Propaganda, retorik, användandet av ord, manipulering, missbruk av kriser…

Om propaganda och manipulering läs bokrecensionen ”Mot lögner och halvsanningar”:

”Erik Blomberg, en av 1900-talets stora svenska poeter och samhällskritiker, ägnade ett helt liv åt att komma det som han kallade ’krigets virus’ på spåren. /…/

1936, tre år före andra världskriget, sammanfattade han i essän 'Hur är kriget möjligt?' sina dittillsvarande rön.

Han skildrar där krigsindustrins, militärens, finanskapitalets, den politiska elitens och medievärldens förbindelser och visar hur denna symbiotiska hydra bär sig åt för att forma den allmänna opinionen och skapa acceptans för krig.

Det som berörde mig mest, när jag på sjuttiotalet läste Blomberg och skrev en bok om hans författarskap, var just hans vägran att betrakta kriget som mänsklighetens ständiga följeslagare, någonting biologiskt, ofrånkomligt och ödesbestämt./…/

Om man läser den noggrant blir man bättre rustad att motstå krigspropagandan och att genomskåda massmediala lögner och halvsanningar, både i fallet Iran och andra krishärdar.”

Och om retorik och hur man använder ord skriver Kerstn Berminge på Motvallsbloggen om ”Svenska folket – ett särintresse?”

V-politikern Leif Lindström skriver i debattartikeln ”Samhället har blivit ett räkneexempel” att (vanligt) folk ses mest som besvär och kostnadsställen (tänk så dyra de har blivit!), men maskiner, direktörer, styrelseproffs, EU-byråkrater/politiker och bankpalats är däremot nödvändigheter och ses som investeringar för framtiden.

Det verkar som om de med behov av arbete, offentlig vård eller service är de enda som kostar. Äldre kostar, barn kostar, sjuka kostar, arbetare kostar och så vidare.

Han skriver också om att man förr hade som ambition att förankra politiska beslut hos medborgarna. Något som sågs som naturligt i en representativ demokrati. Men idag är besluten en process mellan politiska företrädare och olika särintressen (lobbyister), framförallt på den privata/finansiella sidan. Ja, det var det där med begreppet ”särintresse” om användandet av ord och retorik. Förresten hur är det med kritiskt tänkande? Hör man alls talas om idag? Men makten har väl inget intresse av kritiskt tänkande och ifrågasättande människor?

Han skriver att samhället har blivit ett räkneexempel och frågan är om vi ska finna oss i det. Ja, vadå människovärde?

Läs också Josefin Brink i bloggpostningen ”Politisk matematik” en läsning jag varmt rekommenderar. Där hon skriver om borgerliga prioriteringar. Och att nu 30 000 offentliganställda riskerar bli arbetslösa. Motsvarande nästan exakt det senaste steget i jobbskatteavdraget. Istället för att skippa detta och rädda en massa personers jobb, så håller man stelbent fast vid sin politik.

”… som de missunnsamma tråkmånsar vi är, lät Vänsterpartiet Riskdagens Utredningstjänst räkna på hur det där jobbskatteavdraget nu fördelar sig mellan folk i olika inkomstgrupper. Bara för att kontrollera om det verkligen är låg- och medelinkomsttagare som tjänat mest på det.

Är det så, vilket regeringen ju gärna hävdar, så finns det ju något slags efterfrågestimulans i reformen som åtminstone inte är helt stollig i en lågkonjunktur.

Men så är det inte.

I själva verket tillfaller år 2009 drygt 52 procent av jobbskatteavdraget den mest högavlönade tredjedelen. De behöver inte öka sin konsumtion. De kommer rimligen inte att göra det heller i någon högre grad. Personer på de här inkomstnivåerna sparar om de får mer pengar. Och det blir det varken jobb eller skattintäkter av.

Den mest lågavlönade tredjedelen å sin sida, får hålla tillgodo med 8 procent av skattesänkningens totala värde.

De 15 miljarderna skulle kunna ha använts bättre. En miljard hade väl kunnat få stanna hos de mest lågavlönade. Medan de 14 miljarder som behövs för att behålla personalen i vården, barnomsorgen och skolan hade kunnat gå till just det.

Det skulle, till skillnad från att lägga dem på att ytterligare öka redan högavlönades utrymme för besparingar, ha hållit arbetslösheten nere och sysselsättningen uppe - vilket ju borde vara högprioriterat givet det allmänna läget på arbetsmarknaden.

