar fick specialistvård i ett landsting så skulle vi kunna välja att få den i ett annat. En tänkbar förklaring till att 130.000 patienter till dags dato fått vänta längre än garanterat är den begränsade offentliga förmågan eller viljan att betala vad en sådan garanti i praktiken kostar.

Så har exempelvis antalet vårdplatser på svenska sjukhus halverats de senaste femton åren, vilket lett till att Sverige i dag har lägst antal vårdplatser per capita i Europa.

DEN SENASTE varianten av Stalins valfrihet är erbjudandet att fritt välja till vilken vårdcentral vi vill gå med vår offentliga sjukvårdspeng. Är vi inte nöjda med behandlingen på en vårdcentral ska vi kunna gå till en annan. Vill vi öppna en egen vårdcentral eller husläkarmottagning är det bara att ansöka om auktorisation. Vill vi bli framgångsrika måste vi locka till oss fler kunder (ja, man säger så numera) än konkurrenterna. Vill vi bli rika måste vi locka till oss fler kunder som kräver mindre tid för pengen än kunder som kräver mer. /…/

I Halland, där ett motsvarande system redan införts, går en tredjedel av vårdcentralerna med förlust och måste antingen skära ner eller locka fler kunder. Vårdval Stockholm lanseras med en broschyr på vars omslag en sjuksköterska, likt en servitris på krogen, håller fram tre olika menyer. Vad broschyren inte berättar är att alla menyerna i princip erbjuder samma vård till samma pris. Än mindre att den offentligfinansierade sjukvården styrs utifrån en bedömning av behov och inte utifrån en beräkning av efterfrågan.

DEN SISTNäMNDA skillnaden är helt avgörande för vad slags valfrihet det handlar om. I ett system där den styrande principen är allas tillgång efter behov, kan inte alla samtidigt fritt få välja vad de vill ha. /…/

Den nya valfrihetsretoriken tenderar därmed att mörklägga den i särklass största utmaningen för den offentligfinansierade sjukvården i Sverige: det växande gapet mellan stegrade individuella förväntningar (på vad var och en har rätt att få) och tilltagande offentliga begränsningar (för vad vi kan ge till alla).

Jag är inte emot valfrihet. Jag är bara för klarspråk om valfrihetens villkor.

Och om konsekvenserna för den offentligfinansierade sjukvården av en valfrihet som i sin retorik driver upp de individuella förväntningarna och i sin praktik undergräver den offentliga förmågan att finansiera dem.”

Det gäller att vara frisk - och ha gott om pengar?? DÅ får/har man valfrihet!!?