Propaganda, retorik, användandet av ord, manipulering, missbruk av kriser…

Om propaganda och manipulering läs bokrecensionen ”Mot lögner och halvsanningar”:

”Erik Blomberg, en av 1900-talets stora svenska poeter och samhällskritiker, ägnade ett helt liv åt att komma det som han kallade ’krigets virus’ på spåren. /…/

1936, tre år före andra världskriget, sammanfattade han i essän 'Hur är kriget möjligt?' sina dittillsvarande rön.

Han skildrar där krigsindustrins, militärens, finanskapitalets, den politiska elitens och medievärldens förbindelser och visar hur denna symbiotiska hydra bär sig åt för att forma den allmänna opinionen och skapa acceptans för krig.

Det som berörde mig mest, när jag på sjuttiotalet läste Blomberg och skrev en bok om hans författarskap, var just hans vägran att betrakta kriget som mänsklighetens ständiga följeslagare, någonting biologiskt, ofrånkomligt och ödesbestämt./…/

Om man läser den noggrant blir man bättre rustad att motstå krigspropagandan och att genomskåda massmediala lögner och halvsanningar, både i fallet Iran och andra krishärdar.”

Och om retorik och hur man använder ord skriver Kerstn Berminge på Motvallsbloggen om ”Svenska folket – ett särintresse?”

V-politikern Leif Lindström skriver i debattartikeln ”Samhället har blivit ett räkneexempel” att (vanligt) folk ses mest som besvär och kostnadsställen (tänk så dyra de har blivit!), men maskiner, direktörer, styrelseproffs, EU-byråkrater/politiker och bankpalats är däremot nödvändigheter och ses som investeringar för framtiden.

Det verkar som om de med behov av arbete, offentlig vård eller service är de enda som kostar. Äldre kostar, barn kostar, sjuka kostar, arbetare kostar och så vidare.

Han skriver också om att man förr hade som ambition att förankra politiska beslut hos medborgarna. Något som sågs som naturligt i en representativ demokrati. Men idag är besluten en process mellan politiska företrädare och olika särintressen (lobbyister), framförallt på den privata/finansiella sidan. Ja, det var det där med begreppet ”särintresse” om användandet av ord och retorik. Förresten hur är det med kritiskt tänkande? Hör man alls talas om idag? Men makten har väl inget intresse av kritiskt tänkande och ifrågasättande människor?

Han skriver att samhället har blivit ett räkneexempel och frågan är om vi ska finna oss i det. Ja, vadå människovärde?

Läs också Josefin Brink i bloggpostningen ”Politisk matematik” en läsning jag varmt rekommenderar. Där hon skriver om borgerliga prioriteringar. Och att nu 30 000 offentliganställda riskerar bli arbetslösa. Motsvarande nästan exakt det senaste steget i jobbskatteavdraget. Istället för att skippa detta och rädda en massa personers jobb, så håller man stelbent fast vid sin politik.

”… som de missunnsamma tråkmånsar vi är, lät Vänsterpartiet Riskdagens Utredningstjänst räkna på hur det där jobbskatteavdraget nu fördelar sig mellan folk i olika inkomstgrupper. Bara för att kontrollera om det verkligen är låg- och medelinkomsttagare som tjänat mest på det.

Är det så, vilket regeringen ju gärna hävdar, så finns det ju något slags efterfrågestimulans i reformen som åtminstone inte är helt stollig i en lågkonjunktur.

Men så är det inte.

I själva verket tillfaller år 2009 drygt 52 procent av jobbskatteavdraget den mest högavlönade tredjedelen. De behöver inte öka sin konsumtion. De kommer rimligen inte att göra det heller i någon högre grad. Personer på de här inkomstnivåerna sparar om de får mer pengar. Och det blir det varken jobb eller skattintäkter av.

Den mest lågavlönade tredjedelen å sin sida, får hålla tillgodo med 8 procent av skattesänkningens totala värde.

De 15 miljarderna skulle kunna ha använts bättre. En miljard hade väl kunnat få stanna hos de mest lågavlönade. Medan de 14 miljarder som behövs för att behålla personalen i vården, barnomsorgen och skolan hade kunnat gå till just det.

Det skulle, till skillnad från att lägga dem på att ytterligare öka redan högavlönades utrymme för besparingar, ha hållit arbetslösheten nere och sysselsättningen uppe - vilket ju borde vara högprioriterat givet det allmänna läget på arbetsmarknaden.

Det hade i sin tur hållit 30 000 kommun- och landstingsanställdas konsumtion uppe och hållit ekonomin igång. Istället riskerar de att kastas ut i låginkomstträsket på riktigt med usel a-kassa. Eller rentav bara byta konto i kommunen från lönekontoret till socialkontoret.

Och behoven av de arbetsuppgifter de anställda i kommunerna gör försvinner ju inte som sagt. Så det blir väl de uppsagda undersköterskorna, barnskötarna, lärarna och hemvårdarna som istället får kliva i och ta hand om sina gamla arbetsuppgifter oavlönat när den kommunala servicen inte längre har råd och tid.”

Läs också hennes och Ulla Anderssons artikel ”Borgerlig strategi”:

”Den borgerliga regeringen har redan genomfört historiska försämringar i arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringarna. Samtidigt har flera av de myndigheter som är medborgarnas direkta möte med välfärdssystemen, som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, fått kraftigt minskade anslag och organiserats om i grunden. De nya, hårdare reglerna för att få ersättning är svårbegripliga för både medborgare och anställda, människor får vänta orimligt länge på utbetalningar och personalen är pressad till det yttersta.

Det är naturligt att en sådan utveckling leder till att allt fler känner missnöje och misstro mot de gemensamma trygghetssystemen. De som har möjlighet kommer rimligen också söka sig till kompletterande, privata försäkringar för att kompensera för bristerna i de gemensamma systemen. Detta uppmuntras av högerregeringen. Strategin är att skapa stöd för en gradvis avveckling av de solidariska, skattefinansierade välfärdssystemen genom att sabotera dem.”

Ja, detta är den chockterapi Naomi Klein skriver om!!?? Kriser används för att genomföra saker som människor normalt skulle sätta sig emot, solidariskt!

Se tidigare inlägg under kategorin "Chockdoktrinen."

Tillägg efter lunch: Håller på att rensa på datorns skrivbord och hittade artikeln "Missbruket av pengar blad medelålders män":

"Anders Borg säger att han ska se över ­bonusreglerna. Men vad hjälper det pensionärerna, som nu får betala med sina pensioner?

Marknadsmässiga löner, säger SSAB:s ­styrelseordförande Sverker Martin-Löf. Man undrar dock vilken marknad det är som just nu ropar efter bortskämda svenska direktörer och finansmän.

Många av dem tjänar så mycket att de aldrig kan göra av med sina pengar. De lägger pengarna på hög för att kunna mäta sig med sina kolleger. Störst hög vinner. De är medelålders män i mellangrå kostymer, men de beter sig som småpojkar som mäter sina … Ja, ni vet vad"

Och apropå "den amerikanska drömmen" berättar en 22-årig ung kvinna i artikel i lokaltidning om sina 2 år som au pair i Boston, USA. Hon hade en pojkvän från arbetarklassen:

"Genom honom fick hon se den amerikanska arbetarklassen. De hade varken råd att köpa bra mat eller att värma upp huset.

'Jag duschade i deras äckliga dusch och sådär..."

Men trots detta kändes detta mer som ett hem, än den betydligt mer välbeställda familj där hon tog hand om tre små barn och där särskilt pappan verkade ha svårt att handskas med sina barn.