Det hade i sin tur hållit 30 000 kommun- och landstingsanställdas konsumtion uppe och hållit ekonomin igång. Istället riskerar de att kastas ut i låginkomstträsket på riktigt med usel a-kassa. Eller rentav bara byta konto i kommunen från lönekontoret till socialkontoret.

Och behoven av de arbetsuppgifter de anställda i kommunerna gör försvinner ju inte som sagt. Så det blir väl de uppsagda undersköterskorna, barnskötarna, lärarna och hemvårdarna som istället får kliva i och ta hand om sina gamla arbetsuppgifter oavlönat när den kommunala servicen inte längre har råd och tid.”

Läs också hennes och Ulla Anderssons artikel ”Borgerlig strategi”:

”Den borgerliga regeringen har redan genomfört historiska försämringar i arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringarna. Samtidigt har flera av de myndigheter som är medborgarnas direkta möte med välfärdssystemen, som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, fått kraftigt minskade anslag och organiserats om i grunden. De nya, hårdare reglerna för att få ersättning är svårbegripliga för både medborgare och anställda, människor får vänta orimligt länge på utbetalningar och personalen är pressad till det yttersta.

Det är naturligt att en sådan utveckling leder till att allt fler känner missnöje och misstro mot de gemensamma trygghetssystemen. De som har möjlighet kommer rimligen också söka sig till kompletterande, privata försäkringar för att kompensera för bristerna i de gemensamma systemen. Detta uppmuntras av högerregeringen. Strategin är att skapa stöd för en gradvis avveckling av de solidariska, skattefinansierade välfärdssystemen genom att sabotera dem.”

Ja, detta är den chockterapi Naomi Klein skriver om!!?? Kriser används för att genomföra saker som människor normalt skulle sätta sig emot, solidariskt!

Se tidigare inlägg under kategorin "Chockdoktrinen."

Tillägg efter lunch: Håller på att rensa på datorns skrivbord och hittade artikeln "Missbruket av pengar blad medelålders män":

"Anders Borg säger att han ska se över ­bonusreglerna. Men vad hjälper det pensionärerna, som nu får betala med sina pensioner?

Marknadsmässiga löner, säger SSAB:s ­styrelseordförande Sverker Martin-Löf. Man undrar dock vilken marknad det är som just nu ropar efter bortskämda svenska direktörer och finansmän.

Många av dem tjänar så mycket att de aldrig kan göra av med sina pengar. De lägger pengarna på hög för att kunna mäta sig med sina kolleger. Störst hög vinner. De är medelålders män i mellangrå kostymer, men de beter sig som småpojkar som mäter sina … Ja, ni vet vad"

Och apropå "den amerikanska drömmen" berättar en 22-årig ung kvinna i artikel i lokaltidning om sina 2 år som au pair i Boston, USA. Hon hade en pojkvän från arbetarklassen:

"Genom honom fick hon se den amerikanska arbetarklassen. De hade varken råd att köpa bra mat eller att värma upp huset.

'Jag duschade i deras äckliga dusch och sådär..."

Men trots detta kändes detta mer som ett hem, än den betydligt mer välbeställda familj där hon tog hand om tre små barn och där särskilt pappan verkade ha svårt att handskas med sina barn.

Är gårdagens lösningar svaret…

dylika figurer stod i två gathörn mitt emot varandra i Wrocław.

Under flygresa från Västerås till Poznan i Polen för musikfestival i Wroclaw började jag bläddra i senaste Pedagogiska magasinet (nr 3/2008). Ledaren ”Det var bättre förr – ju förr desto bättre” (sid. 4-5) var mycket väl värd att läsa. Chefredaktör Leif Mathiasson skriver om tidskriften Axess, den svenska nykonservatismens högborg som han kallar den, vlken i några artiklar nu i vår har tagit fram slaktkniven vad gäller skolan, artiklar i vilka de menar att det var bättre förr.

Han ifrågasätter om vägen framåt är reträtt,

”…som vore gårdagens lösningar svaret på morgondagens frågor. Arenorna för en alternativ och seriös utbildningsdebatt är få.”

Håller helhjärtat med!!! De diskussioner som förs är föga inspirerande eller kreativa och totalt ointressanta.

Han fortsätter:

”Jag hade väntat mig betydligt mer av kvalificerad analys och utmanande tankegångar i en tidskrift som Axess.”

