Inlägg
[Uppdaterad med ett tillägg 22 april]. Sverige tjänar miljarder på att inte ha euron som valuta, enligt Exportrådet.
Hade kronan varit starkare nu hade vi fått en större ekonomisk nedgång nu och ett snabbare fall i sysselsättningen än vad vi annars får.
Fler människor hade alltså blivit arbetslösa om vi haft euro och snabbare blivit arbetslösa. Och den ekonomiska nedgången hade blivit snabbare.
Och som Kerstin på Motvallsbloggen konstaterar att
"...en massa beslut, som vi måste acceptera, fattas av de politiker i EU som vi inte kan rösta bort om de fattar beslut vi ogillar?"
Tillägg: Funderade ytterligare på individualiseringen av allt. För att kunna åstadkomma förändring borde vi (snarare) gå ihop (solidarisera oss, där det verkligen är värt att solidarisera sig och för saker och människokategorier som är värda att solidarisera sig för!! Se Greider om anonyma anarkister som förstör för dem som allvarligt kämpar, destruktivt och självdestruktivt).
En ensam individ kan göra ganska litet för att förändra dåliga förhållanden på en arbetsplats, likadant på samhällsnivå och ännu mindre på global nivå (om man inte har en sjusärdeles styrka och förmåga att uttrycka sig och har kanaler att uttrycka sig i). Och hur är det att vara whistle-blower?
Det verkar som om ganska många amerikaner (eller så är det sådana jag stött på?) inte (och skrämmande cyniskt) tror på gemensamma lösningar eller på politiken/politiker (och det har de kanske goda skäl till i det system de lever i!?). Och de tror inte heller på att gå ihop riktigt och strida för saker ihop. Istället försöker vissa upphäva sin stämma helt själva. Där är det individualiseringen som gäller (och paradoxalt också likriktning! En amerikansk vän reagerade självkritiskt på kort jag skickade från Polenresa i september, bland annat ett kort från torg i staden vi besökte, med hus i olika stilar sida vid sida, målade i olika färger, att det inte skulle tillåtas i frihetens och individualismen land USA).
Men i vad grad åstadkommer detta någon egentligen förändring (och detta gynnar egentligen bara makten eller i vart fall de i maktställning som använder makten för sina egna syften enbart)? Individer skriker sig hesa. I ett hav av skrikande röster hörs egentligen ingen? Och somliga har helt (cyniskt) gett upp.
Men innebär kollektiv att individualitet inte tillåts? Kan individer (genuint autonoma, dvs. genuint självständiga) existera i (ett friskt) kollektiv? Jo, jag tror det. Men i mindre friska system (grupp, politiskt parti, land osv.) då är det ett antingen/eller?
Se Barbara Ehrenreich om marknadsfundamentalism och kollektiv passivitet (kan resultera i underlåtenhetssynder).
Tillägg 22 april: Hittade inlägget där jag skrev om min amerikanske väns kommentar aropå individualism (något redigerat citat från tidigare inlägg):
”En vän i USA lade särskilt märke till husen som var målade i olika färger. Något som inte existerar i USA! Han skriver att i USA så verkar alla byggnader som ligger nära varandra ha samma arkitektur och vara målade i samma färg!
'Vad tråkigt!'
skrev han.
Han tyckte att husen på min bild speglar verkligt accepterande av individuella skillnader, något som han stridit för hela sitt liv.
'Vi amerikaner proklamerar häftigt att vi värderar individuella skillnader, men i vardagslivet så lever vi inte som vi lär!'”
2 kommentarer:
Hur det är att säga ifrån kan man läsa en bok som recenseras här. Tyvärr så saknas, som du påpekar, den sammanhållning som vi alla skulle vara så väl betjänta av, inte minst nu.
Vill också säga att du skriver bra och viktiga inlägg som :-)
Tack för tipset! Intressant!
Nej, ensam är inte stark! Makten (eller i vart fallen viss sort) har intresse av att vi var och en bara jobbar för vår sak (ensidig individualism). De sämre vill spela ut oss (medvetet eller omedvetet) mot varandra och polarisera. Skapa ett vi och dom och syndabockar.
Jo, vi skulle behöva jobba ihop mycket mer. För att skapa ett bra samhälle, ett samhälle som är bra att leva i. För så många som möjligt.
Kul att du gillar det jag skriver om! :)
Skicka en kommentar