Han skriver om

”…den gamla sorteringsskolan som i grunden byggdes för att garantera de privilegierade eliterna tillgång till högre utbildning och maktpositioner och som lämnade en nödtorftig, sexårig folkskola till resten av befolkningen.”

Och det är vad man vill skapa idag igen?? Eliten vill skapa elitskolor för sina egna barn!?

”Totalitära och despotiska regimer har i alla tider insett utbildningssystemets betydelse.”

Så sant som det är sagt!

”Utbildning och bildning, kunskaper och undervisningsinnehåll är inte objektiva, statiska företeelser. De formas och präglas av sin samtid./…/

I det växande släktet inpräntades överhöghetens gudomliga mandat och att ’hvar och en vare underdånig den maktägande övferheten.’ Den som satte sig upp mot överheten satte sig upp mot Gud [!!!].

Utbildningsväsendet och dess utformning är ett politiskt projekt. Varje epok, varje samhällssystem och dess makthavare definierar genom skolan sin syn på samhället i allmänhet och dess människor i synnerhet. Det gäller också i vår egen tid.”

Han skriver vidare om skolans demokratiska uppdrag, att fostra till demokrati och om

”…ett samhälle som på allvar värnar människors lika värde och som visar ömsesidig respekt och självständigt tänkande…”

på ett sätt som är mer än bara högtidlig retorik.

”Den svenska enhetsskolan var – och är – ett politiskt projekt för att ge alla barn en bred och gedigen grundutbildning. Den har ett dubbelt demokratiskt uppdrag. Dels att ge barn och unga kunskaper och redskap för att förstå det samhälle och den värld de lever i.

Demokratin bygger på kunniga och välutbildade medborgare som aktivt kan utöva sitt medborgarskap./…/

…ett sätt att leva och verka tillsammans [och som inte bara stannar vid fint prat].

Det finns förvisso mycket att kritisera och ifrågasätta i dagens skola. Det görs också – inte minst av lärarkåren själv. Det är ett naturligt inslag i allt utvecklingsarbete. Men frågan är om redskapen för att hantera dagens utmaningar står att finna 30, 40 eller kanske 50 år tillbaka i tiden. Jag betvivlar det.

Det var inte bättre förr. Det var annorlunda. Låt oss lära av det – men låt det inte stå modell för framtiden.”

Läs också

”REGERINGENS SKOLPOLITIK UNDER LUPPEN

(s. 12 och framåt)

Regeringen ställer en felaktig diagnos på skolsystemet och utifrån den ordinerar en rad felaktiga åtgärder. Det menar docent Hans-Åke Scherp som gjort en granskning av regeringens skolpolitik utifrån ett forskningsperspektiv.

Läs hela granskningen i nya numret av Pedagogiska magasinet.”

Myter och kampanjer i politiken...

Sir Galahad - en hjälte!

bild ur wikipedartikeln om myter. Denna bild skildrar myten om att solen drogs i eller var formad som en vagn. Men nu vet vi ju bättre angående detta, eller?
Carl Jung menade att myten om Beowulf, hjälten, var ett exempel på en av de beståndsdelar han ansåg var väsentliga i myter (riddaren på den vita hästen - som ska komma och rädda oss? Men rädda oss från vad?).

[Uppdaterad i slutet med länkar till några ledare 9 september]. Göran Greider skriver i sin ledare "Halkar Sverige efter? - Greider om myterna som styr den politiska debatten" att:

"Påståendet att Sverige halkar efter var helt enkelt en tankefigur som förts fram av ideologiska skäl, för att ge legitimitet åt mer drastiska marknads- eller till och med nyliberala idéer om att välfärdsstaten var för generös, den offentliga sektorn för stor."

En målmedveten hjärntvätt av människor av dem med makt, pengar och resurser!

"Politiska kampanjer bygger ytterst sällan på några fakta. Från högerhåll - men också från vänsterhåll - försöker man ofta framkalla känslan av att samhället gått in i en djup kris, att det egna landet är mycket sämre än alla andra och att något radikalt därför måste göras.

Folkpartiledaren Jan Björklund har under många år arbetat hårt för att sätta en krisstämpel på den svenska skolan.

Han har hävdat att Sverige är sämst i världen när det gäller ordning och uppförande i skolan och han har hävdat att svenska elever släpar efter på de flesta områden."

Jag har många funderingar, undringar och känslor mitt i hektiskt jobbande, kursande m.m., om svenska barn och ungdomar kontra amerikanska. Våra ungdomar verkar inte ha samma behov av uppror som amerikanska? Och jag tror alla de vuxna människor jag har kommit i kontakt med de senaste åren från andra länder i världen (i detta fall USA, England, Irland, Nederländerna…) vill revolutionera skolan! De verkar ha en massa agg till skolan! Jag har försökt att förstå detta och undrat varför jag inte känner ett lika stort behov för detta.

Alla dessa personer jag har kontakt med är män. Har de större behov av revolt?

Visserligen jobbar jag själv i skolan, dock i dess utkant, sedan väldigt många år. Fast jag har ju själv varit elev i den svenska skolan och dessutom i många svenska skolor i många olika delar av landet. Framförallt under min uppväxt, men också senare som vuxen i yrkesutbildning och en massa fortbildning. Visst har jag väl synpunkter och tycker att det finns saker att förbättra, men jag reagerar inte som dessa män gör.

Det verkar också som om amerikanska tonåringar har större behov av uppror rent generellt??

Och nu när jag har suttit och översatt texten från en (tjock och omfångsrik) amerikansk bok i musikteori så reagerar jag över något i tonen och/eller synen på förhållandet till barn…

Jag har svårt att sätta ord på allt detta, men skulle vilja göra det alltmer…

"Andra partier, även socialdemokraterna, har i hög grad anpassat sig efter hans tes att den svenska skolan halkar efter./.../

Elever och kanske i synnerhet lärare har blivit fråntagna mycket av sitt självförtroende och de recept som Björklund skrivit ut - mer disciplin och mer betyg - är på väg att genomföras, trots att receptens effektivitet saknar stöd i skolforskningen."

Sofie Wiklund skriver i sin ledare ”Tafatta socialdemokrater” om Tyskland och hur en klassmur skiljer fattiga och rika åt. Agnarna sållas från vetet.

Se också wikipeda om myter och tidigare inlägg om apokalyps eller den yttersta dagen.

DD-artiklarna finns också här.

Tillägg 9 september: Läs Göran Greider i ledarna "Skattebetalarna räddar kapitalisterna" (ja, småfolket får betala för avregleringar - och skattesäkningar), "Socialdemokratiska skymningstankar..." och "..och borgerliga" , dessa artiklar finns också här.

Han skriver t.ex.:

”Först avregleras alltså ekonomierna i äkta marknadsliberal anda - och när samma ekonomier kraschar, ja då får de breda lagren av skattebetalare gripa in och rädda situationen, trots att dessa aldrig har uppskattat den doktrinära marknadsliberalism som styr så mycket av dagens ekonomiska tänkande.

Bara under några efterkrigsdecennier motades den där tanklösa marknadsliberalismen ut ur politiken, men det hade mest att göra med det då ännu levande minnet av kraschen 1929.”

och:

”…klassisk högerpolitik: Företag i sig ska gynnas, men inte det som skapar ett levande företagsklimat, det vill säga kunniga konsumenter, trygga löntagare och skatter som förmår finansiera den välfärd som ett vitalt näringsliv alltid lever i symbios med."

Den globala superklassen...

David Rothkopf.

[Uppdaterad 5 september i slutet]

Kerstin Berminge skrev ett blogginlägg om David Rothkopf och hans bok ”Superclass; The Global Power Elite and the World They Are Making” och jag blev så nyfiken att jag sökte på nätet om honom.

Jag fick väldigt många träffar och valde ut några.

Och som en tanke så skrev Göran Greider i ledaren ”Staten bör styra ekonomin” om att

”I Sverige har sedan över 20 år borgerliga krafter ökat inflytandet på hur styrmedlen penning- och finanspolitik utformats, trots att borgarna sällan regerat. Dessa krafter har varit fientligt inställda till det som gällde mellan 30-talet och 80-talet: att penning- och finanspolitiken används för att parera konjunktursvängningar.

Det ledde nämligen till att välbeställda grupper fick dra ett tungt last. I lågkonjunkturer satsades det på offentliga investeringar och i högkonjunkturer höjdes skatter för att finansiera investeringarna och kyla av ekonomin. Men i nästa konjunktursvacka sänktes sällan skatterna. Däremot höjdes de igen i nästa högkonjunktur. Fördelarna med allt detta var att konjunktursvängningarna dämpades och arbetslösheten hölls låg i lågkonjunkturer.

En utjämning skedde även, där de välbeställda fick dra en tyngre del av det gemensamma lasset via höga skatter. Fast många i borgerligheten såg det som negativt./…/

…när regeringen inte vill använda sig av omfördelning via skatter, från starka till svaga i samhället, utan har gynnat de rika genom skattesänkningar (exempelvis på förmögenhet) vältrar regeringen över lågkonjunkturens negativa effekter med ökad arbetslöshet på svaga grupper.

Staten styr ekonomin för lite. Den borde styra mer, även om det ger lite högre inflation och de välbeställda får dra ett tyngre (skatte-)lass.”

Därav kommer senaste decenniers retorik vilken sakta fått gemene man att ifrågasätta det påstått starka skattetrycket?? Och de (enda) som vinner på detta är egentligen bara de (riktigt) rika?? Eller förlorarna är vi medelsvensson, som är medel- och låginkomststagare, fast vi fåtts att tro att vi skulle tjäna på lägre skattetryck och att förhållandena som varit inte kan fortsätta för det kommer att leda till fördärv för ekonomin. Vi har blivit utsatta för en mer eller mindre medveten och målmedveten hjärntvätt/manipulation.

Det står om David Rothkopf att han som gästlärare (gästprofessor) vid Carnegie Endowment (om jag förstår detta rätt) har publicerat talrika artiklar om USA: s roll i världen. Hans senaste bok om superklassen i vilken han undersöker globala elitens makt, hur de formar globaliseringen och hur globaliseringen formar dem.

Om boken står det att

“The book claims that the world population of 6 billion peoples is governed by elite (e.g The superclass) of 6000 individuals.”

Dvs. att

“Boken gör gällande att världens befolkning på 6 miljarder människor styrs av en elit (t.ex. superklassen) bestående av 6000 individer.”

I artikel på SR:s webb skriver Lars Hermansson om denna bok:

”…det finns inga siffror som pekar på nånting annat än att en konsekvent omfördelning av tillgångar har genomförts i så gott som hela världen de senaste trettio åren,/…/

...bland dessa rika har, menar Rothkopf, en ny superklass av oåtkomliga, internationellt orienterade affärsmagnater uppträtt, fler än hälften amerikaner, nästan alla män, som tillsammans med några få politiker och ännu färre andliga ledare, påven och ett par storayatollor, innehar det verkliga inflytandet över utvecklingen i världen.

Rothkopf konstaterar, som många före honom, att näringslivet inte tar några moraliska eller ekologiska hänsyn om de inte tvingas till det. Och tvingas man i ett land drar man som bekant i denna globala era till nästa. Därför behövs internationella institutioner som begränsar den drift till makt- och kapitalkoncentration som ligger i marknadens själva natur./…/

Han konstaterar att världen i dag på många sätt är orättvisare än någonsin, men han gör det utan upprördhet. Det är lätt att misstänka att anledningen att Rothkopf saknar den kritiska distans som ett utanförskap skänker. Kanske kan man inte bedriva en vass kritik av eliten samtidigt som man är stamgäst på World Economic Forum i Davos.”

Jinge skriver i ”recension”:

”...skildring av de sex tusen snuskigt rika människor som till stor del styr världen.

Boken berättar om hur de två rikaste procenten av innevånarna på den här planeten äger hälften av jordens tillgångar. USA och dess allierade i Nato består av 13 procent av människorna på jorden, men de står för 80 procent av alla militära utgifter. Om man kollar vilka människor som är dollar-miljardärer så visar det sig att det handlar om 6000 personer, det är dessa personer som Rothkopf skriver om, dem som utgör superklassen./…/

Han konstaterar lakoniskt att det kan komma drastiska förändringar eftersom de som har minst att förlora är dem som sannolikt tar till våld. Vi har redan sett ett antal sorters våld, och terrorhotet är väl ett exempel, ett hot som leder till att ”den förryckta flygel av halvrasistiska islamofober som dominerar medierna längst ut på högerkanten” får luft under vingarna. Vi behöver inte leta särskilt länge innan vi hittar dessa figurer i svenska medier idag./…/

...de tio rikaste procenten äger 85 procent av jordens tillgångar. Det säger sig själv att risken för våld är allt annat än försumbar.”

Var har vi politiker med kurage??

Göran Greider skriver också att det inte finns något hopp om Amerika. Medieartiklarna finns också här.

Se också artiklar i amerikanska medier om boken här och här, i den första står det t.ex.

”Each of them is one in a million. They number six thousand on a planet of six billion. They run our governments, our largest corporations, the powerhouses of international finance, the media, world religions, and, from the shadows, the world’s most dangerous criminal and terrorist organizations. They are the global superclass, and they are shaping the history of our time.

Today’s superclass has achieved unprecedented levels of wealth and power. They have globalized more rapidly than any other group. But do they have more in common with one another than with their own countrymen, as nationalist critics have argued? They control globalization more than anyone else. But has their influence fed the growing economic and social inequity that divides the world? What happens behind closeddoor meetings in Davos or aboard corporate jets at 41,000 feet? Conspiracy or collaboration? Deal-making or idle self-indulgence? What does the rise of Asia and Latin America mean for the conventional wisdom that shapes our destinies? Who sets the rules for a group that operates beyond national laws?

Drawn from scores of exclusive interviews and extensive original reporting, Superclass answers all of these questions and more. It draws back the curtain on a privileged society that most of us know little about, even though it profoundly affects our everyday lives. It is the first in-depth examination of the connections between the global communities of leaders who are at the helm of every major enterprise on the planet and control its greatest wealth.

And it is an unprecedented examination of the trends within the superclass, which are likely to alter our politics, our institutions, and the shape of the world in which we live.”

“Whether you like it or not, there is no way to deny the enormous, disproportionate, concentration of power and wealth in the hands of a relatively small number of people in the world today. David Rothkopf has vividly described who they are, and how they operate and interact, in his valuable (and often disturbing) new book.” —Richard Holbrooke, Former U.S. Ambassador to the United Nations.”

Min snabba amatöröversättning: "Vare sig du tycker om det eller inte, så finns det inget sätt att förneka den enorma, oproportionerliga koncentrationen av makt och rikedom som ligger i händerna på ett relativt litet antal människor i välden idag. David Rothkopf har skarpt beskrivit vilka de är och hur de verkar och samverkar, i sin värdefulla (och ofta störande) nya bok."

Uppdatering på kvällen: Helle Klein skriver i sin blogg om sin medverkan i artikel i Dagen, där några kristna profiler diskuterar om arbetslinjen är biblisk, ”Risk att vi inte tar de svaga på allvar.” Om hur det blir när vi bara fått ett värde genom lönearbete, då har man missat Bibelns budskap om människovärdet. Vad bra sagt!!! I artikeln står om

”…en oro inför ett synsätt där man får sitt människovärde bara av att arbeta.”

[ganska ironiskt: och somliga av oss jobbar som små idioter för att känna att vi alls har något människovärde till vi dundrar in i väggen. Fast då får vi ju verkligen skylla oss själva!!] De som refererades till i den nedre delen av artikeln tycker jag var ganska moralistiska… En av dessa var biskop Lennart Koskinen, som uttrycker vad som är ”opportunt”.

Tillägg 6 september: Läs insändaren ”Borgarna applåderade – själv ryste jag” i ETC skriven av en MS-sjuk ung kvinna:

”De hade applåderat, läste jag. Den borgerliga majoriteten i Sveriges riksdag applåderade nöjt när beslutet om att kraftigt sänka och försämra sjukpenningen för Sveriges tusentals sjukskrivna gick igenom.

Själv ryste jag nästan när jag läste det och jag som själv är sjukskriven och sjuk kunde inte begripa tanken i den borgerliga majoritetens resonemang./…/

Men å andra sidan tycker jag att alla förslagen från regeringen i frågan om sjukersättningar inte bara är orättvisa, utan också i grunden osolidariska, då man ställer sjuka människor mot friska. Ökad misstro mot människor är inget som Sverige tjänar på.”

Man vill nog också öka klassklyftorna, spela människor mot varandra, vilket man också verkar ha lyckats med i förskräckande grad. Se ledaren ”Regeringens politik ökar klassklyftorna.”

Ja, det där med solidaritetsunderskott och egoism och girighet...

När den finns på webben vill jag också länka Ulf Lundéns "Vi är säljare och köpare" i Nyvässat.

Tillägg 7 september: Se Ulf Lundéns krönika i senare det inlägget "Kommersiaismen..."